Snart är våren här! Har ni varit ute och hoppat hopprep ännu? Eller provat gungorna i lekparken? Leklusten brukar ibland hålla sig gömd och kanske skakar du på huvudet och svarar nej när den ivriga frågeställaren riktar sin blick på dig. Bilderboken Mirabell och Astrakan handlar om två flickor som träffas vid en lekplats med […][...]

Under en löprunda år 2014 faller Wendy och slår ansiktet svårt. Hon är femtiosex och lever ett aktivt liv som arbetsschemakoordinator inom den offentliga sjukvården i Yorkshiretrakten. Efter att levt som ensamstående med två flickor är Wendy van att vara den som har kontroll, som organiserar. Hon som minns allt och alla. Men de senaste […][...]

Det finns barndomar och barndomar. I litteraturen finns de överallt. Klassiska teman är frånvarande fäder och onda mödrar. Eller onda fäder och medberoende mödrar. Det speciella med Leonora Christina Skovs autofiktiva roman Den som lever stilla är att föräldrarna verkar ha ingått en pakt. Enad front. Två vuxna mot ett barn som är beroende av […][...]

En tungt betitlad man framför sina nedlåtande synpunkter på en kvinnas föredrag på en konferens. Hon har ett tydligt minne av vad hon tänkte medan han pratade: Ska inte du ramla omkull nu. Ska inte du trassla in dig i några kablar framme vid projektorduken på vägen ut och ramla och slå i huvudet i […][...]

Det finns författare jag läser mer för deras språkvärld, än vad de kanske råkar ha för motiv med det de skriver. Så har det varit med Aase Bergs texter som jag läst i DN eller i någon antologi. Haggan är det första roman jag läser av henne, eller vad nu jag ska kalla denna bok. […][...]

En kvinna på besök i en jaktstuga börjar undra varför stugägarna inte återvänt från sin shoppingrunda och ger sig av för att möta dem. Plötsligt går hon in i någonting glatt, hårt och osynligt som sträcker sig så långt hon kan gå i bägge riktningar. Långt senare börjar kvinnan skriva ner sina upplevelser bakom väggen, […][...]

Jag trivs på kyrkogårdar och förargas inte över motionärerna som skrider över de grusgångar som slingrar sig fram mellan gravarna. Man behöver inte göra en kyrkogård till endast ett dödens område; växtligheten måste inte endast utgöras av idel dystra kvistar. För många av dem som nu vilar där var döden en befrielse och alltså efterlängtad. […][...]

Jag ska erkänna en sak. När feminister ska beskriva ”kvinnliga erfarenheter” infinner sig ofta ett kliande obehag hos mig. För ofta innnebär pratet om ”gemensamma erfarenheter” att jag än en gång få uppleva känslan av att Inte Passa In. ”Kvinnliga erfarenheter” tenderar nämligen väldigt ofta att kretsa kring erfarenheter rörande män, och relationer till män […][...]

Vad menas med bokens titel? Är livet ett as? Eller är det en gåva från Nina Hemmingsson till läsaren: Här har du livet, ditt as. Och ja, jag gillar det – här har du recensionen, ditt as. Jag är oförlåtligt dålig på att läsa liknande serieböcker eller hur de nu kategoriseras. Sara Granér har jag […][...]