minuterna innan jag fanns vem levde i mig då vem tog mina händer och bar ut mig var jag en hare hade jag en hares själ darrande intill hjärtat Den är vacker, bilden av den darrande haren, som Lisa Gidlöf målar upp i sin andra bok Intill haren, inuti haren. Jag får genast syn på […][...]

Ingela Strandberg är en poet att känna sig hemma hos. I hennes senaste diktsamling Ingenstans mitt segel finns teman som hem, eller snarare ursprung, barndom och tillblivelse, frihet och identitet. Delvis tycker jag mig också läsa in ett spår som handlar om avtryck. Och naturligtvis har även de döda en plats här. I de nya […][...]

I 20-årsåldern jobbade jag under några år som tidningsbud. Det var ett tungt, stressigt och ofta otacksamt arbete. Jag drog den fullpackade budcykeln i meterdjup snö och sprang med andan i halsen mellan portarna för att inte få skäll av de morgonpigga gubbarna i slutet av rundan. Om nätterna mötte jag ingen. Ingen, förutom andra […][...]

Texten rör sig fritt i Ingela Strandbergs bok Att snara en fågel, utan hindrande interpunktion eller rubriker. Sidorna är luftiga och ofta fåradiga. Det är en mytisk värld som tar plats mitt i vår verklighet. En värld som är drömsk och rå. Boken innehåller två diktsviter, först ”Kopparödlan” och sedan den som gett namn till boken, […][...]

Med naturfilosofen Henry David Thoreau som läromästare har diktjaget i Ingela Strandbergs senaste diktsamling Bäste herr Thoreau! givit sig ut i naturen. Med tranor, sjöar och björkar som närmsta vänner börjar hon acceptera sin ensamhet som både en sorgesak och en lyckobringare. Naturen finns där, överallt runt omkring henne och den är ömsom lättillgänglig och […][...]

Varför ska det vara så svårt att skriva vissa recensioner om lyrik? Boken kommer framför en, man läser genom lite flyktigt, man återvänder och försöker bli berörd, se ingångar, börja analysera. Jag antar att det just handlar om att bli berörd. Ibland funkar det inte, texten fladdrar iväg och man hittar inte den där raden […][...]