I boken Kvinnofångar: Brev och drömmar i skuggan av kriget berättas om flera kvinnor som dömdes till straffarbete för bedrägerier på 1940-talet, när andra världskriget pågick. Sverige klarade sig visserligen från att skicka soldater till slagfälten, men många män var inkallade i beredskap på annan ort.

Kvinnors stöldbrott ökade starkt under nödåren i Sverige 1867 och 1868 och under andra världskriget. Kvinnan fick då överta ansvaret för familjens ekonomi, skaffa mat och kläder till barnen och brotten hon begick var ofta direkt kopplade till familjens försörjning.

Författaren Christina Kellberg har en personlig länk till en person som fifflat och blivit dömd för sitt bedrägeri – nämligen sin egen mormor. Hon stal beredskapskuponger som skulle säljas på svarta marknaden men kumpanen i fråga lyckades inte sälja dem och hon blev avslöjad. Domen blev nio månaders straffarbete, varav den längsta tiden tillbringades på Växjöfängelset, det enda centralfängelset för kvinnor i Sverige under åren 1914 – 1962.

Fångrullorna bevaras idag på Landsarkivet i Vadstena och innehåller noteringar om hälsa, brev till närstående och kopior av kuratorers brev. Författarens närläsning av arkivmaterialet berättar om många skiftande kvinnoöden. Någon har stulit en cykel och en annan har lämnat hemligstämplade uppgifter till Sovjetunionen. Ekonomiska svårigheter var ofta bakgrunden till de handlingar som de dömdes att sitta i fängelse för.

De första månaderna fick varje dömd sitta i egen cell. Antalet brev de fick skriva var begränsat till två per månad. Citaten ur breven för läsaren nära kvinnornas öden. Textraderna berättar om hur dagarna förflöt och vilka tankar som snurrade i huvudet. Många mådde dåligt av att vara ifrån sin familj, de oroade sig för barn på barnhem eller varför maken eller fästmannen inte svarade på brev.

Boken är som ett längre reportage med utblickar i krigstidens Sverige. När männen låg på okända orter och hade permissioner under 1940-talet ledde det många gånger till oönskade graviditeter. Det skulle dröja ända till 1975 innan fri abort infördes i Sverige. Ett av bokens intressantaste avsnitt har anknytning till detta, eftersom ett vanligt brott kvinnor dömdes för var fosterfördrivning. Uppgifter har hämtats från Lena Lennerheds bok Historier om ett brott – illegala aborter i Sverige på 1900-talet. På 1930-talet och 1940-talet utfördes ungefär mellan 10 000 och 24 000 illegala aborter. Amatörerna med den illegala verksamheten var själva i nöd och i behov av pengar till sin försörjning. Prislappen för ett ingrepp var på 50 – 100 kronor (i dagens penningvärde 1 000 – 2 000 kronor). Det är smärtsam läsning om hur sonder och strumpstickor använts i behandlingen.

Också tiden efter fängelsevistelsen var källa till oro. När kvinnorna skulle försöka börja leva vanliga liv igen var de ofta beroende av den egna familje- och vänkretsen. Kuratorerna som arbetade för Växjöfängelset hjälpte till i korrespondensen med omvärlden och de bevarade breven uppvisar yrkeskårens starka empati som imponerar på både författaren och mig som läsare. En del framsteg gjordes i socialpolitiken och fängelsedirektören Ruth Grubb arbetade ihärdigt för att de gravida kvinnorna skulle tillåtas att föda barnet på Växjö BB och inte i fängelset. Barnet kunde därmed få inskrivet i kyrkoboken: Född på Växjö BB (ingen stigmatiserande notering om att vara född på fängelse). Grubb var aktiv inom Högerpartiet. Av citaten framgår att dåtidens högerpolitiker inte per automatik tyckte att en socialt utsatt person var en genomfördärvad människa.

Christina Kellberg har skrivit en läsvärd bok om vad som var ett brott på 1940-talet och varför det begicks. Det väcker tankar på hur samhällsdiskussioner om brottsliga handlingar förs idag. Väldigt sällan är det så svartvitt som rubrikerna i medier ger intryck av.

Similar Posts:

• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Vem tjänar på brott och straff?
• Porträttsamling från fängelset
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• ”Att leva innebär att ta ställning. Jag hatar de likgiltiga.”

När Betts var 16 år dömdes han till åtta års fängelse för bilstöld. I The Black Poets kunde Betts läsa till exempel Etheridge Knight som var en poet som bland annat skrev om sina erfarenheter i fängelse. Det gjorde att Betts började se sina egna erfarenheter i ett större historiskt sammanhang. Han hade själv alltid skrivit poesi, men tidigare mest som ett sätt att få flickors uppmärksamhet. Randalls antologi fick honom att se poesin på ett nytt sätt och han insåg att poet var något som han skulle kunna vara och som skulle vara meningsfullt.

När människor kidnappades i Afrika och togs till Amerika för att säljas som slavar så blev de inte bara fråntagna sin rätt till frihet, utan de blev även fråntagna sina kulturella sammanhang och sina språk. Det enda sättet att kunna göra sig förstådd blev ofta att använda förtryckarens språk, men även det uttryckssättet blev förtryckt genom en aktiv nedvärdering av deras variation av uttal, ordval och grammatik jämfört med den förtryckande befolkningens uttryckssätt.

Hur kan en person med ett sådant arv uttrycka sina livserfarenheter? Att skriva om ett pågående förtryck som har sitt ursprung i att bland annat ha blivit av med sitt ursprungsspråk – hur kan man då använda förtryckarens språk för att ge uttryck för sin egen röst?

Betts gör det med en metod som han kallar för redaction, en slags redigering, med vilken han gör språket till sitt. Enligt Oxford English Dictionary så är den vanligaste betydelsen av redaction “an act of censoring a document by removing or blacking out certain words or passages prior to publication or release, esp. for legal, security, or confidentiality purposes.” Det finns även en äldre betydelse av ordet, som betyder ungefär “reaktion” eller “motstånd”.

I Felon varvar Betts dikter som handlar om hans egna erfarenheter med erasure poems som utgår från juridiska dokument som behandlar verkliga rättsfall. I dessa dikter är vissa ord och passager överstrukna för att lyfta fram en ny betydelse genom de ord som blir kvar. En variant av de här dikterna har tidigare ställts ut som konstverk på MoMA i New York av Betts tillsammans med Titus Kaphar, konstnären som även står för Felons bokomslag.

Originaldokumenten som dikterna utgår från är skrivna på ett juridiskt språk, som inte bara påverkar ordval och formuleringar, utan även vilket typsnitt de skrivits med. Inom juridiken används en method of redaction när allt som inte är relevant för ett juridiskt fall plockas bort. I Betts redaction poems tar han bort de ord som inte är relevanta för att uttrycka det som dikterna ska förmedla.

Men det är inte bara överstrykningarna som utgör Betts redaction-metod, utan som en del av tillvägagångssättet ingår även valet av typsnitt. I Felon används ett typsnitt som heter Redaction, skapat av designerna Forest Young och Jeremy Mickel, på uppdrag av Betts och Kaphar till MoMA-utställningen.

Inför utställningen ville Betts och Kaphar ha ett typsnitt som var relevant för utställningens tema och som även kunde vara fritt tillgängligt så att det kan spridas bortom utställningens tid och rum.

Young och Mickel skapade ett typsnitt som ligger relativt nära Times New Roman och New Century Schoolbook, som är två av de vanligaste tyspnitten för juridiska dokument i USA. En skillnad är dock att Redaction innehåller “negativ yta” i form av vit yta som äter sig in i vinklar och vrår i de svarta bokstäverna. Typsnittet finns även i sju olika varianter som motsvarar sju olika stadier av nedbrytning. På typsnittets websida förklaras att den här gradvisa nedbrytningen är en parallell till marginaliseringen av många människor inom dagens rättsväsende.

Det kan vara lätt att tro att redaction-metoden, alltså att ta bort en del ord och även en del av den svarta ytan i själva bokstäverna, skulle leda till tomhet eller avsaknaden av något. I Felon leder den här metoden i stället till skapandet av något nytt: ett nytt perspektiv, en ny form, ett nytt budskap. I stället för att göra människorna som de juridiska texterna behandlar osynliga så ökar deras synlighet.

Similar Posts:

• Den fängslades erfarenheter
• Våldet som fortsätter
• Poesihistoria
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Poetiska stillbilder om liv och död

Hassan var endast 18 år när hans första bok, Yahya Hassan, publicerades. Poesidebuter brukar varken väcka stor uppmärksamhet eller stora rubriker, men så brukar de inte heller beskriva egenupplevt våld så rakt och obönhörligt: en far som slår och slår, ett liv fyllt av kriminalitet och begränsningar, och så det som uppfattas som kritik av islam – som gör att Hassan sedan lever under dödshot.

Självklart väckte det uppmärksamhet. Att poeten var så ung ökade väl bara intresset, men kanske ännu mer att Hassan skrev ur sitt eget perspektiv. ”Det handlar om litteratur, om poesi,” hävdade Hassan i diverse författarintervjuer, men kulturskribenterna lyckades sällan kliva ur fascinationen för poeten och hans liv och få artiklar och recensioner fokuserade på boken i stället för personen (med det här undantaget). Det är lätt att förstå varför diktjaget kallar sig själv ”husblatte” i Yahya Hassan 2.

Den säregna stilen som Hassan etablerar i debutboken känns igen även i Yahya Hassan 2, med rad efter rad av stora bokstäver. Allt utgår från jaget, som dessutom inleder ett stort antal av dikterna – ”JAG FÖDDES”, ”JAG UNDERMINERAR”, ”JAG VAR”, ”JAG ÄR”, ”JAG STANNAR”, ”JAG VÄLSIGNAR”, ”JAG FICK”, ”JAG LÅG”, ”JAG MISTE”, ”JAG FÖRRÅDDE”, ”JAG VILL”, ”JAG LÄMNAR” – och berättar om våld och psykisk ohälsa. Om att leva med skottsäker väst och om att bli stoppad av misstänksamma poliser. Om att leva i gränssnittet mellan livet som hyllad och eftertraktad poet och en kriminell värld där en bekant kliar sig i huvudet med en revolver och sen, ja, inte gör så mycket mer helt enkelt. Om relationer som bygger på svek och våld. Om att bli inspärrad.

Trots den enhetliga stilen blir det ändå på något sätt spretigt. Vissa rader känns nästan glättiga, mitt i allt allvar – en humor som inte faller på plats, utan skaver. Bäst fungerar min läsning i de längre dikterna, som ”DEMOKRATUR” och ”VINST OCH FÖRLUST MED SAMMA GUNST” som får sträcka ut sig över flera bokuppslag och där en egen ton och rytm får ta över. Där kan jag känna att jag kommer in i dikterna. I övrigt kastas jag mellan dem, kan inte riktigt hitta rösten. Spänningen uppstår snarare mellan dikterna och mellan de olika dikternas innehåll, än inom dikterna och mellan deras rader och ord.

Kanske är det just det som är poängen? Det där som skaver alltså, att inte passa in. En poet och ett diktande som vägrar att inordna sig. Så kanske är det precis så det ska vara?

JAG ÄR ETT LITTERÄRT HANGARFARTYG
ETT POETISKT MASKINGEVÄR
BÖTER FÄNGELSE OCH HÄKTE RINNER AV MIG
INTE FÖR ATT JAG ÄR OLÄMPLIG ATT STRAFFAS
UTAN FÖR ATT STRAFF ÄR DET JAG ÄR LÄMPAD FÖR

På fliken på bokomslagets baksida står det ”Yahya Hassan, född 1995. Fortfarande statslös palestinier med danskt pass.” Det stämmer inte längre, eftersom han inte längre finns kvar. Endast några veckor efter att den svenska översättningen av Yahya Hassan 2 kom ut hittades Hassan död i sitt hem. Det är en förlust att vi aldrig får veta vart det här diktskapet hade tagit vägen härnäst.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Ensamhet i förvandling
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Att uttrycka fångenskapen
• Joakim Hellström och Lars Norén

Det är genom den unga Annas ögon vi följer handlingen; det är hon som ung, skyddslös flicka som sitter bredvid ångbåtens skorsten med sitt knyte, på väg mot framtiden. ”Hon hade ju ett par skor, en kjol och två skjortor, mynt i börsen och en sedel i handen.” Skorna som hon oftast tar av sig för att inte slita på dem. Skorna som systern väl framme i Kuopio genast kastar bort.

Anna tycker sig komma till en storstad och både njuter och blir bedövad av alla nya intryck. Snart lär hon sig arbetet hos doktor Pettersson och hon strövar gärna längs stränderna i staden, går på marknad och köper Viborgskringlor. Låter fotografera sig och sänder hem en bild till far. Hon känner sig inte fattig men blir snart medveten om de sociala skikten som sitter hårt.

Hon träffar sjömannen och politiskt aktive Lassi som hon förälskar sig i. De gifter sig men deras första barn dör. Lassi är kommunist och arresteras och döms till arbetsläger i 7 år. De åren tillbringar han på fånglägret i Dragsvik. Anna verkar lida av depression och situationen är mycket invecklad och isolerad. Hennes ensamhet är skriande – det är tider när det är svårt att lita på någon och misstankar kan väckas av minsta lilla handling. Hon arbetar på en fanerfabrik och får svåra eksem. På en tågresa till fånglägret lär hon känna en annan kvinna, gift med en politisk fånge och den vänskapen blir mycket viktig för den drömska Anna. Överhuvudtaget handlar boken om kvinnoliv och -solidaritet.

I slutet av boken återvänder Lassi – mycket förändrad – till Kuopio. De får tvillingar. Äktenskapet knakar i fogarna. I slutet av boken mobiliserar Finland sig för krig.

Romanen är den första av Kähkönens tre verk som kallas Kuopiosviten. Händelserna är inspirerade av författarens egna släkthistorier och släktingar som kämpat för att få göra sin röst hörd. Allt förstår jag inte – är inte helt insatt i 1930-talets kommunistskräck och -förbud i Finland – men just därför tycker jag att jag lär mig något nytt.

Språket är ställvis mycket enkelt, vardagligt – andra gånger allvarligt, poetiskt. Flera gånger påminns jag om Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd – den boken är en systerbok till Brudar i svart. Lite av samma utsatthet, politiska uppvaknande och även en skildring av tiden, naturen och miljöerna.

Similar Posts:

• Drömmen om Utopia
• Kålroten i bouppteckningen
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Gråt i gränstrakterna
• Lågmält dramatiskt

Detta är ett minne jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på hur banal ondska kan vara, ibland av ren tanklöshet, likgiltighet eller feghet inför det att sticka ut och säga ifrån. Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller mig med förundran och fruktan, stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”, säger egentligen allt om den inneboende destruktiva kraft som finns i alla människor – att medverka till något ont. Det allra tydligaste exemplet kommer alltid att vara nazismens förbrytelser och alla de vanliga människor som drogs med i dessa ogärningar. Men risken för ogärningar och att delta i dem, är inte specifikt nazistisk utan finns överallt, hos alla människor, i alla länder, i alla tider.

Författaren och nobelpristagaren Imre Kertész skriver i en av sina böcker om att vara delaktig i den universella ondskan och med det menas förstås inte den enskilda individens gärningar utan där räcker det med att vara människa. Man kan inte fly sitt människovarande, som människa är man en del av ett kollektiv med potential för onda handlingar. En kollektiv arvsynd.

För några år sedan översatte jag en roman från tyska till svenska, Presidentens apelsiner av författaren Abbas Khider. Khider är född i Irak men har bott i Tyskland, dit han kom som flykting, i snart tjugo år. Presidentens apelsiner bygger på Khiders egna upplevelser av två år i fängelse 1989-1991 när Saddam Hussein var diktator i Irak. Huvudpersonen Mahdi är arton år och duvuppfödare när boken tar sin början. Den är inte enbart en fängelseskildring utan också en skildring av en förhållandevis lycklig barn- och ungdom men det är när jag läser beskrivningarna av tiden i fängelset som jag kommer att tänka på Kertész. Det han skrivit, framför allt i boken Mannen utan öde, om sin tid i koncentrationsläger, kallas vittneslitteratur. Khiders bok hör också dit. Litteratur som vittnar om vad människor kan göra av ont mot andra människor.

Mahdi hamnar i fängelset för att hans kamrat är politiskt aktiv och Mahdi blir då också misstänkt. I fängelset väntar tortyr, svält och förnedring. Man vet inte vilken dag det är, dagarna flyter ihop i en trång cell med tjugo andra fångar, enbart upplyst av en naken glödlampa. Här är det inte den fysiska styrkan som avgör vem som klarar sig, utan turen att inte drabbas av sjukdom men framför allt handlar det om viljan, den med starkast vilja har störst chans att överleva. Frånsett plågor som tortyr, köld, löss och förnedringen, omänskliggörandet av fången, är det hungern som är det mest förödande och även demoraliserande. Mahdi och hans medfångar får ett stycke bröd per dag. Ett bröd man bryter i små små bitar och äter långsamt över hela dygnet, för att få det att räcka längre. En medfånge säger: ”Hungern kan föra upp en människas sanna väsen till ytan oavsett om det luktar av ruttenhet eller väldoft”. Som exempel blir en till synes stark man svag av hunger och avslöjar alla sina kamrater för att få mat, här verkar hungern mer effektivt än tortyr.

Det var ondskan. Till den kommer som en paradox godheten. Godheten slår inte i dörrarna och gör inga stora gester utan yttrar sig i det lilla, som en fångvaktare som delar ut ett extra stycke bröd. Alltså visar sig godheten ibland, men i småttigheter som avslöjar bödlarnas mänsklighet lika mycket som deras ondska gör det. Slutsatsen hos Khider är att det blir som det blir och vilken sida man hamnar på, bödlarnas eller offrens, är en slump. En av medfångarna i boken skriver en dikt på väggen:

…Förlåt, de var som de var. Och sådan var tiden. O vilken tid! Och vilken plåga! Darrningen var livet, vi var sladdarna och käpparna, verktyg och elektriska tänger satt på ryggarna, förlåt, runt penisen, mellan fingrarna, på huden… Under huden. Vad för slags liv var det som klamrade sig fast i hörnet av fängelsecellen och golvet?…

Mahdi blir fri efter Kuwaitkriget, när Saddam Hussein för en period försvagas och det är uppror i Irak. När fångvaktarna blir rädda för repressalier blir de också snälla. En av vakterna försöker förklara sig och ursäkta sig. ”Tiderna är sådana… Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det… Jag lydde bara order…” Och Mahdi är förstående, naturligtvis fattar han det.

Märkligt nog är det både i Mannen utan öde och i Presidentens apelsiner, befrielsen och tiden strax efter den, som är mest rörande och gripande för mig. Att komma ut ur fångenskapen och se att under tiden man var i den har livet pågått som vanligt för alla andra. Då börjar ett annat lidande än lidandet i fångenskap – att bearbeta och leva vidare.

Någon har alltså varit med om det vidrigaste av det vidriga och överlever. Vad har de berövats och vad är deras största lidande efter befrielsen? Jag personligen tror att det är illusionerna som tagits ifrån offret, som är det värsta. Vi lever alla i en illusion om att världen trots allt är god och skön samt i en odödlighetsillusion – vi vet förstås att vi ska dö en dag men inte just nu, det tänker vi inte så mycket på. Min tanke är att har man skådat den djupaste ondskan i ögonen samtidigt som man vetat att man kan dö vilken timme som helst av svält eller tortyr, så har båda dessa illusioner raserats. Den klarsyn som offret får leva med resten av sitt liv är en oerhörd plåga – något som förvärras av att de som fortfarande lever i illusionerna, alltså de flesta andra, helt enkelt inte kan förstå. Det är omöjligt att förklara vad man har varit med om, ingen som inte har varit där själv kan förstå hur det egentligen var. På de nyfikna och ibland tanklösa frågorna, ger man till slut upp att svara.

Khider förmår reflektera över sina bödlar, till och med visa förståelse för dem, något jag inser först när jag närläser boken vid översättningen. Strax efter sin befrielse, innan Hussein på nytt griper makten, får Mahdi chansen att hämnas på en av sina tidigare fångvaktare, mannen är nu själv fånge. Mahdi hade kunnat slå honom sönder och samman, tortera honom, döda honom, men han orkar inte. Två jag slåss inom Mahdi, ett vill hämnas, det andra säger att han aldrig tyckt om våld. Det senare segrar, mest för att Mahdi inser meningslösheten. Att hans plågoande råkade vara den han var, var en slump, och jag tror att han inser det fruktlösa i att göra våldsspiralen större genom att med knytnävarna hämnas på en enda man när det egentligen är den universella kollektiva ondskan som är skyldig honom något. Han har här en styrka att göra avkall på sin egen person och se allt i ett större sammanhang.

Går det att beskriva allt? Räcker orden till? Ja, en bit på vägen. Det som kännetecknar Khider när han skriver om det vidriga han upplevt, är hur det är beskrivet i korta, koncisa ordalag, som en rapport. När berättaren måste ställa sig utanför sig själv och bara vara en observatör som registrerar ett skeende, för att kunna berätta. Filosofen Theodor Adorno sade: ”Efter Auschwitz ingen poesi”, men det stämmer inte, även den ondska som Auschwitz eller Saddam Husseins fängelser symboliserar, går att beskriva, i poesi eller prosa.

Vittnesmålet i en bok. Det är tror jag, den enda möjlighet till försoning som finns, den enda möjligheten att lämna något bakom sig – att flytta det utanför sig själv. Till litteraturen. Jag tror att det är först i litteraturen som det går att få verklig förståelse för vad en annan människa har varit med om. Att få gå in i hennes tankar och att uppleva det hon upplevt, genom de bilder författaren skapar i läsarens huvud. Att det är i litteraturen den största identifikationen kan ske, och att det är litteraturen som är nyckeln till det universellt mänskliga men också till hoppet. I Khiders bok är duvorna som flyger i skyn det som står för frihet, skönhet och det goda. Godheten som är lika mänsklig som ondskan. I litteraturen delar människor erfarenheter, det är bara där det går att verkligt leva sig in i en annan kultur och identifiera sig med människorna i den.

Hur jag gjorde med den gamla kvinnan som hängde i liften? Jag gick till personalrummet och sa att jag behövde hjälp att ta ner henne och att hon skrek där hon hängde. ”Det gör hon alltid”, sa någon. Till sist var det ett vårdbiträde som med ett uttryck av skam i ansiktet, hjälpte mig. Vid tankarna på det känner jag igen den fångvaktare som Khider beskriver, han som ursäktar sig och ber om förlåtelse och säger att han bara lydde order.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• I åldrandets stund
• Mannen som torterade
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Dels går den förstås på bio just nu, i regi av Barry Jenkins, och har belönats med en rad prestigefyllda priser och nomineringar. Dels verkar Baldwin möjligen mer aktuell än någonsin, sedan dokumentärfilmen om honom, I am not your negro, kom härom året. Hans uppgörelse med rasismen i Nästa gång elden (The fire next time) kommer i svensk nyutgåva i vår.

Framför allt är förstås hans teman aktuella. Människor far illa av rasism, fördomar och fattigdom, då som nu. If Beale Street could talk för tankarna till såväl Black Lives Matter som MeToo-rörelsen. Det är inte helt oproblematiskt.

If Beale Street could talk är en kärlekshistoria, delvis berättad i retrospektiv. Den tar sin början i en scen där berättare, nittonåriga Tish berättar för sin pojkvän Fonny att hon är gravid. De får båda kämpa med att hålla sig positiva. Visst är de glada, de älskar varandra och vill leva sina liv tillsammans, men Tish tvingas lämna beskedet genom en glasvägg i fängelse.

Fonny är oskyldigt anklagad för våldtäkt och Tish och hennes familj gör allt de kan för att få honom frikänd. Han var långt ifrån brottsplatsen när det hände, men har blivit utpekad av en vit polis som stört sig på honom ett tag. I detta rasistiska spel reduceras såväl Fonny, Tish och deras familjer som det fattiga puertoricanska brottsoffret till brickor.

Det är en svår balansgång att gå, som få texter med några år på nacken klarar av. När Tish mamma argumenterar inför den våldtagna Victoria att Fonny inte kunnat göra det, för att hon känner honom, mår jag nästan fysiskt illa. Men Baldwin låter inte diskussionen stanna där. Han låter Victoria ge svar på tal. ”You might have known a nice little boy, and he might be a nice man – with you! But you don’t know the man who did – who did – what he did to me!”

Det här är en brutal historia – mörkare och vassare än Jenkins filmversion – men den innehåller också mycket värme. Tish och hennes familj kämpar mot den deadline som barnets födelse innebär. Ska det behöva födas med sin pappa i fängelse? Allra mest är romanen kanske ändå en skarp iakttagelse för hur ett rasistiskt system rullar vidare, och krossar människor under sina väldiga hjul.

Beale Street i sig är för övrigt inte, som man skulle kunna tro, en gata i själva romanen, utan en gata ur en blueslåt om afroamerikanskt liv i Memphis, Tennessee. En gata någonstans i USA, där människor försöker leva sina liv så gott de kan.

Similar Posts:

• Klassisk essäsamling i reviderad utgåva
• ”Vill jag verkligen bli integrerad i ett brinnande hus?”
• Människorna som passerar
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Det förflutnas förhäxande toner

Inledningsvis slås jag av hur naiv Aljochina verkar ha varit till en början – eller åtminstone framställer sig som. När en vän i förväg exempelvis varnar dem för att deras kommande performance i Moskva-katedralen kan komma att bli mycket kontroversiell, avfärdar de tanken. När myndigheterna efter aktionen söker efter Pussy Riot-medlemmarna, inbillar de senare sig att konsekvenserna kanske kommer att bli några veckor i häkte. Verkligheten blev hårdare än de tydligen hade trott – två år i sibiriskt fängelse.

Skildringen av de två åren i fängelse går undan. Aljochina förefaller konstant ha varit igång med nya protester, nya aktioner, nya överklaganden, nya hungerstrejker – allt för att förbättra den bedrövliga situationen i fängelset för sig och för sina fängslade medsystrar. Och får man tro hennes skildring så ger kampen resultat. Det handlar om förändringar i det lilla – som nya halsdukar till de fängslade eller andra små förbättringar. Men det blir åtminstone bättre tack vare kampen.

Samtidigt blir jag fundersam. Aljochina framställer det hela som en kvinnas kamp mot systemet. Det är hon själv – möjligen med visst stöd från sina advokater – som står för all den kamp som förbättrar situationen. Ingen annan på fängelset verkar göra något. Ja, förutom att tacka Aljochina för hennes insatser då. Kanske är det så det var. Kanske, vilket hon nämner som hastigast vid ett tillfälle, så spelar det in att hon – till skillnad från de andra fängslade kvinnorna – har tillgång till mer resurser och hjälp från professionella advokater. Men kanske speglar det också det faktum att Aljochina i stor utsträckning försattes i isolering – självklart en grym behandling från fängelsemyndigheterna – och därmed inte lyckas få reda på i vilken utsträckning andra fängslade kvinnor också aktivt kämpar för att förbättra sina villkor.

Och möjligen speglar det också delvis Aljochinas egen världsbild. Tidigt i boken skriver hon att Pussy Riot tog på sig sina välkända masker för att ge associationer till superhjältar. Kanske var det på skämt. Men tanken på superhjältar kommer tillbaka när jag läser hennes skildring av kampen i fängelset – för precis som superhjältarnas kamp inte framställs realistiskt, så förefaller den här skildringen inte helt realistisk därför att så mycket verkar utelämnas. Här finns nämligen inte mycket utrymme för djupare reflektioner kring tvivel eller ångest, saknad eller smärta – kort sagt kring priset för hennes kamp …

Aljochinas och övriga Pussy Riots kamp mot den ryska statsapparaten är utan tvekan beundransvärd. Men det är samtidigt en kamp som verkar ha haft ett oerhört högt pris – fysiskt, psykiskt och socialt. Det är dock ett pris som Aljochina tyvärr pratar väldigt lite om. Att reflektera mer över det priset hade nog gjort boken betydligt mer personlig, mer intressant – och kanske också mer inspirerande. Som det nu är så lämnas jag som läsare nämligen med en huvudsakligen obesvarad fråga om deras kamp verkligen var, eller är, värd priset. Det förefaller inte optimalt om nu poängen är att ”alla kan vara Pussy Riot”.

Similar Posts:

• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Punkig aktivisthandbok
• Porträttsamling från fängelset
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt
• Hur samsas vi på torget?

En sådan människa är D Foster. Hon dyker upp på berättarens och hennes bästis Neekas gata en dag, och de tre flickorna blir oskiljaktiga. För ett tag. Tills D:s riktiga mamma dyker upp och hämtar hem henne igen.

D bor annars i fosterhem, och till skillnad från de båda andra flickorna, som är hårt hållna av sina mammor och av hela gemenskapen i kvarteret, drar hon runt lite som hon vill. Hon undersöker New York. Hennes erfarenheter är rätt annorlunda än de mer stabila väninnornas.

Samtidigt är det lätt att förstås de vuxnas fixering vid skötsamhet. Att vara ung och svart är en farlig kombination, inte minst för de unga männen. Neeka har en bror som sitter i fängelse för något han inte gjort, och en annan som försöker förmana sina småbröder att alltid gå lugnt, aldrig dra uppmärksamhet till sig, väcka misstankar eller irritation.

Neeka made a face.

”You think Tash deserves to be in jail?” Jayjones asked her.

“No.”

“You think Tupac deserved to be in jail?”

“Of course not.”

“Then multiply that and then multiply what you get and keep on multiplying.”

“I read they be building more jails than schools,” I said.

Jayjones put his arm around my shoulder. It felt warm and nice there. He put his other arm around Neeka’s. She made another face but let him keep it there.

“Keep reading,” Jayjones said. “You gonna have more people than my thick-headed sister to be convincing about this stuff. It’s crazy.”

“Yeah,” I said, moving a little closer in to Jayjones. “Real crazy.”

Det är en märklig sorts vardag, Woodson beskriver, i alla fall med svenska mått mätt. En där orättvisa institutioner och rasism är något minsta barn behöver känna till och förhålla sig till. Det är förstås deppigt, men kanske inte så mycket som man skulle kunna tro. Det allra starkaste intrycket gör nog ändå hennes gestaltning av gemenskapen i flickornas kvarter, den lågmälda vardagen och den stora värme som ändå finns där.

På sätt och vis med i denna gemenskap finns romanens andra titelperson, rapparen Tupac Shakur. Hans musik och inte minst hans erfarenheter som svart man spelar stor roll för gemenskapen kring romanens flickor. De följer hans med- och motgångar, och berättelsen ramas in av de båda gånger han blir skjuten.

It was hard to read anything about Tupac dying and not think about D. Seems D was right – you listen to Tupac’s songs and you know he’s singing about people like D, about all the kids whose mamas went away, about all the injustice. Brenda throwing away her baby, the cops beating some brother down, the hungry kids, sad kids, kids who got big dreams nobody’s listening to. Like over all that time and distance he looked right across the bridge into Queens, New York – right into Desiree’s eyes. Strange how he saw her.

He saw her.

Så kan människor beröra även om de bara snuddar i utkanten av ens liv, fast de bara är där på radion och i freestylen, eller om de kommer förbi en dag och bara stannar en stund. Bara stannar upp och ser en.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• American Girl
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom

Närbild på Ariel i blå badmössa och regnbågsskimrande skidglasögon, blåsminkad i nedre halvan av ansiktet. Han bär en genomskinlig regnrock med nyckelpigor, bin och fjärilar på.

Men för mig, som saknar referens för vem Ariel är eller hur han brukar porträtteras är den absurda framtoningen bortkastad. Pärlor för svin.

Faktum är att jag blev lite förskräckt när jag läste första sidorna, som är en transkription av Fletcheranstaltens (fiktiva) teatersällskaps uppsättning av Stormen. Jag såg inte fram emot drygt trehundra sidor i samma stil som introt:

Presentatör: Ni ska få se på storm, en enorm storm:
en ylande vind som biter söjmannens kind
besättningen svär, och vad värre är:
det blir skrik och rop, mardrömmars knot
men allt är inte som det ser ut, fan tro’t,
bara s’att ni vet.
Flinar.
Och med detta börjar det.

Så blev det emellertid inte heller. Efter de inledande sidorna är texten inte längre skriven på vers, och handlar inte om Prospero, Caliban och Alonso, utan om Felix, en framgångsrik regissör som över ett par års tid förlorar allt som är viktigt för honom. Han bryts ned och går i självvald exil, efter att ha förlorat först sin hustru, sen sin dotter, och slutligen sitt arbete.

Man kan nämligen fortfarande dö i barnsängsfeber, det är bara inte särskilt vanligt. Och små barn kan dö plötsligt i hjärnhinneinflammation. Och förlorar man sedan det jobb som man älskat så mycket att man rentav försummat det nämnda barnet en aning, ja då är det kanske inte så konstigt att man blir lite eljest. Det blir Felix.

Han hade förstås anlitat hjälp. Han behövde några kvinnor, för han visste ingenting om den praktiska sidan av att ha hand om ett barn, och på grund av sitt arbete kunde han inte vara hos Miranda hela tiden. Men han hade tillbringat varenda ledig stund med henne. Särskilt många lediga stunder hade det emellertid inte blivit.

/…/

Hög feber. Hjärnhinneinflammation. De hade försökt nå honom, kvinnorna, men han hade varit på repetition och gett strikta order om att inte bli avbruten, och de hade inte vetat vad de skulle göra.

Efter förlusten av hustrun och dottern begraver sig Felix i arbete, med en uppsättning av Stormen på Makeshiwegfestivalen. Men så blir han plötsligt avsatt från sin post som konstnärlig ledare. Orsaken bakom hans plötsliga arbetslöshet är Tony – en man som han trodde var en lojal underhuggare, men som visar sig vara ränksmidare och konspiratör.

Felix flyttar ut i en stuga – om inte i vildmarken, så åtminstone en bra bit från närmsta tätort – och påbörjar två parallella, mångåriga projekt: att sätta up Shakespearepjäser med interner från Fletcheranstalten, och att planera sin hämnd på Tony. Häxyngel är en berättelse om hur han får en ny chans att sätta upp Stormen, och med list, scenmagi och illegala droger lyckas förena sina två projekt till ett.

Margaret Atwood är en lysande författare – det råder det knappast något tvivel om. En del av hennes formuleringar gör mig själaglad, som när Felix oroar sig för att hans löständer ska lossna och han ska börja läspa mitt i ett anförande, och ”till och med hans lungor rodnar vid tanken”. Men jag har svårt att komma ifrån att Felix inte är en särskilt intressant karaktär. Han är lite pompös, och självupptagen. Han är visserligen intelligent, men alldeles för medveten om det. Detta förmedlar Atwood föredömligt, men hur välskrivet porträttet än är så gör Felix karaktärsdrag mig ganska likgiltig till såväl hans lidande som hans framgångar, eller för den delen hans planer på att utkräva hämnd. Inte heller någon av bifigurerna väcker något varaktigt intresse hos mig – de är bara spelpjäser i Felix grandiosa plan, som jag ju ändå inte känner särskilt starkt för.

Även om jag föralldel kan se parallellerna mellan Felix liv och den uppsättning av Stormen som han ger tillsammans med sina interner (avsatt från tronen; förlusten av ett barn; planerna på hämnd), så hade nog läsningen vunnit på en större kunskap om, och ett större intresse för Shakespeare än jag kan uppbåda. Kanske lämpar sig den också bättre för läsare som har mer tålamod än jag med självupptagna medelålders män. För i slutänden är Häxyngel för mig en bok som är verkligt välskriven, och som jag väl inte har så mycket ont att säga om egentligen, utom att jag aldrig hade läst ut den om det inte vore för att jag skulle recensera den.

Similar Posts:

• Pest eller kolera?
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Lekfull utflykt i serieland
• Präktig biografi
• Skruvad satir om utopins höga pris

I Jasmyn Wards roman De dödas sång spelar de döda, det förflutna, en påträngande roll. För den dödssjuka gamla kvinnan som trettonårige Jojo kallar Mam, fast hon egentligen är hans mormor. För hans morfar, Pop, som en gång suttit, fast oskyldig, i det fängelse där Jojos pappa Michael nu sitter. För hans och hans lillasysters hopplösa mamma, Leonie, som så fort hon blir hög följs åt av sin döda bror, skjuten i vad hans vita bekanta kom överens om att kalla en jaktolycka.

Mam och Pop är de enda verkliga föräldrar Jojo och Kayla någonsin känt. Leonie har förbrukat deras förtroende. Till och med treåriga Kayla vägrar kalla henne mamma, och uppriktigt sagt verkar Leonie inte ha så mycket som ett moderligt ben i kroppen. Hon fick barn alltför tidigt, är alltför fokuserad på Michael och sina droger. Fast när Michael ska släppas ur fängelset finns den ändå där: drömmen om den lyckliga kärnfamiljen.

Så Leonie stuvar, trots sina föräldrars protester, in barnen och knarkarkompisen Misty i bilen och kör upp för att möta Michael när han kommer ut. Med en liten omväg för att finansiera resan. Det blir en tripp genom USA:s skuggsida, där fattigdom, rasism, missbruk och hopplöshet regerar.

Det hade kunnat vara nästan outhärdlig läsning, om inte Ward fångat det så vackert och med ett så starkt centrum i relationen mellan syskonen. Perspektiven växlar dock mellan Jojo, Leonie och Richie, en pojke som dog på fängelset när Leonies pappa satt där, när det fortfarande var en tvångsarbetsanstalt med närmast slavliknande förhållanden.

Kanske missförstår jag hela romanen, men jag hade kunnat leva utan denna materialisering av det förflutnas förtryck och skuld som är Richie, spöket. Inte minst framåt slutet tycker jag att Ward krånglar till sin berättelse genom att låta honom och de andra döda ta fullt så konkret gestalt. Det får mig att sakna det koncentrerade, enkla (och naturligtvis komplicerade) familjefokuset i hennes förra roman, Rädda varje spillra.

Läsvärd är De dödas sång ändå absolut. Den är skitig, plågsam, dödsföraktande och kärleksfull, hemsökt av det förflutna, men långt ifrån alltid tillräckligt i kontakt med det för att kunna använda sig av, hämta tröst eller styrka i dess sång.

Similar Posts:

• ”I hope that nobody has ever had to look at anybody they love through glass”
• Starkt om orättvisor
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Ett koncentrat av eftersatt mänsklighet
• Porträttsamling från fängelset