Boken innehåller nio essäer, bland annat om Tolkiens syn på språk, ondska och skönhet.

Det finns något arkaiskt i Tolkiens perspektiv; särskilt när det kommer till språket. “I Tolkiens föreställningsvärld så är det i språket vi lever, rör oss och är till. [...] Snarare är det orden som för honom, så att säga, härbärgerar varelsernas vara.” Språket är något påtagligt som formar världen. Ett exempel på detta är hur de olika personerna skiftar namn när de förändras. Striker blir Aragon (precis som Abram blev Abraham eller Saul blev Paulus i Bibeln).

En annan fråga som Sjögren utforskar är Kants klassiska filosofiska fråga “was soll Ich tun”. Existentialister (såsom exempelvis Sartre) valde att skildra människans existentiella belägenhet som meningslös i bemärkelsen att naturen inte bryr sig om oss. Vi finns till i ett kallt universum där vi projicerar våra egna tolkningar av händelseförlopp. I Sartres Äcklet förstår protagonisten detta men tvingas mot slutet av romanen att välja sitt liv, sin berättelse, trots att det egentligen är meningslöst. Livet kan inte vara ett äventyr (för Sartres protagonist) då även detta är en projektion av subjektiva idéer. Kontrasten mellan Sartre och Tolkien kan inte vara större, enligt Sjögren. Tolkiens svar på vad man bör göra av sitt liv kan endast besvaras med en annan fråga: i vilken berättelse, i vilket drama, spelar jag en roll?

Varför fortsätter Tolkien att locka läsare? Sjögren menar att vårt behov av berättande ligger djupt förankrat i oss. Den mest grundläggande berättelsen – myten – blottlägger ett underliggande mönster som man annars inte skulle se. Ett exempel på detta är när trollkarlen Gandalf tvingas möta mörkret ensam.

Han faller, tillsammans med odjuret, ned i de omätliga djupen. Det ser ut som att Gandalf har lämnat världen för alltid. [...] Sedan föll mörkret över mig, säger han och jag irrade bort från tid och förnuft, vandrade vida på vägar som jag inte skall nämna något om. Han är nu ”ensam och bortglömd på världens hårda horn, utan väg därifrån” Han berättar: stjärnorna kretsade ovanför och varje dag var lika lång som en livstid på jorden [...] För att kunna bli Gandalf den vite, med spjutspetsen riktad mot Saurons mörka hjärta, måste han först gå ner i dödens djupaste dalar.

Jag tolkar det som om man kan se livet från det perspektivet, det vill säga från någon typ av berättelse, kan man ofta rättfärdiga lidande för sig själv och därmed även minska det.

Kanske man får lyda Tolkiens råd och “[gå] din väg, spela din roll i ödmjukhet, och försynen kommer att verka genom dig och dina handlingar”. Boken kan rekommenderas för både dem som är intresserade av mytologi och livsfrågor, samt hjälper läsaren att förstå mer om Tolkiens verk.

Similar Posts:

• Att läsa
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Härskarringen

Idag, när vi sitter med facit i hand, är det lätt att förvånas över att Tyskland var ett populärt land att besöka på 1930-talet, ända in på knutarna till andra världskrigets utbrott. Inte ens Hitler lyckades ta kål på den djupt rotade kärleken till det tyska kulturarvet med storheter som Bach, Beethoven, Wagner, Goethe, Kant och Schiller. Därtill hade tyskarna rykte om sig att vara gästfria, deras medeltidsstäder synnerligen pittoreska och ölet billigt och skummande.

Den brittiska författaren Julia Boyd försöker i Turister i Tredje riket: vittnesmål från nazismens framväxt besvara frågan hur det kom det sig att så många besökare fascinerades av nationalsocialismen. Hur lätt var det egentligen att genomskåda all propaganda och se bakom de välputsade fasaderna?

Författaren har gjort djupdykningar i arkiv och bibliotek och fiskat upp intressanta, skrämmande eller rentav rörande vittnesmål. Här återfinns utdrag ur brev, tidningsartiklar, reseskildringar, intervjuer med mera mellan åren 1919 och 1945. En närmast överväldigande mängd röster tillhörande journalister, studenter, diplomater, politiker och idrottsmän blandas med författare, affärsmän, musiker och turister. Kända personer, som Samuel Beckett och Sven Hedin, samsas med okända. Britter och amerikanska medborgare är i klar majoritet.

Antisemitismen var utbredd även utanför Tysklands gränser och de journalister som tog bladet från munnen och rapporterade om judehetsen fann, åtminstone före 1937, att deras texter inte sällan censurerades av misstrogna redaktörer. Behandlingen av judarna ansågs av många vara en inrikespolitisk fråga. Så länge som ordning och reda rådde och kommunisterna hölls stången tycktes detta vara gott nog. Man hade första världskriget i färskt minne och valde helt enkelt att blunda för oförrätterna.

Faktum är att många utlänningar – inte minst ur överklassen – hyllade Hitler, åtminstone till en början. Vi får bland andra läsa om Unity Mitford (en av de sex märkliga Mitfordsystrarna), som formligen dyrkade marken som Führern gick på och närmast betedde sig som en sentida groupie. Kanske bländades besökarna av all pompa och ståt, något som kulminerade under partidagarna i Nürnberg mellan 1933 och 1938, då storhetsvansinnet med parader, processionståg, banketter och fyrverkerier inte visste några gränser.

Efter det att bokbålen flammat i universitetsstäderna 1933 blev turisterna mer och mer avvaktande och nazisterna såg sig nödgade att sätta igång en propagandakampanj för att locka dem tillbaka. Utlänningar var välkomna att besöka koncentrationslägren, men duperades inte sällan av att utklädda vakter agerade fångar. Varje resenär fick mot slutet av 1930-talet ta ställning till om hen var beredd att heila eller ej. Enligt Boyd kunde det i vissa lägen stå en dyrt att låta bli.

De tyska kvinnorna uppmanades att fimpa cigaretterna, lägga läppstiftet på hyllan, bli hemmafruar och föda massor av barn. Det gällde att se välnärd och sund ut; modet föreskrev dirndl-kjolar och flätor. Den australiensiske diplomaten Arthur Yenker kunde 1934 konstatera att tyskarna blivit blondare sedan hans förra besök. Enligt författaren såldes också hela 10 miljoner flaskor hårfärgningsmedel det året.

Då de olympiska sommarspelen gick av stapeln 1936 i Berlin var den militära närvaron överväldigande och 10 000 hakkorsförsedda flaggor vajade för vinden. Från den imposanta olympiastadion, som rymde 100 000 åskådare, blickade bland andra svenskar prins Gustaf Adolf, vår nuvarande kungs pappa. Att alla spår av antisemitism tillfälligt avlägsnats ur gatubilden innebar en högst tillfällig lättnad för Berlins judar.

Jag måste tillstå att jag till en början kände mig lätt vimmelkantig av överflödet av namn och korta berättelser, men vande mig efter ett par kapitel vid framställningssättet. En del namn återkom också under läsningen. Det kan likväl vara klokt att dela upp läsningen i etapper.

Den svenska titeln Turister i Tredje riket, som låter det lätt naiva intrycket av ordet turist kollidera med den ondskefulla klangen i Tredje riket, är klockren, även om originalets titel Travellers in the Third Reich bättre täcker in besökarnas mångfald.

Läs en viktig och informativ bok, som med sin alldeles egen vinkling, väl försvarar sin plats i den ständigt svällande bokhyllan med böcker om andra världskriget.

Similar Posts:

• Hitlers folkstat
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Att krypa under huden på Goebbels
• Spökhistoria
• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?

Tigandet, den kompakta tystnaden, inte minst när det gäller de döda, är i slutänden ett vakuum som förr eller senare livet självt fyller med sanning.

Så börjar Ralf Rothmanns senaste roman på svenska – Att dö om våren. Efter att jag i några år nu har försökt följa med i utgivningen av modern tysk litteratur har det slagit mig att generation efter generation av författare bearbetar Andra världskriget, till och med krigsgenerationens barnbarnsbarnbarn har ofta detta som tema eller sidotema i sina böcker. Skulden, skammen, vansinnet, måste ältas och vridas och vändas på ur alla vinklar. Det är den stora existentiella frågan som dryftas, formulerad ur Kants ord om att de två ting som fyller honom med förundran och fruktan är stjärnhimlen ovanför honom och den moraliska lagen inom honom. Hur kan helt vanliga människor ha förmåga till en sådan bottenlös ondska?

I dessa tyska moderna författares uppgörelser med krigstraumat – ”Hur kunde vi?” – spelar ofta tigandet en central roll. Det man aldrig talade om, det som skulle vara förbi och över, det som inte nyttade något till att gräva ner sig i när man skulle satsa på framtiden. Glömska kan vara så skön, så bekväm och morfar lydde bara order. Tills någon ättling ändå inte kan låta bli att rota i och än en gång försöka göra upp med sina förfäders dunkla historia.

I Att dö om vårens första sidor är det en son som berättar om sin tigande far Walter. Därefter går berättelsen tillbaka i tiden till den 17-årige Walters liv våren 1945. Walter, som kallas Ata, är mjölkare på ett gods i Nordtyskland och redan här antyds att alla vet att kriget egentligen är förlorat. Walter är förtjust i Liesel och hans bäste vän är den jämnårige Fiete, en lättsinnig och något rebellisk pojke. Kriget är trots allt på avstånd även om krigsmakten rekvirerar kalvar och traktorer och försvårar livet på gården. Och ingen kan ju komma på att göra soldater av mjölkare, även ett land i krig behöver mjölk. Eller? Och så är Atas öde beseglat när han till Liesels mamma yttrar: ”Får Liesel följa med mig ner till kanalen ikväll? Riksnäringsståndet bjuder på öl och en ny orkester spelar.”

Det visar sig vara allt annat än gratis öl som väntar. Här får Ata höra sådant som:

”Du är rolig du!« Ernst såg föraktfullt på honom. »Åker man till fronten för att dricka kaffe? Partisanerna hade vållat oss förluster, alltså gick vi in i byarna och decimerade deras familjer och djuren. Granater i stallen, och bom! Tror du att jag gillar det? Har fortfarande hästarnas gnäggande i öronen, går knappt att uthärda. Men så är krigets hantverk, det hårdaste arbete man kan föreställa sig.”

Det som sker är att Ata och Fiete och andra unga pojkar likväl som åldrade män blir tvångsrekryterade till Waffen-SS. Efter en snabbutbildning till soldater skickas de till Ungern. Och skildringen av krigets vanvett tar fart, på ett nästan kusligt sätt skildras den surrealistiska, ibland dionysiska stämningen när moral och mänsklighet upplöses i skräck och ondska. Berättartekniskt förstärks detta av att Rothmann låter Ata åka iväg genom de skövlade länderna för att leta efter sin fars grav.

Rothmann skildrar sina karaktärer mästerligt, ond som god (och vem är ond och vem är god?). De är pregnanta, verkliga människor som talar och handlar. Det är vanliga människor ur massan, i betydelsen de som det finns mest av, arbetare, bönder, soldater. Här finns ingen medelklassnofsighet eller akademiskt von oben-perspektiv. Rothmann talar folkets språk, hans röst är äkta och även om ingen författare bör låsas i ett fack kan man ändå bland mycket annat kalla honom en arbetarförfattare. Han är utbildad murare, han har varit kock, sjukvårdsbiträde och taxiförare med mera. Han har lärt känna människan i livets skola. I sina tidigare böcker, bland annat Mjölk och kol, skildrar han arbetarklassen. Han har växt upp i Ruhrområdet.

Att dö om våren låter som en tungläst bok men är det inte, det finns en stor värme i boken, kanske beror det på att Rothmann ger liv åt några få karaktärer – kriget som historiekunskap räknas i miljoner anonyma individer men kriget som litteratur är enskilda livsöden. Ata överlever kriget. Han är en fiktiv karaktär i en bok men som symbol för alla de som överlevde med sina minnen är han lika verklig som om jag som läsare hade känt honom. Krig har inga vinnare i slutänden, bara offer också bland de som överlever. ”Nunnor delade ut te och torkade äppelskivor till soldater som släppts ur krigsfångenskapen, hundratals från olika truppslag. Mellan ruinhögar och krossat glas låg de på perrongerna och blickade tysta åt det håll som deras tåg skulle komma. Krökta skenor stack upp i himlen, syllarna hängde och dinglade i dem. Väggarna på utbrända vagnar som låg välta längs spåren var fullklottrade med vit krittext, adresser, efterlysningar och meddelanden till saknade. Under ett överstruket »Hem till riket« stod »Hem till mamma!«”

Till sist: Vad var det den gamle Ata menade när han någon gång ibland bröt sitt tigande för att för sin son förklara att hans tjocka hår berodde på att han under kriget dagligen smorde det med björksav? Det som tog många år för sonen att förstå.

Similar Posts:

• Vad kriget gör med människor
• Avlyssnad avgrund
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Apokalyps ur många vinklar
• Inga raka svar

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna.

En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att grunna på en stund, men som jag förstår det, efter att tagit till mig vad Gertrude Stein själv skrivit kring det, menar hon att saker är vad de är, en rosen-i-sig om man får tala med käre Immanuel. En ros är en ros oaktat om vi kallar den för en gammal galvaniserad kolv. Men vad vet jag.

Jag intalar mig att jag förstår Gertrude Stein ytterligare lite grand efter att ha läst Alice B. Toklas självbiografi. Jag uppskattade Ida: En roman, men när jag läste självbiografin fick jag fått möjlighet att stifta närmare bekantskap med Gertrude Steins förhållande till ordet, meningen, meningen. Boken har förövrigt tidigare givits ut på Bakhåll som följdes upp med en recension här på sidan. Titeln på Bakhålls utgivning är förövrigt Allas biografi och ligger in linje med originalets Everybody’s Autobiography.

Jag är en sådan där person som lika mycket, eller mer, uppskattar formen som innehållet. Nu säger jag inte att Gertrude Stein saknade djup, tvärtom. Men det som många gånger höjde henne ovanför andra modernister var hennes (än mer) säregna förhållande till språket. Jag kallade recensionen av Ida: En roman barnslig och jag återkommer ofta till den tanken under läsningen av även denna bok. Harry Järv, en numer framliden finsk krigsveteran, bibliotekarie och språkekvilibrist, ska enligt legenden menat att han behärskade tre saker: Närstrid, fotografering och kommatering. Kommatering är som ni vet ett aber. Att placera ut punkter kan framstå som ett onödigt ont, men att istället helt avstå kommatecknet är något som kräver sin mästare.

Jag vet inte huruvida Gertrud Stein var bekant med närstrid i skyttegravar, men hennes åsikt angående kommatecken var att de var

onödiga, betydelsen borde innefattas i orden och inte behöva förklaras med kommatecken och för övrigt var kommatecken bara en uppmaning att göra paus och dra andan men man borde veta bäst själv när man ville göra paus och dra andan.

Jag kan inte säga att barn ofta skriver så eftersom jag enkelt inte har tillräcklig erfarenhet. Men ibland har jag fått ta del av barns alster och är det då inte frågan om en strid ström av ord som följer på varandra skrivna under en inandning?

Alice B. Toklas självbiografi är skriven som om den är nedkritad av Gertrude Steins livskamrat Alice Babette Toklas. Men som ni vet är det svårt att samtidigt vara en ganska bra författare samtidigt som man är

ganska bra som hushållerska och ganska bra som trädgårdsmästare och ganska bra som sömmerska och ganska bra som sekreterare och ganska bra som bokförläggare och ganska bra som hundläkare.

Därför tog Gertrude Stein på sig uppgiften att själv skriva den. Hon tänkte skriva den ”lika enkelt som Defoe skrev Robinsons Crusoes självbiografi”. Och det gjorde hon antagligen.

Vad är då boken om inte helt fenomenalt långrandig? Hur trött kan man inte bli på alla dessa evinnerliga konsttillställningar, trevliga middagar med goda viner och intellektuella samtal och resor hit och dit! Det händer helt enkelt inte särskilt mycket. Sansar man sig litet anar man emellertid kanske vad den egentligen är. Blickar du ut över alla sidor och ser dem som en helhet, om man lägger upp dem bredvid varandra istället för att ta sig an dem som en lunta ihoplimmade papper, uppenbarar sig något.

Då undrar ni vad detta något kan vara?

Det vet jag inte riktigt, men boken ger åtminstone en inblick i en värld som du möjligtvis är väl förtrogen med, men som för mig är helt främmande. Jag kan försvinnande lite om klassisk musik, än mindre om konst och framförallt ingenting om adresser i Paris. Men en gata känner jag till! Det går helt enkelt inte att tala om Gertrude Stein utan att nämna 27 Rue de Fleurus. 27 Rue de Fleurus var vid sidan av några tillhåll i Montmartre, en samlingsplats för olika kulturpersonligheter i Paris före, under och efter det första stora kriget. För all del, visst känner jag till Pablo Picasso, Ezra Pound, Ernest Hemingway samt Henri Matisse och Guillaume Apollinaire. Men Etta Cone? Kristians Tonny? William James? Maurice Denis? Raymond Duncan? Alice Princet? Germaine Pichot? H. P. Roché? Kathleen Bruce?

Under läsningen trädde jag alltså in i en okänd värld och däri ligger tjusningen. Å andra sidan – är den inte okänd fascinerar den kanske än mer. Jag kan tänka mig att mången konstkännare blir alldeles spralliga i brallan över det rika källmaterial som ryms innanför pärmarna.

Surrealisterna är en vulgarisering av Picabia liksom Delaunay och hans anhängare och futuristerna var en vulgarisering av Picasso.

Naturligtvis är det så och har ni denna böjelse kan ni säkert kivas en hel del sinsemellan.

Gertrude Stein nämns nästan aldrig vid endast sitt tilltalsnamn eller efternamn. Därför gör inte heller jag det, även om man i en recension efter att ha skrivit författarens hela namn ska hålla sig till efternamnet. Gertrude Stein var beläst, omtyckt, oerhört skarp, fantastiskt rolig och till synes en rekorderlig, vänlig och hederlig prick. Hennes själsdjup är emellanåt alltför djupt, hennes iakttagelser alltför mångbottnade för min arma själ att ta in. Men även smulor smakar kaka.

Jag kan inte gärna lämna er utan några längre smakprov. Under en föreläsning i Oxford ”for det upp en herre i auditoriet, det visade sig senare att han var domprost”. Han hade ”blivit mycket fängslad av en mening om ringen kring månen, om att ringen flyttade sig med månen.” Han fann meningen vara fantastiskt vacker, ja, rentav en av de ”vackrast avvägda” han någonsin hört. Men, undrade han, var det ”faktiskt så att ringen flyttade sig med månen”? Gertrude Stein visste svar på tal och satte in motstöten: ”när ni ser på månen och den har en ring kring sig och månen rör sig följer inte ringen med då”? Jo, medgav prosten, det ser nog så ut. Gertrude Stein avslutade det lilla meningsutbytet med att undra ”hur kan ni då veta att den faktiskt inte gör det?”.

Herren satte sig ned.

När hon vid ett annat tillfälle avspisar Pound blir jag lite lycklig.

Han stötte ihop med Gertrude Stein en dag nära Luxembourgträdgården och sa, men jag skulle så gärna vilja komma och hälsa på. Å tyvärr, svarade Gertrude Stein, så har miss Toklas ont i en tand och dessutom är vi fullt upptagna med att plocka vildblommor. Vilket allt var bokstavligt sant, liksom allt Gertrude Stein skriver, men det förbryllade Ezra, och vi såg honom aldrig mera.

Subtilt rolig, klart underfundig och helt säkert karaktäristiskt.

Naturligtvis bör ni läsa boken. Dels ger det en sidoblick på skeendena i Europa under tidsperioden, dels får du sitta på första parkett och försöka ta del av det inbördes förhållandet mellan mer eller mindre kända målare samt författare och dels för att den är helt fantastiskt skriven. Efter att jag lagt ned boken kände jag mig faktiskt för en stund en aning mer kultiverad och bildad, bara för att sedan trampa i en slaskpöl så snart jag kommit utanför ytterdörren.

Similar Posts:

• Världen i fyrkanter
• Salongskvinnor i skuggan
• Allt är en fortsättning, ingenting en början
• Barnsligt
• Flytande identiteter och fulländade slut

***

Redan här vill jag bikta mig och bekänna att jag är lite avogt inställd till recenserandet som sådant. För mig är det alltför hopsnärjt med en samhällsanda där produkten, i detta fall boken, belyses och genomlyses för att utröna nyttan i att läsa den. Värdet-i-sig-själv (Kant börjar här gnissla tänder i sin kista) är i bakgrunden, urlakas till förmån för en ren nyttobedömning: dess värde-för-oss eller i detta fall: recensenten. Samtidigt tycker jag att det är lite förmätet att skriva en text om detta. Jag menar, vem är jag att bedöma och reflektera kring andras texter, ställningstaganden och hela syftet med recenserandet. Recensionen är trots allts något vedertaget och det av rimliga anledningar.

Även om ett film-, litterärt-, eller musikaliskt verk inte kan – och antagligen inte vill (i den mån ett verk vill något) – existera i ett vakuum fritt från influenser och i en ständig jämförelse med andra verk, är en recension sprungen ur den personliga smaken som i någon mån är resultatet av tidigare intryck och reaktioner. Hur som helst: Det är något som ofrånkomligen kommer påverka ens syn på det föreliggande verket. Om det är det till gagn eller inte beror på omständigheterna, men hade bara just denna upplevelse kommit vid en annan tidpunkt, intagit en annan plats i ordning, hade omdömet helt säkert blivit annorlunda. Detta är naturligtvis nästan omöjligt att påverka och saker och ting har sin – tycks det åtminstone och vi intalar oss gärna det – bestämda ordning och det får man finna sig i eller åtminstone förhålla sig till.

Jag skall försöka strukturera det här för mig själv med hjälp av två frågor:

1) Varför skriva en recension?
2) Varför läsa en recension?

Jag börjar med att försöka besvara den senare frågan. Antingen läser man en recension innan, under tiden eller efter man läst boken. Läser vi recensionen innan gör vi det för att dels få en hint om hur den så att säga förhåller sig till förlagets beskrivning och bokens egen baksida och dels hur recensenten bedömer detta. Är vitsorden goda, ja, då föranleder det till att många lägger boken i sin aldrig sinande att-läsa-lista. Om inte? Det påverkar också naturligtvis.

Om vi läser en recension under tiden eller efteråt, söker vi förmodligen efter viss vägledning i hur man kan tolka boken; hur vi kan uppfatta den utifrån denna eller denna infallsvinkel. Varje läsare gör sina observationer och kontextualiserar boken utifrån skilda utgångspunkter och förutsättningar. Häri finns oerhörd potential genom ett…vi kan kalla det ovanligt tyst samtal?

Kanske kokar det för mig ned till att recension får något objektivt (men i högsta grad subjektivt) och obevekligt över sig; att det förhåller sig så och så. Jag vet inte, men för mig är det hur som helst inte ett särskilt ödmjukt begrepp. Möjligen går det istället att kalla det reflektioner eller små mer eller mindre begrundade om än aldrig så obetydliga och alla gånger högst personliga tankar. Små observationer. Sedan bör man fråga sig: Skriver man för att försöka briljera eller vill man verkligen tillföra något i en diskussion kring verket? En evigt återkommande fråga och delete-knappen gör sig ständigt påmind.

Att skriva om handlingen är en grannlaga uppgift. Skriver man för lite är det ett slöseri på bläck och avslöjar man för mycket har man förstört upplevelsen för läsaren. Naturligtvis skriver man inte om slutet, berättelsens upplösning, men varför nedvärdera betydelsen av det som sker på vägen? Vilka upplevelser och karaktärsutvecklingar går man inte miste om då!

Jag är inte helt säker på att jag håller med mig själv. Och har texten över huvud taget någon verklighetsförankring? Går det exempelvis att tala om ett verks värde-i-sig-själv? Jag tror att jag recenserar en bok för att förstå den och i förlängningen även mig själv. Med lite tur får den någon annan att vilja läsa den. Eller inte. Det där Söderberg sade om att vi söker kontakt till varje pris…

Similar Posts:

• Det alldeles speciella tillfället
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet
• Vad är en sommar utan böcker?
• Pornografin i klassrummet
• En recension är en recension är en recension

Russell blev tidigt föräldralös och växte upp hos sina farföräldrar, earl och lady Russell (John Russell var för övrigt premiärminister i två perioder). Han blev undervisad av guvernanter i farföräldrarnas residens i Richmond Park, och det visade sig ganska snart att unge Bertrand hade en intelligens utöver det vanliga.

Han studerade matematik och filosofi på Trinity College och fick smak för Kant och Hegel. Russell förkastade sedermera Hegels filosofi och byggde sitt fortsatta arbete på realism och pluralism. Han tog examen med högsta betyg både i matematik och moral science (humaniora och samhällsvetenskap) och efter det tog hans remarkabla arbetsliv sin början.

Det är både onödigt och omöjligt att här berätta om hela hans produktion, men det som måste nämnas är Principa Mathematica (1910-13), som är hans mest betydande verk. Där försöker han bevisa att matematiken är en del av logiken, och verket förändrade i grunden tidens synsätt på matematik. Även det populärfilosofiska standardverket History of Western Philosophy (1945) måste nämnas, då det blev en veritabel succé och ständigt är aktuell i filosofiundervisning, trots en del slarvigt genomförda passager.

1950 fick Russell Nobelpriset i litteratur. Främst grundat på History of Western Philosophy, men Russell själv trodde att Marriage and Morals var den avgörande faktorn. Boken behandlar frågor om sex och familjeliv och dess etik och moral. Russel säger där bland annat att sexualiteten givetvis måste regleras av en etik, men att den inte bör bygga på ”lastgamla förbud utfärdade av obildade människor i ett samhälle som skiljer sig helt från vårt”. Han var ganska sträng i sin religionskritik.

Det är intressant att läsa om hur Russells tankegångar utvecklades och förändrades över tid, men jag måste erkänna att det är roligare att läsa om det Grayling berättar om honom som person. Jag har inte haft någon direkt koll på hans bakgrund och familjeliv tidigare, så det känns nästan lite skvallrigt att plötsligt få veta saker om hans kärleksliv. Han var ju en stilig man, speciellt i sina yngre dagar. Det i kombination med ett briljant intellekt och brinnande samhällsengagemang kunde visst bli ganska lockande för både en och annan kvinna.

Russells liv var väldigt innehållsrikt och varierande, och hans hjärna så full av fantastiska idéer att han utan tvekan placerar sig strax under Einstein på listan över nittonhundratalets mest kreativa tänkare. Hans patos fick folk att lyssna på vad han hade att säga och han spelade en stor roll i fred- och nedrustningsrörelsen, från första världskriget och framåt. Ja, det finns så mycket intressant att säga om honom att det inte går att nämna ens en bråkdel här. Grayling har nog haft det ganska tufft med att korta ner Russells liv till att få plats på tvåhundra sidor.

Är du intresserad av fascinerande människor så kan du gott läsa den här lilla biografin. Om du inte är intresserad av filosofi så går det utmärkt att bläddra förbi dessa kapitel och hoppa direkt till de andra delarna av hans liv. För den som vill läsa mer om Bertrand Russell bifogar Grayling en lista med böcker som är utförligare än denna Very Short Introduction.

Similar Posts:

• Superviktigt svammel
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Filosofi für alle
• Intelligenta kammarspel
• Något för den analyshugade

Översättaren Carl Montan skriver i sitt förord:

Som introduktion till Kants tänkande är Kants kritiska filosofi säregen. Verket förutsätter en viss, kanske till och med ganska stor förståelse av Kants tre Kritiker.

Där är jag helt enig. Detta är en högst tveksam hjälp i jakten på grundförståelse av Kant. Boken lämpar sig främst för dedikerade kantianer och läsare med ett stort intresse för metafysik. Behållningen för en mindre insatt läsare blir här först och främst språket. Det är ändå ganska kul att läsa de här formuleringarna som strävar efter språklig och definitionsmässig exakthet. Även om jag läst i ett annat sammanhang, minns inte vilket, att ambitionen att uppnå begreppsmässig exakthet ofta får motsatt effekt. Det blir så exakt att det blir obegripligt helt enkelt.

Denna monografi avhandlar alltså Kants tre Kritiker. Kritik av det rena förnuftet (1781), Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av omdömeskraften (1790). Deleuze reder ut förhållandet mellan förmågorna i de olika Kritikerna. Montan förtydligar hur vi ska närma oss förmågorna via Deleuze:

Förmåga bör här förstås som en kapacitet hos sinnet att ge upphov till bestämda verkningar. Närmare bestämt står förmågorna för färdigheterna att: (i) genom begärsförmågan ge upphov till handlingar, händelser eller föremål i världen, (ii) genom förmågan att känna frammana känslor inom subjektet, (iii) genom kunskapsförmågan skapa föreställningar i allehanda utformningar.

Var och en av Kritikerna får ett kapitel, men efter sitt förord börjar Deleuze först med en introduktion av den trancendentala metoden. Det är här vi kommer i kontakt med kunskapsbegreppen a priori (förnuftskunskap) och a posteriori (empiri). Den transcendentala metoden beskriver hur kunskap om objekt a priori är möjlig. Det är också här vi möter das Ding an sich, noumenon, tinget som existerar oberoende av vår tolkning av den, till skillnad från fenomenen som är en upplevelse av ett ting. När man så har läst introduktionen är det bara att ge sig i kast med de tre tunga kapitlen om förhållandet mellan förmågorna i de tre Kritikerna. Jag kan bara önska lycka till.

Deleuze avslutar med ett litet kapitel om förnuftets ändamål, och hela boken avslutas med översättarens anmärkningar. Här berättar Carl Montan om svårigheterna med att översätta ett verk till svenska som författaren har skrivit baserat på tyska verk översatta till franska. I fransk översättning har Kants verk i viss mån förändrats. Detta får den märkliga konsekvensen att Montan varit tvungen att anpassa sin svenska översättning till den franska översättningen av de tyska originalverken. Detta för att Deleuzes poänger skall bli begripliga.

Det är inte så ofta jag bryr mig om att läsa klart böcker som jag upptäcker att jag inte begriper. I det här fallet gjorde jag det eftersom den ändå är ganska kort. Nu i efterhand kan jag faktiskt också se att den gjort mig nytta. Inte genom Deleuze själv skall sägas, men genom Montans förord och Google, som jag hela tiden satt parallellt med under läsningen. Min grundförståelse av Kant har faktiskt därmed ökat. Fast inte på det sätt jag förväntade mig.

Similar Posts:

• Frukta isfläcken och bananskalet
• Rymden anno 1755
• ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”
• Ut ur det reaktiva
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar

Vi är nu inne i september och jag vet inte hur det känns för er, men här börjar det allt pirra i bokmässenerven. Vilka böcker ska man hinna läsa? Vilka seminarier vill man se? Vilka författare kommer man att få chansen att intervjua, fotografera sig tillsammans med, kanske våga prata närmare med över en öl?

I väntan blir det recensioner som vanligt förstås. Igår läste Kari Immanuel Kants Himlens allmänna naturhistoria och teori i första svenska översättningen sedan utgivningen 1755. Hon är mycket nöjd med att Kant också trodde på utomjordingar.

Och ikväll går hon på boksläppmingel i Göteborg, minsann. Carl Forsbergs bokförlag firar debutanten Pål Börjessons bok Gallus. Rapport från det kommer senare.

Idag skriver Marcus om Linda Boström Knausgårds andra bok. Hon följer upp novellsamlingen Grand mal med en roman, Helioskatastrofen, men tycker Marcus om den eller inte? Det är frågan han själv ställer sig.

Som ni kanske vet har vi haft en stor krasch här på dagensbok, och det märks lite här och var. Till exempel i lördags, när Christin Ljungqvists gästrecension hade försvunnit ur systemet och fick ersättas av Ellas recension av Jens Mikkelsens och Katia Wagners De förlorade barnen. Men imorgon är det dags! Då blir det Kerstin Lundberg Hahns skräckroman för unga, Barnkolonin.

Läs gott, läs väl, läs som om ni aldrig gjort annat!

Similar Posts:

• Utsatthet och mytologi
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Veckan på dagensbok.com – Lättläst, tonårsliv och Joyce Carol Oates
• Poängen med kvinnor och barn
• Föreställ er nu att hon är vit

Welin har försökt göra texten begriplig för läsaren snarare än att behålla 1700-talsspråket i all sin omständliga prakt. Något som i alla fall den här läsaren är tacksam för. Det är krångligt nog ändå att hänga med i svängarna när Kant lägger ut texten.

Skriften börjar med en riktigt inställsam tillägnan riktad till Kung Fredrik av Preussen. Efter den följer ett långt företal där Kant noga och ofta poängterar att detta att universum lyder under mekaniska lagar på intet sätt står i konflikt med att världsalltet har skapats av en allsmäktig Gud. Snarare tvärtom, att detta förunderliga system kräver en gudomlig hand och mening.

Själva innehållet är indelat i tre delar där den första sammanfattar Isaac Newtons naturvetenskap, den andra delen redogör för vad tiden då visste om universums beskaffenhet. Det handlar om gravitation, solsystemet, andra himlakroppar, planetbanor, massa, galaxer o.s.v. Här blandas fakta och observationer med rena spekulationer. En del förvånansvärt träffsäkra, andra inte så träffsäkra.

Denna andra del är verkets kärna och det är intressant att se universum utifrån vad människan visste då. Och jag imponeras av Kants otroliga bildning och kunskap om de naturvetenskapliga ämnena. Han verkar ha drivits av en idé om att verkligen förstå hur hela världen hänger ihop. Förutom Newton så refererar han ofta till den dåtida astronomen Thomas Wright (1711-1786). Wright från Durham benämner Kant honom.

Men hur intressant detta än månde vara så betraktar jag dessa två delar som en transportsträcka fram till den tredje delen. Den består av endast ett kapitel betitlat ”Om stjärnornas innevånare”. Ja, ni läste rätt. Här teoretiserar Kant friskt och ogenerat om beskaffenheten hos de varelser som befolkar andra planeter. Dels grannarna i vårt eget solsystem men även vad som kan tänkas finnas i resten av universum. Här talas det återigen mycket om Gud och meningen med skapelsen. Fascinerande minst sagt. Sedan rundas verket av med en kort avslutning.

På något sätt känns det som att jag har lärt känna människan Kant lite bättre efter att ha läst denna skrift. Jag kan riktigt se honom framför mig där han sitter på sin kammare och tänker efter och skriver ned. Jag tjusas enormt av tanken på att han suttit där och spekulerat i massan hos de tänkta utomjordingarna. Vilken man! Hädanefter behöver en alltså inte skämmas för att en går och hoppas på att vi ska komma i kontakt med liv från andra världar. Kant gjorde också det.

Gunnar Welin ska ha stort tack för att ha gjort den här fantastiska lilla skriften tillgänglig för den svenskspråkiga allmänheten.

Similar Posts:

• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart
• I överkant avancerad kunskapsteori
• Kriget som surrealism
• ”Jag skulle aldrig dö för mina övertygelser, för jag kan ha fel”