Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.

Similar Posts:

• Att läsa
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Härskarringen

Det börjar 1920, när förstfödde John bara är tre år gammal. Då handlar det mest om tomten och hans hem vid Nordpolen, och inte minst om Nordpolsbjörnen, tomtens medhjälpare som ständigt ställer till trassel. Han ramlar genom taket, skapar översvämning med ett varmt bad eller avfyrar alla tomtens fyrverkerier på en gång.

Efter hand, när barnen Tolkien blir större, blir också jultomtens värld alltmer välbefolkad och avancerad. I slutet, under andra världskriget, ligger också tomtens hushåll i krig. De blir anfallna av ovättar, som vill komma åt de nordliga territorierna och alla presenterna, medan alver, isbjörnar och snögubbspojkar står på tomtens sida.

Vid det laget har tomten skaffat sig en ordentlig sekreterare, alven Illbereth. Vi får smakprov på skriftspråken alviska och arktiska och på grottmålningar och tecken som hittats i underjordiska grottor, och stora strider utspelar sig, som sagt. Pappa Tolkien har med andra ord blivit författaren Tolkien, mitt uppe i arbetet med sin stora fantasy-värld.

Det ska nog också sägas att det väl främst är som en inblick i den utvecklingen som Breven från Jultomten har sitt läsvärde. Det här är inte stor litteratur, men det är rätt charmerande ändå. Särskilt de omsorgsfullt gjorda teckningarna har sin charm, från dråpliga slapstickscener med Nordpolsbjörnen i huvudrollen, till vackra grottmålningar. Omnämnas måste också stämplarna och frimärkena Tolkien ritat till breven, något i valören ”2 kisses”. De är bara ljuvliga.

Trevligt sällskap om juldagarna är de alltså, Jultomten och Nordpolsbjörnen. Till utställningen med julböcker på biblioteket där jag jobbar har de fått nålfiltad gestalt med frimärken och teckningar i högsta hugg.

Från oss alla till er alla: en riktigt god jul!

Similar Posts:

• En röst att bli liten av
• Meri Kurisumasu!
• Harmlös julsaga
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Allt om tomtar och lite om andra väsen

Att Mutant nu gör comeback i denna vår postapokalyps- och dystopibesatta samtid är knappast förvånande. Att kollektivet Fruktan väljer att följa upp den utmärkta Stockholms undergång med en novellsamling i Mutant: År Nolls värld känns lite som ett beställningsjobb lagom till lanseringen, men ärligt talat, vem vill inte ta chansen att pröva sina vingar i den här världen? Så vad vi får är ett gäng noveller som utspelar sig både ute i de förbjudna zonerna där själva luften kan döda dig om inte gastarna tar dig först, och inne i de desperata baser där någon form av mänsklig civilisation försöker klamra sig fast och överleva. Vi får följa både stridsrobotar och småbarn, skrotsamlande mutanter och förvirrade AI-hjärnor, adrenalinstinna actionscener och filosofiska betraktelser, med huvudpersoner som kämpar både med att överleva och att lura ut exakt hur de gamla gudarna Volvo och Zlatan bör tillbes när man bygger det nya samhället.

Lite blandad kompott blir det förstås. De bästa styckena här är smått fantastiska, som Boel Bermanns ultrakorta solarplexusslag ”Frystorkad”, Olle Söderströms ”Sälen” eller Fredrik Stenneks ”Gräsbitare”. Det är noveller som står med ett ben i 2010-talets konsumtionshets och systemkollapsrädsla och ett i klassiska SF-noveller, där en golfbana i Enskede kan vara en startpunkt för en ny civilisation och en kartong med ”Chicken Tikka Masala” tryckt på kan vara klen tröst. På det stora hela, trots att varje novell här står sig, känns Zonen vi ärvde lite ojämn. Twister man redan läst i gamla Sam J Lundwall-samlingar, arketyper man hellre hade spelat själv… nostalgi efter en apokalyps som man redan tänkt sig den. När vi har samtida dystopi- och apokalypsryttare som Karin Tidbeck, Nils Håkanson och Balsam Karam hade jag kanske önskat att den här samlingen lekte lite mer utanför rollspelets sandlåda, hur öppen den än är. Men här finns tillräckligt många guldkorn för att jag ska få hopp om undergången ändå.

Similar Posts:

• Mörkermaskin
• Fantastiska noveller
• I framtidens förlorade värld
• Mörk framtid igen
• Den perfekta drogen

Drygt 500 år tidigare, 1483, trycktes en av de första böckerna i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus eller på svenska kallad Skapelsens sedelärande samtal. Det var ett bestiarium, en litterär genre som var vanlig under medeltiden och fungerade som en slags lexikon över djur (och i vissa fall stenar och växter). Det som verkligen skiljer dagens zoologiska uppslagsverk från bestiariernas beskrivningar är att de äldre skrifterna förutom skildringar av bin, svärdfiskar och hundar även kryllar av enhörningar, mantikoror och sirener.

Historikern Bo Eriksson berättar i sin bok om bestiarienedtecknarnas världsbild genom att helt enkelt gå till källorna och systematiskt beskriva varelse för varelse med medeltida glasögon. På det viset får läsaren reda på spännande fakta som att det i Etiopien finns guldletande myror som är stora som hundar, att huggormar flyr vid åsyn av en naken människa, att pantern lockar till sig byten genom att ha en väldoftande andedräkt och att gulsot bäst botas genom att låta en fladdermus bita sig fast vid ens rygg. Skildringarna av de olika varelsernas egenskaper rymmer allt som oftast en underliggande religiös symbolism av mer eller mindre lättolkad sort. Ibland under läsningen kunde undertecknad känna en viss frustration över att bestiarieförfattarna aldrig kunde låta bli att läsa in harars och katters möjliga diaboliska eller dygdigt kristna sidor.

När det kom till de fantastiska monstruösa varelserna, som fågel Fenix, basilisken eller den tvåhövdade ormen amfisbenan placerades de gärna i Etiopien eller Indien. Platser som dessa var på denna tid och från bestiarieläsarnas synvinkel lika fjärran och mystiska som det sjunkna riket Atlantis.

Bo Erikssons bok följer en konsekvent form. Eriksson delar in djuren i medeltida korrekta kategorier, hänvisar till äldre texter och plockar isär symboliken bakom beskrivningarna. Ofta lyfts fabellika historier från Skapelsens sedelärande samtal fram, berättelser där hydror blir nobbade av fiskar, satyrer är patriarkala chauvinister och falkar drömmer om att bli munkar. Allt avslutat med ett rimmande budskap. Mindre intressant, eller snarare lite tråkigt i längden, är redovisningen av hur de olika varelserna har använts i fina släkters vapensköldar.

Bokens sidor är lyxigt tjocka och illustrationerna hämtade från de gamla bestiarierna är färggranna. Ofta sträcker exempelvis en drake eller en skorpion ut sig över ett helt uppslag. Bestiarienedtecknarna återkommer till vissa beskrivningar, som tyder på särskild monstruositet, när en varelse blandar attribut från olika djur, exempelvis är en giraff en mix av häst, leopard, oxe och kamel. Men än värre och ogudaktigare var det om monstret till hälften utgjordes av människa och till hälften djur, som i fallet med kentauren eller sirenen. Som bäst är det när Bo Eriksson inte lägger in egna värderingar utan låter bestiarierna tala för sig själv. Sammantaget en spännande och fint illustrerad inblick i medeltidens begränsade och religiöst präglade zoologiska kunskapssyn.

Similar Posts:

• Intressant om språk och historia
• Att samspråka med lejon
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• Berättelsen om en nations födelse
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller

I denna tid är Lars Lönnroths bok Det germanska spåret därför välkommen. Det är en litteraturvetenskaplig översikt i behändigt format som ska vara tillgänglig för den som saknar förkunskaper, men intresserar sig för äldre litteratur. Som sådan är den utmärkt. Undertiteln En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien ramar in tidsperspektiven.

Publius Cornelius Tacitus var romersk historiker aktiv åren runt 100 e.kr. Hans Germania är den första skildringen av ”germanerna”, folkslagen norröver som romarna buntade ihop på samma sätt som de gjorde med ”kelterna”. Dessa folkslag hade inte nödvändigtvis så mycket gemensamt och ofta var de i krig med varandra, men den romerska benämningen har bitit sig fast.

Inte heller hade germanerna en enda litteratur. Under antiken saknade dessa folk skriftspråk. Därför framfördes poesin muntligt, bland annat av barder. Nationalisten skulle aldrig erkänna det, men faktum är att kulturer alltid har sökt sig till varandra, blandats ihop och influerats till något nytt. Tänk bara folkvandringstiden!

Det hindrar inte att de äldsta kända dikterna på germanska språk bär viss särart, argumenterar Lars Lönnroth. De följer inte de antika romarnas eller grekernas versmått och liknar inte heller den rimmade poesi som man finner i den medeltida europeiska folk- eller kyrkodiktningen.

I stället bygger versen på att varje versrad innehåller två halvdelar med tydligt uppehåll i mitten (så kallad cesur), att varje halvdel innehåller två betonade stavelser, samt att (minst) en betonad stavelse i första halvdelen sammanbinds med en betonad stavelse i andra halvdelen genom så kallat bokstavsrim eller allitteration.

Lönnroth exemplifierar med runinskrifter och handskrifter som visserligen är många hundra år yngre än Tacitus, men som sannolikt grundar sig på uråldrig muntlig tradition.

Låter det krångligt? Sådan är inte boken. Lars Lönnroth förklarar att viktigast i de ”urgermanska” dikterna var rytmen och att det i varje versrad fanns minst två betonade stavelser som allittererade. En annan utmärkande stilfigur är de så kallade kenningarna. Havet omskrivs som valens väg, exempelvis. Guldet omnämns som Fafnes bädd, och så vidare.

Boken är kronologisk uppbyggd. Lars Lönnroth lägger det mesta krutet på att referera och analysera de gamla mästerverken: Beowulf, Nibelungenlied, Den Poetiska Eddan och Njals saga. Men även yngre verk som Richard Wagners megaopera Nibelungens ring och Frithjofs saga av Esaias Tegnér får gott om plats.

Mera kortfattat passerar Lars Lönnroth de epoker då den germanska diktningen har kapats av allehanda tokstollar. Under stormaktsgöticismen på 1600-talet gjordes gällande att Sverige var Atlantis. 200 år senare blåstes likartade luftslott upp igen inom ramen för det nationalromantiska projektet. En slags kulmen nåddes med det Tredje riket som också gjorde anspråk på litteraturskatten. Ragnarök och ridå!

Tack och lov räddade J.R.R. Tolkien det germanska spåret i litteraturhistorien från dessa vanärande perioder. Det menar i alla fall Lars Lönnroth. Genom bestsellern Ringens brödraskap förde Tolkien ut myterna till nya generationer. Och i hans berättelser går dvärgar, alver, människor och hobbitar ihop över rasgränserna för att bekämpa den mörka kraften.

I Tolkiens Midgård kan man utan svårighet uppfatta den onde Sauron som ett annat namn för Hitler, trots att Tolkien själv energiskt avvisade alla politiska tolkningar av sitt verk. Därmed kunde de nedvärderade myterna återanvändas och få nytt liv, också bland nazisternas motståndare. Germanspåret blev återigen framkomligt.

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Små spoilers driver handlingen
• Stormakt på pumpen
• Hemma hos Jultomten

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Lönnroth strävar efter att göra denna samling kväden och hjältesagor mer tillgänglig för en nutida läsare, utan att för den sakens skull tappa i poetisk kraft. Jämför man Lönnroths översättning av visdomsdikten ”Havamal” med Björn Collinders från 1957 ser man förtjänsterna tydligt. Först ett exempel på den sistnämndes ”Havamal”-strof nummer 11:

Bättre börda bär man ej på vägen
än mycket mannavett;
aldrig bär man värre vägkost med sig
än alltför mycket öl.

Därefter samma strof i Lönnroths tappning:

Bättre börda
bär ingen man
än mycket människovett.
Värre färdkost
på vägen har ingen
än den som druckit för mycket.

Som synes har Lars Lönnroth både moderniserat ordbruket och rätat ut meningsföljder. Men han har nogsamt behållit versmåtten, där allitterationerna är särskilt betydelsefulla. Alla delar av Eddan har utrustats med förord. Det är texter som belyser ursprung och sätter in materialet i sitt sammanhang. De informativa noterna ligger i de breda marginalerna på varje sida, vilket underlättar läsningen ytterligare.

Den poetiska Eddan är ofta berättelsen om kamp på liv och död. Bland Asagudarna liksom i människohjältarnas krets åtnjuter den råa styrkan hög status. Gudarna slår ihjäl sina fiender, jättarna, ibland endast med bevekelsegrunden att stjäla rusdrycker. I hjältesagorna är det knappast någon som dör en naturlig död. Kvinnorna får rätta sig under våldet. Som i kvädet om Skirnes resa. I det ger fruktbarhetsguden Frej sin dräng Skirne uppdraget att övertyga Gerd att bli hans maka. Gerd har i och för sig inledningsvis föreställningen att hon kan säga nej, att hennes egna vilja räknas:

Tvång vill jag aldrig
någonsin tåla
ifrån kåta karlar.

och

Aldrig så länge
vi lever båda
vill jag bygga och bo med Frej.

Men Gerd blir tvingad. När erbjudna guldäpplen och en magisk ring avvisats hotar Skirne att halshugga Gerd och dessutom döda hennes far. Slutligen utsätter han henne för runmagi och slutför på så vis sin husbondes uppdrag. Asagudarna drabbar även samman inbördes. Förklädd till färjkarl utmanar Oden sin egen son Tor i en så kallad manjämning, en ordduell av smädelser. Tor kallar sin förklädde far för ”slembög” och hotar slå ihjäl honom med bara händerna, om han bara kunde nå över sundet som skiljer dem åt. Eddan glorifierar våld, innehåller förakt för den svagare samt hat mot ”den andre”.

Så varför ska vi läsa sådant i en tid då mycket nog ändå pekar i en mer auktoritär, antiliberal riktning? Vad har Eddan att ge oss i ett skede då människor under eget namn i sociala medier kan mana till bränning av flyktingförläggningar, i en tid då en man som Donald Trump blir vald till president i USA? Svaret är att Eddan rymmer så mycket mera. Här finns en poetisk berättelse om jordens tillblivelse. Här finns en uppsättning regler för hur människan bäst lever sitt liv och därutöver en mängd märkliga äventyr med gudar, alver, valkyrior, jättar och andra väsen. Även Eddans kvinnobild är mer sammansatt än jag hittills beskrivit. I exempelvis Völundskvädet skildras valkyrkior, kvinnliga krigare, som sannerligen är subjekt i sin egen tillvaro.

Från söder flög jungfrur
Mörkskogen igenom,
allvisa unga
för att fresta ödet.

Vi har att göra med ett litterärt verk som inspirerat såväl Richard Wagner som JRR Tolkien och Stan Lee (Marvel Comics). Men samtidigt som vidareutvecklingarna är många och populära, står Den poetiska Eddan stadigt på egen grund. Nationalistiska och fascistiska krafter har i olika tider sökt kapa åt sig den fornnordiska skatten av myter och kväden. Men Lars Lönnroth ger flera exempel på att Eddan inte har tillkommit i något nordiskt vakuum. Till exempel är delar av ”Havamal” inspirerad av medeltidslatinsk visdomsdiktning. ”Völuspa”, dikten om världens tillkomst och undergång, har i sin nedtecknade form både inslag från hednisk och kristen tid vilket innebär att bibliska influenser inte kan uteslutas. Eddans nedtecknare levde, liksom vi, i en multikulturell värld. Verkets visdom pekar på att vi människor hör ihop. Så kan Eddan också läsas.

Var aldrig den
vännen som först
bryter vänskapens band.
Sorg äter hjärtat
om du saknar en vän
att öppna dig helt inför.

Similar Posts:

• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Mytologi på allvar
• Myter och människor
• Små spoilers driver handlingen

Den långa flykten (originaltitelns Watership Down har inget med båtar att göra, det är ”Down” som i ”äng”) är en bok som drabbade mig rätt hårt när jag läste om den som vuxen. Visst är det en barnsaga, om också en ganska våldsam sådan, om ett gäng söta kaniner som måste hitta ett nytt hem efter att människor förstört deras gamla bostad och mördat nästan hela deras flock. Det är också ganska uppenbart en allegori, liksom Tolkien skrev han med kriget i minne om ett fredligt folk från ett land med gröna kullar som tvingas föra krig mot en hänsynslös motståndare som vill utrota både dem och deras sätt att leva, eller bara rulla rakt över dem med sina nya tekniska framsteg.

Hela världen kommer att vara din fiende, du furste med tusende fiender, och så fort de fångar dig kommer de att döda dig. Men först måste de fånga dig, grävare, lyssnare, furste med det snabba varslet.

Precis som Tolkien jobbar han också hårt på sina karaktärer (i alla fall de manliga). Kaninerna i den lilla gruppen som måste ta sig fram i en ny värld – Hassel, Kronan, Femman, Björnbär – men också de andra smådjur de stöter på längs vägen. Men han glömmer aldrig att de är just kaniner; förmänskligade till en gräns, men inte bortom den. Det finns saker de inte kan förstå eller göra, och inte ens med den bästa vilja i världen kan de förvandla sig till något annat än kaniner. Han bygger en hel mytologi och ett helt språk åt dem, men de är rudimentära, med ord bara för vad kaniner kan förstå.

Men ändå. Där Tolkien börjar med hotet och slutar med segern börjar Adams med undergången, förintelsen, flykten. Medan Hassel leder sina vänner genom den där farliga världen, ända fram till den stora striden mot General Svartstarr som driver sin kaninhåla med den starkes rätt, använder de det de har. De söker kontakt med andra kaniner och andra smådjur, de sluter allianser, de lär sig att omforma sin mytologi efter de nya förhållandena i stället för att acceptera nederlaget eller klamra sig fast i traditioner. De möter kaniner som valt att invänta en säker död i bekväm fångenskap, och andra som lever i förtryck under en stark ledare som letar fiender han kan besegra. Och där Tolkien ändå lovar det rena blodets och den rättmätige konungens återkomst är det i Den långa flykten något annat som händer i den där fantastiska upplösningen, där den gamle kämpen Kronan som alltid föraktat grubblaren Hassel och hans nymodigheter står öga mot öga med en övermäktig fiende som lovar honom pardon om han flyttar på sig.

Silflay hraka, u embleer rah. (…) Min hövding har befallt mig att försvara den här tunneln, och jag stannar här tills han säger något annat.

Det är nivåer i den där repliken. Det är första gången Adams återger kaninernas språk utan översättning, men orden har förekommit var för sig tidigare, så som läsare får en ett ”Hell yeah!”-ögonblick när en pusslar ihop det: silflay – beta; hraka – spillning; embleer – stinkande; rah – hövding. På ren svenska alltså: Ät skit, din jävla översittare. (Eller ”Führer”, om en så vill.) Det är de två starkaste krigarna som står öga mot öga, men bara den ene har lärt sig förstå att råstyrka inte är detsamma som ledarskap. Och naturligtvis, att striden står mellan kaniner; de kan inte göra något åt människan, de kan inte göra något åt bilarna eller rävarna eller katterna, men de kan försöka skapa enighet bland varandra i stället för att vika sig för den starkes rätt som aldrig håller i längden. Det våldet må skapa är vanskligt och kort, som någon annan sade.

Så tack, Richard Adams. Det är lätt att vilja gå tillbaka till gamla favoritböcker när världen ser hård och kall ut. Det sägs mycket om 2016, bara halvt på skoj har det utsetts till det sämsta året i mannaminne, trots att så mycket av det bara är orsakat av vår egen rädsla och kortsiktiga lösningar. Nu tar året slut, vi lämnar en ihjälgasad värld för en okänd framtid full med stora varelser som kan trampa oss utan att ens se oss. Allt fler säger att det är snudd på landsförräderi att ens tro på en värld där det goda har något att komma med. Ställ er bakom den som lovar att sätta hårt mot hårt eller gå under. Klamra dig fast vid gamla idéer. Sluta oja dig över dem som flyr för sina liv. Gräv ner dig djupare. Rösta på rädslan.

Silflay hraka, u embleer rah.

Similar Posts:

• Ny Tolkien släpps på tisdag
• Kaninsmärta och melankoli
• Hemma hos Jultomten
• Seglivad är bara förnamnet
• Kaninkalas och koncentrationsläger

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.

Similar Posts:

• I Sverige talar vi svenska … eller hur var det?
• Ojämnt men sött
• Monstruöst medeltida djurlexikon
• Ett kryddmått för hastig bladvändare
• Äntligen …

Han färdas genom dag och natt

Redan första kapitlets titel sätter tonen för denna saga, som språkligt i särklass är en av de finaste ur Astrid Lindgrens produktion. Den handlar om Mio, som egentligen heter Bosse, eller Bo Vilhelm Olsson. Han försvinner en vinterkväll från en bänk i Tegnérlunden. Hur det går till vet ingen, annan än han själv. Men det involverar fantastiska saker, som en ande i en flaska, ett förgyllt äpple, den vackraste rosengård man kan tänka sig, och en far som är allt man kan önska sig och mer därtill. Konung! Min fader konungen. Som är långt ifrån den slusk tant Edla och farbror Sixten skrämt sitt förhatliga fosterbarn med.

En vuxen tolkning av Mio min Mio, som jag tack och lov fick mig till livs först i vuxen ålder, är den att Bo Vilhelm Olsson i själva verket dör på den där parkbänken, och att sagan sedan handlar om hans liv i ett himmelrike, som en långt mer upphöjd varelse än den han tilläts vara på jorden. Jag tyckte det lät fruktansvärt när jag hörde det. Som att få höra, och också inse, att tomten inte fanns. Men det är inte så fel, visar det sig. När jag nu läser boken med de glasögonen på, dyker det upp detaljer som jag upplever som starkare av den läsningen. Otroligheter som att bästa kompisen Jum-Jum påminner om jordkompisen Benka, att konungafadern i själva verket påminner om Benkas pappa; den fadersgestalt Bosse hade i livet, att en farmor påminner om tant Lundin och att varenda hus påminner om ”ett sådant hus man ser i sagorna”, knyter an till ett berättargrepp jag sett i till exempel Tillbaka till framtiden-filmerna. Eller den där teveserien som gick när jag var liten, om en kille som hamnade i koma och i drömmen umgicks med folk som var ungefär som hans vänner, folk som var ungefär som hans fiender, bara lite mer flippade. Det följer helt enkelt ett mönster, som skapar en slags parallell verklighet. Tillför en surrealism som kittlar, och sätter extra fokus på att detta är just en saga.

Vilket kan behövas. För Mio min Mio är stundtals en riktigt läskig saga. Med svarta vindlande trappor, tyst mörker och spejare med vassa spjut i natten.

En annan sak som förstärker sagotemat är just det vackra språket, som får mig att vilja läsa högt eller åtminstone mumla fram meningarna, boken igenom.

Varför hade trädet räddat oss, det förstod jag inte. Var det kanske så att hela Döda skogen hatade riddar Kato och gärna ville hjälpa den som kom för att strida mot honom. Kanske det där döda trädet en gång hade varit ett friskt, ungt träd med många små gröna blad som susade när vinden spelade genom grenarna. Det var väl riddar Katos ondska som hade dödat och frätt bort dem. Jag tror inte att träd någonsin kan förlåta den som har dödat deras gröna små blad. Det var nog därför det här trädet ville hjälpa den som kom för att strida mot riddar Kato.
”Tack, du snälla träd”, sa jag, när vi kröp ut ur den ihåliga stammen.
Men trädet stod där tyst och dött och svarade inte.

Precis som i Körsbärsdalen är allt inte underbart och lyckligt på Gröna ängars ö. Snart märker Mio att i stort sett alla har förlorat någon. Och det är den hemske riddar Kato, han som man knappt kan nämna vid namn (då dör rosorna och de vita fåglarna gråter blod), som har rövat bort dem. Alla de förlorade barnen är nu förvandlade till svarta sorgsna fåglar, som flyger över sjön och klagar. Endast en utvald, en son av kungligt blod, kan korsa Dunkla skogen mot Landet Utanför, för att strida mot riddar Kato och på så sätt rädda de förlorade själarna.

Pojkar som tillåts vara svaga är minst lika viktigt som flickor som tillåts vara starka, skriver jag i min anteckningsbok. Det framhålls ofta hur Astrid Lindgren slog ett slag för en ny flickroll, men sällan har jag hört det jag tycker blir tydligt både här och i Bröderna Lejonhjärta. Att pojkar får vara svaga, och på så sätt bryta mot mansrollens förväntningar.

Visst är utvecklingen i Mio min Mio, som i mångt och mycket är en Sagan om ringen för barn, den om en osäker vekling som kämpar sig fram mot självsäker riddare. Men precis som Skorpan är Mio full av rädsla, berättelsen igenom. ”Allt var förbi”, kvider berättarrösten uppgivet, gång på gång.

Än hade de inte sett oss, men snart skulle vi ha dem över oss, och sedan var allt förbi. Jag skulle aldrig få strida mot riddar Kato. Och redan nästa natt skulle Eno höra två nya fåglar flyga över sjön och klaga.

På sin väg mot riddar Kato möter Mio, och vapendragaren Jum-Jum, flera spännande karaktärer. Det finns olika sätt att förhålla sig till en ond envåldsriddare. Eno har nästan tappat förståndet av rädsla, och lyssnar hysteriskt, viskar istället för att prata, i vild skräck att spejarna ska höra vad han säger. Medan Svärdsmidaren är vild av ilska i sin håla, och ryter riddar Katos namn så att det skallrar i berget. Spejarna skiljer sig mot Bröderna Lejonhjärtas Tengilsmän. Där de var tröga och rent av lustiga i sin dumhet, är spejarna ansiktslösa, namnlösa. De pratar i ramsor, de upprepar sig entonigt som vildvittrorna i Ronja Rövardotter, och är lika iskalla och läskiga i sin framtoning.

Å, vad jag gillar att jag är så indoktrinerad av Astrid Lindgrens sagovärld att jag läst in mitt eget liv där också! I Mio min Mio är Brunnen som viskar sagor om natten min farfar. Som alltid mindes alla gamla skrönor om folk som levt i bygden. Alla gamla sånger som spelats i radion i en annan tid. Alla ord som blivit danska, nu när gammelskånskan blivit försvenskad.

I vår Mio min Mio-bok hemma, som mamma läste för mig när jag var liten, hade Svärdsmidaren lila hår. För det tyckte jag att han skulle ha. Och mamma hade hjärta nog att låta mig måla i mina favoritböcker. Det är roligt att se idag, jag tänker att Astrid Lindgren hjälpte till att skapa en längtan efter kreativitet hos mig. En vild anarkistisk känsla av att det var fritt fram, som jag genast anammade. En parentes i recensionen. För jag tycker att recensioner av barndomsböcker kan få handla om den egna barndomen lite också.

Jo, för om jag säger att det är så. Då är det så.

Mio min Mio blir som sagt stundtals väldigt läskig och mörk. Lindgren visar hur en tyst dörr kan vara så mycket hemskare än en gnisslande. Och vi har trots allt att göra med ett hjärta av sten. Och en klo av järn. Och inte minst en omgivning som är kusligt levande; ibland är träden på ens sida. Men lika ofta kan bergväggarna förvränga ens rop till kusliga viskningar.

Det är ett snyggt grepp att låta konungafadern finnas med som en röst i Mios huvud, någon han ständigt återvänder till och finner kraft hos. Liknelsen med Bibeln är ju inte heller långt borta, och min fader konungen blir liksom aldrig riktigt en man av kött och blod ändå. Kanske fungerar han allra bäst så här, i retrospektiv.

Ja, en Sagan om ringen för barn, det var min kompis Nils som sa det till mig för inte så länge sen. Det gjorde mig också arg. Skulle min Astrid ha stulit? Och likheterna är slående när jag läser med de glasögonen på. Det stora ögat som stirrar ut över sjön. Den utvalde som med sin vapendragare ska ta sig igenom ett gäng strapatser för att slutligen komma till en sista strid. Osynlighetsmantlar och jordhålor. Svarta spejare och bröd som mättar hunger. Men jag vill faktiskt vara lite djärv och kontra med att Mio min Mio läser jag gärna många gånger om, och smakar av språket med silversked. Men Tolkiens ringsaga har jag aldrig orkat mig igenom, det är sant. För många utvikningar om folkslag, för ogenomträngligt och segt. För mycket krig. Nej, i så fall var det en bra stöld.

Kanske bidrar det att filmen (utöver den vackra titellåten signerad Björn och Benny) var en flopp av dåliga effekter och taskig dubbning, och bör vila i glömska. Det låter boken vara bok, och berättelsen växa fram fritt i huvudet, med bara Ilon Wiklands mörka illustrationer som stöd.

Det började skymma. Över hela rosengården kom det som en mjuk, blå dimma. De vita fåglarna tystnade och sökte upp sina bon. Silverpopplarna tystnade också. Det blev alldeles stilla i rosengården. Men i toppen på den högsta silverpoppeln satt en stor, svart, ensam fågel och sjöng. Han sjöng vackrare än alla de vita fåglarna tillsammans, och jag fick för mig att han sjöng just för mig. Men jag ville inte höra honom, för han sjöng så att det gjorde ont.
”Nu kommer aftonen och natten”, sa Jum-Jum. ”Jag måste gå hem.”
”Nej, gå inte”, sa jag, för jag ville inte vara ensam med den där underliga sången.
”Jum-Jum, vem är det där”, sa jag och pekade upp mot den svarta fågeln.
”Jag vet inte”, sa Jum-Jum. ”Jag brukar kalla honom för Sorgfågel. Bara för att han är så svart. Han kanske heter något helt annat.”
”Jag tror inte jag tycker om honom”, sa jag.
”Jag tycker om honom”, sa Jum-Jum. ”Sorgfågel har så vackra ögon. Godnatt, Mio”, sa han och sprang.

Similar Posts:

• Kampen mot järnklon
• Människor behöver sagor
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• En röst att bli liten av
• På liv och död men helst på lek