Johanne Lykke Naderehvandi är en mästare på stämning och att ingjuta detaljer med ödesmättad mening. Detta visar hon om igen i Rök och speglar, som rör sig kring teman som Naderehvandi utforskat också i sina tidigare böcker: mäns våld mot kvinnor, mödraskapet, tonårsflickan som gåta, offer och antihjälte. Att läsa Naderehvandis böcker är att kliva in i en värld som vibrerar av mörker och magi, men i denna hennes fjärde roman tar Naderehvandi steget från suggestiva, obehagliga undertoner av våld och övernaturlighet till ren och klar gotisk skräck. Som ett fan av skräckgenren är det en fröjd att matas med de effektfulla skräckbilder som använts mycket i film, men sällan i böcker: spöket som hänger i taket ovanför huvudpersonens säng om natten, täcket som dras undan i en obehaglig lek, porslinet som faller från sina hyllor av sig självt – bilder som känns igen, men som levereras så snyggt att de inte känns utnötta. Med teatern som kuliss utnyttjar Naderehvandi också dess tekniker: rök, speglar, scenografi i mättade färger, symbolladdad rekvisita. Här finns också fullt av referenser till konstverk, pjäser och musik som ytterligare förtätar texten och dess estetik – Naderehvandi broderar en väv som sjunger av stämning.

Det är skickligt gjort och det är effektfullt, men tyvärr möter inte innehållet helt upp denna estetiska yta. Som läsare vill man veta mer om vänskapen mellan Bernarda och Asta, få vara i det riktiga i deras relation och inte bara det skådespel som visas upp när de rör sig i märkliga kläder, talar till varandra som karaktärer i en pjäs och ser på världen utifrån. Det mystiska draperiet över dåtiden ligger för tjockt för att vi som läsare ska få en genuin inblick i varför relationen med Asta var så viktig för Bernarda, och därmed också drabbas när den försvinner. Stegringen i handling – som man gärna förväntar sig av en bok som leker så med skräckgenren – blir tyvärr också för flack. Det står inte tillräckligt mycket på spel för att skräcken ska drabba ordentligt. Här hade Naderehvandi till exempel kunnat använda sig av barnet Paloma mer, låta sin huvudperson välja mellan barnet och den bästa vännen. Jag tänker på den iranska skräckfilmen Under the shadow, där en mamma och hennes dotter också lever ensamma i en lägenhet som hemsöks, i det fallet av en djinn. Det finns många likheter i dynamiken mellan modern och barnet i den filmen och i Rök och speglar, men med en avgörande skillnad i handling som gör filmen skrämmande på ett sätt som Rök och speglar inte blir: barnet blir utsatt för hemsökelsen och för att rädda barnet måste modern se bortom sig själv.

På så vis fungerar Rök och speglar mycket som sin titel: det är fullt av effekter, men innehållet lämnar lite mer att önska. Med det sagt är effekterna så pass snygga att det inte går att hjälpa att bli totalt hänförd, jag läser och känner mig som ett barn som tittar på en mycket skicklig trollkarl. I stunden bryr jag mig inte om varför han drar fram en vit kanin ur sin hatt, eller att kaninen sedan bara tillåts skutta i väg – bara det att frammana kaninen ur hatten är ren och skär magi.

Similar Posts:

• Hotfull saga för vuxna
• Gotisk skräcksaga
• Sagor för barn, och för dem som inte är det
• Räds den gula tapeten!
• Lika drömskt som verkligheten

Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna i jorden, det här huset, och de skulle alla sugas med ner: när Joel gick genom förmaket såg han i fantasin mullvadarna gräva sina gångar längs förmörkade korridorer, såg gängliga nejlikor rota sig i rum som var packade med jord, syrener växa upp ur ögonhålorna i ett kranium.

Joel Harrison Knox befinner sig i ett gränsland. Som trettonåring är han på väg från barndomen in i vuxenlivet. Hans ena förälder, den älskade modern, har just dött och för första gången har hans far hört av sig och erbjudit Joel att flytta till hans hem, Skully’s Landing. Boken börjar med Joels resa från släktingarna i New Orleans till fadern och Alabamas landsbygd. Men det ska dröja innan Joel får träffa sin far, eller ens få veta varför han inte får träffa honom.

Under tiden lär Joel känna alla de andra som bor kring den här avkroken i den amerikanska södern: pappans fru Amy, hennes kusin Randolph, Missouri som kallas Zoo och hennes farfar Jesus Fever. Och så tvillingarna Idabel och Florabel samt eremiten Lilla Solstrålen. Trots att alla karaktärerna tycker om Joel (även de han inte gillar) känner han sig ofta ensam och längtar efter bekräftelse.

Det är en brokig skara som tillsammans med miljön är perfekt för att kittla den unge Joels fantasi. Capotes utbroderade beskrivningar av omgivningar och händelser flyter sömlöst mellan verklighet och dröm och det är lätt hänt att trassla in sig och gå vilse. Minst lika viktigt som skeendena är dock stämningen, med ett ständigt mörker som lurar strax runt hörnet.

Språket är minst sagt daterat, med tillhörande rasistiska uttryck och förhållningssätt, och Per Erik Wahlund har i sin översättning försökt överföra dialektalt tal, vilket alltid är svårt. För hur ska jag ”höra” sydstatsuttalet på svenska? Är det någon särskild svensk dialekt översättaren har försökt fånga? Eller är det tänkt, så som det lätt framstår, att vissa karaktärer har ett generellt ”slappt” uttal? Sådant sitter jag och funderar på när jag läser dialogerna, snarare än att dras in i berättelsen – men det är ju sådana översättningsnötter som inte är helt enkla att knäcka.

Allt eftersom jag kommer in i berättelsen, och när jag väl är förbi de inledande längre dialogsekvenserna, så blir det dock allt lättare att se förbi detta och falla in i den mystiska, förvirrande och spännande värld som Joel Harrison Knox befinner sig i under en tid, inte alltför länge, innan allt har förändrats.

Similar Posts:

• När natten gråter
• Lukt av ladugård, depression och död
• På andra sidan
• Halvhjärtat experiment
• Ingen sommar utan nordic noir?

E.T.A Hoffmann, författaren till de sällsamma historierna, var en mångsysslare. Han kunde skriva berättelser och rita karikatyrer. Han var också litteraturkritiker och inom juridikens värld ägde han aktning. Som ni ser trivdes han i de kreativa domänerna, men för att inte göra mig ovän med någon medger jag att det också inom juridiken krävs en inte liten dos av fantasi. Wistrand knyter förtjänstfullt ihop olika trådar med varandra. Vi förstår snart av vilka Hoffman influerats av och hur de yttre betingelserna under vilka hans verk tillkom såg ut. Förvånad blir jag när jag inser vilka Hoffman bland annat inspirerat: Pjotr Tjajkovskij, Richard Wagner, H.C. Andersen eller varför inte Carl Jonas Love Almqvist.

Tidigt ställs vi inför det inte helt enkla företaget att särskilja rädsla från obehag och framför allt hur det senare ska förstås. För att inte gå vilse vore det kanske enklast att komma underfund med rädslan och dess natur. För mig är rädsla att bli jagad av en division järnrörsförsedda Ungsvenskar med rabies. Hos dem finns varken nåd eller medömkan. Det kan ni väl ändå hålla med om, att det vore något att rädas, även om några av er, sturska som bara den, hade fattat posto – och helt snart stupat. En partiledare skulle senare på frågor svara ”Jag vet inte.”

Vad är då obehag? Jag tänker mig att det är när vi känner igen oss men anar att något inte är som det borde. När vi kliver in i ett rum och ögonblickligen fångar upp spänningar mellan de redan närvarande som strax innan varit inbegripna i ett gräl, eller varför inte när vi förnimmer något vi inte kan sätta fingret på i ett mörkt och dystert kloster.

Vilken berättelse i boken som helst kan användas som gymnasiematerial för att ge studenten en uppfattning om romantiken. I exempelvis berättelsen Automaten framstår det tydligt. Herrarna Ludwig och Ferdinand för med varandra långa utläggningar om musikens väsen. De skydde allt vad automatisk-maskinell framställd ”musik” hette. De ville närma sig musikens inre, så långt som möjligt återskapa de ljud som återfinns i naturen. För att detta ska ske måste det vara en mänsklig hand som hämtar fantasin ur naturen självt, vilket är den mänskliga själen, och för den vidare in i och ut ur instrumentet.

Vetenskapen, ofta psykologin, får klä skott. Vad är vetenskapen om inte ett försök att kalibrera, tygla och systematisera det vi inhämtar med våra sinnen? Vi tänker oss att utan logiken förblir sinnesintryck inexakta och vilseledande. Det vi inte kan förklara logiskt gör oss osäkra och får oss möjligtvis att känna obehag. Om vi stöter på något vi inte förstår lämnar vi det antingen därhän eller tillskriver det en godtycklig mening. Men när denna mening kommer till korta; när man inser dess bristande hållbarhet – vad göra? I Eremiten Serapion ställs detta på sin spets. Känslor och vanföreställningar är för den upplevande lika sanna som något annat.

Det främmande barnet är helt fantastiskt rolig mellan varven, men munterheten blandas med ett vemod som inte går att värja sig emot. Det behöver inte sägas att Hoffmann var en mästare på stämningar och subtila skiftningar i språket som irrar bort en utan att man märker det. En författare vars kvalitéer håller över tid – vi gillar trots allt obehag så länge det är på behörigt avstånd. Å andra sidan är känslan obehag alldeles, alldeles nära.

Att skriva något originellt om en författare som Hoffmann låter sig naturligtvis inte göras. Texter har dissekerats, hans karaktär har diskuterats och människor har obarmhärtigt gått och blivit arbetslösa efter att med den gotiska skräckromantiken som ämne disputerat. Jag lämnar det därhän till förordsskrivaren och andra. Berättelserna av E.T.A Hoffmann förefaller mig emellertid vara väl utvalda och läsningen är understundom myskuslig och sådär trevligt obehaglig som det lätt blir när man läser i fullt dagsljus. Fantasin och uppslagsrikedomen är helt säkert svår att finna annorstädes.

Similar Posts:

• Med Hoffmann i mardrömmarnas rike
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Första svenska översättningen av Shelleys skönlitterära prosa
• Sagor för vuxna

Stevenson är naturligtvis mest känd för Skattkammarön och Dr Jekyll & Mr Hyde, men lämnade efter sig en inte oansenlig samling av prosa och lyrik. Liktjuven är ingen omfattande sak. 45 sidor hinner man ju med även om man som en annan är en dagdrivare av bästa sort. Handlingen är inga konstigheter: Några föreläsande och handledande doktorer i Edinburgh behöver lik att dissekera på sina lektioner. Eleverna suktar efter att skära i kött. Problemet är att det var (i slutet av 1800-talet), och väl fortfarande är, en rätt okristlig sak att skära i döingar. Liken – preparaten – fick införskaffas på de mest skabrösa vis. Skumraskaffärer innan gryningen; dött kött och leder och likleenden mot guld. Inga frågor, än färre svar.

Det hela berättas i efterhand. Ett oväntat möte på ett litet krypin till pub utspelas. Minnen rivs upp, saker insinueras och herrar störtar ut i det av mörker omslutna regnet. De som förblir kvar med sina ölstop funderar mycket, samtalar än mer och vandrar sedan hem till sitt för att konstruera en egen version av det skedda. Varför hade dessa två herrar fulla med mysterier och hemligheter reagerat som de gjort när de stötte på varandra?

Stevenson målar upp miljöer och mejslar fram stämningar som gör läsaren mottaglig för berättelsen. Jag är nu ingen van likuppgrävare, men ungefär så här tänker jag mig att det går till. Natt, månsken och sendrag i skuggan av korset.

När min död inträder donerar jag gärna den kropp som en gång varit jag till vad nu man vill göra med den. Beundra njuren, skära i ögonen, dinera på ryggmuskulaturen. Å andra sidan är det inget fel i att jordfästas och bli likmaskars skafferi.

Det sägs att herr Stevenson funderade länge och väl på att ge ut boken. Han var själv äcklad av den. Jag antar att herr Stevenson var lite av en finsmakare. Är man kräsen blir man utan.

Similar Posts:

• Utan plats för mänsklighet?
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Ett flätverk av historier
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Undergången, del 2

Av den anledningen såg jag min chans när Elly Griffiths kom ut med en ny, fristående deckare. Serien om rättsarkeologen Ruth Galloway är uppe i tio titlar, tror jag, och ska vara väldigt bra (även om det också sagts att den börjat gå lite på tomgång). Främlingen är, visar det sig snart, början på en ny serie, denna gång om kriminalinspektör Harbinder Kaur. Nästa titel, The Postscript Murders, kommer till hösten.

Det är ju tur, för jag gillar verkligen Harbinder Kaur. Hon påminner en smula om Ann Cleeves kärva kriminalare Vera Stanhope, om man nu kan tänka sig en något yngre, till-hälften-kvar-i-garderoben-lesbisk Vera med indiska rötter. Bara det faktum att hon inte har några större problem med att bo hemma hos sina föräldrar – mamman lagar fantastisk mat och de är helt enkelt ganska trevligt sällskap – får mig att tycka om henne.

Kaur är dock inte berättelsens självklara huvudperson i Främlingen. Här delas ordet mellan engelskläraren Clare Cassidy, hennes tonårsdotter Georgia, och inspektör Kaur. Det är ett bitvis väldigt lyckat grepp – inte minst när det gäller mor och dotters ganska begränsade insikt i varandras liv.

Clare undervisar på en skola som delvis är inrymd i en gammal byggnad som en gång var skräckförfattaren R M Hollands hem, och hon hyser en vacklande ambition att skriva en biografi om denne. Så hittas hennes vän och kollega Ella mördad, och invid kroppen finns ett citat ur Shakespeares Stormen – ”Helvetet står tomt” – som också är en bärande fras i R M Hollands novell ”Främlingen”, som Clare just undervisat om.

Inte nog med det. I dagboken, där Clare har sitt frirum och utlopp, dyker det plötsligt upp en handstil som inte är hennes egen. Den är däremot densamma som den på lappen bredvid mördarens första offer.

I Främlingen leker Griffiths med skräckromantiken, och det märks att hon har haft roligt. Hon blandar det gotiska gamla författarhemmet med mer moderna ruiner, rykten om osaliga gengångare med ungdomars sökande efter mening och ordning. Genom alltsammans går den gamle skräckförfattarens novell ”Främlingen” som en röd tråd, interfolierad bit för bit för att till sist återges i sin helhet i romanens slut. Det är spännande, om än ganska konstruerat – en litterär pusseldeckare som inte precis slår en med sin diskbänkrealism, men som blir en underhållande utflykt i det gotiska.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• En deckare som lovar mer än den håller
• De sista kvarlevorna?
• Bara skeletten är nya

Ungefär där slutar väl likheterna mellan de två berättelserna och Carroll’s seriebok tar en helt annan väg. Färgskalan som hon använder känns igen från flera av hennes tidigare böcker och webserier: svart, vitt och rött. Det är både vackert och läskigt när vi får följa med den katt-lika berättaren till olika delar i det stora, kusliga slottet som bebos av en lika kuslig grevinna.

Slottet är fullt av långa korridorer med dörrar och nyckelhål och inramade speglar som blickar ner mot karaktärerna. Berättaren måste välja bland dörrarna och det visar sig att bakom varje dörr döljer sig en läskig saga som hon måste ta sig igenom för att komma ut igen.

Det blir till slut en våldsam kamp mellan berättaren och grevinnan, som för en stund glider över i en vit dröm, då det som redan antytts tidigare – vad är egentligen ondska? och vem är egentligen vem när skepnader verkar flyktiga? – ställs på sin spets.

When I Arrived at the Castle är den typen av bok som en kan återkomma till och upptäcka nya detaljer varje gång. Både Carrolls bildspråk och text – och inte minst hur hon kombinerar dem – är mästerligt gjorda. Den som är nyfiken på hur det tar sig ut på boksidorna kan bläddra igenom några sidor på förlagets hemsida.

Även om handlingen i sin helhet lämnar utrymme för läsarens tolkning så är de enskilda bilderna tydliga och den kusliga stämningen håller i sig från första till sista sidan.

Similar Posts:

• Klassisk skräck i samtida format
• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Mer äcklad än skrämd
• Lika drömskt som verkligheten
• Ambitiös färd in i skuggorna

Ni bör kanske omvärdera det hälsosamma i detta tidsfördriv. Tapeterna kan börja leva.

Den gula tapeten väger in på strax under fyrtio sidor. Det är svårt att inte gilla den. Författaren Charlotte Perkins Gilman hade många strängar på sin lyra. Hon var bland annat sociolog, feministisk teoretiker och dramatiker. Berättelsen om kvinnan som i sin dagbok skriver om hennes dagar uppe på en vind utkom 1892. Om inte omdömet redan använts ungefär tvåtusentrehundratvå gånger, skulle jag kalla den en ”liten pärla”. Ni förstår kanske ändå.

Boken kan läsas på åtminstone tre sätt. För det första som en lätt ryslig berättelse. Du blir kanske inte rädd, men tapeter som rör på sig är ju sällan särskilt angenämt. För det andra som ett historiskt dokument, en inblick i en miljö där en kvinna på grund av ”hysteri”, denna infantiliserande benämning, kan stängas in på en vind för ”hennes eget bästa”. För det tredje som en lika delar feministisk som polemisk skrift.

Hon är alltså inte där av egen vilja. Hon är underkastad läkare Mannen och läkare Broder. Utifrån en läkarvetenskaplig bas konstateras att en liten konvalescensperiod avskild från världen skulle göra susen. Naturvetenskapen är väl bland det mest rationellt-manligt kodade som tänkas kan och, i motsats till det känslomässiga-kvinnliga, närmast omöjligt att motsäga. Hon vet inte sitt eget bästa och giftet har trängt in i henne till sådan grad att hon internaliserat denna syn. Hon utgår ifrån att de vet bättre och har en nyktrare syn på tillvaron och fogar sig efter deras vilja.

Boken berör två möjliga konsekvenser av barnsbörden: förlossningsdepressionen- och psykosen. Jag har svårt att tänka mig att varje havande har någon större insikt i vad problem som kan uppkomma efter en förlossning. Utöver de rent fysiska skadorna i underliv och närliggande områden är alltså dessa psykiska åkommor inte helt ovanliga. Jag kan bara gissa mig till de förvirrade känslor och tankar som kan uppstå när den färgsprakande lyckan uteblir.

Således är Den gula tapeten en modern roman. Och kanske kan vi lägga till en fjärde ingång till den: Skrivandet som flykt, ventil, frihet. Det vita pappret är en värld av möjligheter. Helt säkert är det inte lika förföriskt och förrädiskt som en gul tapet. Jag kan bara säga: Giv akt på dina förströelseaktiviteter!

Similar Posts:

• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Kärlek i coronans tid
• Effektfull gotik i teatermiljö
• Kroppen och sexualiteten
• Lika drömskt som verkligheten

Den här ikoniska romanen – inte minst känd, förstås, genom Alfred Hitchcocks filmatisering från 1940 – har fått ett ganska trist porträtt av en tjänare till omslag. Vid första anblicken tänker jag att det ska föreställa den otäcka, överspända fru Danvers, hushållerska på det gotiska gamla herresäte som romanen kretsar kring, men det föreställer snarare en ung husa. Kanske är tanken bara att gestalta den hierarkiska tillvaro som präglar livet på Manderley och som huvudpersonen har så svårt att finna sig till rätta i?

Den unga berättaren, vars namn vi faktiskt aldrig får veta, möter den välbärgade Maxim de Winter i Monte Carlo, där hon vistas som sällskapsdam till en ganska förfärlig äldre dam. De gifter sig, och han tar henne med till sitt Manderley. Där får hon dock snabbt känslan, inte minst understödd av hushållerskan fru Denvers, av att aldrig kunna tävla med den tidigare fru de Winter, den vackra och älskade första hustrun som något år tidigare drunknat i havet utanför ägorna. Rebecca.

Visst är Rebecca en roman med tydligt gotiska förtecken, den stora, mytomspunna egendomen där den tidigare härskarinnan ännu präglar allt och alla, de mörka hemligheterna som ruvar, men ännu mer präglas den av en fängslande psykologi och skickligt komponerad spänning. Huvudpersonen är så ung och så obekväm med den ställning hon gift sig in i – och jo, man kan verkligen känna hur obehagligt det vore att ständigt vara utsatt för den mer insatta, stora tjänarstabens blickar och omdömen – men framför allt är det lätt att känna igen sig i hennes närmast olyckliga förälskelse i den egne maken, medan hon alltmer inser att hon aldrig kan bli lika betydelsefull för honom som Rebecca.

Mina tankar går under läsningen ganska ofta till den där Melissa Horn-låten: ”Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.” Rebecca är just den efterträdarens växande besatthet.

Det är inte minst i de där vardagliga skildringarna som du Maurier verkligen triumferar. (Mattias Fyhr gör i förordet det helt riktiga påpekandet att hennes kriminaltekniska komposition däremot lämnar en del att önska. Helt oavsett skulle jag önska att förlaget lade den här typen av helt avslöjande och tolkande kommentarer som efterord istället för förord.) Tillsammans med huvudpersonen håller man som läsare andan medan det konverseras och dricks te enligt konstens alla regler.

I denna på ytan bekväma överklasstillvaro, framför bibliotekets brasa eller i skuggan under den stora kastanjen, väntar vi tillsammans på den oundvikliga katastrofen.

Similar Posts:

• Kommit undan med det?
• Omläsning av en avskydd hustru
• Ständigt hotade idyller
• Att ”ställa till det för sig”
• Fåglarna anfaller (på lättengelska)

Kortromanen The Hellbound Heart låg till grund för filmen Hellraiser (1987) som Barker själv regisserade. Sammanlagt har nio Hellraiser-filmer producerats och en tionde ska släppas i år. Tillsammans med ett antal serieböcker och andra kringproudukter utgör detta franschisen Hellraiser. Barker själv medverkade som producent och konsult kring ett antal av dessa projekt men konceptet Hellraiser har minst sagt muterat och levt sitt eget liv sedan han skrev den här relativt korta boken.

Så vad handlar det om? Jo, Frank Cotton är en rastlös själ som ständigt är på jakt efter nya njutningar och upplevelser. Han kommer över en mystisk pusselask, kallad Lemarchands kub, som i själva verket är en portal till en annan dimension. Där lever cenobiterna, experter på extrema sexuella upplevelser.

Cenobiterna är verkligen inga skönheter. De är kroppsligt deformerade, stympade och plågade. Den sadomasochistiska njutning de hänger sig åt har lett till att de inte längre kan skilja mellan smärta och njutning. Det kan däremot fortfarande Frank, så när han hamnar i cenobiternas våld är det rena tortyren för honom.

I den mänskliga dimensionen flyttar Franks bror Rory och hans fru Julia in i det hus som Frank tidigare bott i. Julia, som haft en kort affär med Frank, får kontakt med honom – en fläck blod på golvet i ett oanvänt rum, blandat med sperma öppnar upp ett slags lucka till den andra dimensionen. Franks enda chans att fly från cenobiterna är att Julia förser honom med färska kroppar som han kan suga livskraften ur. Stackars Rory har under tiden ingen aning om vad som sker bakom hans rygg. Han älskar Julia villkorslöst. Tyvärr är inte den kärleken besvarad.

Ganska saftiga saker med andra ord och Barker har inte heller gjort sig känd för sitt finlir. Deformerade kroppar och kroppsvätskor tillhör stapelvarorna hos Barker. Därmed inte sagt att det inte också finns filosofiska och psykologiska dimensioner i hans verk.

Ett hjärta åt helvetet följer den gotiska traditionen. Stämningen är klaustrofobisk, språket arkaiskt, ett hus spelar en huvudroll och den dominerande känslan är förvirring och olösbarhet. Frågan är om det är skrämmande eller bara äckligt när alla dessa kroppar slits sönder och blodet sprutar?

Det är väl lite upp till varje läsare att svara på men för mig blir det ett problem när man inte har någon emotionell investering i vare sig offren eller förövarna. Karaktärerna är alltså ganska ytligt skissade och det är svårt att bry sig om vad som händer dem. För mig hamnar det mesta på äckelkontot. Jag ser inget moraliskt problem med det, men estetiskt och litterärt sett så skulle jag föredra att bli skrämd.

Kläderna, några av plaggen sydda på och igenom huden, dolde genitalierna och det fanns ingenting i röstens avlagringar, eller i de uppsåtligen vanställda anletsdragen, som erbjöd minsta ledtråd. När den talade reagerade krokarna som genomborrade ögonlocken, och som via ett intrikat system av kedjor löpte genom både kött och ben till liknande krokar som perforerade underläppen, på rörelsen och blottlade det våtskimrande köttet undertill.

Similar Posts:

• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Skumraskaffärer med lik
• Gotisk skräcksaga
• Dödsfinkar och dårskallar

Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager