Att Margaret Atwood ger sig in i serievärlden är egentligen inte så förvånande. Signifikant för hennes femtioåriga kreativa karriär har varit att växla mellan olika litterära genrer, teman och uttryck. Tillsammans med illustratören Johnnie Christmas genredebuterar så Atwood med en trippel seriealbum om forskaren Strig Feleedus som headhuntas för ett nytt hemligt jobb. Han ska fylla […][...]

Hur skulle USA klara sig utan sina migranter? Eller hur skulle landets tillväxt utvecklats utan de koloniala erfarenheterna i de latinamerikanska länderna? Finns det beräkningar på det? En gång i tiden användes ordet bananrepublik som beskrivning av länder som styrdes av korrumperade regeringar och där utländska intressen ofta var omfattande. ”Hallå – stopp där!”, ropar det […][...]

Det är år 2033. En dag försvinner religionsforskaren Frank spårlöst. Hans flickvän Yvonne som ägnar sig åt stressforskning på samma högskola börjar söka efter Frank. Någon eller något meddelar sig med henne genom automatisk skrift. I sömnen skriver hon meddelanden till sig själv som visar sig vara en vägbeskrivning. Yvonne ger sig i sällskap med […][...]

En icke namngiven småort någonstans i Sverige. Fotbollsplanen, grillen, bensinmacken, mataffären, hyreshusen, skogen. Alla välbekanta scenerier i Ta mig härifrån. I korta kapitel möter läsaren en handfull av invånarna. Till en början verkar det som att varje person ska få varsin egen historia men efter hand utkristalliserar sig berättelsens verkliga huvudkaraktär, nittonåriga Jessika. Rastlösheten och viljan […][...]

Rosa har inte fått sin mens än. Kanske har alla andra det. Om hon tar på sig sin magtröja tittar killar på henne. Det känns först kul. Sen jobbigt. Sen blir jag arg. Eller rättare sagt, ledsen. För att min kropp inte känns som min. Jag vill inte att gubbar ska titta på min kropp […][...]

En man packar sin väska och tar farväl av sin fru och dotter. Tingen omkring honom är välbekanta, en klocka, en barnteckning, en tekanna och en kopp, båda lite spruckna. Det är slitet men hemtrevligt. Välbekant. Men det finns något hotfullt över staden där de bor. Skuggor av någon slags tentakler slingrar sig över hustaken. […][...]

Linda Spåman har sitt alldeles eget bildspråk. Så pass att man efter bara ett par sidor inte kan ta fel på vem upphovskvinnan till verket är. Så har det varit i de här på dagensbok.com recenserade serieromanerna Brf Ensamheten och Äkta Spåman, och så är det i denna fantastiska ABC-bok för vuxna: Från barn till […][...]

Det kan inte vara många seriealbum som bär stämpeln ”Cannes Film Festival Palme d’Or Winner”. Företrädesvis förstås för att det är just ett filmpris. Jag har faktiskt inte sett den guldpalmenbelönade filmen Blå är den varmaste färgen – än – men den bygger alltså på en grafisk roman av fransyskan Julie Maroh. Eftersom min franska […][...]

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip. Det är intressant hur en viss tecknarstil kan […][...]

Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara pratar. Det är […][...]