She drives a Porsche, he drives a pickup…. She’s a Hollywood socialite, he’s a tough, rugged rancher who despises glitz and glamour and wouldn’t be seen dead in a tuxedo!
Zoe and John Dalton Hayes are worlds apart, and J.D. is none too happy at having Zoe as a guest in his home…. But opposites attract and every time they start out disagreeing, somehow they end up kissing!
J.D. is convinced Zoe is just flirting with him, teasing him to get what she wants – his ranch. And what does J.D. want? Could it be that, against his better judgment, what he really wants is a wife?

Det var en tummad, gulnad pocket och varje gång man vände blad så lossnade den sidan. Vi kan fortfarande fnittra åt cowboyens t-shirt som satt som vore den skräddarsydd över hans atletiska bringa. Och man kunde redan från början räkna ut hur det skulle gå. Men det kan emellanåt vara skönt, tryggt och komiskt.

Cirka hundra år senare sitter jag då med Osmekmånad i mina händer. Tyvärr inte i Kykladerna denna gång, men vädret är ändå okej. Och igenkänning finns det sannerligen.

Olive och hennes syster Ami är enäggstvillingar och närmast identiska till utseendet, men de är helt olika till sätt och lynne. Till på köpet anser sig Olive ha otur med det mesta, medan Ami alltid har flax. När Ami gifter sig har hon till exempel pröjsat nästan hela sitt lyxiga bröllop genom vinster i internettävlingar. På bröllopet måste Olive umgås med brudgummens pompösa storebror Ethan, som hon knappt klarar av att vara i samma rum som. Börjar vi ana en motvillig romans redan här?

Turen vänder plötsligt när brudparet drabbas av ett matförgiftning som gör att Olive och Ethan måste åka på en ofrivillig smekmånad till Maui i deras ställe. De två nemesisarna är fast beslutna att undvika varandra till varje pris. Men undan för undan upptäcker Olive att Ethan är både rolig och skitsnygg. Ett tag verkar det till och med gå bra för Olive med både jobb och kärlek. Men det kommer självklart en massa förvecklingar. Något annars vore inte godtagbart.

Det här är en berättelse att dyka ner i med hull och hår. Du kommer förfäras, förtjusas samt få dina goda skratt du så väl behöver. Samt garanterat längta efter att bli förförd av någon tjusig talang, icke att förglömma. Man blir alldeles för sällan förförd tycker jag. Även om det ibland kan bli lite väl kletigt med litteratur av det här slaget så är det i lagom doser rätt förtjusande. Det är dessutom trösterikt på något vis.

Similar Posts:

• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Anrop från den andra sidan
• Historisk hetta
• Tema: erotik och romantik
• Konstnären, poeten, och det mystiska konstverket

Evie samlar resolut ihop sina gamla favoritböcker och cyklar till biblioteket. Som är stängt. På väg hem passerar hon av en slump en bokbytarlåda, en sån där ”lämna en bok, ta en bok”-låda. Lådan är tom sånär som på en tunn pocket med titeln Dansinstruktioner.  Evie hoppar till när en äldre dam plötsligt uppenbarar sig. Det visar sig vara ägaren till boklådan, som insisterar på att Evie ska ta med sig pocketboken.

Senare ser hon sin syster Danica kyssa en kille och plötsligt ser hon hela deras relation spelas upp i sitt inre. Hur de träffades, viktiga ögonblick, och slutet – som tyvärr är nära förestående. Det innebär att hennes föraning snart kan bekräftas – Danica och killen gör slut. På exakt samma sätt som i Evies vision.

Evie, som spyr på allt vad kärlek heter, kan nu ser början, mitten och slutet på romanser omkring henne. Det gör henne inte direkt mer peppad på relationer, om man säger så. Samtidigt väcks nyfikenheten när Dansinstruktioner visar sig innehålla en adress till en dansstudio. Vad har hon att förlora?

Det här är en bok om kärlek och de frågor som vi nog alla brottats med vid något tillfälle. Är det värt att älska när det gör så förbannat ont när det tar slut? Är kärlek mindre äkta om den inte varar för evigt? Efter första kärleken, en skilsmässa, förlust av någon närstående.

Många som växer upp gör det med en bild av att kärlek ska vara något underbart som varar för alltid. En del av att växa upp är att förstå att allting inte är svart eller vitt, att det sällan är så enkelt som att en bär hela skulden. Livet är rörigt, komplext och smärtsamt. Yoon beskriver också på ett fint sätt hur olika personer kan reagera på olika sätt inför livsomvälvande händelser. Evie och hennes syster har helt olika bild av skilsmässans betydelse.

Som så ofta när man översätter den här typen av bok så tappas en smula av engelskans slagfärdighet. Med det sagt så är det ingen dålig översättning – tvärtom. Jag fnissade högt åt fyndiga ordvitsar vid flera tillfällen.

Det här är mysig feelgood som är precis vad den utlovar. Varken mer eller mindre. Något klyschig, absolut – men det hör till genren. Vill man läsa en romantisk bladvändare som får en att både skratta och gråta en skvätt så är Saker man inte vill veta ett utomordentligt bra val.

Similar Posts:

• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Snyggt berättad coming-of-age noir
• Anrop från den andra sidan
• En annan syn på kärlek

Idag fick jag en dagbok av min dotter.
”Jag vill att du skriver i den varenda dag.”
Vi fikar. Det gör vi ofta och hon är precis lika ljuvlig som alltid. Snäll, vacker, omtänksam och den finaste dotter man kan tänka sig. Eller vem försöker jag lura? Bakom det vackra ansiktet med perfekt microbladade ögonbryn och blonda lockar lurar en skarp hjärna som just ställt ett nästan omöjligt krav. På mig.

Så här börjar Dagboken jag aldrig skrev. Huvudpersonen (som jag faktiskt inte vet vad hon heter, osäker på om det ens nämns i boken) ska fylla femtio och hennes tjugotvååriga dotter vill att hon i dagboken under ett år ska skriva om sitt liv och hur det är att vara medelålders. Dotterns tanke är alltså att hennes mamma ska nedteckna det hon upplever och tänker till sitt barn. Ett enligt mig ganska gränslöst och egoistiskt beteende.

Vår huvudperson funderar kring om hon ens vill dela med sig av sina innersta tankar till sin dotter? Vad kan och vill en skriva i en dagbok som ens dotter sedan ska lägga beslag på? Blotta tanken får mig att rysa av obehag. Det är väl den biten av boken som jag har svårt att smälta. Det känns både krystat och skruvat. När inte bokens jag klurar på dagboken så jobbar hon som chefsläkare på Sahlgrenska i Göteborg. Det är där hon blir handledare åt en tjugo år yngre AT-läkare som ser ut som Jonas Hassen Khemiri, dvs snyggare än snygg. Att ynglingen dessutom börjar flirta med sin chef gör henne både smickrad och lite sugen. Dock är hon redan sambo med Rikard som jobbar som ambulansförare på samma sjukhus. Men ibland, särskilt efter ett par polkashots, glömmer hon bort det lite grand.

Det här är i hög grad en roman om relationer. Huvudpersonen funderar mycket på det. Det är rätt knepigt att komma underfund med sambons sjuttonåring. En uppstudsig spoling som mest verkar vilja bli försörjd av sin far. Men detta är väl en ljum vind om en jämför med det förhållande hon har till sin mor och syster. Där kan vi snacka infektioner och oläkta sår.

Men kanske det allra viktigaste den här romanen gör är att den lyfter fram klimakteriet. Bokens jag drabbas av det med stor kraft under historiens gång. Det är vråljobbiga vallningar, nattsvettningar, snustorra slemhinnor och en del nedstämdhet. Klimakteriet (eller övergångsåldern som det även lite ocharmigt kallas) är något som de flesta kvinnor i hela världen måste ta sig igenom. Vi har liksom inte så mycket val. Men ändå får den delen av livet alldeles för lite plats i litteraturen. Ja, inte bara där utan i kulturen, medierna och faktiskt i själva livet. Visst kan jag och mina väninnor snacka om vi är där eller inte, men det är i mer slutna sällskap. Så även om det verkar smärtsamt känns det viktigt och lite fnissigt att läsa att bokens jag tvingas bära omkring med en magnumtub med glidmedel i handväskan för att lindra obehaget i ”hugget”.

Summa summarum så är Dagboken jag aldrig skrev en bok som framkallar fniss och igenkänning samman med ångest. Den lanseras som en medelålders Bridget Jones nedsläppt i Göteborg, och det är väl rätt väl beskrivet även om jag tycker att Bridget Jones är vassare och mer närvarande. Men det är något väldigt härligt med att en medelålders kvinna får breda ut sig med tankar, åsikter och nojor i en roman. Språket är kryddigt och lite pladdrigt. Det är direkt, igenkännande och skratten blandas, som livet ju gör, med ångest, grubbel och klimakteriebesvär.

Similar Posts:

• Förutsägbart och fnissigt
• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Charmig italiensk bok, inte mer
• Läs och gråt
• Kärlek med förhinder

Att ärva en blomsterhandel när man har svårt att vara i närheten av blommor utan att må dåligt är inte lätt men det är precis det som händer Poppy. Hennes mormor Rose dör och testamenterar sin älskade blomsterhandel till Poppy som åker till St.Felix med tanken att sälja butiken men hon har lovat sin mamma att ge det några dagar innan hon bestämmer sig. Poppys mamma skickar sin egen florist, den färgglada Amber, från Brooklyn för att hjälpa henne.

I byn blir de glada när de hör att Poppy kommit för att ta hand om butiken och hon blir snabbt vän med både den lokala blomsterodlaren Jake, som levererar blommor till butiken och polisassistent Woody som hon möter utanför butiken den första dagen tillbaka i byn. Alla är inte lika glada att se Poppy och hon får direkt en ovän i Caroline Harrington-Smythe, ordförande i kvinnoföreningen, som tagit hand om blomsterhandeln sedan Rose dog. Bråket med Caroline gör att Poppy bestämmer sig för att göra allt hon kan för att den lilla butiken ska börja blomstra igen och att hennes mormor skulle varit stolt över henne.

Vi får följa Poppy och Amber när de bygger upp butiken så at den passar dem och deras sätt. De målar om den i ljusare färger och Poppy köper in hantverk från lokala konstnärer som de kan sälja. Amber tar hand om blommorna och lägger till en magisk touch med hjälp av en anteckningsbok de hittat i gömmorna. Det är en butik jag vill gå in och mysa i.

Jag vill bo i en av stugorna och se ut över vattnet varje morgon när jag vaknar och jag vill gå förbi Anthony och Declan på det lilla bageriet och prova deras vaniljtartletter. Jag vill promenera längs vattnet och upp till Trecarlan castle innan jag avslutar dagen på puben hos Richie och Rita.

Det är ett härligt persongalleri i boken och jag skulle gärna läsa mer om var och en av dem. Under hösten kommer den andra och fristående delen om St.Felix ut. Som jag längtar!

Similar Posts:

• Tät och febrig relationsroman
• En förutsägbar resa
• Blod är tjockare än vatten
• Fransk morbid feel-good
• Människor kring ett mord

Romanen är en kärleksförklaring till Österlen med dess gudomligt prunkande och doftande trädgårdar översvämmande av klätterrosor, stockrosor, pioner, löjtnantshjärtan, lavendel, lejongap, malvor och allt möjligt annat ljuvligt. Hur kirskålen platsar i sammanhanget tänker jag inte avslöja.

Huvudkaraktären Pommie Dahl är en parant kvinna med korkskruvslockar och storblommiga klänningar. Hon delar bostad med en kavat katt vid namn Fritiof Andersson. Efter att ha kammat hem en rejäl lotterivinst slipper hon löneslava och kan rikta all sin energi på att påta i trädgården samt njuta av livets goda, som smarrig fika och läcker mat.

När ett manligt bombnedslag flyttar in i grannhuset ställs saker och ting på ända för Pommie. Frank Blumer påminner om Robert Redford i sina bästa dar. Han har drivit en plantskola de senaste tjugo åren och försörjer sig numera som trädgårdsexpert, ständigt med ett tv-team i hasorna.

Pommie, som är van att glänsa i traktens alla trädgårdstävlingar, vädrar genast konkurrens. Hon har hädanefter fullt sjå med att spionera på sin nye granne, vars förehavanden hon följer med stort intresse.

Handlingen kulminerar med att den årliga skördefesten går av stapeln, där den vackraste trädgården i trakten skall utses. En tävling på liv och död för Pommie, som misstänker Frank för att inte ha rent mjöl i påsen och som begår några obetänksamma handlingar för att sabotera för honom.

Romanen är av angenäm engelsk feelgood-typ. För egen del associerar jag än mer till de festliga Lotta-böckerna av Merri Vik, som jag var mycket förtjust i under uppväxten. Pommie trampar – i likhet med Lotta (visavi Paul) – i klaveret närhelst hon kommer i närheten av Frank, ramlar i “plurret” och så vidare. Både Pommie och Lotta har också en distinkt air av medelklass runt sig.

Språket flyter smidigt; det märks att författaren arbetar med ord till vardags, även om jag tycker att romanen i viss mån tappar farten mot slutet.

För egen del har boken inspirerat mig till den grad att jag funderar på att införskaffa ett par rejäla lerkrukor och plantera lavendel på försök.

Läs en lättläst och rolig roman – om möjligt i en trädgårdstäppa!

Similar Posts:

• Sommardrömmar om att odla
• Att göra om skog till skog
• En vansinnigt välskriven feelgoodroman
• Fantasifull och dramatisk kärlekshistoria
• Odlingens pornografi

Den här kvällen när Thomas går ifrån sitt arbete på konserthallen funderar han på hur han ska få tiden att gå. Han har några nära goda vänner han kan ringa, men ingen av dem känns rätt för hans sinnesstämning. Han har haft några tillfälliga flickvänner, men ingen seriös relation. En kvinna har däremot stannat i hans tankar och det är Sophie. Hon har dock ignorerat honom under en tid, så där har han ingenting att hämta.

När han gör en utvärdering kring vart han ska ta sin ensamhet faller till slut valet på modern, Jeanne. Hon är en vass, rolig kvinna som tar för sig av livet. Thomas och hon står nära varandra och deras relation är varm, lite bitsk och fylld av humor. Thomas far däremot har varit död i många år.

Väl framme i sin mors lägenhet blir han ändå lämnad själv, för hans mamma ska på dejt och har inga planer på att ställa in.
Hon lämnar honom med en tallrik kall skinka och ett tips på var han kan hitta hennes väninnas cigaretter som används vid smygrökning – de ligger i hans döde fars skrivbordslåda. När han rotar runt i lådan hittar han istället en joint och efter att ha upplevt ruset hör han plötsligt en röst. Det är Thomas far Raymond som kommit till honom.

Thomas upplever att det är felvalet att röka jointen som gör att han ser syner. Men icke. Det visar sig att det faktiskt är hans pappa som återvänt för att han behöver hjälp av Thomas. Hans aska måste nämligen förenas med hans livs kärlek. Det som däremot står klart väldigt snart är att hans pappas livs kärlek inte är Thomas mamma utan en kvinna han träffat under en familjesemester och hennes begravning äger rum i USA.

En sång för dig tar oss därför från ett något trist Paris till ett dimmigt men spännande San Francisco där Thomas gör allt för att uppfylla sin fars önskan men där han också möter sitt förflutna.

Boken har är enkla dialoger, trevliga karaktärer och ett antal relativt förutsägbara händelser. Hela berättelsen är lättsam, rolig och fin. Det är en helt perfekt balanserad feel good med bra flyt och utan några direkta överraskningar. Läsningen ger en härlig känsla i magen efteråt.

Allt kommer att bli bra.

Allt kommer att ordna sig.

Och kärleken … Den finns överallt …

Similar Posts:

• Vacker serie om en vacker kvinna
• Lätt och luftig som maräng
• Du är död för mig.
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Lite för lätt

Nja, inte med samma självklarhet kanske, men Starnone vet åtminstone hur man berättar en historia för att få läsaren att känna sig vid gott mod och småle ibland. För jag måste säga att han valt ett format som jag lätt tilltalas av. En familjs interna relationer och den dynamik av svek, glädje och missförstånd som kan uppstå i den konstellationen.

Huvudpersonen är en 75-årig illustratör med gott renommé. Han heter Daniele Mallarico och börjar känna sig gammal. Orken tryter efter en operation. Tvivlet på sin egen konstnärliga förmåga hemma i Milano vacklar, i synnerhet som han får negativ respons på sitt senaste arbete av sin mycket yngre förläggare. En dag blir han uppringd av sin dotter Betta i Neapel som undrar om han kan komma ner och passa sitt fyraårige barnbarn Mario i några dagar. Egentligen har han ingen lust att återvända till lägenheten som han en gång själv växte upp i, men han beslutar sig ändå för att motvilligt ställa upp.

Daniele råkar sätta sig mitt i ett Lars Norén-drama, visar det sig. Dottern är nyskild och Marios pappa är där för att lämna över honom. Medan mamma läser godnattsaga för sonen, sitter pappa kvar i köket. Daniele hinner inte mer än att lägga ifrån sig sin resväska förrän han få sin svärsons version av det misslyckade äktenskapet, uppspydd på sig.

Både svärsonen och dottern jobbar på universitetet och som Starnone så elegant formulerar det:

För Betta hade universitet på kort tid förvandlats till en enorm bägare till brädden fylld med likörliknande substans

Lite halvhjärtat råder Daniele sin svärson att åka iväg tillsammans med Betta för att reda ut känslorna, men senare när han står alldeles själv i badrummet för att borsta tänderna och hela resans trötthet faller över honom, kommer han att tänka på att hans fru en gång var otrogen mot honom, precis som Betta mot Saverio.

Det som ask efter ask öppnas när jag läser boken är skickligt skrivet, det måste medges, men det blir lite för mycket småleenden och kanske en för stor distans till figurerna i boken som gör att det inte går så mycket på djupet som man skulle önska ibland.

Men det finns en passage som jag gillar skarpt. Den där morfar Daniele upptäcker att Mario är en minst lika skicklig tecknare som han själv. Daniele som i hela sitt liv levt på att han har en unik talang, känner sig plötsligt som en bluff. Och att det en gång i tiden fanns starka anledningarna till varför han flyttade ifrån Neapel norrut till Milano.

Känslan av osäkerhet som allt och alla i Neapel hade ingjutit i mig ända sedan tonårstiden, och som fick mig att fly härifrån när jag var tjugo, höll på att bubbla upp till ytan igen. Jag tänkte på anhopningarna av okontrollerat byggande och vild korruption, plundringar och stölder. Jag mindes hur livet i den här lägenheten, i det här kvarteret, hade varit märkt av min pappas fingrar om spelkorten, av hans glupska längtan efter rysningen som drev honom att till och med spela om vår överlevnad. Jag hade kämpat med alla mina krafter för att skilja mig från honom, från alla mina förfäder, från min sjuka hemstad, och visa att jag var annorlunda.

Similar Posts:

• Roman om rädsla
• Äktenskapliga band
• Ferrante tar oss tillbaka till Neapel
• Ferrante light
• Modersrelationen

Två kvinnor som möts under brinnande krig, var och en vaktandes sina hemligheter på sin kant tills det står klart att de behöver varandra. Det låter som en schablon. Det är en schablon. Och det ställer sig ibland i vägen för läsningen. Jag får känslan av att författaren utnyttjar andra världskrigets slitna fond för att berätta en historia som inte skulle vara lika berörande annars. Å andra sidan – med tanke på dagens historielöshet kan man inte upprepa för ofta vad som utspelade sig i mitten av förra seklet.

Den stora behållningen är skildringen av cirkusmiljön och det hårda arbetet, det som ligger bakom glitter, paljetter, stela leenden och perfekt kroppskontroll; blodet, svetten och tårarna som utgör en del av diskrepansen mellan repetition och föreställning. Något som också krävs, utöver det hårda arbetet, är en total tillit till sin partner, något av det svåraste som finns.

Här är den yrkesmässiga tilliten en väg till personlig tillit, att utlämna sig öppnar för angrepp men måste leda till något positivt, så lyder dramaturgins regler. Det finns också något undflyende hos dem, de generiska modiga, starka och olyckliga kvinnorna.

Det blir som ett staplande av hårda livsöden men ändå framstår det lite för glättat, lite för glättigt. Det finns ett efteråt som binder ihop lösa trådar och tiden lägger ett försonande skimmer över brotten som begicks och det är så dubbelt. Jag tycker inte om att jag låter så nedlåtande men det är något som skaver i mig när jag läser, hur det fruktansvärda feelgoodifieras och blir ”varmt och gripande”.

Similar Posts:

• Sympatiskt om förnekelse
• Ett drömspel om en psykiatrisk klinik
• Moln med silverkanter
• En förtrollad värld som manipulerar
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer

Feelgoodsviten i fråga (jag har för övrigt Språkrådet på min sida när det gäller hopskrivningen av feelgood) inleds med Jojo Moyes Tretton dagar med John C. Novellens upplägg är inte överdrivet originellt. Huvudpersonen som inte riktigt känner sig sedd av sin partner hittar en mobiltelefon i gräset, och dess ägare har uppenbarligen en het otrohetsaffär på gång med en viss John C. Istället för att typ försöka hitta telefonens ägare eller lämna den till polisen (vilket i rättvisans namn hade utgjort en fruktansvärt tråkig novell) bestämmer hon sig för att fortsätta den okända telefonägarens sms-flirt med John C. De fattar förstås tycke för varandra, och stämmer till sist träff på en pub, vilket leder till en upplösning som inte medför något vidare katarsis, och ännu mindre feelgood.

Novell nummer två är David Nicholls Samma tid nästa vecka, och är en historia om hur enträgna pianolektioner kan leda till ond bråd död. Nicholls språk präglas av en lågmäld slagfärdighet, som när han i de inledande fraserna stillsamt konstaterar: ”Vid nio års ålder var jag oerhört anmärkningsvärd på så vis att jag helt saknade talanger.” Novellen följer berättarjaget under hans ihärdiga pianolektioner hos grannen Mrs Chin, som alltmer desperat försöker övertala honom om att ge upp. Och trots Mrs Chins desperation och den makabra slutscenen är Samma tid nästa vecka faktiskt ganska mysig; en novell att småle lite kryptiskt åt på tunnelbanan medan man demonstrativt håller upp omslaget så att medpassagerarnas kan läsa titeln. Vi måste alla dra vårt strå till stacken när det gäller att väcka allmänhetens litteraturintresse. Jag önskar bara att Nicholls inte hade avslutat novellen med den smärtsamt klyschiga putslustigheten: ”Sex månader senare började jag ta fiollektioner, men det är en helt annan historia…” (Ja, han avslutade novellen med tre punkter! Och ja, det borde vara straffbart.)

Nummer tre (eller 117, om man använder hela Novellix-utgivningen som referensram) är Sophie Kinsellas Göra om. Kinsella är ju mest känd för sin Shopaholic-serie, och jag har ett starkt minne av att ha läst första boken i serien, och att den var vedervärdig. Det kan dock vara så att jag bara har bläddrat i den och avfärdat den efter ett kapitel eller två. Minnet sviker ibland när man rört sig norr om trettio. Min bättre hälft är dock bättre bevandrad än jag i den förtjusande genre som något nedsättande kallas chicklit, och hon informerar mig om att Kinsellas författarskap blivit avsevärt bättre med åren. Och utifrån min begränsade erfarenhet är jag benägen att hålla med, för Göra om har en utmärkt blandning av smådum humor som bygger på lätt karikatyriska bikaraktärer, och en ganska djup svärta, när berättarjaget minns en relation hon saboterat i ett infall av ungdomlig arrogans.

Vi brukade skoja om att ligga med andra. Jag låtsades att jag gillade hans kompis Jon. Jag flirtade helt skamlöst. Det var ett enda stort skämt, till och med när jag lät Jon stoppa handen innanför min blus, till och med när jag gick med på att träffa honom på hemliga luncher – det var liksom tänkt att vara ett skämt. /…/ Jag trodde han skulle förlåta allt om jag bara förklarade ordentligt. Jag övade på mina gulliga fraser, satte på mig mitt mest charmerande leende.

Av någon anledning fungerade det inte.

Om jag min vana trogen ska klaga över slutet, så är det kanske en aning sockersött. Men så var det ju feelgood som utlovades också. Kanske behövs lite sockersötma ibland som kompensation när man till exempel just nåtts av resultatet i den senaste opinionsundersökningen inför riksdagsvalet.

Den fjärde novellen i min box är Nora Ephrons att Gå vidare. Den är en tjugosex sidor lång kärleksförklaring till ett bostadshus i New York, följt av konstaterandet att det blev för dyrt att bo där när de införde marknadshyror. Jag låter den sammanfattningen stå för sig själv utan vidare kommentar.

Sammantaget är jag klart förtjust i miniformatet, tycker att noveller är en underskattad form av litteratur, och två av feelgoodnovellerna levde upp till namnet. De andra två lämnade mig närmast smärtsamt oberörd.

Similar Posts:

• Febril verksamhet på redaktionen: Vecka 32 på Dagensbok
• En förutsägbar resa
• En säker blandning skräck
• Noveller man glömmer
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Att köa för släppet av den begränsade förstaupplagan av den senaste delen av Flobies tomteby hör till Jubilee Dougals föräldrars jultraditioner – faktiskt så till den grad att hon är döpt efter en av tomtebyns byggnader, Jubilee Hall. Det här året kommer de dock inte hem. De har lyckats bli arresterade i ett Flobie-relaterat bråk om de åtråvärda samlingsföremålen och Jubilee sätts hastigt och inte så lustigt på ett tåg för att fira jul med sina morföräldrar istället.

Till mormor och morfar kommer Jubilee inte, lika lite som tågets övriga passagerare kommer dit de ska. Det är nämligen snöstorm, och tåget kör fast i en snödriva strax utanför den lilla staden Gracetown. Jubilee och några av de andra ungdomarna – den hjärtekrossade Jeb och en cheerleadingtrupp på väg till en tävling – pulsar av tåget, över den övergivna motorvägen och in på ett öppet Waffle House. Komplikationer, och inte minst kärlek, uppstår.

I Let it snow skriver de tre författarna Johnson, Green och Myracle varsin berättelse med varsin titel – ”Jubilee-expressen”, ”Cheerleaderstormen” och ”Grisarnas skyddshelgon” – men de tre hakar också i varandra, så där som människors liv gör, och i slutet knyts alltihop samman liksom med en glittrande röd rosett.

Det här är julaftons-feel-good så det gnistrar och snöknarrar om det. Det är gulligt, knasigt och roande, utan några som helst mörka bottnar. Maureen Johnson, den av de tre författarna som jag inte tidigare hade någon relation till, lyckas faktiskt bäst med sin charmiga intrig (tomtebybygget ovan är ett bra exempel), medan John Green gör mig en smula besviken med sin lite flåsiga high school-filmaktiga cheerleaderjakt. Laureen Myracle visar sig också från sin lättsamma sida, och lägger till en lite knölig skyddsängelaspekt (tänk It’s a Wonderful Life). Jag vet att både hon och Green har mörkare sidor än så här, och kan inte låta bli att önska mig bara en liten smula större djup. Bara lite, lite.

Fast det är charmigt, mestadels. Jag lär inte minnas mycket av det tills snön smälter, men visst funkar det. Författarna har säkert haft riktigt roligt, och jag har rätt roligt också. Mysigt. Precis som den sorts gammal härlig julschlager titeln alluderar på.

När jag växte upp fick vi ungar två saker i strumpor på julaftons morgon: en marsipangris och ett seriealbum eller så småningom en bok. Det senare var förstås för att vi skulle hålla oss sysselsatta och lugna i väntan på Kalle Anka, julbordet och den ”riktiga” julklappsutdelningen. Som en sådan bok vore Let it snow perfekt.

Similar Posts:

• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• ”I stop some where waiting for you”
• ”No tears for queers, and all that”
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek