I essäsamlingen Dödsmasker skriver Nils Erik Forsgård om döden och döendet ur många perspektiv: personligt, etiskt, statistiskt, historiskt, idéhistoriskt, litterärt, musikaliskt. Här finns nästan allt som kan uppbådas om ämnet ur otaliga källor och synvinklar: antika, medicinska, patologiska, ekonomiska, kulturella, juridiska, kristna, judiska, etiska och estetiska. Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds […][...]

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är […][...]

Jag tycker om små böcker. Det är något med det lilla formatet som känns anspråkslöst och intimt, samtidigt som innehållet kan vara nog så uppfordrande. Här är den begränsade ytan fylld av svarta plumpar, en revbensbur och en inspärrad liten fjäril. Så det är det yttre som fångar mig först, därefter titeln: I slutet borde […][...]

De två männen som ges varsitt berättarperspektiv i Tritonus känner inte varandra i romanens upptakt. Brander har arbetat i musikhusens strålkastarljus och dirigerat symfoniorkestrar. Hans karriär har gått utmärkt, men han har nu hamnat i en livsfas då yngre generationer går förbi honom bland uppdragen. Grannen Lindell, arbetar som psykolog i den lilla skärgårdskommunen och […][...]

Att försöka beskriva Dröm natten till idag: påminner lite om att försöka beskriva en dröm. Det finns personer och händelser här, men det är inte de som är meningsbärande och centrala. Det viktiga är något annat, en stämning kanske, eller ett budskap som är dolt bakom bilder som inte tycks höra ihop, men som på […][...]

En deckare som utspelar sig i ens hemmiljö, i ens egen by, en kommundel med omkring tusen invånare. Då måste jag bara läsa även om det genast ska sägas att någon inbiten deckarläsare är undertecknad inte alls. Men nu – ett undantag. Redan på boken I rättvisans blods första sida får vi läsa om hyreshuset […][...]

När årets Augustnomineringar tillkännagavs för ett par veckor sedan var nog det första som slog mig att Emma Adbåges Naturen inte var med. Det hade jag väntat mig. Nog för att det måste vara helt omöjligt att välja ut bara sex riktigt bra barn- och ungdomsböcker att nominera, för alla olika åldrar och i alla […][...]

Efter min första läsning av romanen Fyra döttrar av Ann-Sofi Carlsson är jag konfunderad. Bokens innehåll, intrig är motbjudande. Jag brukar inte heller läsa deckare eller se serier med brutala kvinno- och barnamord. Jag hoppar också gärna över brottsnotiser i dagtidningar. Min reaktion ger mig ingen ro och jag läser boken på nytt. Vem är […][...]

Novellsamlingen Kleins korta och snärtiga titel är ett tyskt lånord som används i finlandssvenskan och särskilt i dialekterna för någon (eller något) som är liten och svag. I novellen “Biker Mice from Mars” frågar hårdingen Tommy den typiska frågan “E do klein?” (Är du svag?) när han utmanar berättaren att rida på en ko. På […][...]

För den som tidigare läst Tove Janssons Sommarboken är upplägget i Bildhuggarens dotter bekant, även om stilen är något annorlunda. Båda böckerna är ett slags mellanting mellan en novellsamling och en roman, med kapitel som är fristående berättelser, samtidigt som de ändå tillsammans utgör en helhet. Om Sommarboken riktar sig samtidigt både till vuxna och […][...]