1922 gjorde journalisten Ester Blenda Nordström överfarten tillsammans med ett antal förhoppningsfulla migranter. Precis som i arbetet med reportaget En piga bland pigor dolde hon att hon var skribent. Idag kallar vi det att wallraffa, men Ester Blenda Nordström utövade metoden långt innan tyska Günter Wallraff ens var född.

Hon fastnade ett tag på den fruktade sorteringsstationen Ellis Island i New Yorks hamn. Hennes reportage om den krävande skeppsresan i tredje klass och förnedringen som amerikanska myndigheter utsatte folk för är fortfarande frisk och berörande läsning.

Väl inne i USA, det är väl inte alldeles säkert att hon någonsin riskerade utvisning, spårar hon upp svenskar på alla möjliga platser i det väldiga landet. Hemmavid hade den omfattande utvandringen i hög grad förtigits. Den hade ju ägt rum parallellt med en förljugen nationalromantik. Ester Blenda Nordströms arbetsgivare, konservativa Svenska Dagbladet, ville nog gärna ha en viss typ av story från utvandrarna. Och mycket riktigt hittar deras utsända idel rejäla, arbetssamma och ärliga svenskar som i grund och botten visar sig längta hem till ursprungslandet. Ingen har något kritiskt att säga om gamla fattigsverige. I ett fall träffar hon ett äldre par som inte ens kan förklara varför de en gång fattade det drastiska beslutet att överge allt för det okända!

Reportaget syftar inte till att förklara varför så många utvandrade. I stället har Ester Blenda Nordström ett fantastiskt öga för social utsatthet, i synnerhet kvinnornas. Men det är inte ensidigt sympatiska porträtt hon tecknar av unga arbeterskor, bärplockare och hembiträden. Dock sker det oftast i ögonhöjd med den skildrade. Undantaget är de svarta som genomgående omtalas i rejält rasistiska termer. Det kan man knappast lasta Ester Blenda Nordström för, sådan var tidsandan.

Hon har en gudabenådad förmåga att knyta kontakter med människor. Alla möten som boken flödar över av är väldigt levande. Det har gått drygt 100 år sedan Amerikanskt publicerades men texten känns fortfarande väldigt fräsch.

Hos Litteraturbanken finns reportageboken i fulltext.

Similar Posts:

• Wallraffade långt före Wallraff
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Inne i det tysta mörkret
• Det är komplicerat

Vår värld är full av information. Det är svårt att veta vad man ska lita på. Var det där du läste om bara en myt, eller kanske en faktoid? Det här är en bok för alla nyfikna som inte vill bli lurade!

Vi lever i en tid som svämmar över av information, där vi förväntas navigera mellan myter, halvsanningar och rena påhitt utan att gå vilse. Det är en rätt träffande beskrivning av vår samtid, även om den här boken egentligen riktar sig till 9–12-åringar. Eller kanske just därför. För vem av oss, oavsett ålder, har inte någon gång känt sig lite lurad av något som lät för bra, för roligt eller för läskigt för att vara sant.

Faktoider, får vi veta, är sådana där seglivade små berättelser som klistrar sig fast i kollektivet. En del är rena lögner, andra är mer som folkliga skrönor som ingen riktigt minns ursprunget till. De sprids snabbt, förstås, eftersom de kittlar precis rätt delar av hjärnan: det där som älskar det oväntade, det absurda, det som får oss att dra efter andan eller fnissa till.

Boken lovar att läsaren, efteråt, ska kunna avslöja fler av dessa osanningar. Det är ett ganska stort löfte, men också ett lockande sådant. Och även om målgruppen är mellanstadiebarn är det svårt att inte känna att ämnet är minst lika relevant för oss som redan borde veta bättre. För i en tid där allt kan delas, förvrängas och förstoras på några sekunder är det nästan befriande med en bok som vill reda ut vad som faktiskt är sant, och vad som bara är en bra historia.

Boken är uppdelad i tydliga, nästan skolbokspedagogiska kapitel med rubriker som Myter och lögner, Mat och dryck, Sådant som folk får för sig och Sådant man får höra som barn. Det är en struktur som gör det lätt att hoppa runt, men också en påminnelse om hur många olika områden våra små missförstånd och halvsanningar faktiskt hinner rota sig i.

I kapitlet Myter och lögner stöter jag på en gammal klassiker: föreställningen att en djurunge som blivit klappad av en människa automatiskt överges av sin mamma. Det är en sådan där uppgift som många av oss fått serverad som absolut sanning, ofta med en varnande ton. Men nej, så fungerar det inte alls. Harar, rådjur och andra vilda djur är betydligt mer pragmatiska än så. De tar hand om sina ungar även om en människa råkat peta på dem. Däremot är det förstås fortfarande bäst att låta dem vara ifred. Mamman är nästan alltid i närheten, och både stora och små djur har all anledning att vara rädda för oss. Det är inte särskilt vänligt att skrämma dem i onödan.

Sedan kastas vi vidare till kackerlackorna, dessa små överlevnadsmaskiner som väcker så mycket äckel hos så många. Här blandas myter och fakta på ett sätt som både roar och får mig att vilja hålla fötterna borta från golvet en stund. Det är just den där blandningen av det vardagligt bekanta och det lätt obehagliga som gör att man läser vidare med en blandning av nyfikenhet och en liten rysning längs ryggraden.

I kapitlet Historia fastnar jag särskilt för avsnittet om piraternas ögonlapp. Den där svarta tygbiten som populärkulturen envisas med att tolka som ett bevis på ett dramatiskt sår från en svärdsduell i solnedgången. Men nej, sanningen är betydligt mer praktisk än så. Många pirater bar lapp över ena ögat för att det andra skulle vara redo för mörkret. Under däck var det kolsvart, och när man stormade ett fartyg fanns det ingen tid att stå och blinka sig till mörkerseende. Man bytte helt enkelt sida på lappen och kunde kasta sig ner i dunklet med ett öga som redan var perfekt anpassat. Ett slags analog nattkikare, långt innan någon kom på att uppfinna själva kikaren.

Det är just sådana här detaljer som gör boken så underhållande. Hur en bild vi trott oss känna, piraten med ögonlappen, plötsligt vrids ett kvarts varv och blir något helt annat. Mindre romantiskt kanske, men desto mer fascinerande.

Som helhet är Fejk eller fakta? en sådan där bok som smyger sig på en. Man tror först att man bara ska bläddra lite, kanske lära sig något småkul att briljera med vid nästa middagsbord. Men så märker man att upplägget, de korta kapitlen, de precisa nedslagen, den nästan busiga blandningen av myt och vetenskap, faktiskt gör något med en. Det är pedagogiskt på det där avväpnande sättet som inte låtsas vara pedagogiskt.

Humorn ligger hela tiden och vibrerar i bakgrunden, som en liten blinkning från författaren: ”Du trodde väl inte att du redan visste allt det här?” Och det är just därför den är så lärorik. Man hinner inte värja sig innan man plötsligt sitter där och omvärderar sin egen benägenhet att gå på skrönor.

Jag har till och med haft högläsning ur den för mina vänner, och det är kanske det bästa betyget en faktabok kan få. Att den inte bara informerar, utan också smittar. Att den får vuxna människor att luta sig framåt, fnissa till, protestera, googla. Det är en bok som gör världen lite mer begriplig, men också lite mer förunderlig. Och det är en rätt fin kombination tycker jag.

Similar Posts:

• Uäck!
• Faktaspäckat om de åttaarmade
• Djur som inspirerat
• Och nu blir vi kroppsliga
• Sött och äckligt, men varför?

]]> http://dagensbok.com/2025/12/28/sant-eller-falskt/feed/ 0 http://dagensbok.com/2025/11/03/kathy-willis-botanicum/ http://dagensbok.com/2025/11/03/kathy-willis-botanicum/#comments Sun, 02 Nov 2025 23:00:22 +0000 Anna Liv Lidström http://dagensbok.com/?p=114925

Växter finns överallt. De lever nästan överallt på jorden, från de högsta bergen till de djupaste dalarna, från de kallaste och torraste miljöerna till några av de hetaste och blötaste platserna på vår planet.

Så inleds förordet i Botanicum. Boken beskrivs som ett dygnetruntöppet museum fyllt av en extraordinär samling av växter och svampar. Den lovar också svar på hur växterna utvecklades och hur vi uppnådde den mångfald av växtliv som vi har idag.

Det är ingen som vet hur många växtarter som finns på vår jord. Forskarna uppskattar antalet till runt 425 000, men det upptäcks nya varje dag. Det finns tydliga mönster i var på vår jorden växter trivs bäst och vilka förhållande de behöver. Att förstå dessa mönster i växternas mångfald är avgörande för att bevara alla andra livsformer på jorden. Det gäller även oss människor.

Detta gedigna bokmuseum är indelat i olika ”salar” som inleds med entrén. Där ställs bland annat frågan om man någonsin undrat vad man skulle se om det var möjligt att ta sig tillbaka till livets början? För det utlovas det om du läser denna bok. Sedan följer en sal där alger, mossa, svampar och lavar med mera presenteras och förklaras. Vi rör oss vidare mot träd och buskar. Där lär jag mig att alla barrträd har två sorters kottar, hon- och hankottar. Hankottarna är ofta mindre och producerar flera korn av gult pollen. Honkotten består av träiga, sammanlänkade fjäll.

I sal 4 möter vi örtartade växter. Där lär vi oss om blommans struktur, vilda blommor, odlade blommor och massor av annat. Det berättas att blommor är naturens sätt att visa upp sig. Anledningen till detta handlar om reproduktion, och visst kan man dra paralleller till oss människor… Vi har nog alla stött på fägring hos folk och blivit attraherade.

Illustrationerna är vackra och detaljrika. De liknar gamla växtplanscher. De är både konstverk och kunskapskällor på samma gång. Man ser att de bygger på noggranna studier och hjälper säkert läsaren att förstå växternas anatomi och ekologi på ett pedagogiskt vis. De gör också denna A3-bok luftig och tilltalande. Målgruppen är nio till tolv år men jag är beredd att vidga den till 3 till 103. Här finns garanterat något för alla. Själv dras jag mot avsnittet om köttätande växter. Tänk att det finns växter som fångar och äter levande byten. Jag läser att deras köttsug beror på att de har ett behov av kväve, vilket alla växter behöver för att tillverka klorofyll. Men här läser jag att köttätande växter ofta lever i mossiga eller sura miljöer med lite kväve så de behöver få det från en annan källa.

Summa summarum är Botanicum en fullkomligt fantastisk och snillrik bok. Den informerar, inspirerar och utbildar sina läsare i naturens fantastiska värld.

Similar Posts:

• Fröjd för ögat
• Faktabok för de yngsta
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Vad är egentligen en svamp?
• Från småvatten till glaciärer

I slutet av september kom så den fristående fortsättningen Vitön och fick omedelbart tryckas i ny upplaga. En systerbok som till utseende och form av Lotta Kühlhorn är snarlik och som på samma sätt drar in läsaren i spänningen och anspänningen, där två epicentra är benen och boken. Benen är de skelettdelar som skulle kunna ge svar på så många frågor men de ben som ursprungligen forslades från Vitön kremerades så den vägen är stängd. Eller? Det borde ju finnas ben kvar och om man skulle kunna få tag på dem… Boken är Andrées sista dagbok, som är så svårt skadad av väder och vind och tidens gång att bara fragment varit läsliga men med ny teknik måste det ju gå att få reda på mer. Så hon går ännu längre in i det som finns att skärskåda och analysera och samtidigt ännu längre in i sig själv.

Med tanke på att jag storögd läste Med örnen mot polen som barn (den stod i min farmors bokhylla och min far talade om den) är det väldigt konstigt att jag inte läste Expeditionen förrän förra sommaren. Då läste jag först om Med örnen mot polen och sedan den och så var jag totalt fast, långt senare än alla andra. Och det var då jag upptäckte dem, alla vänner, bekanta och kollegor som också läst och dragits med. Så började jag tänka på Andrée-expeditionen som de medelålders kvinnornas romarrike.

Och nu har jag med dem kastat mig över Vitön och läst mig in i natten, fascinerad av hur spännande det kan vara att läsa också när man redan vet utgången av ett särskilt skede, hur intressant också det ganska mödosamma eller tråkiga blir när någon riktigt engagerad skildrar det. Men det räcker inte med enbart engagemang. Man behöver ett språk och en förmåga att förmedla både fakta och känslor och det har Bea Uusma så att det räcker och blir över.

Hon lyckas hela tiden med avvägningen mellan det som skulle bli väldigt detaljerat fackspråk och det tillgängliga, det kliniska och det djupt mänskliga. Det som rör Andrée-expeditionen i sig och det som rör henne själv. Hon dissekerar såväl fynd som sitt eget arbete, sina tankar och sina känslor.

Naturligtvis finns det överlappningar mellan de två böckerna, även om en hel del tas om hand redan i det allra första kapitlet, som innehåller en summering av vad hon redan vet vid det laget. Någon gång görs det ett större nummer av en upptäckt än vad som kanske är befogat men samtidigt – trots att man egentligen vet något kan man plötsligt inse något mer om vad detta innebär och detta kan leda till något helt nytt.

Här, liksom i Expeditionen, är vetenskapen och konsten oupplösligt förenade med text, bild och form som samspelar och kontrasteras mot varandra. Det poetiska och akuta i texten är flankerat av diagram för att analysera sannolikheter kring olika händelseförlopp, rutnät med sammanställningar av fakta och kemiska tabeller. De gamla fotografierna tagna av Strindberg och bilder från 1930 kompletteras även här med fotografier av författaren själv. På väg mot Vitön, i ett labb, på sitt kontor.

Det är vackert och ibland outhärdligt sorgligt med denna avlägsna ö som inte besvarar hennes kärlek, som om den skulle ha något val. Hon ger allt till Vitön och Vitön ger så lite tillbaka och ändå fortsätter hon. Men på vägen finns också människorna som hjälper till, en turistgrupp som finkammar ett stort område på en annan ö, en löst sammansatt grupp som tolkar textfragment.

Jag lägger ifrån mig Vitön med en svagt molande besvikelse; jag hade velat ha fler svar redan nu – och jag hade velat stanna längre i den värld hon skapar.

Men hon fortsätter. Det tar inte slut, det kommer inte att ta slut, hur nära det än är. Och vi hejar på henne, önskar att allt ska gå vägen, håller tummar och tår och andan för finansiering och planering och islossning och vindriktningar och isbjörnar och Fan och hans moster för vi vill vill vill att Bea ska få söka ännu mer och längre in och skriva en bok till och en bok till.

Similar Posts:

• Ett rop på hjälp
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En familj drabbad av antisemitism
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gosedjur som självklara samtalspartner

Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En sorts hemlig klubb
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Då och här och nu

Min farmor var så stolt över honom, över hans utbildning och hans yrke – han blev läkare – och så glad över presenterna hon fick vid hans besök eller de gröna kulorna som hon fick tillsammans med annat från Fazer i postpaket till jul.

Hela tiden när jag läser De finska krigsbarnen tänker jag på Reijo och allt jag inte vet om honom. En släkting men ändå inte, en som var närvarande i sin frånvaro.

Hanteringen av dessa barn är ett intressant och ganska obehagligt ämne som många av oss vet väldigt lite om. Undertiteln lyder ”ett nordiskt familjedrama” men i många fall skulle man kunna ändra formuleringen till ”familjetrauma”. Det var ändå omkring 70 000 barn som rycktes upp från sina hem och familjer och skickades till Sverige och mångdubbelt fler människor vars liv påverkades.

Retoriken som användes för att övertala de finska föräldrarna att lämna bort sina barn – och för att övertala svenska familjer att ta emot dem – ter sig med nutida ögon bitvis ganska magstark och med dagens syn på barns psykologiska utveckling framstår mycket av det som betraktades som fullständigt normalt närmast hårresande. Bara en sådan sak som förväntningarna som var både uttalade och outtalade men svåra att leva upp till. Barn som lämnat allt de kände till skulle vara tacksamma, snälla och hjälpsamma, trots att de inte förstod språket som talades och inte själva kunde göra sig förstådda.

De finska krigsbarnen bygger på brevväxlingar mellan främst de finska mödrarna och de svenska fostermödrarna. Det innebär att det sällan eller aldrig finns någon kunskap om vad som hände sedan och barnen och deras föräldrar blir mer av representanter för en känsla eller hållning än verkliga människor, samtidigt som det är det individuella perspektivet författaren vill åt.

Tyvärr blir levandegörandet också lidande av upplägget där i stort sett varje kapitel inleds med vad som ska skildras, de tre barn och/eller mödrar som står i centrum. Därefter vidtar själva skildringen, som delvis blir en upprepning och därpå en slutsats, som följs av en kort beskrivning av vad som ska ske i nästa kapitel. Intrycket blir av att det staplats korta uppsatser på olika teman.

Men min kritik till trots – det är många viktiga aspekter som tas upp, och även om vissa av dem hade kunnat utvecklas mer är det här en början. Något av det slående är hur man inte tycks ha räknat med att ett år eller två är en evighet för små barn och att de emotionella effekterna inte fanns med i beräkningen, vare sig vad gäller barnen eller föräldrarna, och en förfärlig följd av det var den behandling som barn som inte kunde anpassa sig kunde utsättas för.

Similar Posts:

• Att dela ett odelat liv
• Värdet av ett liv
• En pappas historia
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

I Hjalmar Söderberg och eftervärlden får läsaren stifta närmare bekantskap med både personen Hjalmar Söderberg och hans huvudkaraktärer (som på olika sätt återkommer i flera av hans böcker). Det är en blandning av karaktärer inspirerade av honom själv, samtida vänner och fiender, samt rent fiktiva personligheter. Trots att Hjalmar Söderberg inte publicerade särskilt många skönlitterära romaner har han gjort stort avtryck, de flesta av oss har någon gång stött på Doktor Glas i skolan. Flera av hans böcker har också inspirerat författare att skriva egna fortsättningar, eller samma historia utifrån ett annat perspektiv. Mest känd är nog Gregorius av Bengt Ohlsson som handlar om den man Doktor Glas bestämmer sig för att ha ihjäl.

Trots allt detta var det många av dåtidens litteraturkritiker och författarkollegor som ansåg att Söderberg och hans böcker snart skulle vara bortglömda. Ack så fel de hade, det är istället de som glömts bort och Söderbergs böcker som fortsätter att leva och frodas. David Andersson tar med läsaren på en intressant resa genom den samtida litteraturdebatten och litteraturkritiken. Vi får följa med i tidens svängningar och se hur Söderberg presenteras som både förlegad, för radikal och helt fantasilös. Intressant att konstatera är att han aldrig tycks hinna bli inaktuell, böckerna faller aldrig i glömska utan fortsätter att diskuteras. Under hans livstid, efter hans död och ända in i nutid. Utan avbrott.

David Anderssons genomgång av litteraturvetarna och kritikernas åsikter om Hjalmar Söderbergs verk och liv är både lättillgängligt och intressant. Läsaren behöver inte själv vara bevandrad i vilka alla de gamla författarna var och vad de skrivit, det är intressant läsning ändå. Deras reaktioner säger mycket om den tid de verkar i, och hur mycket som hinner förändras på ett sekel. Religionens roll har exempelvis förändrats radikalt, både i samhället och litteraturen. När Doktor Glas gavs ut fick den inte särskilt mycket positiv uppmärksamhet, boken och handlingen överskuggades av hur Söderberg kunde framföra ett sådant prästhat i skönlitteraturen. Själv blir jag sugen på att göra ett återbesök hos Doktor Glas, och inser att det är hög tid att ta i tu med resten av Hjalmar Söderbergs böcker. Hur fantasilösa kan de egentligen vara?

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidlösa moralfrågor
• Stockholm ska läsa von Born
• Mycket mer än bara tantsnusk

Skogen är en berättelse som kan läsas från pärm till pärm, men fungerar lika bra som ett uppslagsverk. Tora Wall tar med läsaren ut för att upptäcka skogen på nytt. Genom sägner och sagor får vi också möta historiens Sverige. För det finns ju såklart en bakgrund till alla de berättelser som rör sig genom tiden. Och det skadar inte att veta hur man håller sig väl med både skogsrå, troll och älvor. Och varför det är farligt att röra sig i gränslandet mellan natt och dag, mellan skog och öppna ytor.

I Skogen får läsaren fördjupa sina kunskaper om skogens djur och växter, men även de mytomspunna väsen som gömmer sig däri. Det är både en historiebok och en skogspraktika för den som vågar sig ut i de allra djupaste skogarna. Visste du att om du går vilse så är det bäst att vända kappan ut och in? Men är du bara lite vilse kan det räcka med att vända ut och in på en ficka.

Jag gillar hur de stora penseldragen blandas med anekdoter och berättelser om alldeles vanligt folk. Vi rör oss från berättelser om världsträdet Yggdrasil till berättelser om vardagen i fäbodarna om somrarna. Utöver berättelserna är illustrationerna i Skogen helt magiska, det märks att bilderna är noggrant utvalda och skapar en extra dimension till läsandet. Jag kan sitta och bläddra i boken bara för att titta på allt det vackra, precis som när jag var barn.

Att Skogen blev nominerad till Augustpriset gör mig inte det minsta förvånad, den är både lärorik och välkomnande även för den som sällan läser facklitteratur. Det är en bok jag kommer återkomma till många gånger.

Similar Posts:

• All världens onda gengångare
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen

Pennan är vassare än svärdet. Följaktligen har det skrivna ordet i alla tider riskerat att förbjudas eller förstöras. Skälen är många till att censurera eller bränna böcker. Det mest uppenbara är väl att man, som Tysklands nazister, vill utrota förhatliga idéer. Men i vår tid förekommer också sådana skäl som att man vill skydda barn mot rasistiska fördomar och rensar ut n-ordet eller hindra ungdomar från att ”bli” homosexuella; hundratals böcker förbjuds i detta nu från skolbibliotek i republikanskt styrda delstater i USA av just det skälet.

Här i Sverige har vi haft en våg av aktioner där man bränt koraner. Religionskritik, hävdar aktivisterna. Hets mot folkgrupp eller Natofientliga påverkansoperationer, anser andra.

Censur och bokbål är företeelser lika gamla som boken själv. Ida Ölmedal följer kontroverserna kring vissa titlar genom historien. Ett exempel är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr. Denna bok tycks alltid ha varit kontroversiell. Samtidigt har den genom alla år varit en storsäljare. Först var det svordomarna som upprörde, senare skildringen av svarta. Goethes roman Den unge Werthers lidanden ansågs kunna bidra till självmord, den så kallade werthereffekten, vilket motiverade förbud.

Ida Ölmedal tittar närmare på de så kallade triggervarningarna, på metoo-eran och på historien av svenska förtalsmål mot böcker, i synnerhet Cissi Wallins Allt som var mitt och Ing-Marie Erikssons Märit.

Där man bränner böcker är som synes en spretig bok men Ida Ölmedal förmår hålla ihop sin undersökning mästerligt. Hon strävar inte efter att skriva läsaren något på näsan. Snarare har hon gjort en uppslagsrik essä som vidgar vyerna. Inte minst uppskattar jag de historiska tillbakablickarna. Det är annars så lätt att man fastnar i vår egen tid och tror att den är värst i de här avseendena.

Jag finner hos mig själv en längtan efter ett konsekvent förhållningssätt. Det vore härligt att kunna bestämma sig för en linje och sedan leva efter den. De självutnämnda ”yttrandefrihetsextremisterna” framstår ena stunden som härligt rock n’ roll. Man vill vara en av dem. I nästa stund blir jag betänksam. Jag menar, bör verkligen precis allt vara tillåtet att skriva och uttala? Finns det någon som inte tror att yttranden kan utgöra ett allvarligt hot mot vår tillvaro? Ta exempelvis Julius Streichers tidning Der Stürmer. Jag är övertygad om den judehatiska satiren bidrog till Förintelsen.

Men samtidigt är det uppenbart att censur lätt kan bli precis lika systemhotande. Det behövs alltså balansgång och kompromisser. Tillvaron är just så myllrande komplicerad som Ida Ölmedal framställer den.

Similar Posts:

• De välfödda stundernas Sverige
• Rappt om upptakten till den arabiska våren
• Elegier med ett lovande bildspråk
• Obscenity, who really cares?
• Övergripande bok om förlag