Jag hade ett samtal härom veckan som fick mig att inse att religion på individnivå inte intresserar mig mer än måttligt. Religionskritik duggar som vanligt tätt och är i vanlig ordning sällan nyanserad; ofta handlar det om alltför generaliserande bilder målade med alltför grova penseldrag och föga fantasi. Om vi nu ändå av ren lättja […][...]

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är […][...]

Strax före julafton 1914 fick författaren och teologen Emilia Fogelklou, då 36 år gammal, ett tjockt brev som hade skickats till henne från en för henne okänd person. Hon öppnade det först på julaftonskvällen. I det stora kuvertet hittade hon en svensk översättning av den första sången i Dantes Divina Comedia, skriven på några ljusblå […][...]

Elin Wägner, Ada Nilsson, Klara Johanson, Honorine Hermelin … För mig var det alldeles nyss vagt, om ens det, bekanta och inte så lite dammiga namn. I Ulrika Knutsons förträffliga sällskap kommer ointresset emellertid snabbt på skam. Det är bara att fråga sig varför jag inte känt till alla dessa fantastiska kvinnor för länge sedan? […][...]