Midsommar i Säterdalen, någon gång under gymnasietiden. Vi har precis kommit in genom entrén när Anders stannar mig och frågar hur jag gör när jag kollar mina naglar. Sträcker jag ut fingrarna, eller böjer jag på dem? Jag känner hur jag blir osäker på vad jag ska svara, vad som är rätt svar. ”Så här […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Så var vi där igen. Med en rolig, smart och peppande bok som man, om man bara läser lite planlöst på nätet om den, blir direkt mörkrädd av. Senast det hände mig var när jag skulle skriva om skilsmässoantologin Happy, happy, en klok och mångfacetterad bok om att det kanske trots allt inte är nödvändigt […][...]

Under 2014 kommer ett flertal feministiska antologier ut i Sverige. I Vår kamp ger nio olika författare nya stämmor till feminismen à la idag. Anna Jörgensdotter skriver i sin novell Monster om hur en kvinna hör underliga ljud från grannen: det låter som att grannfrun blir misshandlad av sin man. Då hon försöker hjälpa till […][...]

En romanintrig lång som en kyss? Det låter kanske knepigt, men så är det också en lång kyss. Den längsta. Det är åtminstone vad expojkvännerna Craig och Harry hoppas på – att slå Guinness-rekordet för världens längsta kyss: 32 timmar, tolv minuter och nio sekunder. De gör det för att skapa uppmärksamhet kring gay-rättigheter. De […][...]

I Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen hittar tre ungdomar brev skrivna av en lärjunge till Carl von Linné. I dem delges hans tankar om hur allt levande i världen hör ihop och kan kommunicera. Den som läser brevet ombeds avgöra om tiden är mogen för dessa tankar och, om så inte är fallet – lägga […][...]

Jag älskar referenser, intertexter, små vinkar mellan texter. David Levithan och hans författarvänner gillar dem uppenbarligen också och rent objektivt måste man nog säga att de är en smart författarstrategi. Referenser (förutsatt att man fattar dem) får läsare att känna sig intelligenta, inne, som del av gemenskapen. Alltså räcker det med att en av huvudpersonerna […][...]

Det finns ögonblick när man träffar någon och allt bara stämmer. Fysiskt, psykiskt – allt är en perfekt helhet. Tillsammans utgör man universums centrum och ingenting annat spelar någon roll. Ju yngre, osäkrare och mer oerfaren man är desto sannolikare är det väl att de där ögonblicken inträffar i något hörn på en fest. Förmodligen […][...]

När Esters pappa Åke kommer ut, först som transvestit och senare som transsexuell, drabbas hon själv av en identitetskris. Hennes pappa vill leva som kvinna. En kvinna som heter Ann-Christine. Om pappa inte är en man, är han då ändå pappa? Om pappa inte är pappa, vem är då Ester? Hon känner förvirring, rädsla, ilska. […][...]

Det finns ett replikskifte, eller egentligen ett ständigt pågående gräl som sträcker sig genom och bortom hela den visserligen kortlivade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip. Matt och Harriet är seriens star-crossed lovers, fullkomligt galna i varandra och fullkomligt oförenliga: han Hollywood-liberal, hon uppfostrad inom den kristna högern. Fast hon sällan försvarar inskränkt […][...]