Det är sällan som uppföljare når originalens höjder. Oavsett om det gäller böcker, filmer eller något helt annat verkar uppföljarproblematiken vara något av den estetiska världens mest svårknäckta nöt. Att det är så har sannolikt många orsaker. Undantag som bekräftar regeln finns visserligen och det kan ju också vara så att en uppföljare kan vara […][...]

Andra världskriget, Grekland. Tyskland och Italien har med gemensamma krafter invaderat civilisationens vagga. En ung italiensk soldat – Tristano – blir till slut rasande på sina tyska kamraters övergrepp, skjuter ihjäl dem och byter sida. Efter att ha kämpat som partisan i både Grekland och Italien hyllas han som krigshjälte (och praktiskt bevis för regeringen […][...]

Den sista legionen är skriven med en filmatisering i tankarna, säger Manfredi i förordet. Och redan efter en sisådär tjugo sidor är de värsta Hollywoodfarhågorna infriade. Då har hjälten presenterats, han har busvisslat på sin häst som omedelbart kom skrittande och den ondaste av fiender har skridit in i handlingen. Det svarta och det vita […][...]

Chicago är kanske den mest amerikanska av alla USA:s städer, den riktigt stora smältdegeln av olika trender och krafter som drar i olika riktningar. Staden är exempelvis hemorten för den världskända "Chicago-skolan" av nyliberala nationalekonomer. Den mest namnkunniga av dem alla är väl förmodligen Milton Friedman, som agerat ekonomisk rådgivare åt många kontroversiella regimer världen […][...]

När bokhandlaren Giambattista Bodoni är sextio får han sin första stroke. Men det vet han inte när han vaknar; han vet inte ens vem han är. Hjärnblödningen har huggit av hans minne på mitten, och han minns allt han läst men ingenting som han upplevt själv. Han kan citera Shakespeare, Joyce och Poe, men vet […][...]

Manfredis triologi om Alexander den store, i vilken Ödets son är den första delen, ligger till grund för den andra av de två aktuella filmatiseringarna om den framgångsrike erövraren. Den regisseras av Baz Luhrmann och beräknas vara klar om något år. Det dröjer alltså ett tag innan vi kan jämföra den filmversionen med Oliver Stones […][...]

Den andra världen är Marcello Fois tredje bok om den sardiske advokaten, och amtörpoeten, Bustianu. Mitt första möte med författaren. Boken tillhör deckargenren men om det är en bestseller med pang-på-rödbetan spänning du söker, så blir du antagligen förvånad. Herr advokat Bustinau är en eftertänksam, ibland surmulen, man som lever på Sardinien. På smala stigar […][...]

Romanens huvudperson Graziano gav mig omedelbart lite huvudbry. Inte för att han var invecklad och särskilt svår att förstå sig på, nej utan för att jag under läsningens gång inte kunde komma det litteraturvetenskapliga begreppet som till viss del utmärker hans personlighet. Fick helt enkelt rota fram mina gamla anteckningsböcker för att stilla min tankeklåda. […][...]

Eco är förmodligen mest känd som författare genom sin bok Rosens namn. Om man bedriver universitetsstudier finns det dock en viss risk att hans namn smyger sig in här och var, oavsett om du valt att läsa filmvetenskap eller idéhistoria. Detta är också illustrativt för min bild av honom, jag ser på Eco som en […][...]

Det finns en viss sorts litteratur vars upphovsmän drivs av andra bevekelsegrunder än lusten att berätta, längtan att skriva eller uppgiften att förklara. Jag talar om den personliga vittnesbörden från människor som av en eller annan anledning befunnit sig i utmarkerna av mänsklig civilisering. Ingen annan historisk epok torde ha genererat fler exempel härav än […][...]