Först lite synnerligen kortfattad basinformation: Symbolismen var en litterär och konstnärlig inriktning under slutet av artonhundratalet, ursprungligen och huvudsakligen i Frankrike. En slags motreaktion mot naturalismen. Att skildra det inre livet och drömmarna och tingens själ genom en friare poesi var något av det de eftersträvade. ”Berusa er!” av Baudelaire är ett relativt välkänt exempel […][...]

En dag när jag kommer hem från jobbet ligger ett paket inslaget i guldfärgat papper och väntar på mig. Innanför omslaget ligger en ask med noveller från Novellix. Så enkelt, så härligt och så läslustväckande! Att Novellix affärsidé är genialisk är inget nytt. En novell i varje bok, perfekt att ta med sig, ingen tung […][...]

Malinka kallar sig inte längre så. Hon kallar sig Clarisse och har på alla sätt utom ett fullständigt klippt banden till den hon en gång var. Varken hennes man eller dotter vet att Clarisses föräldrar i själva verket inte alls dog i en bilolycka då hon var ung så som hon berättat. De vet inte […][...]

Bruno är en medelmåtta. Gör sitt jobb på elektronikföretaget Supelec, varken mer eller mindre. Han pendlar fram och tillbaka till den parisiska förorten där han bor, betalar sina räkningar, utmärker sig inte. Bruno är med andra ord som rätt många av oss. Med en skillnad: han när inte någon längtan efter att få vara något […][...]

Betalar man 19 kronor i månaden till Aftonbladets plustjänst, garanterar det en aldrig sinande tillgång till ”Vad hände sen?”-artiklar. Artiklar som alltid består av den obligatoriska nu- och då-bilden, en kortfattad text om hur någon som var i ropet under en kortare period numera lever ett ordinärt Svenssonliv och vars syfte verkar vara att via […][...]

Jag är bara en halv sida in i De yttre boulevarderna när jag inser att min inre berättarröst håller på att glida över i en dålig Hans Villius-imitation. Den börjar ju faktiskt precis som något sådant där gammalt pausprogram på SVT: ”Mannen på bilden…” …är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för […][...]

Serge har en vacker, ung hustru. Han har två fina barn. Han har ett gott liv och ett vackert hus i Montmartre. Han är lycklig. Han borde vara lycklig. När han träffar Suzanne, som kommer för att stämma sonens piano, händer något. Han är inte fri och inte hon heller, men de inleder ändå en […][...]

I min bokhylla står ett antal Duras-titlar. Några olästa, i andra ligger bokmärket ett antal sidor in. Jag har något som skaver i mitt förhållande till Marguerite Duras, och när Att skriva kom såg jag min chans att förstå vad det är. Inför att skriva denna recension kollade jag runt lite vad andra recensenter skrivit […][...]

Det kan inte vara många seriealbum som bär stämpeln ”Cannes Film Festival Palme d’Or Winner”. Företrädesvis förstås för att det är just ett filmpris. Jag har faktiskt inte sett den guldpalmenbelönade filmen Blå är den varmaste färgen – än – men den bygger alltså på en grafisk roman av fransyskan Julie Maroh. Eftersom min franska […][...]

Frankrike 1851. Louis Napoléon Bonaparte (Napoleon III) har just genomfört en statskupp. Ett uppror startar i de södra delarna av landet, republiken störtas och folket i Provence håller andan inför repressionen som de anar ska komma från kejsarens håll. I en liten provencalsk by, dold i dimma på kanten av ett berg, finns sjuttonåriga Violette […][...]