dagensbok.com » Hämnd

Linda Jones "Lejonflock"

Ella Andrén — Mon, 24 Feb 2025 23:00:52 +0000

I december gav Svenska barnboksakademien, lite som ett svar på andra läslistor och kanondiskussioner, ut sin ”Läslista för vuxna”. Där lyfts en rad barn- och ungdomsböcker som vuxna borde läsa fram, naturligtvis för att vi inte med någon större trovärdighet kan prata om att det är viktigt att läsa om barnen inte ser oss själva läsa, men också för att alla vuxna kan behöva både minnas och lära sig nytt om vad det innebär att vara ung.

Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Eva Gussarsson "Bränn allt som var"

Anna Magnusson — Tue, 08 Dec 2020 23:00:12 +0000

När Marilyn upptäcker att någon övervattnar hennes älskade växter inne på hennes kontor växer irritationen och hon skriver en arg lapp med versaler till denna någon som hon antar är Barbro, lokalvårdaren.

Men det är inte Barbro som vattnat blommorna. Det är Felicity.

Felicity har ett mörkt förflutet och hon lever sitt liv som en skugga i samhället. Hon övernattar i säsongsstängda sommarstugor och uthus. Hon kan aldrig stanna upp och slå sig ner, för då kommer hon bli hittad av de som söker efter henne. Ständigt hungrig och smutsig, med trasiga skor, hankar hon sig fram med dåligt betalda svartjobb.

På ytan är Marilyn motsatsen till Felicity. Hon bor där hon alltid har bott och rutinerna är hennes räddning. Inom sig bär Marilyn på starka känslor av att hon inte duger. Hon är ingen Marilyn Monroe trots att hon är döpt efter henne. Hon är för stor, för klumpig och alltid fel. I Marilyns ångestfyllda liv låter hon många behandla henne som de vill, så väl den påträngande och gränslösa grannen Kattis som den odrägliga chefen Martin.

De två något udda personligheterna möts av en slump en sen kväll på kontoret. Marilyn jobbar över och Felicity kommer för att städa.

Relationen kvinnorna emellan som börjar med irritation växlar snabbt mot värme och medkänsla, främst från Marilyns håll. Felicity försöker hålla distansen men dras ändå med av den vänlighet som Marilyn helt naturligt visar henne.

Marilyn börjar nysta i vad som hänt Felicity och Felicity börjar ifrågasätta Marilyns beslut om att inte göra något av sina drömmar som faktiskt finns där under ytan.

Bränn allt som var är en bladvändare som jag knappt kunde lägga ifrån mig. Jag sträckläste den en regnig helg med paus för lunch och lite kaffe.

Boken har många nyanser men det som ligger kvar efter läsning är en härlig, mysig och varm känsla av att allt är möjligt.

”Spänningsroman” står det på framsidan och jag håller med. Men det är också en bok om relationer och om att våga välja tilltro till vänskap och kärlek trots att man blivit sviken tidigare i livet.

Bränn allt som var är en mycket fin debut av Gussarsson och jag får vibbar av Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann i kombination med En hondjävuls liv och lustar. Det är kvinnor som hämnas med finess samtidigt som humor och värme ständigt är närvarande. Bitvis är det en magisk historia där de starka karaktärerna mot alla odds hittar vägar framåt i livet.

Händelseförloppet känns inte alltid helt realistiskt, men det gör ingenting för det är varsamt hanterat i texten och Gussarsson knyter ihop berättelsen helt strålande. Jag gillar hur karaktärerna inte är lagom mellangrå utan pendlar mellan att vara goda och ibland även onda.

Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Eva Gussarsson!

Margaret Atwood "Häxyngel"

Katie Collmar — Tue, 18 Sep 2018 22:00:09 +0000

Margaret Atwoods Häxyngel har underrubriken en modern version av Stormen, och Shakespeares namn står rent av på förstasidan tillsammans med Atwoods. Det är knappast någon mening med att förneka att jag varesig sett eller läst Stormen, och att en del av behållningen av Atwoods roman därför sannolikt går förlorad på mig. Jag visade till exempel upp ett av bokens första stycken för min mer belästa mor, som genast såg det humoristiska i hur luftanden Ariel porträtteras:

Närbild på Ariel i blå badmössa och regnbågsskimrande skidglasögon, blåsminkad i nedre halvan av ansiktet. Han bär en genomskinlig regnrock med nyckelpigor, bin och fjärilar på.

Men för mig, som saknar referens för vem Ariel är eller hur han brukar porträtteras är den absurda framtoningen bortkastad. Pärlor för svin.

Faktum är att jag blev lite förskräckt när jag läste första sidorna, som är en transkription av Fletcheranstaltens (fiktiva) teatersällskaps uppsättning av Stormen. Jag såg inte fram emot drygt trehundra sidor i samma stil som introt:

Presentatör: Ni ska få se på storm, en enorm storm:
en ylande vind som biter söjmannens kind
besättningen svär, och vad värre är:
det blir skrik och rop, mardrömmars knot
men allt är inte som det ser ut, fan tro’t,
bara s’att ni vet.
Flinar.
Och med detta börjar det.

Så blev det emellertid inte heller. Efter de inledande sidorna är texten inte längre skriven på vers, och handlar inte om Prospero, Caliban och Alonso, utan om Felix, en framgångsrik regissör som över ett par års tid förlorar allt som är viktigt för honom. Han bryts ned och går i självvald exil, efter att ha förlorat först sin hustru, sen sin dotter, och slutligen sitt arbete.

Man kan nämligen fortfarande dö i barnsängsfeber, det är bara inte särskilt vanligt. Och små barn kan dö plötsligt i hjärnhinneinflammation. Och förlorar man sedan det jobb som man älskat så mycket att man rentav försummat det nämnda barnet en aning, ja då är det kanske inte så konstigt att man blir lite eljest. Det blir Felix.

Han hade förstås anlitat hjälp. Han behövde några kvinnor, för han visste ingenting om den praktiska sidan av att ha hand om ett barn, och på grund av sitt arbete kunde han inte vara hos Miranda hela tiden. Men han hade tillbringat varenda ledig stund med henne. Särskilt många lediga stunder hade det emellertid inte blivit.

/…/

Hög feber. Hjärnhinneinflammation. De hade försökt nå honom, kvinnorna, men han hade varit på repetition och gett strikta order om att inte bli avbruten, och de hade inte vetat vad de skulle göra.

Efter förlusten av hustrun och dottern begraver sig Felix i arbete, med en uppsättning av Stormen på Makeshiwegfestivalen. Men så blir han plötsligt avsatt från sin post som konstnärlig ledare. Orsaken bakom hans plötsliga arbetslöshet är Tony – en man som han trodde var en lojal underhuggare, men som visar sig vara ränksmidare och konspiratör.

Felix flyttar ut i en stuga – om inte i vildmarken, så åtminstone en bra bit från närmsta tätort – och påbörjar två parallella, mångåriga projekt: att sätta up Shakespearepjäser med interner från Fletcheranstalten, och att planera sin hämnd på Tony. Häxyngel är en berättelse om hur han får en ny chans att sätta upp Stormen, och med list, scenmagi och illegala droger lyckas förena sina två projekt till ett.

Margaret Atwood är en lysande författare – det råder det knappast något tvivel om. En del av hennes formuleringar gör mig själaglad, som när Felix oroar sig för att hans löständer ska lossna och han ska börja läspa mitt i ett anförande, och ”till och med hans lungor rodnar vid tanken”. Men jag har svårt att komma ifrån att Felix inte är en särskilt intressant karaktär. Han är lite pompös, och självupptagen. Han är visserligen intelligent, men alldeles för medveten om det. Detta förmedlar Atwood föredömligt, men hur välskrivet porträttet än är så gör Felix karaktärsdrag mig ganska likgiltig till såväl hans lidande som hans framgångar, eller för den delen hans planer på att utkräva hämnd. Inte heller någon av bifigurerna väcker något varaktigt intresse hos mig – de är bara spelpjäser i Felix grandiosa plan, som jag ju ändå inte känner särskilt starkt för.

Även om jag föralldel kan se parallellerna mellan Felix liv och den uppsättning av Stormen som han ger tillsammans med sina interner (avsatt från tronen; förlusten av ett barn; planerna på hämnd), så hade nog läsningen vunnit på en större kunskap om, och ett större intresse för Shakespeare än jag kan uppbåda. Kanske lämpar sig den också bättre för läsare som har mer tålamod än jag med självupptagna medelålders män. För i slutänden är Häxyngel för mig en bok som är verkligt välskriven, och som jag väl inte har så mycket ont att säga om egentligen, utom att jag aldrig hade läst ut den om det inte vore för att jag skulle recensera den.

Jenny Han och Siobhan Vivian "Fire with fire"

Ella Andrén — Sat, 02 Nov 2013 23:00:38 +0000

Den första delen i Jenny Hans och Siobhan Vivians trilogi Burn for burn hade en tydlig riktning. Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary ville ha hämnd. Av olika anledningar. Kanske inte alltid rätt anledningar, men det utgjorde definitivt ett driv, både i tjejernas liv och i romanen om dem.

Efter att hämndintrigerna kulminerat och tagit en vändning de vare sig förutsett eller önskat i slutet på första boken har andra delen, Fire with fire, lite svårare att hitta sin motor. Det handlar inte så mycket om ifall tjejerna fortfarande drar åt samma håll – det gör de inte riktigt, men det kan förstås bara bli spännande – utan om vad romanen egentligen handlar om. Konsekvenser?

När jag läste Burn for burn var jag lite skeptisk till det övernaturliga inslaget i den. I Fire with fire, har det där inslaget vuxit sig starkare. Här tar det också en vändning som jag faktiskt inte hade förutsett, vilket å ena sidan är ganska häftigt. Å andra sidan: jag gillar ju bäst när de här författarna gestaltar sina tonåringars vardagsliv, de sociala maktstrukturerna, spelet, hur karaktärerna handskas med de där sakerna de inte kan förlåta.

Vivian och Han skildrar inte minst de coolare ungdomarna på ett nyanserat och psykologiskt trovärdigt sätt som faktiskt ganska sällan görs i ungdomsböcker (författare har väl kanske inte alltid själva hört till de coola kidsen, kan man tänka?). Här och var går mina tankar till Lauren Olivers egna Resten får du ta reda på själv.

I Burn for burn kändes de tre huvudpersonerna ungefär lika intressanta. I Fire with fire blir Lillia snart min favoritkaraktär. Hon hamnar i centrum för vad som återstår av flickornas hämndintriger, och hon tvingas inte minst ta tag i det som hände henne i början av första delen, när hennes och bästa vännen Rennies festande med ett par sommargästande collagekillar spårade ur. Av de tre sammansvurna har Lillia haft svårast att hantera sin ilska, att erkänna den och att rikta den åt rätt håll. Det gör henne intressant och kanske också lätt att känna igen sig i.

Det som inte står rätt till med Mary drar åt ett delvis annat håll, och Kat i sin tur hamnar – trots att kapitlen fortfarande hela tiden växlar mellan de tres perspektiv – lite vid sidan av. Min föreställning om att författare som skriver i par (inom just ungdomslitteratur finns ju flera riktiga stjärnpar) inte bara inspirerar varandra utan också hjälper varandra att hålla sig till det väsentliga får sig faktiskt en liten törn här.

Det är fortfarande en väldigt välskriven serie, och jag ser fortfarande fram emot nästa del. Men jag hade önskat mig lite klarare fokus i denna.

Magnus Nordin "Avgrundens änglar"

Ella Andrén — Wed, 30 Oct 2013 23:00:31 +0000

Lilla Fjärlunda, någonstans i Sverige. En körledare erbjuder sin femtonåriga, nyutvalda solist skjuts hem efter repetitionen. Men han kör inte hem. Istället parkerar han på en höstöde campingplats och börjar ömsom smickra, ömsom pressa henne. Hon vet väl hur vacker hon är? Hur mycket han skulle kunna göra för henne?

Och just som han börjar knäppa upp gylfen och griper under hennes kjol – attackeras bilen av maskerade hämnare och körledaren tas till fånga.

Den maskerade gruppen kallar sig Avgrundens änglar. När filmen med körledarens övergrepp anländer till Louise Hjelm på Fjärlundapolisen kommer den med en programförklaring:

Vi kämpar för rättvisa och upprättelse åt de unga och utsatta som samhället har misslyckats med att skydda. Med den här aktionen vill vi också sända ett budskap till de förövare som ännu verkar i det fördolda: Känn er inte säkra någonstans. Vi kommer att hitta er.

Samtidigt raggar någon upp unga tjejer på nätet. För tre år sedan försvann Ada spårlöst och nu bestämmer Julia träff med en gullig kille som har en morbror som är modefotograf. Snart är också hon försvunnen. Ska Molly, Alice och de andra i Avgrundens änglar kunna hitta henne innan det är för sent?

Med ungdomarna och gymnasieläraren Molly i aktionsgruppen har Magnus Nordin skapat ett på en gång osannolikt och faktiskt ganska trovärdigt gäng (som kanske sett en och annan actionfilm med patos för mycket). De har alla sina skäl att ta lagen i egna händer – och en av dem, visar det sig, står Adas och Julias förövare närmare än de andra kunnat föreställa sig …

Avgrundens änglar har väckt en del debatt om hur läskiga ungdomsböcker egentligen får vara. Man skulle kanske inte gärna sätta den i händerna på hur unga läsare som helst. Och samtidigt: det är ju världen det är fel på, inte litteraturen. Grooming, pedofiler och sexuella övergrepp finns i unga människors liv – om inte som faktiskt verklighet så definitivt som en ständig hotbild att förhålla sig till – både på nätet och IRL.

Nordin väver en spännande historia kring det, utan att för den skull blir exploaterande eller frossande. Han är fin på att hitta det läskiga i det vardagliga, som den säsongsstängda campingplatsen, ödsliga sommarstugor och övergivna anstaltskorridorer, och romanen ställer frågor om rätt och fel, brott och straff, individ och samhälle. Frågor som inte är så lätta att besvara, men som förtjänar att ställas om och om igen.

Joyce Carol Oates "Foxfire. En tjejligas bekännelser"

Ella Andrén — Wed, 19 Jun 2013 22:00:58 +0000

Medan jag läser Joyce Carol Oates Foxfire brinner det i förorter och debatteras, för jag vet inte vilken gång i ordningen, om unga, arga män (vilka de nu egentligen är) och utanförskap. Det som slår mig är både likheter och skillnader mellan (media-)verklighet och roman.

I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp i de ruffigare delarna av Hammond i staten New York. Det är en del av staden där fattigdom, arbetslöshet och missbruk råder, och där unga flickor ofta är på gränsen till rättslösa. Överallt får de finna sig i att behandlas med förakt, ignoreras, bli tafsade på, våldtagna och utnyttjade. Karriärvägen som står till buds tycks mest vara att bli på smällen med någon som åtminstone kan försörja en hjälpligt.

Tjejerna själva är knappast heller några duvungar. Hur skulle man kunna bli det i en sådan miljö? Men där finns en tjej, hon som kallas Legs, som inte bara är kaxigare än andra, utan också har förmågan till någon sorts maktanalys som kan sammansvetsa de andra till ett gäng, till solidaritet. Till hämnd.

”När den jäveln hackar på Rita”, sa Legs, ”kan ni lika gärna tänka att han hackar på er, för det skulle det fanskapet göra om han kunde.” Och genast insåg jag det logiska i det, så uppenbart och så slutgiltigt att det tog andan ur mig.
Legs tittade på oss tre – Rita var inte med, hon hade blivit förödmjukad på mattelektionen den dagen, hon satt kvar som ”disciplinåtgärd” – med ögon som hade något virvlande snabbt över sig trots att de var iskalla och lugna.
Goldie skruvade på sig och invände gnälligt ”Det är hon som är en skit som låter honom hållas”.
”Det är du som är en skit som inte gör nåt åt det.”

Tjejerna bildar ett gäng, de blandar blod och svär en ed och börjar utkräva hämnd. Först nästan lekfullt och på specifika personer som gjort dem illa. Sedan eskalerar det såklart.

Oates roman, nu bioaktuell för andra gången, berättas retrospektivt av en av tjejerna, Maddy, en gång i tiden Foxfires (eller ”FOXFIRE”, för så skrivs det hela tiden) utsedda krönikör. Som väletablerad, medelålders vuxen ser hon tillbaka på tiden i gänget, vilket gör romanen lika mycket till en berättelse om historieskrivning, om hur vi uppfattar och lever med vår egen historia.

På så sätt berättar Maddy växlande i jag-form och tredje person, vilket är intressant, men samtidigt, och i kombination med det suggestiva, ibland lite svårforcerade språket, också en smula rörigt, som att texten hela tiden gör motstånd också mot läsaren. Möjligen fungerar det bättre på originalspråk?

Jag har inte sett någon av filmatiseringarna än, men den senaste ska vara betydligt mer trogen romanen än den första från 1996. Det borde kunna bli bra. Det finns något hjärtskärande desperat, lockade vasst och skrämmande kompromisslöst i berättelsen om Legs och hennes gäng. Något som hela tiden hotar att explodera. En låga hos dem som inte har mycket att förlora och som har svårt att se varför de skulle vara solidariska med ett samhälle som knappast är solidariska med dem.

Pia F Davidson "Så tuktas en svinpäls"

Ella Andrén — Wed, 19 Jun 2013 22:00:48 +0000

Tre helt vanliga kvinnor i kris sammanstrålar av en slump på ett koloniområde en sommarkväll. Var och en har de problem med en svinpäls till karl. Veeras man super envist sönder och samman deras liv och lägenhet. Erikas sambo vill slänga ut henne hals över huvud, utan att betala igen ett öre av allt hon investerat i huset som förstås är hans. Och senast Miriam försökte lämna sin misshandlande sambo våldtog han henne och låste in henne i en garderob i tre dygn.

Över varsin grogg i kolonistugan börjar de tre hjälpa varandra att syna sina livssituationer och sakta växer planer fram. Planer för att ta kontrollen över det egna livet och för att få ett slut på svinpälsigheterna.

Förlaget beskriver Pia F Davidsons debut som en ”spänningsroman med inslag av relationer, skröna och må bra”. Författaren själv skriver sympatiskt att hon vill att läsa hennes roman ska vara ”som att stoppa ner fötterna i ett par duntofflor en kall dag”. Jag är inte säker på att jag vill ha fullt så mycket mänskliga köttslamsor i mina duntofflor, men i övrigt är det inte helt dumma beskrivningar. Så tuktas en svinpäls är som en ganska otippad blandning av Anja Snellmans obehagliga hämndroman Rädslans geografi och 80-talskomedin 9 to 5 (ni vet den där Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda spelar tre hunsade kontorister som kidnappar sin sexistiske chef och tar makten över kontoret). Otippat. Lite skumt. Faktiskt ganska charmigt.

Som de handfasta, rejäla kvinnor de är (till yrket vårdbiträde, köttmästare respektive inköpare) tar sig huvudpersonerna an uppgiften – att få svinpälsarna att sluta vara så svinpälsiga – med beslutsamhet, solidaritet och uppkavlade ärmar. Davidsons styrka ligger i sättet att konkret och vardagligt beskriva även i de mest extrema situationer hon försätter sina karaktärer i.

En och annan mer actionorienterad sekvens slår över lite åt slapstickhållet, och intrigen överraskar kanske inte direkt, men de drygt femhundra sidorna (elva berättade dagar) visslar ändå förbi som ingenting. Perspektiven växlar, inte bara mellan de tre kvinnorna, utan också bland annat till deras förövare/offer. På ett sätt kan jag tycka att Davidson inte fullt utnyttjar att hon har tre huvudpersoner. För att verkligen ge tre olika vinklar – jo, Erika, Veera och Miriam är klart olika kvinnor, men de är hela tiden väldigt överens. En bifigur tappas dessutom bort på ett lite störande sätt, medan andra ”femminutersentréer” och hjälpargestalter definitivt fungerar.

Om jag tänker på den här romanen som en i en genre av kvinnliga hämndromaner så skulle huvudpersonerna snabbt rätta mig. Det handlar inte om hämnd, det handlar om rättvisa. Om vänskap och solidaritet och om att vägra låta andra definiera en som mindre än man är.

Jo, jag är medveten om att jag använt ordet solidaritet två gånger nu, men det här är någon sorts konsumvariant av de där hämndromanerna. Och det menar jag till stor del som en komplimang. Det handlar om makt, om det högst konkreta i att försöka få bort blodfläckar från hallmattan, om att vidga sina horisonter och om att ändå alltid ha tid att laga en mumsig LCHF-omelett mellan varven. Man kan ju trots allt inte eliminera svinpälsar på fastande mage.

Fay Weldon "En hondjävuls liv och lustar"

Ella Andrén — Wed, 19 Jun 2013 22:00:34 +0000

Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske.

Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.

Jenny Han och Siobhan Vivian "Burn for burn"

Ella Andrén — Wed, 19 Jun 2013 22:00:16 +0000

”Big girls don’t cry … They get even.” Den är kanske lite fånig, sentensen som pryder framsidan till Jenny Hans och Siobhan Vivians Burn for burn. Jag faller ändå pladask. Vet inte vad det är som gör hämnd till ett så evigt spännande romantema, men det är det ju. Nervigt. Lockande.

Komplicerat.

Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary är visserligen lika gamla och har vuxit upp i samma lilla samhälle, men ingen skulle nog påstå att de haft särskilt mycket gemensamt. Lillia är den populära tjejen, bästis med skolans självskrivna ”homecoming queen”. Kat är den lite struliga outsidern med dåligt rykte. Mary har precis återvänt till Jar Island efter fyra år på fastlandet, dit hennes familj flyttat sedan hon mobbats mer eller mindre till nervsammanbrott.

Nu är Mary tillbaka, och vill visa killen som startade alltsammans hur bra hon mår och hur smal hon blivit. Det är fullkomligt hjärtskärande och påminner mest av allt om tjejerna på trashiga amerikanska talkshows som efter ett decennium av plastikoperationer vill visa upp sig för high school-mobbare som för länge sedan glömt att de existerar. Självklart slutar det med tårar inne på tjejtoan. Det är så hon träffar Kat och Lillia och börjar ana att de tre har mer gemensamt än man vid första anblicken skulle ana.

Alla har de någon som gjort dem illa. Alla har de ett behov av hämnd. Så en kväll får Lillia det där sms:et:

This is Karma. I’m a bitch. Can you think of anyone who deserves a bitch slap?

I Burn for burn växlar perspektivet hela tiden mellan de tre huvudpersonerna och dessutom mellan nutid och dåtid, så att läsaren bit för bit får veta vad det egentligen är som hänt dem. Tjejerna sätter sina planer i verket, steg för steg, utan att någon utomstående kan ana vilka band som växer dem emellan. Men är alla verkligen ute efter att hämnas på rätt person? Och hur lever man med konsekvenserna när de utvalda äntligen fått vad de förtjänar?

Att handlingen utspelar sig på en ö är nästintill symboliskt. Den lätt klaustrofobiska känslan finns möjligen i de flesta tonårssammanhang. Världen är ganska trång, och hierarkierna knivskarpa. Att följa hur var och en av tjejerna rör sig i sin sociala verklighet, samtidigt som deras kluriga hämndintriger för dem allt närmare varandra, är en riktig bladvändare och väldigt väl gestaltat.

Det gör mig vansinnig att jag återigen lyckats ge mig in på första delen i en serie vars fortsättning inte kommit ut än – och det utan att inse det förrän på de sista sidorna. Andra delen i vad som naturligtvis ska bli en trilogi, Fire with fire, kommer inte förrän i höst.

Jag är riktigt spänd på var karaktärerna ska landa efter det ganska abrupta slutet. Dessutom finns det ett övernaturligt inslag, som för tankarna till Stephen Kings Carrie eller varför inte Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, och som än så länge känns lite malplacerat här. Det verklighetsnära hade helt klart kunnat bära den här romanen på egen hand, så jag undrar just vart författarparet tänker ta detta ”verklighetsnära with a twist”?

Märta Tikkanen "Män kan inte våldtas"

Ella Andrén — Sun, 03 Jul 2011 22:00:10 +0000

En sak gör mig illa berörd i Märta Tikkanens roman om den ensamstående tvåbarnsmamman och bibliotekarien Tova Randers som går på dansrestaurang på eftermiddagen på sin 40-årsdag och tar ett glas likör. Mer illa berörd, det vill säga, än den brutala våldtäkt som hon utsätts för av mannen hon följer med hem från restaurangen.

Det är när hon kommer hem, efter att ha blivit misshandlad, våldtagen och fastbunden i sängen hos ramhandlare Martti Wester, när hon lyckats smita ut från hans lägenhet och står i badrummet hemma och blaskar vatten över ansiktet och händerna. Helst skulle hon duscha eller bada, men det vågar hon inte för att inte störa grannarna.

Tova Randers har precis blivit brutalt våldtagen på sin födelsedag, men hon vill inte störa grannarna.

Det är på något sätt denna lilla scen som gör berättelsen om Tova till något större än det enskilda brottet. Just denna vansinniga men inte särskilt iögonenfallande detalj får mig av någon anledning att tänka att Tova Randers skulle kunna vara min mamma, min farmor eller mormor. Att jag läst någonstans att kvinnor statistiskt sett helst begår självmord i badkaret, så att det ska bli lättare att städa efteråt.

Att i en så desperat situation oroa sig för städning, för vad folk ska tänka. För att man inte får störa, inte väsnas, inte smutsa ned. Inte orsaka besvär.

När man borde riva upp himmel och jord, kräva upprättelse, ovillkorligt rikta skulden dit den hör hemma. Varför är det så mycket mer komplicerat än så?

Kanske är det precis det Tikkanen frågat sig när hon bestämt sig för att vända på steken. Sakta men säkert låter hon ilskan växa i Tova. Hämndbegäret. Snart har en plan tagit form, lika gammeltestamenterligt logisk som bisarr. Tova ska våldta Martti Wester. Så ska han få se hur det känns.

Det är en mycket märklig liten roman Tikkanen skrivit, tydligen, när det begav sig 1975, som ett inlägg i en då pågående våldtäktsdebatt. Om man ska tro romanen – och det skulle jag tro att man kan – så var våldtäkt vid den här tiden ett brott som begicks av en man mot en kvinna, punkt. (Enligt Wikipedia ändrades den definitionen i svensk lag först 1984.) Någon våldtäkt av män fanns helt enkelt inte. Män ansågs tydligen sexuellt osårbara.

Tova testar den hypotesen och de hinder hon stöter på är kanske inte alltid vad man väntat sig. Tikkanen gör det, trots ganska svartvita grundförutsättningar, inte särskilt enkelt för sin läsare och slutänden är jag allvarligt talat lite osäker på vad hon egentligen velat säga mig. Kanske just det, att det inte är så enkelt? Att inte heller män existerar i ett vakuum och att det måste finnas andra vägar att gå än de gammeltestamentliga?

dagensbok.com » Hämnd

Linda Jones "Lejonflock"

Similar Posts:

Eva Gussarsson "Bränn allt som var"

Similar Posts:

Margaret Atwood "Häxyngel"

Similar Posts:

Jenny Han och Siobhan Vivian "Fire with fire"

Similar Posts:

Magnus Nordin "Avgrundens änglar"

Similar Posts:

Joyce Carol Oates "Foxfire. En tjejligas bekännelser"

Similar Posts:

Pia F Davidson "Så tuktas en svinpäls"

Similar Posts:

Fay Weldon "En hondjävuls liv och lustar"

Similar Posts:

Jenny Han och Siobhan Vivian "Burn for burn"

Similar Posts:

Märta Tikkanen "Män kan inte våldtas"

Similar Posts: