Jag hade ingen särskilt levande relation till Elmer Diktonius och Edith Södergran. Till enstaka dikter, absolut, men inte till poeterna som personer. Jag tycker ofta att författare i alldeles för stor utsträckning blandar sig i, eller blandas in i, hur deras texter läses. Så möter jag de båda finlandsvenska poeterna en vårdag i Magnus Nilssons […][...]