Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

De strukturer som hänger kvar än idag efter epoken med slavhandel och plantageägare syns tydligt i hur nutidens stora globala företag exploaterar naturresurser på den afrikanska kontinenten. Se bara på ägandet och vinsterna och hur dessa försvunnit från ursprungsländerna. Och jo, ta fram listan över länder som är skyldiga pengar enligt Världsbankens sätt att inordna den globala ekonomin. Är det inte konstigt att många av dessa är skyldiga pengar till forna kolonialmakter och att flera av G8-länderna utgörs av länder som en gång tog ett ekonomiskt språng på grund av slavhandeln? Makten handlar inte bara om ekonomiska muskler i sig, den medför också rätten att utnämna sig till den ”kloke” som definierar synen på sund ekonomi.

Essäsamlingen Se Afrika har många andra poänger. Afrika är den enda världsdelen som har avvecklat sitt kärnvapenprogram. I FN:s säkerhetsråd finns inte ett enda afrikanskt land representerat.

Thiong’o menar att bristerna i dagens demokratiform beror på att den en gång förutsatte frihet på kolonialmaktens hemmaplan men slaveri i utlandet. Fortfarande bedriver världens länder inrikes- och utrikespolitik på ett sätt som befäster gamla strukturer. I vissa fall är den representativa demokratin ett hinder som

[---] förvandlar medborgarna till passiva betraktare medan deras företrädare i parlamentet utövar makt på deras vägnar. Verklig demokrati förutsätter att makthavarna dagligen svarar för sina beslut, inte att de räknar pengar i fyra år för att kunna köpa röster.

Idéerna som essäerna lyfter fram handlar om jämlikhet i dess mest odiskutabla mening. I många aspekter kan läsaren kallt konstatera: Sann jämlikhet mellan länder och inom länder lyser med sin frånvaro idag. Det är lätt att ta till sig författarens klarsynta beskrivning av kapitalismen. Det går inte att sopa under mattan att dagens rika västerlänningar tjänar på ojämlikhet. En välnärd medelklass konsumerar varor och tjänster så att klyftorna mellan fattig och rik vidgas ännu mer.

En nystart behövs, även om seglatsen sannolikt blir stormig – för att sammanfatta Thiong’o och tankegångarna i essäerna.

Thiong’o vill i sina essäer stärka självförtroendet hos sina egna systrar och bröder i de afrikanska länderna. De behöver inte upprepa destruktiva handlingar som skett på europeisk och amerikansk mark tidigare i historien. Nu är nu. Och han vill uppmuntra även andra att se saker som de är: För att minska den ekonomiska klyftan mellan rika och fattiga länder måste människan sluta tro att marknaden är den enda guden. Den har nämligen inte lyckats minska den ökande fattigdomsklyftan – inte i något land eller i någon världsdel. Allas gemensamma insats borde fokusera på jämlikhet för alla om man menar något med orden att man bryr sig.

Mina funderingar efter att ha läst klart essäsamlingen går vidare till min egen del av världen, där jag snabbt finner två konkreta exempel på global ojämlikhet. Det första är skogarnas bär som plockas av tillfälligt inresta bärplockare. Det andra är arbetskraftsinvandrare som fyller luckorna i vård- och omsorgssektorn. Våra länders välfärd byggs än idag upp av att det finns arbetskraft som lämnar sitt eget land. I deras hemländer går det mycket, mycket långsamt i arbetet med att bygga upp en stark välfärd för alla landets medborgare. Vad tror jag att det beror på? Jo. Att det kostar för västvärldens medelklass, och den är inte redo att betala en sådan nota.

Similar Posts:

• Vilka bilder får vi från Afrika?
• Fantastisk berättarkonst
• Alltid fler lager
• Nya vägar
• Vecka 3 på dagensbok.com

Men det börjar alltså … rätt platt? Där finns en lekfullhet med språket som låter meningarna ta oväntade vändningar, men det lockar varken till skratt – det är inte den sortens lekfullhet, tvärtom är det på allvar – och inte blir det heller särskilt djupt. Mer som om ansatsen är att svåra, krumeluriga formuleringar i sig ska skapa något slags djup.

Det blir bättre när texten kommer in på klädesplaggen, med: ”Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?” och Wikipedia-citat om att ”varje plagg innehåller timmar av en konfektionsarbetare liv.” Då börjar det kännas intressant, texten börjar äntligen ta form för mig.

I ”Inte skriva” blir stilen sedan närmast UKONsk och här kommer också en tydligare humor fram med ”När jag inte skriver skriver jag inte en roman som heter 1994” och ”Jag skriver inte en skandalös självbiografi. Jag skriver inte en patetisk självbiografi. Jag skriver inte en självbiografi om poesi eller kärlek.”

Men är det meningen att det ska stå ”som loppan fogar sig fogar sig vi och plockar upp den sorgen” och inte ”som loppan fogar sig fogar vi oss och plockar upp den”? Är det ytterligare en (medveten) tänjning av språket – eller är det helt enkelt den svengelska som det känns som? Och i ”det de säger är en scen är det egentliga stormande allting av människans allihop”, är det då korrekturen som har missat ett ord nånstans eller är just en haltande meningsbyggnad avsiktlig? Just på detta enda ställe?

Sådana här små detaljer ställer sig i vägen och gör att det känns som att jag inte riktigt når fram till texten, eller snarare till rösten i texten. Mest av allt just nu vill jag läsa originalet och se om jag får fatt i den där rösten, en röst som ibland säger fantastiska saker som att ”Vid den tiden ville jag vara behaglig som ett ord i en ordbok.”

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Omtag om det komplexa och svåra
• Dålig täckning
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• En skrivande kamp

Den allra första dikten jag läste av Spahr var Dynamic Positioning. Det är en poetisk gestaltning av katastrofen då oljeplattformen Deepwater Horizon exploderade och 780.000 kubikmeter olja störtade ut i den Mexikanska golfen under tre månaders tid våren och försommaren 2010. Det är en dikt som är så rik, komplex och ändå – genom sitt raka språk – tillgänglig att det går att läsa den ett obegränsat antal gånger.

På engelska har Spahr gett ut närmare tio poesisamlingar sedan tidigt 90-tal men det här är nu första gången som vi får läsa hennes poesi i svensk översättning. Denna förbindelse mellan alla med lungor är översatt av Athena Farrokhzad som även ger oss ett efterord som sätter boken i sitt sammanhang, både tidsmässigt och inom Spahrs bibliografi.

Det är femton år sedan originalet, This Connection of Everyone With Lungs, gavs ut och boken var en reaktion på de globala geopolitiska följderna efter 11 september-attackerna. Det var en tid som omvandlade både vår värld och hur vi uppfattade den. Sedan dess har världen, och vår uppfattning om den, omvandlas flera gånger om. Och ändå fungerar dikterna, både att läsa som en lins riktad mot dåtiden och mot nutiden.

Denna förbindelse mellan alla med lungor spänner över hela världen och över skeenden som sträcker sig över flera år. Dikterna i boken zoomar inte in på sekund-för-sekund-detaljer som Dynamic Positioning, som rör sig över en mer begränsad tid och plats (men med verkningar som sträcker sig långt därifrån och långt därefter). Den nyöversatta diktsamlingen gör istället mer svepande rörelser, om än med en mosaik av detaljer.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen skadades minst tio av en bombexplosion i Bombay och fyra dödades i Palestina.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen förstördes ett varuhus med matransoner och förnödenheter, uppåtgående aktier sköt i höjden, Australien hotade med strejker, intensiv beskjutning i staden Man, Belarus ambassadör i Japan rapporterades saknad, ett kryssningsfartyg fattade eld, på ett annat kryssningsfartyg blev många sjuka och påven uttalade sig mot främlingsfientlighet.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen kanske J Lo gav Ben ett äktenskapsförord med krav på sex fyra gånger i veckan.

Medan vi vred oss oroligt i sömnen ställde Liam Gallagher till med bråk och upprörda fans protesterade mot att ”Popstars: The Rival” var uppgjort på förhand.”

Men mitt bland alla dessa störande fakta, finns ändå någonstans ett hopp:

När jag pratar om hud pratar jag om en långsam dag i de krafter som driver oss alla till att stryka oss mot varandra.

När jag pratar om hud pratar jag om de folkmassor som samlas för att möta varandra med varierande intentioner.

När jag pratar om hud pratar jag om all rörelse i världen just nu och nuets alla nya gränser som skapas av all rörelse i världen just nu och sedan förstörs av all rörelse i världen just nu.

Om det hoppet som finns där, vid den nya globala rörelsen som väcktes i början av det nya milleniet, kan inge ett liknande hopp idag eller om det tvärtom känns hopplöst att blicka tillbaka på, får var och en – och kanske till och med varje enskild läsning – avgöra.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Kvinnor och klädesplagg
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Orealistiskt att inte hoppas
• Minimalism dragen till sin spets

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Spretande framtidsantologi
• Tredje Världens kamp
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”

Efter att ha inlett med dessa huvudingredienser fortsätter författaren Hannu Raittila att skapa en väv av longituder och latituder som visar riktningen på människans färder över jorden. Läsaren lotsas i olika geografiska väderstreck men får också göra tidsresor. Vi får en nutidshistorisk sammanfattning av veckorna som följde efter att tvillingtornen förbrändes till aska när flygplan kört igenom dem. Men också en tillbakablick på åren då slavar transporterades från den afrikanska kontinenten. I nästa stund skjuter berättaren oss vidare till de högst aktuella syriska eldstriderna som fortgår utan synbarligt slut. Geopolitikens krassa inverkan på romankonsten är evig liksom Rysslands behov av en året-runt-hamn.

Berättaren har en tydlig distans och ett ingenjörsmässigt språk. Gränsbevakningssystem som EU instiftat för att skydda mot oönskad invandring beskrivs detaljerat. Internationell flygtrafik och ledningscentralers arbetssätt får också en tjänstemannalik beskrivning. Det uppstår en märklig effekt när det uppdagas att alla huvudpersoner har en nära relation till varandra – de är nämligen familj eller nära vänner. Alla berättar varsin del av historien i egna kapitel. Ibland överlappar kapitlen varandra och romanen är full av kontraster mellan faktaredogörelser och romanpersonernas brist på känslobottnar.

Det blinkas friskt till läsare som möjligen plöjt en och annan romanklassiker. Personligen ler jag igenkännande vid omnämnandet av kortromanen Järnvägen av Juhani Aho år 1882. Det är en laddad (men tidlös) roman som avhandlar människans rädsla för ny teknik, i det här fallet järnvägens utbyggnad under 1800-talet.

I den finska litteraturkanonen har Hannu Raittila en stabil plattform. Det har skrivits många spaltmeter om honom i finsk kulturpress vilket har sin förklaring i att han har skrivit många noveller, essäer och romaner. Men det tycks som om Terminal är den första romanen av författaren som ges ut på svenska. Synd då att förlaget inte i tid upptäckt textens alla borttappade bokstäver eller andra tangentbordstabbar. Både författaren och översättaren Janina Orlov borde hedras med att få sitt arbete presenterat i en förpackning utan dessa klumpigheter.

Tillbaka till bokens atmosfär av nu, som blir då och i morgon på samma gång. Temat är onekligen tekniken som erbjuder människan att följa sina drömmar att resa vart som helst på denna jord. Men vad sker med oss på vägen när vi reser för att finna svaret på våra frågor? Det berättas att kontinenterna Amerika och Eurasien fjärmar sig från varandra i Stilla oceanen och sedan fortsätter författaren: ”Också människorna fjärmar sig från varandra för att sedan närma sig igen enligt hemliga cykler – även familjemedlemmar.”

På bokens sista sida är huvudpersonen Johan en annan man än den han är i bokens början. När och var förändringen inträffade, vet jag inte. Hans förändring skildras undanglidande och lika svårfångat som vore det i vardagens verklighet. Så märkligt att startpunkten för rörelsen förblir svävande oklar? När en fråga lever kvar många dagar efter att jag läst sista sidan i en roman, brukar det vara ett tecken på att jag berörts. Och jag nickar ett diskret tack till Hannu Raittila för läsupplevelsen.

Similar Posts:

• Varning för teaterregissören
• Vackert om livet och döden
• Och det som började så bra
• Bergsbyn, vänskapen och tidens gång
• Angeläget om bipolär sjukdom

Redan i inledningskapitlet slår Adichie hål på min lite vaga idé om att ”läsa om det nya Afrika” när huvudpersonen Ifemelu ifrågasätter själva begreppet ”Afrika”. Det genom att ifrågasätta varför frisören på salongen där hon ordnar sitt hår inför resan tillbaka till Nigeria efter femton års exil i USA, använder benämningen ”Afrika” när hon talar om sitt hemland Senegal. Visst, jag är ju fullt medveten om att Afrika består av dryga femtio länder (och hade alla rätt på geografiprovet i mellanstadiet när dessa länder skulle namnges på en blank karta) men ändå hamnar man lätt i en föreställningsvärld där Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika paketeras lite som ett ”Afrika”.

Det är en utmärkt inledning som inte bara ruskar om mina smått inskränkta föreställningar, men även själva platsen, en frisörsalong har en stark symbolisk betydelse. Ska man anpassa sig bör håret vara rakt och råkar det gå stick i stäv med det genetiska arvet så finns det ju ändå gott om starka kemikalier, som tar hand om den biten.

Ja, en av de stora överraskningarna när jag läser Americanah är just, lite vad titeln anspelar på, att detta mer är en historia om det moderna USA, eller för den delen den vita västvärlden och dess förhållande till rasbegreppet. Ett begrepp som, hur gärna vi än anser att det saknar betydelse för vi är ju alla medmänniskor med lika värde, ändå hela tiden finns där som en skiljelinje. Oavsett om det används av en fördomsfull rasist eller en välmenande och öppensinnad liberal. Det kan givetvis te sig en smula deprimerande att läsa om att begrepp som vi (och ja, nu utgår jag förstås att du som läser är en ”etnisk svensk”) anser vara något som bör ligga på historiens skräphög, tyvärr ändå har en sådan relevans idag. För kontentan av bokens exildelar (som utspelarr sig i USA och Storbritannien) är just att det inte är upp till oss, hur välmenta och fördomsfria vi än är eller vill vara, att avfärda rasbegreppet. Utan om det skall kunna avfärdas är det först när de som är hårdast drabbade kan avfärda det, som det kan vara dött och begravet. Och där är vi tyvärr inte.

Romanen tar ett tydligt grepp om rasism, eller kanske snarare om ras som begrepp men samtidigt skall romanen inte primärt ses som något politiskt debattinlägg, utan först och främst är detta ett skönlitterärt verk. Intrigen är däremot högst okomplicerad. Ifemelu och Obinze tillhör Nigerias medelklass, de träffas under universitetstiden och blir tillsammans. Efter examen skiljs de åt då de likt så många andra drömmer om att ta sig utomlands för att jobba, Ifemelu vill till USA och Obinze till Storbritannien. Meningen är att de skall återförenas så snart som möjligt men den post 9/11-värld vi nu lever i kommer emellan och plötsligt är världen, eller i vart fall USA, en mer sluten plats och det nigerianska passet inte lika gångbart och femton år förflyter.

För den universitetsutbildade nigerianen blir exilen lite av ett lotteri, en universitetsexamen ger dem, lika lite som den infödde britten/amerikanen/svensken, automatiskt ett bra och välavlönat arbete inom det fack de utbildat sig till. Men till skillnad från den infödde så befinner de sig i exilen på nåder. Lyckas de få ett bra arbete försvinner i regel byråkratiska problem som uppehållstillstånd, men om de under den begränsade tid deras visum gäller inte lyckas, är resan ned till den sociodemografiska botten snabb. För den papperslöse är en ekonomiexamen betydelselös, arbetet kommer ändå att bestå av att städa toaletter nattetid och betala en icke obetydlig del av lönen till den som ordnat arbetet. Och hela tiden med hotet om att ett tips till myndigheterna ofrånkomligen leder till enkelresa tillbaka till Lagos.

Ifemelus och Obinzes exil präglas just av dessa alternativ men under tiden förändras även Nigeria och när de återvänder är rollerna än en gång förändrade, som ett slags globaliseringens lotto. Americanah är ett stycke roman som man kan diskutera i oändlighet då den har så många infallsvinklar och belyser så många moderna ismer att man lätt kan glömma att det samtidigt är en välskriven, humoristisk och dramatisk roman om den globala, samtida värld vi lever i. Och inte minst för mig, som brukar betrakta Douglas Coupland som någon som sätter fingret på det moderna och samtida, öppnar Adichie upp vyerna för en modernitet som inte fylls upp av snäva populärkulturella referenser och .com-lösningar. Americanah är helt enkelt boktipset jag skulle ge den utomjording som önskade lära sig något om livet på jorden under 2000-talet.

Similar Posts:

• Mellanförskapets mästarinna
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Med dubbla röster
• Krig och fred

Arne Dahl lyckas verkligen med uppgiften att direkt skapa ett intresse för den historia han berättar, och han använder sig av olika språk när han skriver de olika delarna. Historien om pojken på ön är drömsk, lite abstrakt och skriven med ett helt annat språk än det traditionella deckarspråk som används när poliserna skildras. Därför upplever jag också Hela havet stormar som något mer än den konventionella deckarromanen. Eller rättare sagt: till en början är det så. Sakta men säkert tar polisdelen över berättelsen och därmed blir också hela romanen just ganska konventionell, fast då har man samtidigt blivit så nyfiken på vad som händer sen och lite besviket läser man vidare. För spänningen finns ju hela tiden där.

Att läsa Hela havet stormar påminner mer och mer om att se tv-serien 24, agentserien där Kiefer Sutherland jagar terrorister i realtid. En serie där man om man har dvd-boxen får ganska svårt att inte se ”bara lite på nästa avsnitt” vilket slutar med att man ser ett till och ett till. Den blir egentligen aldrig mer spännande än när ett avsnitt precis skall sluta och även om man irriterar sig på att de många konspirationerna byggs upp enligt lager-på-lager-principen så blir man helt enkelt beroende. För precis så blir Hela havet stormar också, den hemliga polisstyrkan som börjar nysta i några märkliga dödsfall finner snart att lösningen är mer komplex än vad de själva (och för den delen läsaren) någonsin kunnat ana. När man kommer till en lösning så visar det sig att det också finns en annan, parallell, lösning. Och även om rollerna inte är lika stereotypa som i 24 så nystas även dessa mysterier upp med en kombination av högteknologiskt analysarbete i kombination med hårdingar på fältet som hela tiden håller en öppen kommunikation via sina avlyssningssäkra mobiler.

Att en deckare lockar till 500 sidors sträckläsande kan ses som ett gott betyg, men egentligen är det väl inte mer än godkänt. Det är ju ändå själva uppgiften. Hela havet stormar är inte en dålig deckare, om man vill bli underhållen för stunden. Mycket mer än så kan jag inte se här, även om det finns en spegel mot samtiden där brottsligheten precis som allt annat sugits upp i globaliseringen och ondskan numera tjänar den fria marknadens krav på profit. Dahls konspirationer blir ändå lite för många, lite för osannolika och lite för anpassade för att hålla spänningen intakt till sista sidan.

Similar Posts:

• Ond bråd död. Deckarförfattarkväll på NK Bokhandel.
• Att rädda världen
• Välskrivet lager på lager
• Deckardrottningen har tappat stinget!
• En ovanligt bra deckare

Vi och de. Varningsklockorna ringer på ren automatik. Kan vi verkligen skylla jordens och mänsklighetens tillstånd på någon annan? Är det inte vår livsstil som är ohållbar, vi som borde köpa ekologiska tomater och miljöbilar för att rädda planeten … Eller, vänta nu. Har hon kanske en poäng i alla fall?

Vi lever i ett fängelse och fängelset består i att vi låter helt fel saker utgöra murar, utgöra gränserna vi kan leva inom. George tecknar det som cirklar inom cirklar: i det nuvarande samhällssystemet är det finansväsendet som ges störst tyngd, därefter ekonomin i allmänhet, så samhället, och så, innerst, jordens resurser. Utmaningen vi står inför är att kasta om cirklarnas ordningsföljd, så att vår yttersta gräns istället består av jordens resurser och finansväsendet blir det minst viktiga.

Ekonomi och handel ska vara verktyg för människor istället för tvärtom, skulle man kunna säga. Och för att kunna ändra på det så måste vi kanske just kunna uppfatta mänskligheten som ett stort ”vi” med gemensamma intressen av större social och ekonomisk rättvisa och av att förhindra att våra behov och drömmar förkrymps till faktorer i de allra mäktigastes lönsamhetskalkyler.

Susan George hör till de där imponerande personligheterna som står stadigt med ena benet i forskning och det andra i aktivism. Hon skriver personligt, indignerat och med värme och hon lyckas kombinera de stora dragen med mängder av konkreta exempel. Det gäller inte minst hur människor faktiskt lyckas gå samman och förändra, något George själv förstås också är ett exempel på. Det kan handla om resurser som vatten och föda, skuldsättningen av fattiga länder, möjligheten att beskatta finansiella transaktioner (inte alls så svårt som det påstås, menar George), eurokrisen, konflikter eller klimatflyktingar.

Hon understryker visserligen att det inte finns en lösning, inte något färdigt koncept, men det finns en mängd konkreta förslag, lösningar på vägen, delrevolutioner. Det som behövs, menar hon, är inte en enda stor omkastning av systemet, utan just många små revolutioner. Till det innehåller Deras kris, våra lösningar gott om inspiration. Själv hedersordförande i franska Attac får George organisationens slagord att kännas nåbart – kanske är faktiskt en annan värld möjlig.

Similar Posts:

• Finanskrisen förklarad
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• Hopp för hållbarheten
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Ambitiösa men röriga klimatbetraktelser