Det största skiftet som sker under 500-talet f.kr. är från religiösa trosföreställningar (exempelvis att åska orsakas av Zeus) till att man istället försöker finna djupare förklaringar till naturfenomen. Ingen kultur hade gjort detta före den grekiska kulturens storshetstid. Det kan framstå som delvis onaturligt att ifrågasätta tidigare dogmer då dessa inger människan en känsla av trygghet, av kontroll. Tidigare kulturer hade haft ‘filosofiska system’, skapade av tänkare, som inte ifrågasattes av deras efterföljare. Thales (625 f.kr – 545 f.kr) från Miletos var den första naturfilosofen, och Anaximander (610 f.kr – 546 f.kr)  “stod på Thales axlar”. Skillnaden här är att Anaximander kunde ifrågasätta sin läromästare och därmed falsifiera delar av Thales teorier som han ansåg vara otillräckliga. Det blev startskottet för naturvetenskapens revolution, vilken sedan skulle bli karakteristisk för västerlandets framsteg. Anaximenes, Herakleitos och alla efterföljare ifrågasatte sina föregångare vilket i sin tur ledde till en djupare förståelse av naturlagarna. Rovelli kopplar samman den kritiska attityden med demokratins uppkomst och den politiska diskussion som möjliggjordes av denna process. Det fanns ingen centraliserad byråkrati som styrde Grekland; alla städer (kallade poleis) var självstyrande.

När Anaximander exempelvis konstaterar att jorden är en sten som flyter i rymden, går han från ett stängt universum (där jorden är platt) till ett potentiellt oändligt universum. Detta konstaterande går emot vår vardagliga förståelse då i vår relativa värld finns det både ett tydligt upp och ett tydligt ner.  “What precisely is the argument? It consists in overturning the question “Why does the Earth fall”, into “Why should the Earth fall?” The genius of Anaximander is then to question the extrapolation of our experiences to the Earth itself, of the observed universality of falling.” Detta är verkligen ett paradigmskifte vilket gör att Rovelli ofta jämför Anaximander med andra stora vetenskapsmän såsom Einstein, Newton och Copernicus. All fakta kan nu ifrågasättas, men som Rovelli betonar bör detta inte leda till att man ifrågasätter objektivitet. Vetenskapen försöker finna en balans mellan en sund tro på objektivitet och en insikt om människans subjektivitet; en subjektivitet som endast  kan kringgås genom att ens hypoteser kontinuerligt testas mot en verklighet.

Detta gör att grekerna framstår som moderna. Om man av den anledningen är nyfiken på civilisationens början har jag bara ett råd: Läs denna bok!

Similar Posts:

• Hundra sidor poesi
• Stort, dyrt och fräsigt
• Demokrati! Revolution!
• Reynolds satsar på nytt
• Tiotusentals väldokumenterade orgasmer

Nu är ju inte Vad är demokrati? en grundbok i statsvetenskap, utan en bilderbok för 6-9-åringar. Den kommer från Grekland, är skriven av Marisa De Castro och illustrerad av Christos Kourtoglou. Grekland brukar ju beskrivas som ”demokratins vagga”, så det kan kanske vara en poäng att en bok om demokrati också kommer därifrån? Den grekiska demokratin har en betydligt längre, men också skakigare historia än den svenska. Det är både spännande och kanske lite väl rörigt för en så ung svensk publik?

Avstampet är historiskt. På första uppslaget möter vi en primitiv ledare, en muskulös, väldekorerad herre bland lerhyddor. ”Jag är den starkaste!” deklarerar han. ”Jag ska bli ledare!”

Nästa uppslag domineras av en kung. ”Gud har sänt mig att regera över er!” menar han. ”Ni är alla mina barn och jag kommer att skydda er. Det som är bra för mig är bra för er.”

Sen händer något. Människor börjar samla sig och tåga mot slottet. Hytta med nävarna. ”Vi vill bestämma över våra liv!” ”Vi vill ha demokrati!”

Människorna dansar på torget. Deras gestalter har blivit alltmer färgstarka. Röda flaggor vajar i luften. ”Revolution!” står det på den största.

Därefter får vi göra ett hopp tillbaka i tiden igen för att konstatera att även om redan de gamla grekerna hade demokrati (oklart vart den sedan tog vägen), så fick inte alla vara med. Inte kvinnorna i alla fall. Därför krävdes ”några kolossala revolutioner”, och den vuxne läsaren kan känna igen såväl suffragetterna som mer moderna kvinnodemonstrationer på nästa uppslag.

Med det är vi inne på vår samtida demokrati med välfärd som sjukvård, skola, bibliotek och pappaledighet. Det här är framför allt min tolkning av illustrationerna, för texten talar ganska luddigt om alla demokratins rättigheter. Bilderna har stor betydelse för att tillföra konkretion.

Det är svårt att komma runt att här finns väldigt många svåra ord för en 6-9-åring. Revolution och etnicitet, rättigheter och skyldigheter, majoriteter och minoriteter. Här krävs allt en vuxen högläsare som tar sig tid att förklara.

Frågan är om det inte också hade varit rimligare att, snarare än att bara översätta boken, göra en svensk bearbetning, där man istället för att lära sig hur många platser och vilka åldersgränser som finns i det grekiska parlamentet hade fått veta hur det svenska fungerar. Komparativ statsvetenskap känns ändå lite överkurs för en sexåring.

Och hur ska vi uppfatta det här med ”Revolution!” För många har ordet våldsamma dimensioner. Samtidigt kunde det ju kännas rimligt att prata om den demokratiska revolutionen på samma sätt som vi pratar om jordbruksrevolutionen eller den sexuella revolutionen. Det är en enorm, omstörtande förändring. Fast gör vi riktigt det ..?

Dessa invändningar till trots är det här en fin bok med charmiga illustrationer och en välbehövlig utgångspunkt för viktiga samtal.

Similar Posts:

• Ett sekel av demokrati
• En annan demokrati är möjlig?
• Tyskland på randen till revolution
• Vem förändrar världen?
• Jakten på demokrati

Han känner sig redan från början ensam och övergiven. Alla andra verkar ha någon, men inte han. Han pluggar på universitetet, har dåligt med pengar men kanske ännu mindre inspiration att skriva om sitt valda ämne. Aristoteles och katharsis – den stora reningen som uppstår efter en tragedi.
Diskussioner om det politiska läget i Grekland varvas med hemlängtan och minnen och en gnagande insikt om att kanske han kanske aldrig kommer kunna resa hem. Ett väldigt aktuellt ämne även i det Europa vi lever i idag

Livet i studentkorridoren är från ett perspektiv enkelt för Christos. Han har ett litet rum och delar kök med flera andra. Alla som har bott på det här sättet vet att det både kan vara en välsignelse så väl som en förbannelse. Allt beror på var man är själv, från dag till dag. Sällskapet är påtvingat och kan inte alltid väljas bort. Christos hanterar det med jämnmod. 

I andra aspekter är korridorslivet komplicerat för Christos. I samma korridor bor nämligen Raina med sin familj – man och dotter.. Raina är en kvinna som från första stunden fångade honom med sin utstrålning och aura av lycka. 

Han och Raina har en stark kemi mellan sig men intrycket är att hon kan aldrig bli hans. Kan Raina tillhöra någon överhuvudtaget eller är hon en person som alla har till låns en kortare tid i livet?
Det ständiga tvivlet hos Christos är ett återkommande tema, varför är han inte älskad? Varför kan han inte få ihop sina texter och hypotesen i uppsatsen?

Kallifatides har skrivit en fin och melankolisk bok om att söka efter den sanna lyckan. Han beskriver Christos känsla av den ändlösa ensamheten och den obehagliga känslan av att vara nästintill osynlig mycket fint. Lägg på ett filter av en omöjlig förälskelse och lyckan uppenbarar sig faktiskt men den är förkrossande skör.

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Demokrati! Revolution!
• Varför äter vi inte alltid goda saker?
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Att söndersprängas till en helhet

Vi är i Grekland, närmare bestämt i den lilla staden Ermoupoli, på ön Syros. Där finns en treenighet: det namnlösa jaget, modern Helena och dottern Olga. Vad som berättas är på ett sätt ett bleknat semesterminne: vi får följa hur jaget, Helena och Olga vandrar längs det vilda havet, strosar i varma, varma gränder, sippar vitt vin på bakgården, röker och äter nyfångad bläckfisk skållad i het stekpanna med mycket olja. Men det är också mer än så. Jaget förhåller sig till sina veckor i Ermoupoli – först tryckande varma, sedan kalla, frusna, som om de utgjorde ett kretslopp. Det är en cirkelrörelse centrerad kring ett händelseförlopp där tiden före och efter bara är någon sorts dimridå. Jaget måste minnas, om och om igen, berätta historien för sig själv flera gånger – för att förstå, men kanske mest för att få återuppleva.

Och vad är det för historia som jaget berättar för sig själv? Det skulle kunna sägas vara en historia om sökandet efter närhet. Det skulle också kunna sägas vara en historia om besatthet förklädd till förälskelse.

Jaget är i början förälskad i Helena och överlycklig över att få bli inbjuden till Ermoupoli där Helena har ett semesterhus. Jaget ser det som en symbolisk inbjudan till den allra innersta kretsen, allra närmast både mor och dotter. Men Helena är avvisande, och jaget inser att det är lika utestängt från enheten Helena – Olga som i Sverige, lika ensam. Jaget gör sig redo att ge sig av. Men så händer något; Olga träder fram som ur skuggorna och jaget inser att det hela tiden handlat om henne egentligen, att allt hon tidigare gjort har lett henne fram till Olga; ensamma, sköra, femtonåriga Olga.

Antiken har liknats vid en ”queer Lolita”, och det är inte svårt att förstå varför; jaget tycks dras till Olgas ungdom och utsatthet mer än något annat. Men där Lolita ger upphov till avsmak och obehag skapar Antiken snarare en förvirring och spänning kring frågan om var gränsen mellan utnyttjande och förälskelse går. Kanske är det detta som jaget försöker komma fram till genom att sammanfoga minnesbilder, om och om igen. Kanske måste jaget återvända och berätta historien för sig själv, för att det är den enda historien som är värd att berätta.

Hanna Johansson lyckas förmedla en berättelse som lurar läsaren att tro att den inte är storslagen. Jag är med jaget längs gatorna i Ermoupoli, i cigarettröken på bakgården, på torget bland de rastlösa tonårspojkarna, tätt inpå, nära. Inte förrän jag läst färdigt inser jag helt vidden av berättelsen, ser hela mosaikbilden. Den är magnifik.

Similar Posts:

• Ett ivrigt berättardriv i en vriden verklighet
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Skört och vackert
• Greklands sak är vår
• Vattnets historia under antiken

Här i Gyllenhammars tredje roman (romaner som väl i lätt förtäckt form måste som räknas som självbiografiska eller åtminstone som nyckelromaner) är Suss (som förekommit i alla tre romaner) skild sedan en tid tillbaka. Hon är ensamstående mamma med tre snabbväxande barn i en trång lägenhet i Vasastan i Stockholm. Två saker funderar hon mycket på. Skrivandet och det motsatta könet. De lösa förbindelser som krogsvängarna erbjuder har börjat äckla henne mer och mer.

Det jag gillar mest bland personskildringarna i denna bok, är beskrivningen av Suss väninna och granne – Birgitta. Mest kanske för att hon verkar vara en sådan kontrast till huvudpersonen. När Suss är dotter till en industrimagnat och skulle ha råd att gå runt sysslolös hela dagarna är Birgitta är en fattigpensionär med kronisk reumatism och hemtjänst.
Tillsammans kan de hur som helst konstatera, när de sitter på en krog i närheten av där de bor, att tjugofem procent av alla människor som dör i Sverige, gör det ensamma. Ingen dör isolerad och bortglömd i Tensta eller Rinkeby, säger de. Det har de hört genom en gemensam väninna inom socialtjänsten. Men här i Vasastan? Här kan de ligga döda i veckor utan att någon saknar dem.

Och som ett litet svar på den ensamheten dyker han upp, redan på sidan 39, första gången. Författarkollegan från hennes hemstad. Suss som inte alls gillar sin gamla barndomsstad egentligen. Första gången utbyter de blickar på hotellbaren alldeles intill den bokmässa som hålls i Göteborg i september varje år. Båda har åtaganden på mässan, men på varsitt håll. Patrik blir så småningom den stora kärleken i hennes liv, det är åtminstone vad Suss känner till en början. Men ack vad fel hon tar när de fagra löftena börjat blekna.

Innan allting rasar har omständigheterna gjort Patrik till tjuv. Han har aldrig några pengar och under relationens gång bygger han upp en stor ekonomisk skuld till Suss. Till slut anser sig Patrik tvungen att stjäla Suss mammas vigselring, för att kunna betala tillbaka.

Men innan dess får läsaren sig vackert beskrivna miljöer till livs. På såväl Rörstrandsgatan i Stockholm som på Gotland, i Göteborg och Grekland, där Suss och Patrik har fin relation. Han är etablerad poet, fri, attraktiv, han förstår att uppskatta hennes texter, han är självsäker och han vill ingenting hellre än att ha just henne. Väldigt snart blir han mittpunkten i hennes liv och de tillbringar all sin tid tillsammans. De älskar, skrattar, reser, skriver, läser varandras texter, diskuterar och njuter av livet. Suss väninnor varnar längs med vägen, barnen är först välkomnande men ser bakom fasaden.
Gyllenhammars språk är rastlöst, men passar den här berättelsen om förhoppningar och bakslag.

Ett problem när en författare ger sig i kast med ett sådant här tema, är att det kanske blir en smula närsynt skildrat. Som läsare får jag aldrig någon särskilt stor inblick i Patriks tillvaro, i hans perspektiv och känslor kring Suss, alkoholismen han brottas med, känslorna kring sina barn som han inte har någon kontakt med – överhuvudtaget det lurendrejeri han satt i system.

När det väl sker är det i ultrakorta kapitel, ett par sidor bara, som scenen från den sjaskiga pizzeria där Patrik har ett snabbt möte med någon av sina andra kvinnor. Skrivet inte helt utan både torr och vass ironi av författaren.

Men det öppna och sårbara finns där. Precis som i sin debutbok En spricka i kristallen kommer Gyllenhammar in på Suss komplicerade relation med sin mor. Hur den påverkat hennes syn på män (av mammas relation med pappa) och hur hon har det i relationen till sin egen dotter. Hur Suss växer upp som en känslig dotter till en till synes okänslig mor, avskyr det men hur Suss ironiskt nog, när hon själv får en dotter, blir exakt lika okänslig mot henne.

Allra mest älskar jag den lilla detaljen vad en mycket privilegierad uppväxt i Göteborg ger för konsekvenser på ett ensamhushåll i Stockholm, må så vara att det ligger i Vasastan.

Fortfarande, efter fem år, förbannar hon det unga par som snabbrenoverade lägenheten. Den är slarvigt planerad med amatörmässigt utförda VVS-jobb med plaströr som kröker sig knepigt och det blir ofta stopp. Flera gånger om året skruvar hon i böjarna och petar ut svart illaluktande gegga med sin mormors gamla hummerknivar i silver.

Similar Posts:

• Inte föredöme av passiv godhet = ond?
• Metaromanen som tog hämnd
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Melankoliskt sökande efter lyckan 
• Drömskt och glasklart

Mary, huvudpersonen i Aris Fioretos roman med samma namn, läser till arkitekt på högskolan. Hon är 23 år och har precis fått veta att hon är gravid. Hennes pojkvän Dimos hör till protesternas ledare och hon är på väg till honom för att berätta när militären bestämmer sig för att sätta ned foten. Hårt.

Mary fängslas, men vägrar avslöja vem hon är eller vad hon vet om proteströrelsen. Vägrar att använda det efternamn som knyter henne till högt uppsatta inom säkerhetstjänsten, en familj hon brutit med. Vägrar att svika Dimos och rörelsen.

Hon hamnar så småningom på ”Råttön”, en fängelseö som stängts efter internationella påtryckningar men som regimen nu bestämt sig för att ta i bruk igen. Mary och de andra kvinnliga fångarna får i uppdrag att ställa anläggningen i ordning, men i takt med att barnet, solen, frukten, växer inom henne och blir allt svårare att dölja inser hennes fångvaktare hur mycket hon ännu har att förlora.

Mary är en roman om omöjliga, omänskliga val och om diktaturens brutalitet, men också om livskraft, hopp och lojalitet. Kvinnorna på fängelseön tar hand om varandra så gott de förmår, sammansvetsade av en utsatthet där inte ens språket är neutralt, där till exempel ”tebjudning” och ”kakor” innebär tortyr och våldtäkter.

Förmodligen låter det underligt att säga att det är en oerhört vacker, om än smärtsam roman. Lika vacker, närgången och stilren som omslagsbilden, granatäpplet, en symbol som återkommer genom berättelsen, lika laddad som huvudpersonens namn. Frukten är på en gång sårbar – den kan krossas i en hand – och tålig, en kärna utan centrum, där ”mittpunkten finns överallt”.

Det är slutet av 1973 och början av 1974, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss.

Similar Posts:

• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Läses mellan raderna
• Ett intressant lapptäcke
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2015

Hälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu har gått igenom vilka effekter olika typer av ekonomisk politik fått vid en rad vägskäl, från 1920- och 30-talens amerikanska depression, via Sovjetunionens fall, till 90-talets asiatiska kris och den som nyligen drabbat inte minst Grekland, Island och andra europeiska länder. De tittar på i första hand politikens effekter på folkhälsan och frågar sig helt enkelt: vilka resultat har åtstramningspolitiken gett?

Svaren är på en gång föga förvånande och rätt alarmerande. Det finns i princip inga empiriska belägg för att åtstramningspolitiken som tvingats på inte minst Grekland skulle ha några andra positiva effekter än att kortsiktigt skaffa fram pengar till de europeiska banker vars beteende lett fram till kraschen från början. Det är knappast en hållbar ekonomisk politik, ens ur ett snävt ekonomiskt perspektiv.

Och det är fullkomligt livsfarligt. Bokstavligen.

När människor förlorar sina arbeten, sin försörjning, sina bostäder, sina sjukförsäkringar, sina självförtroenden och sitt hopp, när samhället inte har tillräckligt med stöd att ge – då är det faktiskt dödligt. När sjuka inte har råd med sina mediciner, när barn inte får tillräcklig näring eller utbildning eller säkerhet och tak över huvudet – då dör människor. På riktigt.

”Tack för att du deltar i detta kliniska försök”, inleder Stuckler och Basu sitt förord:

Du minns nog inte att du anmälde dig, men du blev värvad i december 2007 när den stora finanskrisen började. Försöket reglerades varken av informerat samtycke eller medicinsk säkerhet. Och det är inte läkare eller sjuksköterskor som har skött behandlingen, utan den har istället styrts av politiker, ekonomer och finansministrar.

Den här bilden av vår värld och våra liv som nyliberal experimentverkstad återkommer i bokens slutsatser:

Hade åtstramningsförsöken styrts av samma hårda regler som kliniska försök hade ett medicinsk-etiskt råd avbrutit dem för länge sedan. Biverkningarna av åtstramningsbehandlingen har varit kraftiga och ofta dödliga. Några fördelar av behandlingen har inte realiserats. Istället för åtstramningar borde vi besluta om en evidensbaserad politik så att vi kan skydda människors hälsa i svåra tider. Sociala skyddsnät räddar liv.

Att rädda liv är inte bara moraliskt rimligt. Det är dessutom god ekonomi, det vill säga hushållning med resurser. Angela Merkel har sagt att även en hemmafru i Schwaben sitter inne med eurokrisens lösning eftersom hon begriper att man inte kan göra av med pengar man inte har. Stuckler och Basu kontrar med mängder av både konkreta exempel och tydligt redovisad statistik och visar inte minst att investeringar i folkhälsa är bland de mest lönsamma man som stat kan göra. Och uppriktigt sagt, skulle den där schwabiska hemmafrun verkligen vara nöjd med att ha balanserat budgeten när ungarna strukit med på kuppen?

Det är heller inte den ekonomiska krisen i sig som påverkar folkhälsan, konstaterar Stuckler och Basu. Det är hur man hanterar krisen. På Island, där man efter en folkomröstning beslutade att inte rädda ansvarslösa banker på bekostnad av vanligt folk, blev hälsoeffekterna av krisen till och med lätt positiva, eftersom man också valde att dela på nedgången i lönearbete och alltså fick mer fritid. Den ekonomiska återhämtningen gick dessutom betydligt snabbare än i de länder som valt eller tvingats in i en urskiljningslös åtstramningspolitik.

I slutänden har åtstramningarna misslyckats eftersom de inte har stöd av vare sig vanlig logik eller fakta. De handlar helt enkelt om ekonomisk ideologi. De härstammar från uppfattningen att liten statlig inblandning och fria marknader alltid är bättre än att staten lägger sig i. Det är en socialt konstruerad myt – en bekväm uppfattning bland politiker som utnyttjas av dem som har ett särintresse av att staten får en mindre roll, i privatiseringen av välfärdssystem för egen vinning. Detta gör stor skada – det straffar de mest utsatta i stället för de som orsakade lågkonjunkturen.

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Rojas övertygar inte
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor

Kajsa Ekis Ekman slår med lätthet hål på myterna. Grekerna arbetar 2119 timmar om året, att jämföra med OECD-genomsnittet på 1739. Den genomsnittliga pensionsåldern ligger på 61,5 år, medan det europeiska genomsnittet är 61,1. De grekiska lönerna var däremot bland de lägsta i euroområdet – före krisens enorma nedskärningar.

Föreställ dig att din lön en dag upphör att komma. Månaderna går. Chefen säger: fortsätt arbeta eller så blir du avskedad. Föreställ dig samtidigt att alla du känner får sina löner halverade eller blir arbetslösa. Att SVT och SR stängs ner över en natt och att de privata radiostationerna har ersatt de anställda med en spellista. Att DN, SvD, Sydsvenskan och Aftonbladet går i konkurs inom loppet av ett halvår. Att skärgården säljs ut till spekulanter. Att sjukvården skärs ner så mycket att du uppmanas att själv ta med sprutor och bandage till sjukhuset. Att du en dag ser din kompis mormor tigga utanför Ica. Och till råga på allt, medan du fortsätter att arbeta gratis, kallas du lat av en samlad europeisk press.
Det här är vad som händer i Grekland just nu.

Ekis Ekman har under ett par år rapporterat från Grekland, följt med på demonstrationer, intervjuat människor och följt sina vänner där genom krisens bergochdalbana. Energisk protest byts mot passiviserande hopplöshet och Ekis Ekman konstaterar hur nära depression som samhällstillstånd och som psykiskt tillstånd hänger samman. Situationen för vanliga människor i Grekland kommer läsaren inpå huden.

Hon försöker intervjua politiker också. Ibland lyckas det, men de verkliga makthavarna går inte att få prata med. ”Trojkans” representanter, anonyma figurer från Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och EU-kommissionen, ger inte intervjuer. Inte teknokraten från ECB, statsminister Lukas Papadimos, heller. Det närmaste Ekis Ekman kommer är trojkans tolk, som har så dåligt betalt att hon fått flytta hem till mamma. Som många unga funderar hon på att emigrera.

Det är som att demokratin bara är en tunn fernissa, något man kan unna sig när man har råd. Och råd har Grekland inte; alla pengar måste gå till räntebetalningar till tyska och franska banker. Eurosamarbetet sätter ”normala” strategier som att devalvera eller till och med gå i konkurs ur spel. Och frågan är om inte den grekiska utsattheten är inbyggd i systemet från början?

Skulden är en bred skildring av situationen i Grekland, av orsaker specifika för landet och av orsaker med sin grund i det finanskapitalistiska systemet. Den frågar sig varför vi så gärna köper alla de där myterna om lata greker, men framför allt, och kanske mest drabbande, vad som händer med människorna som får leva med konsekvenserna av allt detta.

Similar Posts:

• Ideologierna lever – och dödar
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?
• En berättelse om kortsiktighet, girighet och demokrati satt ur spel
• Träffa Kajsa Ekis Ekman på Söderbokhandeln!
• Fredsvalutan som splittrat Europa

En civilisation utan båtar är Johannes Anyurus litterära verk som består av en dag- och nattskildring under sommaren 2011. En sommar då Johannes blev tillfrågad om en plats på Ship to Gaza som skulle avgå från Grekland. I konkret form tar sig resan plats från Sverige till Grekland för att sedan aldrig få tillåtelse av den grekiska makten att resa på det så kallade internationella vattnet till Gaza. Anyuru, med resten av de förmodade blivande passagerarna, är i ett Aten där ständiga försök till uppror sker. Där folket säger sitt! Johannes Anyuru ger en livs levande skildring från ett protesternas torg. Politikens tystnad i konkret upplevelse visar sig vara maktens farligaste vapen. Till skillnad från människorna, vars viktigaste vapen är det sagda ordet och där tystnad blir mänsklighetens mest självdestruktiva skada.

Den abstrakta resan blir en annan. Anyuru tar läsaren med på en personlig resa där vi får uppleva starka föreställningar om rädsla, tvivel, och självbejakning. Min läsning fastnade särskilt på förhållandet mellan far och son. Johannes med far. Han beskriver att fadern är sjuk och dessutom inte vill att Johannes reser. Detta gör det till ett inre dilemma där författaren står mellan svåra val. Vi läser oss även till förhållandet mellan själ och kropp, skyldighet och skuld, och förhållandet till ord. Resan till Grekland blir en resa att finna ord. Att finna en insikt om ords värde. Vad är blåa ord i en blå bok på pärlemorfärgade papper? Vad betyder det att vi fått se bortom en nyhetsrubrik? En berättelse om Johannes Anyurus fruktan för
döden, för ordens makt och ordens ickemakt i en värld där tystnaden är den säkra vägen ut?

Anyuru når med orden till en yta som är svår att ta på. Som en yta under ytan. Han når med orden till fönsterglaset när det glänser med regn utanför och imma inuti. Med bildspråk och metaforer skalar han av hinnan som många andra lärt sig att leva med. Hinnan som blir till en vana och där man bara kan ana sanningen bakom.

Anyurus raka, autentiska språk är som delar av havet i våra händer. Blå fragment och blå sanningar som till en början är oklara att se. För sanningen är inte verklig. Vi människor är vana vid lögnen. Men sedan vänjer man sig till den blåa texten även om man oftast ser svart – liksom man vänjer sig till att söndersprängas till en helhet av det anyuriska språket. Det är som att han har tagit ett annat språk och omskrivit det till svenska. Inte översatt – utan tagit något från ett inre och lagt fram det på ett yttre. Den skrämmande levande skrivstilen får mig att känna Greklands luft i mina egna lungor.

Så till gränsen av söndersprängning till småbitar eller till helhet, där på gränsen till liv lika mycket som på gränsen till död – där betyder namn allt. Namn är ord. Om vi människor här i Sverige ser alla människor i Gaza med det namnet de bär – då blir de människorna mer människor och känns nära. Namnlösa är bara lösa och känns långt bort.

Minns mitt namn. Mitt namn är Mayson. Minns det.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• Åttital
• Sin pappas anti-biografi
• Att minnas bara rädslan
• Akilles 2003

Som favorit framstår Sophia Nikolaïdous underligt hastiga ”Så vi kan ha det framför oss och titta på det”, en knappt tre sidor lång berättelse om avbruten och återupptagen kärlek. Att på så liten yta kunna förmedla ett så klart och samtidigt så gåtfullt kvardröjande händelseförlopp är en märkvärdig prestation. Trots sin korthet står den pall för flera omläsningar.

Lägstanivån sätts däremot av Giorgos Goziz novell ”Douzlamas”, en händelselös och konstlad scen i vilken två män diskuterar sport över en måltid och retoriken börjar ta formen av en fotbollsmatch. Den upplevs som en idé som säkert är skojig att hitta på, och kanske även att genomföra, men allra minst att läsa. ”Prodromos snappar åt sig den verbala passningen framför diskussionens mål och försöker sig på ett centralt placerat skott”, skriver Goziz och gör ännu ett stilistiskt självmål.

Intressantare är då Vasilis Amanatidis ”Den avhuggna foten”. Titeln till trots rör det sig inte alls om ett olyckat Edgar Allan Poe-plagiat utan en successivt avslöjande lek med skillnanden mellan fantasi och verklighet. Foten samsas med lava, en hund (eller är hon människa?) och en verkligt – verkligt – förvirrad huvudperson. Amanatidis behärskar den slags det krälande obehagets konst som anstår god otäck litteratur.

Över huvud taget håller sig de flesta av novellerna en hyfsad nivå. Men mer än om kvalitet handlar antologins stora fördel om det breda spektrum av föreställningsvärldar läsaren ges tillgång till. Man kan säga att antalet författare bildar lika många par ögon att uppleva världen i allmänhet och Grekland i synnerhet genom. Vad skriver man om i Grekland? I regel tuggar man väl på samma gamla tidlösa ämnen som litteratur brukar göra, kärlek, död, konst och så vidare. Om hur det är att växa upp. Om hur knepigt det egentligen är att interagera med en annan människa. Om svek. Till exempel. Det är gångbara teman och Jan Henrik Swahn vet tydligen att plocka ut dem.

Similar Posts:

• Demokrati! Revolution!
• Mer än bara sorg
• Varför äter vi inte alltid goda saker?
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor