Om man söker på Marian Keyes här på dagensbok.com så finns ett ganska skapligt urval av recensioner att välja bland, och då täcker de ändå bara in en bråkdel av hennes författargärning. Keyes är mycket produktiv – jag räknar till 17 romaner, och ett par samlingar av krönikor och andra texter. Går man tillbaka till […][...]

Romanen Dagar utan slut inleds med en beskrivning av hur liket av en soldat görs i ordning inför begravningen. I kavalleriets uniform, som putsats och rengjorts, är den döde finare än han någonsin varit i livet. Om minnet inte har fel är året 1851. Direkt efter inledningsscenen blickar berättaren, Thomas McNulty tillbaka på hur han […][...]

På Deenas sjuttonårsdag försvinner hennes betydligt äldre storasyster Mandy. Drunknad, troligen med flit menar omgivningen och begraver en tom kista. Men Deena vet inom sig att det inte stämmer. Mandys försvinnande måste vara relaterat till den släktförbannelse hon började svamla om senast de sågs, när Deena berättat att hon av misstag råkat komma ut som […][...]

Toby är en lyckligt lottad ung man – det konstaterar han själv redan i romanens första mening – med ett PR-jobb han kan sköta lite som han vill, en alltigenom fantastisk och förstående flickvän, och det ståtliga godset Ivy House i släkten. Hans privilegiebubbla spräcks dock när han en natt blir brutalt misshandlad av inbrottstjuvar. […][...]

Normala människor handlar om Connell och Marianne. Redan från första början är deras relation komplicerad: Connells mamma jobbar som städerska hemma hos Mariannes familj. Medan Marianne besitter ett ekonomiskt välstånd är det Connell som är den populära på skolan de går på. När de två inleder ett förhållande håller de det hemligt, främst för att […][...]

Colm Tóibín har låtit sig inspireras av Orestesmyten i sin senaste roman, Namnens hus. Han är verkligen inte först ut med att återanvända stoff ur denna klassiska berättelse om mord, hämnd och familjerelationer – författare som Eugene O’Neill, T.S. Eliot, Jean-Paul Sartre och Lars Norén har också hämtat näring ur myten. Och ska man döma efter […][...]

Glöm Disney-filmen. Den lilla sjöjungfrun har aldrig varit någon gullig saga. Det finns inga sjungande krabbor. Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll […][...]

Innan jag börjar recensera boken i fråga måste jag få en sak ur världen: omslaget till Marian Keyes senaste roman är mycket missvisande. Det är ett glättigt omslag i ljusa färger där en ung kvinna ligger på en säng och glatt ler in i sin mobilkamera för att ta en selfie. När man till det […][...]

Första gången jag läste Dubliners (på originaaalspråk, förstås) var kort efter att jag läst Ulysses för första gången. Jag var i tjugoårsåldern och älskade Ulysses av de anledningar man gör i den åldern; den var experimentell, den var banbrytande, den var (speciellt på originaaalspråk) långa stycken rent ut sagt obegriplig, så den måste vara genialisk. […][...]

Lib Wright är en sjuksköterska som tjänstgjort i Krimkriget under legenden Florence Nightingale. Efter krigets slut jobbar hon på olika sjukhus, men får mest utföra simpla, repetitiva uppgifter långt under sin kunskapsnivå. Hon har svårt att anpassa sig till ett vanligt liv där hon inte fyller någon viktig funktion, och har svårt att komma andra […][...]