Bland det roligaste som finns är att få detaljerade kunskaper om någon, som man hört talas om under lång, lång tid, men bara haft en ytlig uppfattning om. Tack vare olika omständigheter kan man få en biografi i sina händer om en sådan person, och plötsligt får man genom denna person syn på vår historia […][...]

På Drottninggatan 85, vån 4, i Stockholm finns Strindbergsmuseet. Där finns den enda av August Strindbergs 24 bostäder i Stockholm, som är bevarad i ursprungligt skick. Huset var nybyggt när Strindberg flyttade in 1908. Det hade centralvärme, elektricitet, WC och hiss. Förra året, 2010, ljudsattes lägenheten med ljud förknippade med Strindberg. Rörelsedetektorer gör att de […][...]

James Bond, Tarzan, Sherlock Holmes, Dracula, Frankenstein (och hans monster), Robinson, Faust och Don Juan. Åtta (eller nio) litterära gestalter som kan sägas ha fått genomslag långt bortom de berättelser de ursprungligen förekommit i – som blivit myter. Åtta (eller nio) män, onekligen. Varelser av hankön. Vad nu det innebär. På ett sätt är det […][...]

Den 13 juni 1794 skrev den 34-årige Friedrich Schiller, som var anställd som professor i historia i den tyska universitetsstaden Jena, sitt allra första brev till den 44-årige Johann Wolfgang von Goethe, med den inledande frasen: Hochwohlgeborner Herr, Hochzuverehrender Herr Geheimer Rath! Brevet han skrev skulle inte färdas så långt från Jena, bara knappt två […][...]

På 1700-talet skrev man fortfarande naturvetenskapliga avhandlingar om vampyrer, om ”verkliga fall” där någon stackars sate, företrädesvis på den östeuropeiska landsbygden, fick skulden för oförklarliga dödsfall eller andra störningar. Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända […][...]

”En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.” Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit […][...]

Det känns nästan lite exotiskt när jag slår upp Carl-Johan Malmbergs M. Möten med Mahler, Melville, Duras och och minnets atleter och bläddrar bland essäerna. Här finns minnesteckningar över konstnärer, djupanalyser av filmer, inträngande författarporträtt och en hel avdelning essäer om Gustav Mahler – men inte en enda text om populärkultur. Inte en amerikansk tv-serie […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]

Vi har alla träffat på Böddi H. Steingrímsson. Arga internetmarodörer, rättshaveristiskt lagda män som är upprörda på så gott som allting de ser. Som tycker att de själva har rätt och alla andra fel. Böddi bor i sin mammas källare i en liten stad på norra Island och skriver arga blogginlägg om den depraverade västerländska […][...]

”Världens tårar är konstanta”, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om ett slags existentiellt drama. Därefter biologiseras melankolin, och med Freud kommer vår […][...]