dagensbok.com » Insekter

Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Ingrid Löfgren — Thu, 22 Dec 2022 23:00:38 +0000

Jag måste först som sist erkänna att mitt intresse för vägsteklar, Svenska Guppysällskapet och heraldisk zoologi är tämligen begränsat, för att inte säga obefintligt. Likväl läser jag Fredrik Sjöbergs essäsamling Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer med stor behållning. Det är tunnsått med författare som bemästrar konsten att skriva underhållande om i stort sett vilket ämne som helst.

Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!

Ian McEwan "The Cockroach"

Mattias Lahti Davidsson — Tue, 04 Feb 2020 23:00:01 +0000

Storbritanniens premiärminister vaknar en morgon och konstaterar att allt inte står rätt till. Munnen är uppfylld av ett fuktigt, köttigt organ som sveper längs med rader av… usch: tänder! Och vad är det för egendomliga ben där nere? Ska de vara så få?

That morning, Jim Sams, clever but by no means profound, woke from uneasy dreams to find himself transformed into a gigantic creature.

Givet romanens titel och inledande mening går tankarna förstås till Franz Kafkas klassiska kortroman Förvandlingen. Men den brittiske politikern Jim Sams har inte förvandlats, visar det sig, snarare har hans kropp invaderats.

Förändringen är obehaglig och besvärlig men inte omöjlig att hantera. Jim Sams får nödvändigt självförtroende när han upptäcker att han kan domptera stora delar av den övriga regeringen.

Förvandlingen sammanfaller tidsmässigt med ett avgörande skede i brittisk politik. En reform av det mer grandiosa slaget har mognat till beslut. Landets ledning överväger nämligen ”Reversalism” en slags baklängesekonomi. Inom ramen för Reversalism ska penningflödena vändas. Den som förvärvsarbetar får betala för det, den som konsumerar varor och tjänster får däremot betalt. Det ska införas en gräns för hur mycket pengar var och en tillåts ha på banken.

Självfallet har Reversalism på sin väg genom debatten mött många kraftfulla invändningar, inte minst från ekonomer och från experter på internationella relationer – andra länder kommer ju inte att vända ekonomin. Men vad hjälper det när en tidigare premiärminister i ett svagt ögonblick lovat en folkomröstning? I det valet vann reformentusiasterna över dem som ville behålla traditionell ekonomi.

The result was the unexpected one, largely due to an unacknowledged alliance between the working poor and the old of all classes. The former had no stake in the status quo and nothing to lose, and they looked forward to bringing home essential goods as well as luxuries, and to being cash rich, however briefly. The old, by way of cognitive dimming, were nostalgically drawn to what they understood to be a proposal to turn back the clock.

Ian McEwan är skicklig på att skriva koncentrerade idéromaner och här är han i toppform. Han har helt uppenbart haft roligt när han hittat på alla absurditeter i The Cockroach.

Motståndarna till baklängesflödet av pengar får det nedsättande öknamnet ”clockwisers”. Problemet att Storbritannien går ensamt in i den radikala förändringen vänds till något positivt genom en stolt slogan: ”Reversalism in one country” – ROC. Förkortningen används i en kampanjlåt: Roc around the clock. Uppfinningsrikedomen i propagandan är stor och som alla vet: det är tråkigt att säga nej.

Hos Kafka sker en förvandling från människa till skalbagge. Vi människor tilldelar skalbaggar olika sorters egenskaper. Egyptiernas skarabéer var heliga. Kafka var nog mer upptagen av djurens benägenhet att hamna på rygg, gissar jag, en utsatt position de bara svårligen kan ta sig ur.

Men Ian McEwan har alltså valt kackerlackan för sin satir, en insekt vi – såvitt jag vet – endast associerar med negativa egenskaper. I första hand smuts, tror jag. I andra hand myllrande reproduktionsförmåga. I tredje hand att den är svårutrotad. Ett skadedjur vi bara med möda kan göra oss av med, alltså.

Betänk då scenariot att kackerlackorna invaderar människor och inte vilka som helst utan majoriteten av personerna i en regering. Det är premissen för denna politiska satir.

De demokratiska processerna förgiftas, förtvinar och dör.

Ian McEwan har placerat The Cockroach i det nutida London. Han avtäcker den nya fula politikens dolda verktyg. Förfalskningen, överdrifterna, berättelsen om ett ”vi och dom”. Jim Sams använder fabricerade Twitterstormar för att motivera sina utspel. Han lanserar en nedsmutsningskampanj om sexuella övergrepp som förlamar och manövrerar bort meningsmotståndare. Det är nästan som på riktigt.

Ann-Sofi Carlsson "Labyrinten"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 16 Nov 2019 23:00:51 +0000

Sjutton noveller, på ett par till fyra fem sidor, består samlingen Labyrinten av. Ann-Sofi Carlsson skriver drivet och i varje novell kastas man in i ett helt nytt livsuniversum. Jag läser långsamt för att ta till mig intrigerna som ibland kan sägas samtala med varandra.

Förhållandevis många handlar om en “hon” eller en “han” som står inför en vändpunkt. Något händer, har hänt eller kommer att hända. Det finns en laddning. Flera gånger ser jag en enskild novell framför mig, som om jag såg på en kortfilm. De enskilda detaljerna är viktiga och innebär något mera.

Miljöerna tecknas och vi befinner oss i Svenskfinland; i Vasa, i Åbo, i Helsingfors. Det är bibliotek, sjukhus, lägenheter, bussar, bilar, blandskog. Ofta är inomhusmiljöerna detaljerat beskrivna; man ser lägenheterna med möbler och inredning framför sig. I titelnovellen Labyrinten reser protagonisten utomlands; hon måste lämna tillkortakommanden bakom sig för att ingå i nya sammanhang där hon går vidare, för att symboliskt mitt i allt se sig själv i en metadimension. Hon går i en labyrint av murar i ett varmt land men plötsligt upphör fysikens lagar och hon svävar högt ovanför hela labyrinten. Kanske vill symboliken säga att det är så vi går omkring i våra irrgångar? Att det kan vara befriande (och oroande) att se på sig själv ovanifrån? Bara släppa taget? Kan vi flyga? I alla fall i fantasin.

Personerna är en del av sin miljö. Detaljer beskrivs: kläder som kläs på, maskiner som surrar, mjölk som dricks. Den trötta mamman som ammar eller den gamla pappan som kanske är alzheimersjuk eller alkoholiserad; möjligen bådadera? Många av huvudpersonerna i novellerna är i rörelse och när de tvingas stanna upp eller stanna inomhus är det en oro som driver på dem.

Mängder av insekter och fjärilar förekommer i novellerna. Barnfingrar pysslar ihop dem av papper eller målar dem svarta, de hittas glömda från barnlekar långt tillbaka och de irrar sig livslevande in i rum och hem. Oftast är de något som huvudpersonen har obehag för. Livslevande är insekter, fjärilar, spindlar inkräktare. Snabba, flygande, skrämmande. Älgflugor som nästlar sig in i håret och i nacken trots täta kläder som snör åt. I flera noveller har huvudpersonen en stark fasa för insekter, till exempel i novellen med titeln Insekterna. Här står de också för något annat; något ont och okontrollerbart. Någon förgriper sig.

Jag tycker om Ann-Sofi Carlssons noveller. Språket är exakt, detaljer, varierat. Stilen är liknande i hennes debutroman Inget har hänt. Den är till och med humoristisk – svart humor bryter genom med kraft när huvudkaraktären resonerar med sig själv om detaljer eller livsfrågor. Ibland abrupta ställningstaganden för att få slut på grubblerier. Säkert personlig igenkänning men jag gillar Carlssons sätt att skriva inre monolog. Och att bejaka det absurda.

Sjutton noveller är många. Det korta formatet är en styrka och en svaghet. Ibland kunde någon novell möjligen fördjupats: Varför blev det så här? Vad har hänt innan? Jag läser långsamt om flera. Novellerna är mångbottnade. Ett gott betyg för noveller.

Shaun Tan "Cikada"

Ella Andrén — Sun, 14 Oct 2018 22:00:35 +0000

Cikadas gröna huvud och stora blanka ögon är den enda färgklicken mot det vidsträckta grå, på omslaget liksom i hela Shaun Tans berättelse. Cikadas värld är en grå, grå värld.

Cikada har en liten insektskropp insvept i en grå kostym. Han arbetar i en liten grå kontorskub, i ett oändligt grått kontorslandskap, i ett högt grått hus bland oändligt många gråa hus. Där har han arbetat i sjutton år, fast ingen tackar honom för det. Tvärtom. Såväl arbetsgivare som medarbetare behandlar honom illa.

Texten är kortfattad och liten på sidan, liksom byråkratisk. Först tänker jag att den är ovanligt fult formgiven, men sen fattar jag hur väl den korresponderar med Cikadas tillvaro. Lågmäld, blygsam, underskattad. Språket är en smula kargt, som hos den som inte fullt ut behärskar det och kan ta det i anspråk.

Sjutton år. Ingen befordran.
HR säger cikada inte mänsklig.
Behöver inga resurser.
Tock Tock Tock!

Hela tiden tickar klockan. Sida upp och sida ner. Dag ut och dag in. Fram emot ett slut, en brytpunkt.

Det är en misär, diskriminerad existens, den som är cikadas.

Ingen cikada tillåten på kontorets toalett.
Cikada går ut på stan. Tolv kvarter.
Varje gång löneavdrag från företaget.
Tock Tock Tock!

Det där med toaletten leder mina tankar till Dolda tillgångar, filmen om kvinnliga svarta matematiker som arbetade på NASA under 1960-talets rymdkapplöpning. Katherine Johnson lyckas kvalificera sig till det verkliga spetsteamet, men varje gång hon behöver gå på toaletten måste hon springa över området till en annan byggnad, eftersom den hon arbetar i bara har toaletter reserverade för vita. Det är så vedervärdigt befängt.

Som förmodligen framgått är det här ingen bilderbok direkt för barn, vilket nog kommer att göra den lite besvärlig på bibliotek och i bokhandlar. Den är emellertid ett litet konstverk, och en enormt drabbande berättelse om utsatthet och tröstlöshet, men inte, i slutänden, utan hopp.

Cecilia Ottenby "Börja krypleta"

Saga Nordwall — Sat, 23 Jun 2018 22:00:38 +0000

Jag faller redan för omslagsbilden. Den är så vacker med sina mjukt avbildade insekter och den sepiatonade kartan, som i sin enkelhet både lockar fantasin och visar vad det är vi kommer att få följa med till. För det fortsätter på samma sätt, med färgbilder av kryp varvat med monokroma skisser, som låter ana en annan tid. Och bland de naturtrogna avbildningarna de mer fantasirika, som människogestalten försedd med insektsförklädnad eller -attribut. Det är Leonardo da Vinci och Naturbilder av en engelsk dam året 1905 i ett.

Cecilia Ottenby börjar direkt med att ställa frågor för att väcka läsarens intresse och fortsätter med en snabb presentation av de djur som här kallas för småkryp – insekter, kräftdjur, maskar, mossdjur, mångfotingar, spindeldjur, sniglar och snäckor (personligen är jag mycket glad över att det görs skillnad på de två sistnämnda) – och så några tips om utrustning för krypletande innan vi drar iväg till fem olika biotoper som presenteras närmare och där några småkrypsexempel ges.

I trädgården finns dansande bin och hummande humlor, på ängen spelande gräshoppor och fladdrande fjärilar, i skogen myror och mångfotingar, på heden hoppspindlar och myrlejon och i sjön finns snäckor och dykare med trollsländor som flyger över dem.

Det är mer för fantasin än för faktaslukandet, mer för den som behöver ledas på andra vägar in i krypens värld. Några få kryp finns det mer utförliga beskrivningar av men inte sådant som exakt storlek, förekomst o.s.v. Det är en början som manar till upptäckarglädje, funderande, nyfikenhet och frågande.

Det är en bok som ska läsas högt för ett ganska litet barn, med tid för samtal och eftertanke. Och allra helst med naturen runt knuten, eftersom den är en aptitretare, något lockande.

Å andra sidan behöver man inte blomsterprakt eller urskog – krypen finns ju faktiskt överallt, även om de färgglada fjärilarna, dansande bina och sländorna får ett större utrymme än gråsuggorna. De som är visuellt tilltalande och strör stjärnstoft för fantasin dominerar och det är rätt så.

Naturligtvis finns inslaget med bevarande av miljön med men på ett sätt som är både enkelt och konkret utan att kännas pekpinneartat. Författarens intresse för och kärlek till alla dessa små kryp lyser över varje sida och får läsaren med sig.

Dave Goulson "Den stora humleresan"

Björn Schagerström — Mon, 11 Jun 2018 22:00:57 +0000

För två och ett halvt år sedan tog undertecknad med Dave Goulson från bokmässans stimmiga golv för att göra en intervju och spana efter humlor i Göteborgs Trädgårdsförenings blomsterrabatter. Väl där konstaterade biologiprofessorn att det här bland annat surrade omkring ganska många mörka jordhumlor, Bombus terrestris och drack nektar och samlade pollen. I sin nya och tredje bok att utkomma på svenska, Den stora humleresan, behandlar ett kapitel en expedition i Argentina och Chile. Här visar det sig att införandet av just den här sortens europeiska jordhumlor som kommersiella pollinerare fått till synes katastrofala följder för inhemska arter, däribland den största kända humlan, Bombus dahlbomii, som snabbt trängts undan medan jordhumlorna brett ut sig över stora områden.

Efter att på ett underhållande vis ha behandlat humlors liv och beteenden i boksuccén Galen i humlor, följt av berättelsen av vad som kan hända när man ger sig i kast med att återskapa en plats för ett myllrande växt- och djurliv på en gammal äng på franska landsbygden i den lika läsvärda uppföljaren Galen i insekter tar Goulson nu med läsaren på en varierande reseskildring där han försöker leta upp humlearter som förekommit i olika delar av världen men som blivit allt mer sällsynta, kanske till och med utdöda.

I samtliga tre böcker har ett brinnande engagemang för den biologiska mångfalden utgjort en naturlig röd tråd. Goulson knyter samman den med en rad ödesfrågor, däribland klimatförändringarna och en destruktiv matproduktionspolitik. Liksom tidigare lyckas han skickligt understryka flera av de verkligt avgörande besluten mänskligheten står inför.

Resorna som Goulson företar sig, oavsett om de handlar om att inventera en gammal industritomt, som visar sig vara oväntat myllrande av liv och väl värd att kämpa för eller en tripp till Ecuadors regnskog för att bevittna stridande humlehanar försvara sina revir, bär på budskap om vad som händer när människan på diverse sätt historielöst inkräktar och ödelägger naturområdens artrikedom. Samtidigt är texten rik på roande episoder och sidohistorier präglade av den karaktäristiskt torra humor som den brittiske biologiprofessorn besitter. Här finns beskrivningar av hur det är när fågelungar självförsvarkräks på en:

”På tillbakavägen kräktes en ung stormfågel på mig, ingen erfarenhet jag skulle vilja upprepa, men ändå värd att vara med om en gång bara för nyhetens behag.”

Eller en fotnot för hur ett par andra entomologer, i någon sorts Jack ass-aktig tveksam vetenskaplig tjänst bestämt sig för att rangordna vilken insekts bett som orsakar den kraftfullaste smärtan (en fågelspindelätande vägstekel) respektive var på kroppen det gör som ondast att bli stungen av ett bi, för att nämna några exempel.

Dave Goulson anser bestämt att pratet om vilka arter som är nyttiga för oss människor genom att erbjuda så kallade ekosystemtjänster och enbart därför är skyddsvärda är ett enormt självupptaget synsätt och att vi borde vända på tanken och fundera på vad vi kan göra för den biologiska mångfalden i sig. Inom reseberättelsernas ramar lägger han också fram konkreta åtgärder som visat sig effektiva för att vända de negativa trenderna med utarmningen av arter.

Hoppas att dessa idéer får ta plats och till slut tar över som ett moln av svärmande, surrande humlor som inte längre låter sig ignoreras. De här tre böckerna formar en politisk, pedagogisk och verkligt livsbejakande trilogi, ett motgift mot monokulturernas och business as usual-synsättets destruktiva regim.

Jan Pedersen "Vilda Norden"

Eva Björnberg — Sat, 30 Sep 2017 22:00:50 +0000

Rubriken till denna recension av Vilda Norden av Jan Pedersen och Henrik Karlsson, kunde också lyda: ”Vad människan har utrotat, nästan utrotat och kunnat rädda och stabilisera igen.” Eftersom vi människor är en del av naturen, kan det inte från början ha varit meningen att vi skulle bli så många i kombination med att vi blivit så extremt aggressiva och med ett så stort hävdelsebehov. Detta tillsammans med vårt kortsiktiga tänkande, gör att vi inte kan hantera tillvaron här bland de andra varelserna på rätt sätt. Varför blev det så? Men tack och lov går det att tänka om, att göra rätt.

Vilda Norden är en mycket fin och inspirerande bok, med fantastiska fotografier och med lagom lång text. För här är det bilderna som dominerar. Speciellt är det att i en enda bok få så många nordiska däggdjur, fåglar och insekter beskrivna i ord med stora bilder. På ett genomtänkt och mycket ambitiöst sätt får man ta del av denna ovärderliga skatt som finns i vår natur. Och nej, alla djurarter i Norden är inte hotade och har heller inte varit det, men alltför många. Boken fokuserar mycket på hotet mot djurarter, men betonar alla de fall där dessa olika djur gjort comeback och på nytt kunnat öka i antal och återvänt till områden från vilka de tidigare varit försvunna.

De båda författarna och fotograferna är båda stora naturskyddsentusiaster och övertygade om att förutsättningen för naturskydd är att människor har kunskap om naturen. Det man känner till bryr man sig om. För att väcka intresse har de tagit bilder som är både annorlunda och vackra, allt för att ge bektrakratren en upplevelse. Här beskrivs däggdjur, fåglar och insekter från Norden, som innefattar Sverige, Finland, Island, Norge med Svalbard, och Danmark med Färöarna och Grönland. Ibland letar jag förgäves efter en bild av något djur eller en fågel som beskrivs i text. Bildmatieralet är inte alldeles heltäckande, en del arter som beskrivs i texten finns inte med på bild.

Fotograferna har verkligen lyckats med sina undersköna bilder, som jag vill kliva in i, för att själv vara med om ögonblicket då fotografiet togs. Till exempel då fiskgjusen med sina mäktiga vingar kämpar sig upp ur vattnet med sin tunga fiskfångst i klorna, när vildsvinssuggan springer genom gräset med sina sju små randiga kultingar i en rad efter sig eller när en ekoxe klättrar uppför en ekstam i solnedgången. På bokens omslag finns en fjällräv i vit vinterpäls. Fjällrävsstammen har länge varit hotad av olika orsaker, men man ser nu en ljusning för dess framtid, tack vare frivilligt engagemang och samarbete mellan Sverige och Norge, bland annat genom stödutfodring. Det finns nu sammanlagt 300-400 individer spridda över Norge, Sverige och Finland. På Island och Svalbard är fjällräven däremot vanligt förekommande.

I slutet av boken uppmanar författarna till upplevelser i det vilda och tipsar om många sådana möjligheter som finns. Deras råd är: Ge dig ut! I bokens avslutning berättar de också om hur några av deras fotografier kom till och man förstår vilket stort arbete, tid och ansträngning som ligger bakom varje fotografi.

Jag skulle vilja citera många av de vackra, målande texterna, men på detta begränsade utrymmer väljer jag en enda att citera, den om de dansande tranorna vid Hornborgasjön. Det är en dans som jag tyvärr själv ännu inte sett, även om jag sett tranor i min hemby i Småland, ett dansande par. Hornborgasjön är ett av Sveriges största naturvårdsprojekt, där man återskapat en levande fågelsjö ur ett igenvuxet träsk.

Höga trumpetstötar välkomnar de nyanlända fåglarna. Några av dem kastar huvudet bakåt och svarar med ännu högre rop. Efter bara några minuters rop gör flera tranor inbjudande hopp. Trevande skutt blir till höga utmanande hopp som andra i gruppen snart tackar ja till. En dansmässig eufori bryter ut. Flera fåglar plockar upp pinnar eller fjädrar som de kastar uppåt i luften, följt av eleganta hopp, landande skutt och piruetter med utbredda vingar. Det kvällas och solen står allt lägre. Som på en given signal lyfter sexhundra tranor som samstämmigt stiger mot den röda skyn över Bjurums kyrka. Sedan girar de och sätter kurs mot sjöns öppna vattenytor som är ”hotellet” för natten. Oron sprider sig bland övriga fåglar och med dunder och brak lättar flera tusen tranor. Den röda himlen fylls av rop och vingar. Efter bara en halvtimme är dansplatsen tom och öde.

Maja Lunde "Binas historia"

Björn Schagerström — Thu, 05 Jan 2017 23:00:19 +0000

I delar av sydvästra Kina bestryks äppel- och päronblommorna numera av pollentäckta penslar hållna av människohand. Detta sedan de naturliga pollinerarna, humlor och bin, slagits ut till följd av besprutning och monokulturernas utbredning. Uppe bland grenverket i ett kinesiskt fruktträd och dryga 80 år framåt i tiden befinner sig Tao när läsaren möter henne på de första sidorna i Maja Lundes första vuxenroman. Vid sidan av de monotona och slitsamma arbetsdagarna kämpar Tao för att hennes lilla son ska få ett mer givande liv när han växer upp.

Kapitlen om pollineringsarbetaren Tao varvas med berättelserna om den deprimerade biologen William som under artonhundratalets mitt arbetar för att skriva in sig i naturvetenskapens historieskrivning och den småskaliga biodlaren George som i nutidens USA brottas med det gåtfulla fenomenet där bisvärmarna plötsligt och spårlöst ger sig av från hans bikupor, något som kommit att kallas CCD, Colony Collapse Disorder.

Karaktärerna förenas i att de är föräldrar till barn som de på olika vis oroar sig för. George förstår sig inte på varför hans son verkar mer intresserad av att göra akademisk karriär än att följa släkttraditionen och så småningom ta över biodlarslöjan. William vill inget hellre än att nå fram till och imponera på sin son, som verkar lida av en märklig åkomma. Och Tao tvingas genom en dramatisk händelse som i högsta grad involverar hennes barn söka sig längre och längre ut i en dystopiskt söndervittrande värld. Korsklippningen mellan huvudpersonernas vitt skilda livssituationer och tidsperioder i relativt korta kapitel inbjuder till ett rappt bladvänderi där de tre ödena växlar i rollen som undertecknad helst vill läsa vidare om. I Maja Lundes bok kan det lågintensiva vara lika spännande som det raskt framåtdrivande.

I bakgrunden hörs, mer eller mindre framträdande, binas surr. De nektarsamlande steklarna kan med självklarhet beskrivas som den fjärde centralgestalten. I stort är Binas historia således en skickligt sammanfogad berättelse med sårbarheten, världens, människans, samhällets och i naturens balans, som ständigt närvarande tema. En melankolisk ton sjunger genom bokens sidor och karaktärer men den kan samtidigt tolkas som ett wake up call.

På några ställen tappar historien lite i styrkraft, främst när det handlar om biologen och fröförsäljaren William, även om jag verkligen gillar greppet att placera en av de tre berättelsetrådarna i den miljön och den tiden och vad den delen av historien landar i. Romanens många nivåer, i tid, känsla, stämning och budskap, gör att den känns som ett klockrent diskussionsunderlag, som exempelvis i en bokcirkel. Sammantaget förtjänar Maja Lundes lågmält drabbande, säregna och otäckt aktuella vuxendebut att läsas av många.

Maja Säfström "Fantastiska fakta om djur"

Ella Andrén — Thu, 04 Aug 2016 22:00:25 +0000

Det är lätt att falla pladask för Maja Säfströms djurillustrationer. De är enkla men detaljrika på en gång, finurliga och söta i stilrent svartvitt, men samtidigt tillräckligt realistiska för att kunna bli en faktabilderbok som Fantastiska fakta om djur. Här får man till exempel veta att myror saknar lungor, att kolibrier är de enda fåglar som kan flyga baklänges och att getter har rektangulära pupiller.

Ungefär så lösryckta fakta består boken av – någon eller några meningar per djur – och väldigt ofta väcker de fler frågor än de besvarar. Till viss del är det nog bra, man får lust att lära sig mer och hitta ytterligare läsning, men ibland är det lite frustrerande. Den som läser högt för ett frågvist barn får nog famnen full med klurigheter, som man förstås kan besvara med ett ”Jag vet faktiskt inte, men det måste vi försöka ta reda på!”

Själv kan jag, så stor jag är, vara en rätt otålig läsare och blir ganska ofta frustrerad. Hur då? Varför då? Jag vill veta mer NU. Varför gråter krokodiler när de äter? Om pandors matsmältningssystem inte är anpassad efter bambu, varför äter de ändå bara det då? Vad är det anpassat till? Vad är det som gör det mer korrekt att säga att zebror är svarta med vita streck än tvärtom? Om isbjörnar inte egentligen är vita, utan har genomskinlig päls som reflekterar den vita snön, skulle de då se gröna ut på en gräsmatta? Och hur kan man se pingvinbajs från rymden?

Det är svårt att inte jämföra lite grann med Lotta Sjöbergs faktabilderböcker om respektive is, ägg och hjärtat. Där finns ett sammanhängande tema som belyses från massor av olika håll, men det finns alltid ett sammanhang att sätta in kunskaperna i, de blir liksom inte hängande. Det kan verka som en lite orättvis jämförelse, just eftersom ”djur” är ett så mycket spretigare ämne, men det är också min poäng. Iögonenfallande fakta är roligt, men sen vill jag ha mer.

Även om jag gärna skulle tapetsera ett barnrum, eller kanske vilket rum som helst, med Säfströms bilder har jag alltså en lite mer blandad känsla för texterna. Ibland hade de kunnat vässas en liten smula, för att inte väcka ännu fler frågor, och väldigt ofta hade jag klarat mig utan dessa evinnerliga utropstecken. Ungefär varannan mening slutat med utropstecken i Fantastiska fakta om djur och ja, jag fattar att det är för att de är så fantastiska. Fast kan jag inte få uppleva det själv? Det blir som en sorts påträngande läsanvisning: Förundras, dammit!

Kanske lider jag av något sorts utropsteckenfobi? Jag blir nästan provocerad. Barnsligt motvalls. Nähä, för jag kanske inte känner för att förundras. Det där har jag faktiskt hört förr.

Fast, ja, jag visste till exempel att uttrar håller varandra i handen när de sover för att inte flyta ifrån varandra. Bilden på dem är precis lika underbart söt för det.

Allt är dock inte sockersött, precis. En alternativ underavdelning hade kunnat heta ”Fantastiskt äckliga fakta om djur” – det kanske vore något för en uppföljare? Att myror håller bladlöss som boskap och ”dricker en söt vätska ur deras rumpor!”, till exempel. Eller att havslädersköldpaddor kissar genom munnen, att myggor passar på att kissa när de suger blod från dig eller att flugor ”kräks på sin (din) mat innan de äter den”. Fast det hade man ju kanske hellre sluppit veta?

Skriver för den biologiska mångfalden

Björn Schagerström — Thu, 19 May 2016 18:00:06 +0000

En dag i september, bokmässetider, promenerar Dave Goulson i en lindallé i Göteborg. Lindens blommor är något av en livräddare för många pollinerande insekter, en så kallad dragväxt. Stegen styrs vidare in mot Trädgårdsföreningen och dess fortfarande blommande rabatter. Här surrar därför en hel del humlor, mest mörka jordhumlor konstaterar den engelska biologiprofessorn, omkring i vad som måste betecknas som en humleoas såhär sent på säsongen. Dave Goulson är i Göteborg för att prata om sin bok Galen i humlor. Tidigare på dagen har han berättat om hur hans fascination för de lurviga insekterna vaknade. När han var liten försökte han värma några trötta och våta humlor på spisplattan, med ödesdigra konsekvenser… ”Kanske har hela livet efter det gått ut på att försöka gottgöra för att jag råkade elda upp de där humlorna.”

Du hade gett ut två böcker innan Galen i humlor, vad var det som fick dig att testa en annan sorts berättarstil?

Böckerna jag hade skrivit innan var ganska tråkiga, akademiska kursböcker mest skrivna för biologistudenter. Så idén med att skriva Galen i humlor och uppföljaren (Galen i insekter) är att nå ut till en större skara. En stor del av min forskning nuförtiden handlar om varför bin och humlor försvinner och vad vi kan göra åt det. Så böckerna är en sorts verktyg för att få folk intresserade av humlor och bin. Och roligt nog har det gått väldigt bra än så länge.

Tror du att dina böcker har haft en politisk inverkan?

Om jag bara visste det. Det är svårt att fånga politikers uppmärksamhet. Jag har varit involverad i debatten om pesticidgruppen som kallas neonikotinoider eftersom mitt labb har gjort en hel del studier kring dem vars resultat innebär att jag tror att de har spelat en stor roll i varför antalet bin och humlor har minskat. Den engelska regeringen har inte velat lyssna. Det har stått mycket om neonikotinoider i media, och ämnet tar upp en del plats i Galen i insekter. EU har upprättat ett tvåårigt stopp för de här bekämpningsmedlen och sedan dess har det kommit fler forskningsrapporter som understryker farorna med dem. Den mest intressanta kom faktiskt från en grupp forskare i Lund. Den engelska regeringen har motsatt sig ett förbud och har skygglapparna på. För några veckor sedan var jag inbjuden för en föreläsning i parlamentet, det utlovades att det skulle komma minst hundra politiker. De som arrangerade det hade bokat en stor sal och hade satt upp en stor banderoll med ett bi och texten Rädda bina på. Och så började en lång rad politiker köa in för att bli fotograferade framför banderollen. Samtidigt försöktejag göra min röst hörd från talarstolen men de lyssnade inte utan stod bara i kön och pratade med varandra. Så snart de hade fått sitt foto taget lämnade de rummet. De verkade inte överhuvudtaget intresserade av att få reda på senaste fakta. Jag blev så desillusionerad efter den erfarenheten. Det hela kändes så ytligt. De hade chansen att lära sig något användbart om miljön men brydde sig inte.

Berätta om Galen i insekter.

Den är mycket bredare, den handlar inte om humlor och bin även om de dyker upp på några ställen. Men det är delvis en berättelse om en äng i Frankrike och att försöka göra den till något av ett naturreservat och hur den därigenom koloniserats av varelser av alla möjliga sorter. Historien om ängen blir en grund för att berätta om en massa viktiga miljöfrågor. Bin och humlor är som en fot i dörröppningen, för det är väldigt enkelt att förklara för folk varför de är viktiga som pollinatörer. Så sedan försöker jag förklara att det handlar inte bara om bin utan en massa andra arter som utför massa ekosystemtjänster som är avgörande för vår framtid och vår överlevnad. Flugorna som bryter ner dynga, maskarna som tar hand om jorden och alla andra. Och många arter har vi ingen aning om vad de gör men chansen är stor att de har en viktig roll att spela, trots att vi inte har upptäckt det än och därför borde vi ta vara på dem. Om vi förlorar arter och sedan kommer på vad de var användbara för kan vi inte få tillbaka dem så det är klokt att jobba för att hålla kvar så många vi kan. Det är lite sorgligt att bara vilja bevara arter för att vi har nytta av dem, det kan vara ett bra argument men samtidigt tycker jag att alla organismer har lika stor rätt att leva här på planeten som vi. Det borde räcka att en art finns här, det borde vara intressant nog för att vilja bevara den.

Var det du som kom med idén på en uppföljare eller kom initiativet från förlaget?

Min engelska förläggare blev ganska förvånad när jag sade att jag hade ett nytt manus på gång. Han trodde att det bara skulle bli en enda, humletematisk bok. Det var ju lättare att skriva boken om humlor för det har varit mitt arbetsområde i tjugo års tid. Och det kommer mera! Jag håller just nu på att avsluta ett nytt manus. Det ger ett mer globalt perspektiv på biologisk mångfald men med lite av ett bi/humle-perspektiv igen. Den kommer antagligen heta Bee Quest. Den kommer utgå från resor jag har gjort till olika delar av världen för att undersöka hur den lokala situationen för bin och humlor ser ut och de problem de står inför. Jag har bland annat varit i Sydamerika och i Kalifornien på jakt efter den senaste humlearten (Bombus Franklini) som antagligen försvunnit globalt.

Tror du humlan skulle kunna få rollen som en ikonisk art, i likhet med tigrar eller pandor?

Till viss del, i alla fall när det kommer till insekter. De är nog, kanske tillsammans med fjärilar, toppkandidaterna bland de insektsarter som människor bryr sig om. Det är väl för att vi gillar färgglada och pälsiga djur. Det är förstås också en skillnad i att humlorna finns omkring oss, tigrar och pandor är svåra att få se i det vilda om du inte har mycket pengar och tid. Den sista tiden har det kommit många böcker om bin och det står mycket i media om dem. Hoppas intresset håller i sig.

Har du några andra populärvetenskapliga böcker att rekommendera?

Jag gillade verkligen The Fly Trap av Fredrik Sjöberg (Flugfällan på svenska, nominerades till Augustpriset för bästa fackbok 2004). Det är en märklig självbiografisk berättelse om att vara besatt av blomflugor, utspelar sig på en liten ö utanför Stockholm och samtidigt berättar den historien om entomologen René Malaise. Det är den mest intressanta boken jag läst om insekter på länge. Den mest lästa boken om bin just nu är antagligen The Bees av Laline Paull. Det är en roman vars huvudkaraktär är ett bi. Det är en väldigt antromorfologiskt (människan omvandlad till ett djur) sätt att se på världen från ett bis ögon.

Det finns en roman av en av Sveriges mest kända författare (Torgny Lindgren) som heter Hummelhonung och i den äter vissa karaktärer humlors honung. Görs det någonstans i den riktiga världen?

Det sägs att folk åt mer hummelhonung innan sockret blev tillgängligt överallt. Jag har hört historier om att när man förr slog hö med lie och ibland kom över ett humlebo så kunde arbetarna ta sig lite honung. Men jag vet inte hur vanligt det var. Jag har prövat det, det smakar ungefär som bihonung men humlorna producerar inte så mycket, bara några teskedar per bo.

dagensbok.com » Insekter

Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Similar Posts:

Ian McEwan "The Cockroach"

Similar Posts:

Ann-Sofi Carlsson "Labyrinten"

Similar Posts:

Shaun Tan "Cikada"

Similar Posts:

Cecilia Ottenby "Börja krypleta"

Similar Posts:

Dave Goulson "Den stora humleresan"

Similar Posts:

Jan Pedersen "Vilda Norden"

Similar Posts:

Maja Lunde "Binas historia"

Similar Posts:

Maja Säfström "Fantastiska fakta om djur"

Similar Posts:

Skriver för den biologiska mångfalden

Similar Posts: