Det var en gång en planet som hette jorden. Där bodde människorna och de var inte alls bra på att ta hand om sin planet så några vetenskapsmän hittade en annan planet där man skulle kunna börja om på nytt. Den planeten hette Vial. För att ta sig till Vial byggde man två gigantiska rymdskepp, […][...]

Sara Landers arbetskapacitet driver henne framåt. Som ung tillhörde hon de bästa i sin kull på tolkskolan. Under studietiden såg hon framför sig en karriär där kunskaperna i ryska kunde kombineras med ett uppdrag i ett större sammanhang. Ett par årtionden senare är världen annorlunda. Sara bevakar händelser på den europeiska kontinenten och rapporterar till […][...]

Det är inget fel på Åsa Ericsdotters dystopi Epidemin. Det var bara en annan sorts bok än vad jag förväntade mig. Jag var inställd på vass samhällssatir, men fick i handen en dussindeckare. Inget ont om dussindeckare, jag slukar nästan en i veckan. Det är bara det att det blir fel om man förväntar sig […][...]

I en obestämd framtid begåvas plötsligt flickor med en ny förmåga; vid nyckelbenet utvecklas ett organ som sänder ut elektriska impulser som kan vara roliga, spännande och – livsfarliga. Detta leder till en förskjutning av styrke- och maktförhållandena i världen (originalets ”power” fungerar mycket bättre med sina flerfaldiga betydelser). Tjejgäng går bärsärkagång och begår fruktansvärda […][...]

Hyresrätterna ombildas, arbetsplatserna effektiviseras. De onödiga människorna liksom de mindre lönsamma verksamheterna knuffas undan, fasas ut, nedprioriteras till platser och budgetposter där de gör minsta möjliga väsen av sig. Känns det igen? Är det inte vad som händer hela tiden? I Elisabeth Rynells roman Moll är det dock osäkert om det är samtid eller framtid […][...]

Nomadplaneten utspelar sig under tidigt 2100-tal. Det senaste seklet har kännetecknats av miljökatastrofer till följd av global uppvärmning, ekonomiska kriser, och väpnade konflikter. Stora delar av jorden är inte längre beboeliga, och levnadsstandarden i de tätbefolkade städerna är ofta under all kritik. Det ser mörkt ut för mänskligheten, när det plötsligt tänds ett nytt hopp […][...]

När polarisarna smälte blev världen inte våtare; kusterna drog sig inåt, men värmen steg och havsvatten kan man ju inte dricka. Så i den lilla byn i vad som en gång var Finland och nu är en avlägsen provins i Nya Qian är vatten det mest värdefulla som finns. All vår moderna teknologi ligger och […][...]

I Louise O’Neills dystopiska framtidsskildring Only ever yours skrivs alla kvinnliga karaktärers namn med liten begynnelsebokstav. Som om de vore ting, snarare än människor. Det är också vad de förväntas vara. Snygga, sexiga, behagfulla och oproblematiska. Till för att tillfredställa mäns behov av reproduktion och förlustelse. Låter det lite som Margaret Atwoods A handmaid’s tale? […][...]

Jesper Rönndahl är känd från lite allt möjligt. Han ledde radioprogrammet Institutet med vetenskapsjournalisten Karin Gyllenklev, har haft ett sommarprat, vunnit På Spåret två gånger, och nu senast ̶ skrivit en bok. Den är en humoristisk guide till framtiden, så som Jesper Rönndahl förutspår att den kommer vara. Framtiden är indelad i olika kategorier, allt […][...]

Vita Tigern utspelar sig i ett tydligt steampunkinspirerat Göteborg år 2296. Framtidens Sverige är inte längre en demokrati, utan leds av vad som närmast kan beskrivas som en upplyst despot med ett övervakningssystem värdigt Stasi. Det är en främlingsfientlig plats, och Sveriges gränser har nästan stängts helt. Ändå är det med en viss tveksamhet jag […][...]