Betalar man 19 kronor i månaden till Aftonbladets plustjänst, garanterar det en aldrig sinande tillgång till ”Vad hände sen?”-artiklar. Artiklar som alltid består av den obligatoriska nu- och då-bilden, en kortfattad text om hur någon som var i ropet under en kortare period numera lever ett ordinärt Svenssonliv och vars syfte verkar vara att via en klassisk jantelagsinställning ge läsaren känsla av att ordningen är återställd. Julie Bonnie ger i sin debutroman en röst åt efterlivet. Svenssonlivet där de som inte når varaktig framgång, eller för den delen helt lever ut ”better to burn out than slowly fade away”, hamnar i.

Julie Bonnies huvudperson Béatrice, vars självbiografiska drag jag inte kan beskriva mer än av hennes yttre likheter med en turnerande musiker med yrkeserfarenhet från vårdsektorn; som väljer, eller snarare tvingas välja Svenssonlivet för att försörja sina två barn. Hennes partner och tillika pappan till barnen, Gabor, lever tidigare nämnda klyscha (ja, det står uttalat i boken) som motto och drar helt enkelt vidare när den gemensamma karriären gått i krasch och livet i tvårumslägenheten i Paris känns instängd (”som ett lejon i en bur”).

När Béatrice under de många ensamma åren med sina små barn utbildar sig till och arbetar som barnmorska i den hierarkiska vårdsektorn, är det ändå hennes allra största ansträngning att utåt agera som en helt vanlig människa. Vilket här är att försöka uppträda precis som sina bittra och kuvade kollegor. Samtidigt har hon ett inre liv, där nakendansandet på den konstant turnerande Cabaret de L’Amour fortfarande har bärkraft och där sveket från Gabor inte fullt ut är ett svek. Utan mer som att denne violinspelande konstnärssjäls vidare och okända äventyr finns där som något slags befrielse. Som ett litet hopp för den odödliga konsten som försvunnit hos henne.

Läsaren får växelvis följa Béatrice i hennes dagliga slit på förlossningsavdelningen med tillbakablickar från hur hon som artonåring lämnar sitt gamla, småborgerliga liv för att istället följa med på den hedonistiska och aldrig stannande turnén. De nutida delarna har i mångt och mycket stor skärpa där inte bara idén om vad det egentligen innebär att rätta sig i ledet och bli en ordentlig medborgare gestaltas, här finns även träffsäkra beskrivningar av de hierarkiska nivåerna i en sjukvård där behovet alltid är större än resurserna och föreställningar om modersrollen idealiseras av orimliga förväntningar, skapar en kultur där glassiga mamma-magasin sätts som norm.

Här visas också splittringen mellan den roll som hon tvingas in i kontra den medkännande människa hon är. Att Béatrice valde just barnmorska som efterkarriär är ingen slump, för moderskapet är någonting som hon bokstavligen brinner för. Men helheten av hennes moderjordiga urkraftshyllande i kombinationen med återblickande kapitel och det nästan lika urkraftiga hyllandet av det musikaliska (manliga) geniet, ger dock mest känsla av en nopprig kaftan. Moderiktig 1970, men trots all retrovurm ändå ett maskeradplagg 2014.

Så det går inte riktigt att komma ifrån att läsningen ger ett underliggande inslag av irritation, även om den samtidigt rymmer flera kvaliteter. Den allra främsta är Béatrice själv, som är en utmärkt betraktare och vars okuvade inre betraktar det ordningsamma livets absurditeter, från ett utifrånperspektiv. En annan aspekt jag verkligen uppskattar med Sal 2 (vilket ofta är fallet med romaner från förlaget Sekwa, men möjligen visar sig ännu starkare här) är något som jag i brist på bättre ord (eller möjligen vetande) vill kalla det samtida franska perspektivet. Det finns en inte helt obetydlig skiljelinje; där det franska står på en sida, medan det nordiska och anglosaxiska står på den andra.

Och någon revansch för Svenssonlivet går inte att läsa in här heller; för Béatrice var ”före nuet”-bilden betydligt vackrare än ”efter”.