Colm Tóibín har låtit sig inspireras av Orestesmyten i sin senaste roman, Namnens hus. Han är verkligen inte först ut med att återanvända stoff ur denna klassiska berättelse om mord, hämnd och familjerelationer – författare som Eugene O’Neill, T.S. Eliot, Jean-Paul Sartre och Lars Norén har också hämtat näring ur myten. Och ska man döma efter […][...]

Glöm Disney-filmen. Den lilla sjöjungfrun har aldrig varit någon gullig saga. Det finns inga sjungande krabbor. Med det sagt är det svårt att inte bli alldeles småflicksglad redan när man får The Surface Breaks i händerna: den är så fin. Mängder av detaljer gnistrar i silver på omslaget, och innanför skyddsomslaget gömmer sig stiliserade fiskfjäll […][...]

Innan jag börjar recensera boken i fråga måste jag få en sak ur världen: omslaget till Marian Keyes senaste roman är mycket missvisande. Det är ett glättigt omslag i ljusa färger där en ung kvinna ligger på en säng och glatt ler in i sin mobilkamera för att ta en selfie. När man till det […][...]

Första gången jag läste Dubliners (på originaaalspråk, förstås) var kort efter att jag läst Ulysses för första gången. Jag var i tjugoårsåldern och älskade Ulysses av de anledningar man gör i den åldern; den var experimentell, den var banbrytande, den var (speciellt på originaaalspråk) långa stycken rent ut sagt obegriplig, så den måste vara genialisk. […][...]

Lib Wright är en sjuksköterska som tjänstgjort i Krimkriget under legenden Florence Nightingale. Efter krigets slut jobbar hon på olika sjukhus, men får mest utföra simpla, repetitiva uppgifter långt under sin kunskapsnivå. Hon har svårt att anpassa sig till ett vanligt liv där hon inte fyller någon viktig funktion, och har svårt att komma andra […][...]

Jag väljer att ta det som en liten glimten-i-ögat-blinkning från slumpen eller författaren själv kanske, att huvudpersonen i De döda av James Joyce (som råkar vara den första bok jag läser för denna sajt) också är recensent. ”Han gjorde det nästan ännu mer för recensionsböckernas skull än för det knappa honoraret” beskriver Joyce Gabriel Conroy. […][...]

Ett porträtt av författaren som ung är romanen om Stephen Dedalus, en pojke som utvecklas till ung man i Dublin åren kring det förra sekelskiftet. Texten består av flera olika långa episoder, ibland med år emellan. Romanen, som brukar klassas som självbiografisk, har tre bärande teman. För det första fadern, som hamnar i obestånd så […][...]

I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor. Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse. Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? […][...]

”Könsroller” framstår numera, åtminstone i akademiska kretsar, som ett daterat begrepp. Det har någonting att göra med att det ger sken av en tydlig skillnad, mellan den man spelar och den man i själva verket är (eller kanske med att forskare hela tiden vill mynta nya teorier och begrepp?). Samtidigt undrar jag om vi inte […][...]

En mamma ber sin tolvåriga dotter gå till apoteket för att hämta medicin mot yrsel och förkylning. Scenen utgörs av en familj med två föräldrar och fyra barn som lever i en irländsk by på 80-talet. Den materiella levnadsstandarden är påver sett med dagens ögon. I inledningen gestaltas en person (mamman) som minst sagt är […][...]