dagensbok.com » Geografi

Dorthe Nors "En linje i världen"

Lena Nöjd — Sun, 01 Oct 2023 22:00:22 +0000

En period i livet hade jag ett tidningsurklipp i min plånbok. Då och då kunde jag läsa orden och låta dem sjunka in i mig. Lappen försvann och jag minns inte när.

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Fredrika Ek "Jorden runt på 1000 dagar"

Lena Nöjd — Mon, 27 Jan 2020 23:00:14 +0000

O ja!

Jag har stött på träiga texter i mitt liv. Och jag förstår att det blir träigt eller klyschigt ibland. När verkligheten överträffar dikten (Lenas slitna klyscha nr 1) är orden hjälplöst fyrkantiga. Oavsett om det gäller tragiska eller lyckoberusande händelser. Tystnad (eller tomma sidor) kan faktiskt vara det enda som fungerar i förmedlandet av starka känslor.

Fotoböcker som är fint redigerade lyckas ibland bättre med att skildra de vidunderliga upplevelserna i livet. Med andra ord, det ligger en sanning i ordalydelsen ”en bild säger mer än tusen ord” (Lenas slitna klyscha nr 2).

Sådan var min inställning i mötet med boken Jorden runt på 1000 dagar. Bildens styrka skulle överskugga det verbala berättandet, tänkte jag. Främst var jag nyfiken på vilka naturmiljöer den cyklande skribenten skulle vistas i. Möjligen lockades jag lite av att läsa om träningsvärk och adrenalintoppar.

I inledningen berättar Fredrika Ek om hur hon kalkylerar kring vad det skulle innebära att cykla jorden runt. Hur olika människorna i omgivningen reagerar. Flera djupa tankar om att förverkliga en dröm. Väldigt nyansrikt och icke-egoistiskt. Drömmen handlar egentligen inte om att slå någon annans rekord. En del av idén med cykla-runt-jorden-projektet är nog lite outtalad – även för henne själv.

När hon cyklar iväg och lämnar Sverige hoppar glädjehormonerna upp från sidorna. Foton på ett smittande leende. Europa lämnas för Turkiet och därefter rullar hon in på den asiatiska kontinenten. Naturen är väldig. Fredrika möter himlen i all sin utsträckta vidd och hon hör tystnaden. Cykeln blir vännen som hon kallar Mr Bike. Hennes skavsår i händer och rumpa är inget att längta efter. Inte heller de gånger hon blir matförgiftad och kräks timme ut och timme in.

Gång på gång möter hon vänliga människor. Språkhinder göre sig icke besvär – finns det hjärterum finns det stjärterum (Lenas slitna klyscha nr 3). Hennes erfarenheter av hur fördomar begränsar, är en lysande lektion. De rädslor hon har övergår i ett hade, inte bara för henne – utan också för de människor som äventyret leder henne till.

Författarens berättelser om människomöten får mig att famla efter pappersnäsduken. Fast en sak kan jag vänligt påpeka, inte EN ENDA GÅNG tänker jag ”hon är ju bara 24 år”.

Bilderna är fina men den stora överraskningen är den välskrivna texten. Fredrika Eks formuleringar är både mjuka och träffsäkra. Hon varierar valet av ord, hon låter inte texten tyngas av alltför mycket information, hon får in ett melodiöst element som borde göra varje svensklärare (eller musiklärare?) lyrisk …

Reseskildringar av det här slaget är sällsynta. Det är inte kraftprovet eller antal mil på cykel som imponerar på mig. Fredrika Eks lärdomar önskar jag att alla människor kunde få känna på. Att vi människor kan göra så mycket för varandra, gammal som ung. Det som är svårt för mig kan vara lätt för någon annan. Ödmjukt tackar jag för läsupplevelsen.

Tim Marshall "Geografins makt"

Lena Nöjd — Fri, 21 Dec 2018 23:00:52 +0000

Dagens ryska president får inga applåder med tanke på annekteringen av Krimhalvön och påverkansoperationerna i Ukraina. En försvarare av Ryssland tar fram kartan och pekar på hur öppet den europeiska slätten ligger. I det försvarsstrategiska perspektivet kräver Moskva en buffertzon gentemot de västliga makterna, där numera de baltiska staterna ingår. Om Ukraina haft en bergskedja likt den mellan Kina och Indien kanske rädslan inte känts lika stark? Eller om landets räkenskaper kunde hållas ihop med hjälp av ett högre världsmarknadspris på olja?

Politiken drivs av visioner men i realpolitiken är det tydligt att också de geografiska faktorerna påverkar staternas tillväxt. I boken Geografins makt: Tio kartor som förklarar världen tydliggörs några saker som låg till grund för historisk expansion utanför den egna nationens gränser. Bördiga jordar som födde befolkningen och träd som kunde fällas för att bygga en flotta (den brittiska stormakten) och slutligen hav som utgjorde ett skydd för främmande makters invasioner.
.
.

Väster om Atlanten odlades den nya kontintenten upp och synen på ursprungsfolk var en grym historia. Engelskan som enhetligt språk underlättade givetvis byggandet av det nuvarande USA. Försprånget som Västeuropa och USA en gång fick går än idag att utläsa i militära resurser – du gissar rätt – NATO är den globalt starkaste försvarsalliansen i världen av idag.

Naturtillgångarnas marknadsvärden som går upp och ned har påverkat och påverkar fortfarande uppkomsten av gränskonflikter eller fredliga överenskommelser. Idag har Ryssland sökt sig till Kina bland annat på grund av sanktioner från västligt håll. Kina å sin sida befolkar nya landområden inom sitt eget land och annorstädes med resultatet att villkoren för andra ursprungsbefolkningar försämras. I boken återkommer Kina flera gånger, vilket förstärker bilden av dagens mindre dominanta Europa.

Hur medveten är författaren Tim Marshall om sitt barnfödda brittiska perspektiv när han går in för att beskriva Afrika? Jodå, han har kunskaper om både långa och korta tidslinjer. Vackra vattenfall, djungel- och ökenområden har gjort det knepigt att transportera varor eller sammanföra människor för idéutbyte. Jämför bara med Europas transportmöjligheter via Donau, Rhen samt floderna i Frankrike och Storbritannien. På den afrikanska kontinenten togs ingen hänsyn till naturliga avgränsningar som berg, floder och kuster vid nationalstaternas grundande – en helt igenom västerländsk idé. Han understryker att kolonialmakterna fick ett försprång på hundratals år i sin exploateringspolitik. När sedan de ursprungliga kolonisatörerna drog sig tillbaka övergick stafettpinnen till USA. Fortfarande idag råder en stor obalans mellan befolkningens egenmakt och det utländska inflytandet. I mötet med Kina är det svårt att stå emot när satsningar görs på infrastruktur – självfallet ingår byteshandel med afrikanska länders naturtillgångar.

Indiens och Pakistans historia saknar inte heller inblandning av det forna brittiska imperiet, som aldrig lyckades skapa något starkt centralstyre. Mångfald och starka regionala skillnader kännetecknar subkontinentens historia. Med ojämnt ärvda resurser från den koloniala tiden står sig Indien starkast. Pakistans inre splittringar beskrivs initierat och enligt Marshall betraktar Indien dessa med tillfredsställelse.

Men Pakistan har lockat Kina med en liten kuststad. Varmvattenhamnar är juveler i all handel och har stor betydelse i händelse av krig. Snart invigs en järnväg som dras från Kina genom Himalaya och Pakistan till hamnstaden Gwadar vid Arabiska havet. Vips, får Kina en närhet till oljan i Mellanöstern och kortare transportsträckor för sina exportvaror.

Avsnittet Korea och Japan börjar med en fråga:

Hur löser man ett problem av Koreas slag? Svar: man löser det inte, man bara ser till att det inte eskalerar. Det sker trots allt så mycket annat i världen som måste tas itu med omedelbart.

Länderna är små, men har geografiska lägen som inte ens de största ekonomierna kan bortse ifrån.

Också i Mellanöstern, Latinamerika och Arktis finns exempel på faktorer som orsakar tvister eller samarbeten. Det var en nyhet för mig att Kina bygger en kanal genom Nicaragua för att korta sjövägen mellan världshaven. Panamakanalen kan kinesiska intressen inte använda eftersom den är hårt bevakad av USA.

Marshalls urval bland konfliktområden följer principen follow-the-power. Med denna disposition blir utrymmet att analysera staters mellanhavanden med andra glasögon väldigt litet. It’s a man’s man’s man’s world och intresset för kopplingar till klimatförändringar är ljumt. Det minskar inte mitt engagemang i läsningen. Berättandet är aldrig långrandigt och minsann tror jag inte mången aspirant till utrikeskorrespondent blir charmad. Marshall väger in diplomati och klarspråk med lika stora delar när han formar sina påståenden. Jag gillar hans stil och hans vilja att öka den breda allmänhetens vetande. I själva verket känns det som om en del statsledares förbluffande retoriska utspel får en begriplig kontext. Marshall väljer att förhålla sig så här:

Det sägs att världen aldrig har varit mer oförutsägbar. Sådana påståenden bör dock tas med en nypa salt eller bemötas med sund skepsis. En kritisk hållning är alltid på sin plats. Världen har alltid varit osäker och framtiden per definition oförutsägbar.

Chris Fitch "Atlas över vilda platser"

Lena Nöjd — Tue, 18 Dec 2018 23:00:45 +0000

Geografi är ett ämne som bland annat innebär att känna till huvudstäderna, floder och berg i ett land. Men risken finns att geografi görs till ett tråkigt namnrabblande. Det måste finnas intressanta geografiböcker, tänkte jag, och tog mig för att läsa en bok med den lockande titeln Atlas över vilda platser.

Författaren tar ett ambitiöst grepp om sitt ämne och räknar upp 45 platser som säkert är okända för de flesta. Den mexikanska grottan med meterlånga kristaller, den helvetiska kylan i Antarktis, den magnetiska ön i Medelhavet som får kompassen att visa fel kurs. Förgiftade platser och en sjö som plötsligt dyker upp ur ingenstans. Orörda platser finns fortfarande, till exempel några obestigna berg i Himalaya. Men långt ner i Marianergraven har människan lyckats göra ett besök.

I korta texter beskrivs platsens unika särdrag. Formgivningen upprepas för varje beskrivet område. Noggrant angivna koordinatangivelser, en röd prick på kartbilden av den aktuella kontinenten, därefter en närmare projicerad kartbild och slutligen ett eller två fotografier från området. På sätt och vis går den repetitiva formgivningen hand i hand med de korta texterna som är max 1 ½ sidor långa.

Jorden är häpnadsväckande i all sin mångfald. Den geologiska utvecklingen likaså. Står vi inför den nya geologiska epoken antropocen, när människans påverkan på klimat och ekosystem är ett faktum? Accelererande klimatförändringar gör att vissa växt- och djurarter är på väg att försvinna.

Avsnittet ”Mänsklig aktivitet” ger exempel på områden som påverkats av människans klantighet, oförmåga och dessvärre prestige. Tjernobyl, den förbjudna zonen. Den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea. De här är för vissa äventyrare lockande resmål. UNESCO har helt andra funderingar; de vill skydda de unika ekosystemen som utvecklats i den extrema isoleringen. Naturens återhämtning pågår för fullt eftersom både djur och växter har fått möjlighet att breda ut sig utan att störas av människan.

Författaren har plockat fakta från upptäcktsresanden i historien och moderna geografer som han kryddar sitt berättande med. Han hänvisar även till nutida studier som gäller naturresursers exploatering, naturvård och geopolitiska omständigheter. Den sakliga prägeln är total.

Under läsningen upptäcker jag att jag saknar ljudet av kväkande grodor eller ord som fångar en speciell kulör. Den redaktörsmässiga stilen har tyvärr inte så mycket av den varan. Av litteraturförteckningen längst bak förstår jag att framtagningen av boken krävt en noggrann kartläggning. Men likväl lämnar inte enbart faktaredovisning några nämnbara spår i sinnena. En geografisk bok som berör mig som läsare är tydligen svår att finna.

Gunnar Wetterberg "Skånes historia I"

Cecilia Bergman — Fri, 29 Dec 2017 23:00:21 +0000

För att berätta Skånes historia krävs först att man definierar Skåne. Gunnar Wetterberg väljer att definiera Skåne utifrån dagens landskapsgräns. Den har varit, i allra högsta grad, föränderlig.

Minst beständiga är människorna. ”Skåningarna” kommer och går. Det är vandringarna som bär förändringarna med sig. Ända sedan de första jägarna har den ena vågen människor efter den andra dragits till nya möjligheter, ofta med nya kunskaper och tekniker. Men strömmarna har också gått vidare, många ”skåningar” har sökt sig bort, ibland för gott, ibland för att vända tillbaka med nya erfarenheter och tillgångar.

Skåne som en föränderlig samling människor i en föränderlig natur där själva beständigheten är landskapsgränsen; jag gillar definitionen.

Wetterberg skriver att ”Historien handlar om hur människorna möter [landskapet] och hanterar förutsättningarna. Därför handlar boken i hög grad om geografin.” Att jag farit runt så mycket i Skåne och känner till hur naturen ser ut förhöjer läsningen. Den första delen börja 11500 före kristus. Då är det förstås själva landskapet som får ge oss ledtrådarna till passerade skeenden. Landskapet, miljön och språkliga avlagringar.

Jag finner läsningen som mest intressant just här, långt innan det finns skriftliga källor. Människorna som levde av och i den natur som jag vandrar i idag, kommer mig så mycket närmare än vad någonsin de namngivna makthavarna kan göra. Jag antar att det beror på att det är lättare att läsa in sig själv när det nästan inte finns något annat att läsa in.

Wetterbergs perspektiv böljar fram och tillbaka mellan det namngivna, maktskiften och de spår som finns i naturen. Det är grundligt och lärt. Nya rön presenteras och jämförelser görs då det finns motstridiga teorier. I slutändan får läsaren själv fundera över vilket svar som är det mest rimliga.

När jag nu rör mig i det skånska landskapet gör jag det med en djupare förståelse av dess historia. Så har jag till exempel lärt mig en del om de vanliga ortnamnsändelserna -torp och -röd. -torp är oftast vikingatida och -röd är uppröjda nybyggen vid sidan av.

Jag läser också med stort intresse om jordbrukets utveckling och hur denna utveckling har omvandlat landskapet och totalt förändrat livsbetingelserna här. Det är så lätt att tänka att den ”skånska myllan” bara finns där.

Den som är intresserad av maktstrider och förhållandet mellan världsliga och andliga ledare får också sitt lystmäte. Och förstås den som är intresserad av relationen mellan Danmark och Sverige och hur dessa nationer växte fram.

Det är en rejäl och lärd tegelsten detta, ingenting att skumläsa innan det är dags att sova. Det tar sin lilla tid att ta sig igenom alla sidor, men det är mödan värt. Här finns så mycket att lära sig om, inte bara Skåne, utan också om vad det är vara människa. Och om det spännande samspelet mellan människa och natur.

Marc Martin "Allt"

Ella Andrén — Fri, 07 Apr 2017 22:00:29 +0000

Från nomadtält i Mongoliet till Moskvas tunnelbana, från trafikstockning i Kairo till Islands 130 vulkaner, från Rios favela till forskningsstationer på Antarktis – världen är spännande, myllrande och mycket.

”Mycket” eller ”massor”, Lots, är också originaltiteln på australiske Marc Martins myllrande bilderbok om dessa och fler platser i världen. Allt har den fått heta på svenska, men det känns inte riktigt rättvisande. Lots uppfattar jag fångar innehållet bättre – boken innehåller verkligen massor av mycket, men gör egentligen inte anspråk på att fånga ”allt”. Snarare fungerar den som en aptitretare inför själva jorden – titta så mycket det finns att upptäcka! Detta är bara början!

Boken innehåller ingen skönlitterär berättelse, utan är snarare en fackbilderbok där varje uppslag fångar intryck och fakta om en viss plats. Uppslaget om New Delhi visar till exempel såväl biografer, trassliga elledningar, olika typer av rikshor, motorcyklar, matstånd, bussar, kryddor, gudar och gudinnor, mustascher, armband, hennamålade händer, heliga kor, förvirrande huvudskakningar, sedvänjor kring te och bröllop. Hur allt detta får plats på ynka två sidor? Ja, det måste nästan ses.

Martin har verkligen en förkärlek för ”många”. En enorm flock undulater drar diagonalt över uppslaget om australiska Alice Springs, fiskstimmen virvlar över det om Galapagosöarna, i Tokyo finns rad på rad med varuautomater för allt möjligt, och på New York-sidorna tävlar ett torn av bagels med ett annat av Take away-kaffe.

Jag är långt ifrån någon expert på vad man ritar och målar med, men Marc Martin ger intryck av at ha gått loss med hela färglådan – pennor, kritor, mättade vattenfärger, tusch – som en explosion av barnslig entusiasm över världens hela mångfald. Inte minst är det något särskilt med hans blå nyanser – delvis välbekant från den tidigare En flod – som är helt förtrollande, från den blåsvarta natt som omsluter världen på det sista uppslaget till en regnvåt New York-gata till Antarktis kalla isberg till valhajen i djupet.

Samtidigt kan det knappast vara lätt att lyfta fram det specifika för olika platser på jorden utan att bli klyschig och exotifierande. För en liten läsare blir kanske Paris ostar, vinsorter (?) och hundbajs lika spännande som djurlivet i Mongoliet, men för någon som levt ett lite längre liv med dessa klichéer känns kanske just Parisskildringen något mindre intressant. En vuxen ”översättare” krävs nog hur som helst när 3-6-åringen ska lära sig om vattenpipor, hinduiska gudar och sovjetiska monument, men herregud, den som läser får väl anpassa lite och förklara. Somligt får man kanske slå upp tillsammans.

Det ligger ändå alldeles utmärkt i linje med bokens upptäckarlust – världen är spännande och nästan oändlig!

Per J Andersson "För den som reser är världen vacker"

Matilda Gomis — Wed, 22 Mar 2017 23:00:08 +0000

Per J Andersson, en av grundarna och redaktör för resemagasinet Vagabond, ger ut boken För den som reser är världen vacker på Ordfront förlag. I varje kapitel reflekterar han över en ny aspekt av resandet och det sträcker sig över vidsträckta fält; från promenader i slummen i Bombay, samtal med forskare som tittat närmare på resenärers beteendemönster och personliga utveckling till flygresornas inverkan på vårt resemönster och syn på världen.

Jag vill gå så långt som att påstå att det här är en verkligt viktig bok. I alla fall för mig kommer det dagar då jag slår av nyhetsrapporteringen i radion på väg hem genom skogen och låter det bli alldeles tyst eftersom jag inte orkar höra om en enda katastrof till. Det händer att jag stannar bilen, tittar ut över fågelreservatet och drar en djup suck av lättnad över att jag bor på en av världens tryggaste platser. Just här hotar inga överhängande faror, i alla fall inte idag.

Men också det är en bedräglig inställning, för är det egentligen sunt att gå runt och vara rädd för världen utanför min egen lilla bubbla? Per J Andersson menar att just genom att resa kan vi komma över den rädslan och inse att världen där borta … ja, den påminner på många sätt om världen här hemma.

I den här boken får vi lära oss att forskare har funnit att en resa som sträcker sig under längre tid än två månader förändrar människan i grunden. Efter en två månaders resa börjar vi uppskatta och omvärdera sådana saker som vi tidigare tagit för givna, det gör oss också öppnare för nya erfarenheter, kreativare och känslomässigt stabilare.

Stämmer det? Det tål i alla fall att reflektera över. Kanske inte per automatik, vi kan nog i ganska hög utsträckning resa genom världen utan att egentligen ta in det som pågår runt omkring oss. Men Per J Andersson förespråkar främst ett annat resande än en all inclusive-charter till en exotisk strand. Han menar istället att det är genom att uppleva olika kulturer, dricka te på en träbänk i Indien och luffa mellan små öar i Grekland som vi möter människor och därmed blir mindre rädda för världen.

Den här boken lämnar mig i alla fall med kvardröjande känsla av att världen är just vacker och att jag längtar efter att leva i den.

Francisca Mattéoli "Karthistorier"

Cecilia Bergman — Thu, 24 Nov 2016 23:00:37 +0000

Karthistorier är en blädderfoliant fullspäckad med gamla fantasieggande och vackra kartor. I en tid när världen känns mer och mer stängd känns det befriande att kunna bläddra i en bok som ger sken av en öppen värld, en värld att röra sig i, att göra upptäckter i. Det är en befrielse att vila i en sådan bok när man inte längre kan ta tåget till Köpenhamn utan att få visa sin legitimation ett flertal gånger och när man allt oftare får en panikartad känsla av att det nog inte finns någonstans att ta vägen, om man skulle behöva det.

Världen bommas igen, stängs. I Karthistorier reser vi tillbaka till en tid där det fortfarande finns vita fläckar att beträda och andra geografiska mysterier att lösa. Och även om jag mycket väl förstår att den privilegierade grupp som kunde resa iväg och ”upptäcka världen” är samma privilegierade grupp som även idag kan resa lite hur den vill så känns det ändå befriande att drömma sig bort till en öppnare värld med hjälp av Karthistorier.

Mattéoli slår i sitt förord fast att detta varken är en lärobok eller en vetenskaplig skrift utan helt enkelt en kartbok att färdas i med fantasins hjälp, på samma sätt som hon själv livet igenom använt sig av kartor, hon skriver:

När vi långt senare lämnade Chile för att flytta till Frankrike fick jag syn på en annan karta som visade resvägen vårt passagerarfartyg skulle ta. Jag kom då till insikt om att det gällde att att vara på sin vakt mot dessa pappersark. De utstrålar nämligen ett vilseledande lugn och deras kurvlinjer är skandalöst fridfulla jämfört med verkligheten. Och eftersom jag och mitt land stod i motsatsförhållande till varandra fann jag i dessa kartor en fristad, den enda plats där jag i lugn och ro kunde göra om resan i motsatt riktning.

Mattéoli delar upp sina karthistorier i olika teman: Försvunna städer, Två floder och ett hav, Längs vägen, I vildmarken, Världar av is, På spåret och Bergens besegrare.

De äldsta kartorna är de de mest fantasieggande. Här blandas fantasi med verklighet och sagoväsen ritas ut bland skepp och andra utsmyckningar. Sättet att lägga upp kartorna ger också en bild av vad som var viktigt för kartritaren. En karta över Skottland från 1500-talet innehåller både porträtt av kungligheter i kartans sidor och fullt med drakliknande fiskar i vattnet, i storlek att mäta sig med skeppen som guppar omkring dem. En mer modern karta från Frankrike är helt fokuserad på vägar och någon däremellan, i kustlandskap verkar bara kuststäder ha varit intressanta.

Karthistorier är en inspirerande bok, där Mattéoli berättar de historier hon själv finner intressanta kring de kartor hon presenterar. Men kartorna kan i sig väcka intresse att själv leta vidare efter nya karthistorier.

Antoine de Saint-Exupéry "Den lille prinsen"

Cecilia Bergman — Sun, 25 Oct 2015 23:00:22 +0000

Modernista ger i år ut klassikern Den lille prinsen i nyöversättning. Saint-Exupérys klassiker är den franska litteraturens mest översatta bok. Själv läste jag den första gången i 20-årsåldern och älskade den filosofiska, vackra lilla boken och har en kär anteckningsbok inköpt i Paris prydd med en teckning ur boken och citatet: ”L’essentiel est invisible pour les yeux” (”Det viktigaste är osynligt för ögonen”), ett centralt budskap i boken som upprepas vid flera tillfällen.

Den lille prinsen klassas ofta som en filosofisk barnbok men kanske kan den lika gärna ses som en filosofisk bok som hyllar barndomens klarsyn och omvärldstolkning. Man märker också tydligt författarens intresse för geografi och boken är också en lek med geografiska kunskaper.

Prinsen har sitt hem på en liten, liten planet inte mycket större än ett hus. Där bor han alldeles ensam med en unik ros och planeten är så liten att han kan se solnedgången flera gånger per dygn bara genom att flytta sin stol en aning. Som tidsfördriv beger han sig ut på en resa och besöker småplaneter i sitt närområde men hamnar till slut på jorden och träffar den fiktive Saint-Exupéry. De förstår varandra snabbt och blir goda vänner.

Det är en vacker och vemodig berättelse med en underliggande kritik av människans längtan efter räta linjer och exakthet.

Nyutgåvan har fortfarande kvar både sina originalteckningar av författaren själv och originaltypsnitt vilket gör att vi som redan läst boken känner igen oss men med en modernare språkdräkt som säkert kan finna nya läsare. Berättelsen håller för en omläsning, men den gör sig nog bäst vid en första läsning.

Judith Schalansky "Atlas över avlägsna öar"

Alice Thorburn — Sun, 24 Mar 2013 23:00:31 +0000

När Judith Schalansky var liten reste hon aldrig någonstans. Hon växte upp i ett Östtyskland där platser som Helsingfors och Eldorado var lika exotiska, och där kartor och gränser mellan länder var starkt politiserade. När sedan hennes eget land plötsligt försvann från kartan och världens alla hörn blev besökbara hade hon redan blivit en sådan resenär som helst förflyttar sig i tanken, som reser ”med pekfingret i atlasen” samtidigt som hon viskar fram ”namn på främmande platser”.

Om detta skriver Judith Schalansky i sitt fantastiska förord till sin fantastiska bok Atlas över avlägsna öar. Här filosoferar hon också kring olika kartors beskaffenhet och egenskaper: den topografiska återgivningens färgskalor och den erotiska lockelsen i en jordglob med reliefer. Kartor och typografi blir hennes stora intresse och sedermera sysselsättning, och med det intresset följer att hon också funderar över världen i sig, närmast som en bieffekt av kartintresset. Öar fascinerar henne inte minst när hon ser hur de kan ses som representanter för vår hela världsbild, men i miniatyr – allrahelst de öar som ligger så långt bort från allt annat att de enbart skildras som infällda bilder på atlasens sidor.

Atlas över avlägsna öar är en selektiv kartbok, som på varje uppslag skildrar en ö någonstans i världen med dels en utsökt kartbild i blått, vitt, grått och orange, dels en text som återger en händelse i öns historia eller något säreget i dess karaktäristik. Det kan vara ön där en tysk doktor skapar en eremitkoloni för sig själv (Floreana), ön vars språk en fransman visar sig ha lärt sig i sina drömmar (Rapa Iti), eller ön där 10 procent av invånarna är färgblinda (Pingelap). Ganska ofta är det öar som blir militärbaser och forskningsstationer för nationer vars ”fastland” befinner sig på andra sidan jordklotet. I nästan samtliga fall blir det tydligt hur tveeggade våra föreställningar och upplevelser av dessa öar är: vi drömmer om den paradisiska avskildheten och den fria sexualiteten, men i verkligheten är de flesta av dessa öar karga och ogästvänliga, och det fåtal människor som lever där hamnar oftast i hierarkier och belägenheter som leder till i bästa fall svält och sjukdom, i sämsta fall våldtäkter och mord.

Så här långt kommet i texten vill jag flika in en sak. Om ni tycker att det här låter som en mycket lockande och fascinerande bok, vilket jag gjorde när jag först läste om den, men ändå undrar om det verkligen kan vara kul att läsa en bok som består av femtio korta beskrivningar av olika öar, så kan jag lugna er. Jag undrade också det, men den undran visade sig vara obefogad. Det är oavbrutet fängslande och fascinerande läsning.

Det beror, tror jag, främst på tonen i Schalanskys text. Den är ständigt prövande och lätt poetisk, vetter snarare åt essän än åt romanen eller fackprosan. Den beskriver skeenden och personer, men det utsnitt den ger ur jordens och dessa öars historia, är så litet att helheten aldrig tappar sin aura av mystik. Boken både avförtrollar världen och förtrollar den igen. Den får mig att drömma om dessa öar – men den får mig också att känna att jag aldrig någonsin vill besöka dem. Den inger mig en känsla av sammanhang och tillfredsställelse, och samtidigt tycks mig världen mer gåtfull än någonsin efter att jag läst klart. Så mycket som den beskriver är småaktigt och futtigt, så många drömmar är bäst just i sin drömda form. Men kanske ligger kärnan just där – vi vet alla att det är så, men vi fortsätter likafullt att drömma. Precis som August Gissler, som ägnade ett tiotal år åt att gräva efter skatter på Kokosön, med hjälp av skattkartor han köpte av sjöfararänkor. Han hittade aldrig någonting, men när han dog trettio år senare trodde han fortfarande att skatten fanns där, någonstans: ”Jag är säker på att det ligger stora skatter begravda på ön. Men det kommer att kosta mycket tid och pengar att gräva upp dem. Vore jag bara ung skulle jag börja om igen från början”.

dagensbok.com » Geografi

Dorthe Nors "En linje i världen"

Similar Posts:

Fredrika Ek "Jorden runt på 1000 dagar"

Similar Posts:

Tim Marshall "Geografins makt"

Similar Posts:

Chris Fitch "Atlas över vilda platser"

Similar Posts:

Gunnar Wetterberg "Skånes historia I"

Similar Posts:

Marc Martin "Allt"

Similar Posts:

Per J Andersson "För den som reser är världen vacker"

Similar Posts:

Francisca Mattéoli "Karthistorier"

Similar Posts:

Antoine de Saint-Exupéry "Den lille prinsen"

Similar Posts:

Judith Schalansky "Atlas över avlägsna öar"

Similar Posts: