Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

För mig – liksom troligen för många andra – har hon alltid framstått som gäckande, med sin abdikation och sin konvertering till katolicismen. På porträtt syns hon avbildad med flödande sidenklänningar men beskrivs oftast som ful. Också här förblir hon ganska vag i konturerna. Hon får visserligen komma till tals själv också, eller får åtminstone vara den som är i berättarens fokus, men först är det moderns upplevelser och tankar som skildras, därefter får vi följa Axel Oxenstierna, kanslern, förmyndaren.

Jag kommer att tänka på något från skådespeleriet – att när man spelar drottning handlar det mer om hur andra spelar omkring en än vad man själv gör; statusen ligger i hur andra behandlar en, och här är det definitivt de andra som spelar fram drottningen. Samtidigt skevar det – hon har sin börd, sin krona, sitt arv men är samtidigt begränsad och kringskuren av sitt kön.

Den man lär känna bäst är Axel Oxenstierna, hatad av Kristina men också älskad. Mannen som försummat sin familj för sitt lands och sin drottnings skull, som tyckt sig göra rätt men som börjar tvivla. Här får han bli så mycket mer människa än läroboksgestalt. Varför är det så? Varför får vi komma honom närmare? För att respekten hos författaren där är mindre?

Miljöskildringarna är det som främst målar fram det avlägsna 1600-talet. Det är dragiga rum och dimmiga morgnar, stinkande rännstenar, sammet, siden och lump. Det är stampande hästar, kroppsodörer, blod och död. Kostymdramat är avklätt, även om hon inte går fullt så långt som Niklas Natt och Dag gör i sin trilogi om slutet av 1700-talet.

När man skriver historiska romaner är språket alltid en utmaning och här tycker jag inte att det fungerar så bra. Den huvudsakligen höga nivån bryts av nutida talspråk och rena språkfel som stoppar upp läsningen. Det förekommer också avsnitt som är en imitation av 1600-talets skriftspråk, som jag inte tycker tillför så mycket, mer än ytterligare ett perspektiv.

Men det finns ett väldigt vackert avsnitt mot slutet, ett längre stycke som griper tag i mig och som får mig att önska att mer av romanen varit skriven så. Det är ett fritt poetiskt flöde som öppnar upp till något annat. Det blir än mer effektfullt som kontrast till den övriga texten och är kanske medvetet använt så, men jag hade som sagt velat ha mer av det, fått komma närmare den gåtfulla huvudpersonen, hon som var Vierge moderne långt innan Edith Södergran skrev:

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut […]

Similar Posts:

• Förvånansvärt fräscht
• Vänsterprassel i arkiven
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Makt och prakt i svensk barock
• ”Words and ideas can change the world”

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Det blir inte riktigt som de tänkt. De har längtat bort från Helsingfors. Från staden. Men naturen som möter dem är inte den romantiska idyll som de fantiserat om. Istället är den vild, oberäknelig och luktar illa. Husgrunden fylls sakta av dyvatten. Ett älgkadaver ruttnar bort i skogen. Här kan finnas orm, så det är säkrast att använda stövlar. Och i havet har någon drunknat. Farorna lurar överallt och precis när semestern ska börja blir Erik av med sitt jobb.

Kanske är det lika bra att ge upp? Likt de forna miljöaktivisterna Chris och Marika (Julias barndomsvän) som menar att klimatkrisen ändå har gått för långt. Det finns inget mer att göra. Chris är numera ledare för Aniararörelsen vars medlemmar ägnar sig åt att sörja det som varit, och åt att med Edith Södergrans ord ”bejaka livets långa timmar av sjukdom”.

Philip Teir skildrar en samtid där undergången är ett ständigt hot och där de vuxna verkar vara inkapabla att axla något som helst ansvar. Det här gäller oavsett om man som Erik och Julia lever i en kärnfamilj, eller om man som Chris gör uppror mot monogamin och bejakar sina djuriska impulser. Karaktärerna längtar efter kärlek, men kan inte, eller orkar inte längre ta hand om sina relationer. De sitter fast i sina narcissistiska drömmar och är samtidigt oupphörligt ängsliga över att ha gjort fel livsval. I takt med att semesterveckorna skaver av civilisationens tunna fernissa uppenbarar sig deras desperation och tomhet. Philip Teir ger detta tillstånd en magnifik skepnad i älgen som fastnat mellan två träd i skogen.

Julia var inte riktigt förberedd på hur stort djuret faktiskt var. Det hade antagligen hängt där väldigt länge, för kroppen var mer eller mindre uttorkad och sönderäten, med skelettet tydligt synligt. Bara älgens ben och klövar såg ut att ha sparats, och fläckvis fanns det päls kvar på kadavret. Innanmätet var helt urholkat, men huvudet, eller kraniet, var spöklikt uttrycksfullt, som om det tittade rakt på dem.

Det är de unga som står för hoppet i Philip Teirs roman. De som ännu inte har ruttnat inombords. Här finns tonåringarna Leo och Alice som upplever sin första sommarförälskelse. Och tioåriga Anton som, i motsats till sina föräldrar, ser och tar in allt som händer runtomkring honom.

Philip Teir har valt att låta många karaktärer komma till tals i romanen vilket ger berättelsen bredd. Men det ständigt skiftande berättarperspektivet gör det också svårare för läsaren att komma någon in på livet. Karaktärerna förblir ytliga bekantskaper och dialogerna känns ganska ofta stela och onaturliga. Kanske är det ett medvetet grepp för att förstärka de svårigheter att komma varandra nära som personerna i romanen brottas med. Men det gör mig också vagt missnöjd med läsningen.

Titeln, Så här upphör världen, skvallrar om att Philip Teir har funnit inspiration till sin berättelse i T.S. Eliots dikt ”The Hollow Men”. Men han har nog också, likt T.S. Eliot sneglat lite i klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad. Är inte Chris egentligen en samtida inkarnation av Kurtz? Och påminner inte naturen vid sommarhuset i Mjölkviken lite om djungeln vid Kongofloden? Om du bestämmer dig för att läsa Så här upphör världen så får du många möjligheter att klura kring de litterära referenserna och avtäcka byggnadsställningarna runt romanprojektet. Och det är inte det sämsta. Särskilt när det leder dig fram till texter som denna:

We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar

Ur ”The Hollow Men” av T.S. Eliot

Similar Posts:

• Årets roman är starkt lyrisk
• Samtiden speglar sig i skärvor av Orestesmyten
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Modernismens främsta dikt
• Intervju med Nicola Lagioia

En tisdagskväll med fortsatt sol över hela landet kvävs en // medelålders man under tunn gul filt på sjukhus i den södra delen // av staden

Raderna som gett namn åt poesiserien är hämtade från Edith Södergrans dikt ”Blixten”. I litteraturen kan det gamla kasta ett sken över nuet, och det nya kan svara det gamla. Med en årligen återkommande antologi, vill vi låta nya röster bryta fram. Så skriver förlaget själv på hemsidan för att beskriva antologiserien Blå Blixt, där Den sista fasta kontinenten är den tredje titeln.

Elis Burrau, däremellan:

På sommaren dog man framför utemöblerna du sa möblemang jag // hade tändvätska i munnen. Du tittar på det egna ögat när jag sprutar som en drake.

Min första läsning, den intuitiva och inkännande, lämnade ett rätt splittrat intryck. Poeterna Sami Hatira, Jennie Spetz, AnnaCari Färnskog, Kassandra Smith, Elis Burrau och Daniel Mårs är alla väldigt olika. På tematiska plan, på det språkliga angreppsplanet. I en andra och en tredje läsning förstår jag att jag sökt på fel nivå.

Sami Hatira, däremellan:

Hon sa låt mig dö // och någonstans // i den smärtan // kom jag // med ett bultande hjärta

Ordet antologi betyder bukett och ska behandlas som en sådan, sade min skrivarfröken Lotta till mig under tiden på skrivarlinjen för mer en tio år sedan. Denna korta utsaga har sedan hjälpt mig att angripa alla dessa antologier som släpps: För att summera en tid, ett tema, föra fram något eller driva en (eller flera) teser. Som en bukett blir antologin som publikationsform den helhet den inte alltid hade kunnat vara annars. En samling texter vars inbördes gemensamhet inte nödvändigtvis måste vara klar vid första anblick, eller ens någonsin.

Den sista fasta kontinenten får hjälp av metaforen på grund av sin diversitet. Jag fattar att jag behöver jag andas lite och byta muskelgrupp mellan läsningarna av dessa olika poeters alster. Detta gör ju naturligtvis inget i sig: redaktörerna Casia Bromberg och Sanna Svanberg ger redan på första sidan en anvisning till mig som läsare vad det är de vill med denna samling. Att föra fram sex debutanter. Sex angelägna debutanter.

Kassandra Smith, däremellan:

Det finns en tystnad som inte omfamnats. // Söka hit. // Samma. // En gatsten som inte kastas. // Bara sådär.

Jag minns från någon recension från när boken just kommit där recensenten tveklöst burit Sami Hatiras 12 dikter med sig efter läsning, och på sätt och vis håller jag med hen. Den stillsamma skildringen av våldet och dess knivskarpa lämning inuti barnet. Jag vill också mena att möjligen blir AnnaCari Färnskog mitt lyriska eko: en iakttagande skildring av döendet. Dess aura och kärna. Daniel Mårs komponerar i sina Simonillusioner en pulserande sång vars perspektiv zoomar in och blir trängre men aldrig för trångt. Antologins alla beståndsdelar är obönhörliga. De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa.

Daniel Mårs, däremellan:

Simon // är främlingen på skogsvägen // avlägsna billyktor //ljusa jeans // en plats där allt är mörkt // en plats som ser helt annorlunda ut i dagsljus

Jag tänker kanske att texterna var för sig får stå för varsin sista fast kontinent? Våldet, sorgen, längtan, kärleken. Alla dessa ikoniska ord som aldrig töms på innehåll om de handskas med på rätt sätt.

I mina ögon blir Den sista fasta kontinenten en yta för sex poeter att samsas. Olikheterna blir deras styrka. Det blygsamma antalet författare gör dem alla synliga.

Jennie Spetz, avslutar:

Jag ser mitt eget ansikte som barn // vänd mot alla dörrar // Tv-apparater, medresenärer //ögonen som myggvingar // darrande, tar in allt // allt, för vem som helst.

Den sista fasta kontinenten lämnar mig dock inte splittrad och ofokuserad. Det är något med dikterna som omöjliggör det.

Similar Posts:

• Mittemellan hallon och bensin
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Poesins framtid?
• Roligt och rörande om Mannen
• Skimrande äckel och mörker

vi växte upp
och frånvarande fäder
var snarast en lag
gjordes om
till något smärtsamt och vackert
som måste avsluta varje film
helst skulle hjälten dö på slutet
eller tyst stolt och hemlighetsfull
rida in i solnedgången och försvinna

Godståg, tillbakablickar och frånvarande fäder, som ”verkar tro / att allt kan göras ogjort / han har glömt / att han redan hälsat på döden en gång / och döden såg sin chans / blåste ut hans hjärta för gott”. Istället vänder sig dikterna till litteraturens hjältar, fadersgestalter i den enda sanna världen, fantasins eller den bortom, diktarens i diktens.

I avlutade dikten Alla var där så möter han i en dröm, på Café Vieux Cimetière, sina livshjältar – och i blickar på dessa döda – ger dem maniska eller av sorgmod subtila slumrande karaktärsdrag. Walt Whitman som sitter och fingrar på en miniatyrkarusell och försöker sätta dit en ängel ”men hon trillar av” – han frågar om Whitman läst Edith Södergran. När diktaren skakar på huvudet läser han högt: ”var lugn mitt barn / det finns ingenting och allt är som du ser / skogen röken och skenornas flykt / men jag längtar till landet som inte är / för allt som är / är jag trött att begära”. En drömdikt som ger liv åt hans språkliga farsor – och som själva är faderlösa, Öijers barndomshjältar; fäder i vad lyriskt bortom. Tillbaks i dåtid för tanken och språket. En underbar långdikt, som ger boken alla färgerna – men drar det fragmentariska och spontana i dess brist på disposition till sken av en ganska skum samling dikter utan relation till varandra. Med andra ord, vad vill Öijer?

Istället får varje dikt ge vad den ensam kan och strömma in och ut och du får ut lite vad som ditt sinne tillåter.

Jag tycker att det känns som att läsa en efterskörd. (Tystnad …) Vilket det givetvis inte bör kännas som.

En samling ointresse för vad nytt – och viljan att hänga med i sin egen konstart. Han ser sitt liv som ett godståg, sitter och räknar vagnarna på en övergiven station; det är natt och han räknar 54, 55, 56 – räknar längtande bort till landet som inte är och aldrig har varit mer än som dikt. Sliten reflektion en spegling bortom vad verkligt. En efterskörd.

Men å andra sidan har många dikter, om än mättat, ett engagerat socialt driv och patos.
”vår kung är ingen kung /drottningen ingen drottning /har aldrig varit / alla vet vad dom är / dom är ett hån mot varje sagobok”. Vilket är i skönt. Dikterna är ganska profana.

all Street
dödens casino
slogs i spillror
finansmännen

satt skrikande på golvet
knuffades och slogs om en skål ris
skjortorna hängde i trasor
revbenen stack ut

Eller i slummer en hämnd.

”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd” Öijer håller ekologins talan, inför människosläktes brott mot naturen. Denna ekologiska dissonans och självförödelse. Och han drömmer sig gärna bort i små fantasifoster – som sagt: ”i varje land / finns ett annat / där inga moln är via sår på himlen / ett handslag gäller / ingen läser andras brev / och varje fiende har tydliga drag /…/ vägarna måste först / be skogen om lov / och tystnaden målar sej vacker /… / jag litar på regnet därute / när det hamrar mot marken / som om det vill gräva upp och rädda / något dyrbart och levande / som stampats ned och gått förlorat”.

Dikter i sorgmod. Eller i djup sorg, ilska och vanmakt – mycket känns ju igen. Vissa dikter upplever jag konventionellt Öijerska, de känns som lästa för länge sedan och skrivna. Samma versmått. Från något konkret i korta hastigt inledande rader, till en lång kraftfull surrealistisk mening, essens skapt av kontrasterna mellan det konkreta och hans symbolik. Drivna med en genial språklig melodi. Redan gjort, dock.

Och synd denna hållning. Att Öijer inte längre vill det han kan, kunde (som han kan). Det är synd.

I stället små pikar till den värld som inte berör honom. Tycks det. En samtid som Öijer finner ödslig och fantasilös och dum. Och visst är den dum. De flesta upplever den så, samhället känns dumt för att det ofta är så. Vi kan ju inte mer än instämma Bruno! Oss främlingar. Vi är främlingar hela bunten. Hej, främling! Jag räknar mina godsvagnar. 34, 35, ett pucko av värde eller utan. Som hellre förkastas och förenklas än kan problematiseras och sättas i konstruktivt sammanhang. Tycks det. Öijer, (fråga Whitman). Tar han sånt för sanning?

Och se där på poesins roll! och språkets behov av förnyelse. Förskjutet därhän, återigen. Tick tack!

Jag har svårt att ta åt mig dessa pikar från ovan. Ovanifrån, hör profet Öijer talar! Kanske dags tycker jag att göra något radikalt åt vad fan som väcker avsky. Poet Öijer är väl med i det här spelet har makt att upphöja och ge kraft åt vår kollektiva sinnlighet? Eller hur?

Hans liv är ett godståg på natten, lika många vagnar som år – han står vid en station och räknar dem. Ungefär som hans diktsamling. Ett godståg.

Jag vill känna ett sammanhang, en konstambition. Och natten viskade Annabel Lee innehåller – visst bra dikter, men uppslängd som en textsamling utan ackord – kanske en snygg bok för vidare recitationsturné? Kanske ger det mening?

Denna efterskörd, att ta betalt för. Diktsamlingen som fick all medial uppmärksamhet i det offentliga i år. Är det då inte i viss mån en anledning till något sammanhängande och viss poäng med framåtrörelse? Nej, istället; ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.

Skär du tillräckligt djupt i Öijers diktsamling – så stöter du på en beskärd del av samma förakt. Gjutna i ord.
Denna motsägelse, Öijer! Poeten har glömt vem han vill vara och vad hans ”fäder” fött i honom. Vad han själv har att förvalta. Och vara lite rädd om.

Istället tycks han vilja bli en bland dem, de geniala teatraliska.

Och vi räknar … 5, 6 godsvagnar till.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• En lek med ord
• Allt guld glimmar inte
• Pendlar mellan hopp och förtvivlan
• Frihet, självförtroende, glädje

Och idag – en diskussion om det finns ens framtid för finlandssvensk poesi? Varför?

Som bakgrund bör ju förlagsfusionen 2012 nämnas när förlaget Schildts och Söderström & co gick ihop och bildade ett storförlag (S&S). Där och då väcktes en debatt i Finland som nyligen åter färgats av litteraturhistorikern Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen (S&S 2013), en genomgång av finlandssvenska författarskap från 1960-talet till idag. Eller ja, idag om idag råkar räknas som 28 år sedan. När Tua Forsström debuterade. Boken marknadsfördes i Finland som ”så heltäckande som möjligt”, samtidigt som Korsström glömt eller helt struntat i att ge plats för poeter verksamma idag – så uppstod naturligt frågeställningen: Är finlandssvenska poesin döende?

Av Korsströms verka kunde man kanske dra slutsatsen att den finlandssvenska poesin är döende, oberoende av om man ser på den kvantitativt – inga eller få nya viktiga poeter sedan 1970-talet – eller kvalitativt: de nya poeterna som debuterat sedan 1980 är på det stora hela så betydelselösa att de inte behöver tas med i en litteraturhistoria som marknadsförts som heltäckande.
(Peter Mickwitz)

Poesin. en debattbok – är med andra ord ett resultat av en större litterär debatt i Finland och är i form av en (mejl)korrespondens mellan sex finlandssvenska poeter som ger sin syn på saken. Fem teman finns att förhålla sig till, fem kapitel. Kort beskrivna: 1. Kan samtidspoesin ignoreras (som Korsström gjort)? 2. Poesins ”obegriplighet” 3. Litteraturkritik, vem skapar rum i det offentliga samtalet? 4. Poesins strukturella förutsättningar – (förlag osv.) 5. Framtidens möjligheter för svenskspråkig poesi i Finland.

Utifrån dessa temaställningar debatterar Matilda Södergran, Peter Mickwitz, Tatjana Brandt, Henrika Ringbom, Agneta Enckell och Ralf Andtbacka, en korrespondens om finlandssvenska poesins egenvärde och framtid.

Om än inspirerande läsning, men någon vidare omfattande debatt blir det inte. Kanske snarare då, lite väl mycket hänsyn och ursäkter – tydliggöra teoretiska skillnader och hålla på, som ett värmande fotofilter av hänsynstagande – lite meningslöst att läsa om man inte finner det intressant givetvis. Men trots det jag nyss sagt innehåller debatten inspirerande tankar om poesin. Samtidigt växer en annan kanske mer akut desperation fram, en tanke som inte ens reflekteras i boken: Men borde inte det här drivas av läsare, förlag, redaktörer och kulturjournalister? I vart fall vara lite större, ha mer kraft och tid och plats? Förbryllande tid – denna tysta. Behövs den?

Ett helt kapitel följer sen om poesin drivits till ”obegriplighet”? I Sverige känns den diskussionen sedan länge över – den följde ju liksom med modernismens som väsen. Men vad är värre är än att ha (som uttrycks) ”epitetet obegiplighet”? Som poet, menar jag: Inte bara poet – en fullständigt obegriplig poet. Och eftersom jag vet att följande redan har sagts och är lite som att svära i kyrkan – låt mig upprepa det så skamliga: Om ditt verk anses obegripligt, jag menar av dina läsare – säg, är det då inte – en ganska obegriplig konstnärlig ambition? Att låsa alla dörrar, har någon försökt? Så borde väl frågan snarare vara – hur hjälper jag läsaren in i följande tankesprång? I Sverige har jag läst poeter som leker med att fullständigt vitmåla sina verk. Vi obegripliga! Gör något då, obegriplighet kan vara konst – om det görs begripligt! Vilken finlandssvensk poet vågar i så fall bryta obegripligheten för att ödmjukt och svepande fånga in nya läsares intresse? Vem vågar?

”Man kan bara läsa från den punkt där man just då befinner sig.” Skriver Ringbom, sympatiskt.

Jag hatade Erik Lindegren tills jag begrep honom. Det krävde ju en personlig mognad och sökande i diktverk, antologier och biografier. Att läsa in poetens vardag och verklighet, tankar och brott – var för mig en förutsättning för att vidare begripa t.ex. Björling och Ekelöf. Men. Dikterna – de grep mig långt innan jag visste konstnärernas ambitioner (bortsett från Lindegren). För dikterna hade enkla ingångar. Det ”obegripliga” var en stor del av mystiken, sökandet i betydelser och hänvisningar. Måste allt begripas direkt?

Okej, men ”det oförståeliga” är väl i betydelsen tankesprånget från vardaglig text till vissa långt drivna poesifilosofiska språkdiskurser. Det ska väl inte behövas en magister i Litteraturvetenskap eller Teoretisk filosofi för att läsa och tycka om poesi? Eller skriva? Nej tvärtom, det ska snarare motverka en sådan. Och när man ser att poesin har stor plats att ta – och inte kan, får, vill eller ens skall – ta den. Då får man kanske ta och pissa på kyrkan istället och utbrista som Leif Panduro: Skit i traditionerna! Av kärlek, menar jag.

Bokens behållning är M. Södergrans mejl. Vad hon beskriver i sina fem brev är för mig och debattboken det centrala. Jag blir inspirerad av hennes smittsamma lugn, fritt från hysterisk panik eller kristänk.

Poesin mår bra av bredd. Även om allt inte hela tiden kan vara ironiskt (hemska tanke) tror jag alltså att motpoler är stimulerande för återväxten. Det finns en poäng i att genren fortsätter utsättas för de verksammas våldsamma hantering. Återväxten måste skapas aktivt. Den uppstår inte i ett tomrum. Sist och slutligen är det ju vad poesin handlar om – poeternas individuella eller kollektiva hänsynslösa hantering, utforskande och öppenhet. Poesin som ett svar på vad den utsätts för.
Vi fortsätter!

(M. Södergran)

Edith Södergran föddes i St. Petersburg flyttade som barn till Finland. Vad med det? Jo – där kultur möts och får plats att mötas – skapas nytt. Som det fick i Finland – det slapp ju Sveriges konservatism. Lider vi brist på litterära rörelser och lokala poetiska mötesplatser i Finland och Sverige – svar: Ja. Stor brist, avgörande brist förmodligen. Men kan en slutsats dras av detta; var uppstod poesin som förändrade världen? Kanske en lika viktig fråga som jobbig att acceptera. I rörelse och fullt naturligt är svaret. Där människor möttes och influenser som tradition och språk och tanke utbyttes. Kan det ske i dagens globala rörelse? Det är frågan. Ja! hade jag svarat för tio år sedan. Idag – känns det som, nej förmodligen inte.

Boken genomströmmar engagemang och passion för poesin men letar man efter lite hopp, framtidstro – är M. Södergrans konstruktiva och begåvade tankelekar att föredra. Framför korrespondensens stundtals lättlästa men ångestgivande teoretiserande kanon, som gör mig skraj och skäms för allt jag skrivit och skriver förmodligen kommer att skriva på. Även detta. Framförallt detta.

Men nya saker händer ju. Ellips Förlag är i sig ett unikt försök att göra nytt, något annat – som författardrivet förlag och ger ut kvalitativ finlandssvensk poesi. Liknande saker händer även i Sverige – exempelvis Fel Förlag och Tolvnitton. Även en passionerad utgivning sätter sina spår, för att den finns. Ju fler poesimanus som kommer ut i bokformat ju bättre. Det skapar möjligheter för litterära rörelser, samtal och intresseskapta rum. Och vidare tvingar det fram en rörelsedriven passionerad offentlighet. Och paniken kring Internet, visst går det snabbt och visst är det rörigt – men lugn. Poesi är ju inte resultat av ett enda format. Poesi är ju mänsklig berättarkonst.

Och visst är det lätt att generalisera, köpa snacket om att efterfrågan styr utgivningen. En (sedan när?) vedertagen sanningsskapelse. Möjligtvis sann i USA på 80-talet. Men är ju inte alldeles sann här och nu. För ”efterfrågan” mäts i antal köpta böcker. På biblioteken sitter folk och läser poesi, på nätet också. Varför säljer inte lyriken? Här är ju en tankes stora fälla! Nya diktsamlingar är ju extremt dyra. Det går inte att köpa diktsamlingar! Och var? det finns ju inte ens en hyllmeter lyrik i bokaffären. Och inte ens personalen vet var den finns. Fråga själv – svaret brukar vara – jag tror det finns lite lyrik under kartorna i hörnet längst ner bakom en gulnad duk av damm.

Ingen ny poesi säljer. ”Efterfrågan styr” – säg varför är alltid nya diktsamlingar utlånade på biblioteken? Begreppet efterfrågan är oreflekterat och missvisande. Såhär tänker en redaktör: Minst antal läsningar och bearbetningar innan utgivning, exakt vad lektören hinner läsa och förstå på kortast möjliga tid och för förlaget att ge ut på minst antal arbetstimmar och mötestillfällen – benämnt och pga ”efterfrågan”! Det finns ingen ”efterfrågan” för att det finns ingen (kvalificerad) förfråga(n) – ingen exponering av ny dikt, ingen marknadsföring. Inget subventionerat pris, inga antologier. Att oreflekterat tro att det som ges ut styrts av medborgarens vilja och efterfrågan – att ta sånt för sanning! – ja då vinner tyvärr ekonomen den retoriska språktävlingen.

Men tillbaka – boken diskuterar sakligt, inte särskilt engagerande men engagerat kring problemställningarna. Ibland lite högfint, och gentilt. Men vad jag förstår är att korrespondensen gör ganska ont. Och det gör ont i mig också. Krisen för finlandssvensk poesi i Finland är säkert en faktiskt och oroande kris, vad vet jag? Vi minns ju Ekelöfs resa till Södergrans hemtrakter – i djup vördnad och passionerat. Ekelöfs resa till Finland visar hur viktig den finlandssvenska poesin var för Sverige. Och är idag? Det extremt lilla jag läst av poeterna i boken, av Matilda Södergran och Ralf Andtbacka – så känner jag, ja, så. Andtbacka är ju smått galen, men – annorlunda och nytänk.

Diskussionen ger sig även på poesikritiken. Givetvis. Så vad är medias roll i det hela?

Medial självkritik, säg finns den? Den granskande objektiva makten, som sedan länge förbrukat förtroendet – och kommer till samma slutsats: Vi måste hänga med i utvecklingen. Såatt, ja därför rymmer vi bara detta här — till detta här. Så puckat motiveras bristen på objektiv och etisk kulturjournalistik. Hänga med vaddå? Och vad händer om man inte? Kanske först då att hänga med Journalistförbundet och ge litteraturkritikerna skäligt betalt, eller? För när det syftar på att hänga med i konstnärliga diskurser – så är det inte särskilt kvalificerat genomfört alls.

Krisernas tid, 10-talet. Poesin är i kris. Är inte allt i kris snart? Vi har ju inget som egentligen funkar som det ska längre. Vi har trott att vi har haft, men förstått att vi inte nog aldrig har haft det. Alltid kris, vi människor. Även viljan att kollektivt mäta kriser med kriser. Detta drivs av en liten medial tradition som kallas: ”Att överdriva.” Överdriften och därmed som följd – en himla massa underdrifter som följd. Poesin är underdriven. Och bör väl få vara det. Medias sans och demokratiska funktion har av nya tider skapat ett känslostyrt och nervöst förvridet medialt ansikte, rynkor av paranoia – blicken smått bergtagen.

Så bokformatet känns värdefullt för poesin, underdriven av underdriften. En traditionsanalys av lyrik publicerat på nätet – är nog extremt svår att genomföra. Görs nog i så fall bäst på nätet. Om poeter behövs på svenska – börja då med att öppna upp för nya generationer att hitta in, och skapa tid och rum och yta. Poesin är inte ensam att vara i kris. Plocka skärvor och sen skära sig – kan ju annars bli en hobby. Poesi i kris, ja men vi är ju människor. Poesin dör med oss.

Ibland är det så enkelt, vad jag nyss skrev: Vi är människor. Vad vi gör påverkar, om så en skogsstig till en sjö att dränka sig i, eller att – som modernisterna i språk, i tanken påverka – en inverkan. Poesi handlar även om att våga läsa konstnärligt. Och att läsa ”fel” är ju en förutsättning som leder vidare. Mickwick ser det som ”Allt jag kan (det må vara lite men ändå någonting) om värld, samhälle och människa har jag lärt mig genom att läsa och skriva poesi …” Där håller jag med.

En mer ekologisk syn på konsten? Som Andtbacka nämner i sista mejlet, men lite försent löper tanken förbi de andra: ”Poesin behövs som en del av litteraturens mångfald; den är inte den synligaste arten/genren men utan den påverkas hela systemet på ett oförutsägbart sätt. Om vi vill värna helheten gäller det följaktligen att också värna de olika delarna.”

Här äntligen ett språk som äntligen känns sympatiskt och konstruktivt. Att se ekologiskt på konsten. Som ett känsligt ekologiskt system men reder sig nog om det bara lämnas plats. För diktsamlingarna behåller vi, återkommer till och lånar på biblioteken. Det som håller tidens våldsamma slitage – är alltid kvalitetsskapt, för att … ja kvalitet håller. Visst är konsten känslig, ordkonstens ekosystem. Men behövs. Så om poetisk kris, fridlys poesin! Kvaliteten kommer att visa sig. För att sedan växa upp på nytt. Som Ringbom skriver: ”… det brukar ta några årtionden och så blir också den poesi som av samtiden upplevts som obegriplig och formlös igenkännlig ‘som poesi’ – så har det ju gått till exempel för Södergran och Björling.”
Och dikterna älskas. Som de ska älskas. I tron att orden aldrig ska åldras eller dö ut. Som rena barnsligheter.

Similar Posts:

• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Dagens poesiläsare – Charlotte Qvandt
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Utan ord i begynnelse en skapelseberättelse
• Samtidspoesin och framtidspoesin

Antologin är en perfekt förpackning för att göra kvalitativa nedslag i människors erfarenheter. Sjösala förlag, med redaktör Charlotte Signell, har lyckats samla ett antal röster som skiljer sig från varandra i det konkreta, men alla talar om samma sak: feminismen behövs fortfarande i allra högsta grad. Sverige har inte ens hunnit vara ett demokratiskt samhälle i 100 år, om man ser till allmän rösträtt. Kvinnor fick rösträtt först 1919 i Sverige, röstade för första gången 1921. P-pillret som har inneburit att kvinnor kan få kontroll över när de vill skaffa barn blev legalt för 50 år sedan. Fortfarande idag når feminismen nya framsteg – sådana framsteg vi senare kommer att se tillbaka på och undra: ”Hur kunde det vara möjligt att en kvinna fick skulden för en våldtäkt, hur kunde kvinnorna leva i ett så förtryckande samhälle? Hur kunde männen gå med på att vara ifrån sina barn, att arbeta ihjäl sig och att ses som mindre intelligenta varelser oförmögna att förstå ordet ’nej’, vilket ju ger dem sämre intellekt än hundar? Hur kunde männen leva i ett samhälle som tillät ett sådant förminskande av mannen?” Vi kan inte vara så historielösa att vi inte inser att vi har långt kvar att gå.

Antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer består av 18 olika författares berättelser, hur de ser på samhället idag. Jessica Karlén skriver ett fiktivt brev till en herrtidning i Hej, porrblaskan där brevskrivaren på ett ironiskt vis skriver en ansökan om att få bli en av de lättklädda tjejerna i tidningen, men med ett antal restriktioner och önskemål. Novellen belyser den verkliga kvinnan bakom nakenbilden, och för mina tankar direkt till ett citat av Edith Södergran: ”Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”. Christoffer Röstlund Jonsson beskriver hur det är när du som man ser andra män göra sexuella närmanden på kvinnor i ens närhet, i novellen Du ska ge fan i Min kvinna. Som en vanlig schysst man vill du inte att människor – kvinnor – som du tycker om ska bli illa behandlade, men i den första reaktionen när någon förgriper sig på din flickvän blir:

Men jag vill slåss. Om inte för henne, så för min manlighet som tagit stryk när jag inte kunnat hindra skändandet av min kvinna.

Det är en öppen och ärlig text om hur du som man vill beskydda den kvinna som är i ditt sällskap. Ärligt eftersom författaren inser att det inte ens handlar om kvinnan, utan om en själv, att det är en förolämpning för en man när andra män tror att de kan gå förbi honom och tafsa på hans kvinna, utan vedergällning. Samtidigt förstår läsaren den hjälplöshet som patriarkatet lämnar män i: de ska kunna försvara en kvinna, det är vad samhället kräver av dem.

I novellen Den feministiska supporten skriver Kajsa Söderström hur det är att vara kvinna och fotbollssupporter. Supportervärlden som kanske är en av de mest mansdominerade och manschauvinistiska grupper som vi har kvar i samhället. Vidare skriver Andy Candy i Jag är inte kille om hur det är att vara född i fel kropp, och hur gamla klibbiga fördomar om manligt och kvinnligt smetar sig kvar i våra medvetanden på ett oacceptabelt vis. Carin Karlssonskriver om att arbeta i modeindustrin som feminist i Ett, två, tre – allihop – DET ÄR ETT INTRESSE!. Bilan Osman skriver i sin novell En rasifierad feminist om hur det är att vara kvinna, svart och muslim och hur den svenska feminismen tidigare och fortfarande idag inte har innefattat andra ursprung, religioner eller erfarenheter än de som vi har mitt framför näsan, de dominerande i vårt lilla Sverige – något som går helt stick i stäv med vad feminismen vill vara.

Sammantaget är detta en antologi med fantastiskt intressanta berättelser om hur det är att vara ung och feminist idag. Eller endast av hur det är att vara ung idag. Eller endast hur det är att leva i vårt svenska samhälle idag. Alla texterna tar upp olika typer av orättvisor vi utsätts för utifrån kön, ursprung, religion eller sexuell läggning. Fördomar vi trodde att vi skakat av oss, men som i allra högsta grad gör sig påminda bland våra medmänniskor, sådant som vi själva möter varje dag. Vad ska jag göra åt all denna orättvisa? Vad kan jag, du, vi göra? Redaktör Charlotte Signell beskriver det tydligt och klart i förordet:

Fråga dig [själv] om du tycker att kvinnor ska få bestämma över sina kön och sin kropp själva. Svarar du ja? Grattis, du är feminist!

Vi måste fortsätta ifrågasätta och belysa dessa problem för att komma vidare, och det är precis vad denna antologi gör.

Tack Andy, Angelica, Anonym, Bilan, Carin, Cecilia, Charlotte, Christoffer, Helena, Jessica, Kajsa, Kakan, Klara, Linda, Lisa, Malin, Martina, Sara-Märta och Åsa för insikterna!

VIKTIGA ÅRTAL

1919 – Kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara till riksdag

1921 – Första valet hålls där kvinnor får rösta.

1964 – P-piller godkänns i Sverige

1975 – Ny abortlag införs. Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e havandeskapsveckan.

1980 – Äktamakeprövning för studiemedel avskaffas.

1982 – Förbud mot pornografiska föreställningar på offentlig plats.

1982 – Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal.

1982 – Fem lagar om kvinnors och barns rättsställning vid brott som incest och andra sexuella övergrepp skärps.

1982 – Kvinnor får vid giftermål välja sitt eget eller mannens efternamn.

1989 – Alla yrken öppna för kvinnor – även inom försvaret.

1994 – Lag om registrerat partnerskap mellan två personer av samma kön.

1995 – Den så kallade pappamånaden införs i föräldraförsäkringen.

1998 – Lag om förbud mot köp av sexuella tjänster.

1998 – Lagen om kvinnofrid träder i kraft.

1999 – HomO – Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, inrättas av regeringen.

2001 – Lag om likabehandling av studenter i högskolan.

2009 – Genom ändringar i äktenskapsbalken blir det möjligt för två personer av samma kön att ingå äktenskap.

2010 – En ändring i lagen om totalförsvarsplikt gör värnplikten könsneutral.

Källa: Göteborgs universitetsbibliotek:

http://www.ub.gu.se/kvinn/artal/

Similar Posts:

• Min generations ikoniska besvikelse?
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Slå inte ned blicken!
• Kampen är din, min, vår, allas
• Hur är män och kvinnor egentligen?

Jag kastar mig in i Lina Hagelbäcks prosalyriska berättelse ”Violencia” när jag står och väntar på bussen. Den tar ett hårt tag om mig och vägrar släppa.

Den första tiden med Violencia var len och glänste som Romeos päls. Efter hand blev jag varse hennes huggande mörker, sadismen. Nu: det neonljusa vemod som uppstår när jag väntar på henne. Jag har kommit till mötesplatsen och lutar mig mot Vinbärsbjörken. (…) Svart syre. Spikar i halsen.

(…)

”Kom, vi går hem och dricker Rilkesprit”, säger hon. Jag lyfter min långsamma kropp från den förnedrande marken, Violencia hjälper till. Hon är på sin stora feberfest, strör konfetti över mig, glittrar med ögonen. Jag är bruten men hon fortsätter att befinna sig på festen, lägger inte märke till att jag inte är där.

Violencia är hänsynslös, förtrollande, omöjlig att skilja sig från, förhatlig och fruktansvärd men oemotståndlig, flyger lätt som en älva. Jag lär känna henne brutalt ingående med en gång, och jag saknar henne omedelbart när berättelsen är slut. Det här är en sån där prosadikt som jag tycker kunde varit en roman. För att jag inte skulle ha tröttnat.

Tagetes. Säg det. HÅLL KVAR
vad som helst i munnen

Karin Brygger kastar sig mer mellan de olika formerna poesin erbjuder. När man tror att man känner henne vänder hon på kappan och blir en annan. I ”Bagarns blomma” saknar hon dåtidens konditori, där ”glasyren var perforerad av getingar, som låg drunknade och övergödda på kakornas botten”. En fantastisk liten dikt som berättar ett helt liv. Och den där önskan som idag känns så påtaglig ibland, mitt i all ny teknik och uppdatering: om att nå varandra över generationsgränserna.

Och så kontentan, som man borde brodera upp och hänga på väggen:

Svar: värst är de tystade grälen, de långdragna krigen, frågorna du lägger åt sidan

brev som inte besvaras, dörrar som slängs och stängs,

hushållsbekymmer.

Andreas Svanberg sticker ut med sin arbetarpoesi, där fabrikanternas slit återges i långa tagningar som för tankarna till Roy Anderssons filmer. På gott och ont. För mig är detta den passage i antologin som jag har svårast för att tycka om. De långa sjoken text ger visserligen bilder, men jag hade önskat mig mer. Det stannar inte kvar i mig.

Då är Hanna Riisagers ”Dollymix”, i all sin flyktighet, mer lättfångad. Som en lättfotad svingande ballerina på tå kors och tvärs över sidorna. Infogat ord som ”Cherry gloss”, ett läppstiftsnamn mitt i alltihop, och tankarna går oundvikligen till Sanne Näslings flickiga ungdomsroman Kapitulera omedelbart eller dö. Hyllandet av flickan, det rosa, fluffiga, skorna och klänningarna, ligger tydligen fortfarande i tiden. Vad är det ett tecken på? Har vi här den sista av generationerna som gör upp med och intellektualiserar kring sitt heteronormativa barbietraditionella gulleplutt-arv? Eller är det ens en intellektualisering? (Eller är vi ens på väg bort från det heteronormativa; blå kille, rosa tjej?)

Stundtals ser jag det snarare som en saknad som andas genom texten. En trygghetsnallebjörn, och den återkommer på sina ställen i hela Hallon & Bensin, allra främst kanske i inledande och nämnda ”Violencia”. Och det är vackert och förtrollande. På samma sätt som Coppolas Marie Antoinette djupdök i krinoliner, bakelser och fluffiga håruppsättningar, djupdyker svensk litteratur i det flickiga, oskuldsfulla.

Sofia Pulls bidrar med en text som i det närmaste är en novell. Jag funderar över folks skeptiska inställning till poesi, och mitt eget sätt att förhålla mig. Vem bestämmer egentligen om genrerna? För mig flyter allting ihop, det ena okomplicerat in i det andra, men kanske är det främst för att jag själv skriver, som jag inte uppfattar komplikationerna? Pulls behandlar saknaden av ett djur, och det känns nytt och spännande. Barmiljön är nu utbytt mot de värmländska skogarna.

Distraktionens nödvändighet: älgar leker joggingskor. Håll mig i handen. Vi kan ta en biltur uppåt skogen. Kalhygget när solen går ner. Man kan låtsas tills det blir verkligt. Man kan bestämma att någonting ska spela roll.

Det är smärtsamt och vackert, och jag drar in den friska luften och längtar till skogen. Men inte till sorgen och det ödsliga. Hur dessa båda för en kamp sinsemellan; det vackra naturnära sanna, och det lilla platta tomma, där allt som inte passar in skär och syns så tydligt. I Pulls förtrollande vackra språk.

Mimi Åkesson låter ett du och ett jag mötas. Jag tänker mig det flyktiga mötet ute, en situation, kanske hörs vi igen, hoppas. Orden tvekar, drar sig över sidorna. Återkommande:

min
mor
sa
att

Fast kanske är det något helt annat det handlar om? Stycket; – och stundtals känns det lika musikaliskt som ett musikstycke i sina radbrytningar; heter ”Tisdag klockan tretton”, vilket förvirrar mig lite. Och det är någon form av arbetsintervju inkilad. Kanske är det inget romantiskt möte. Kanske handlar det om jobb? Eller både och? Hur som helst är det en rolig liten berättelse, och humor känns då och då smått utrotningshotat inom poesin, så jag tackar och bockar.

Tove Mörkberg avslutar med att berätta om den lilla familjen. Små fragment från köksbord till lek med fågelskelett i sandlådan. Hur lilla Linda tittar den mjuka kaninen djupt i ögonen för att inse att de har samma ögonfärg. Medan lille Stefan sparkar, bygger, sitter under bordet vid pappas fot. Allra mest berörs jag av just denna beskrivning av den lille pojkens oförmåga att utvecklas till något annat än sin far.

Stefan
bygger koja efter koja
medan snön rasar
och tiden går
tjugominuteritaget
Fingrarna följer träet
vant men misstroget
samla stickor under huden
material
som bevis

Framför mig ser jag Oskar i Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in, som hugger och hugger i trädet. Outtröttligt. Är detta barnen som växer upp idag, eller är det barnen som växte upp igår? Kommer det att vara barnen som växer upp även imorgon? Det är inte utan att man funderar. Hallon & Bensin är en antologi som både smakar sött och salt och beskt på min tunga. Antagligen borde jag fundera högt över varför det bara är en kille med i antologin. Men framför allt längtar jag efter att se mer av dessa författare.

Similar Posts:

• Fastlåst i ilska och gamla sår
• De handlar om döden, om våldet, är vässade och arga i tilltal, städer och städernas slående värme, om människa
• Politisk brännvidd i poesin
• DebutBar bland brandlarm och relationer
• Otryggheten i tryggheten

Sen tänker jag att detta kan gälla nästan vilken konstform eller genre som helst. Känner man sig inte inbjuden i det instängda, eller orkar inte anstränga sig för att ta sig in, är det lätt att helt enkelt ta avstånd. Det handlar såklart också om språk och språk, röst och röst, tillfälle och tillfälle. Alla sånger är inte för alla, men för konsten, eller kanske mest för människornas skull, går det att öppna sig lite och se efter.

Helena Boberg har haft Roman PolaÅ„skis film Repulsion som inspiration när hon skrivit. Liksom filmens huvudperson tampas Helena Bobergs diktjag med bortstötning. Både sin egen och den andras. Den egna bortstötningen är inget enkelt, tycks ofta ofrivillig och en del av allt det komplicerade som det innebär att ha en relation till en älskad. Diktens du ändras, liksom förhållandet och jagets känslor till det. Jagets förmåga att växla identitet, att födas i den andras blick och närvaro/frånvaro liksom i sig egen, finns också här. Därtill handlar det om narcissism. Att söka efter sig själv i andra och älska det. Eller hitta sig själv i andra och hata det.

Det finns inte ett du som inte är jag. Där sviker jag dig.

Jag tycks outtömlig

Det är inte vackert

Det är den sortens sökande som jag får för mig att många av oss sysslar med och som går att hitta i texter lite överallt. Kanske framför allt i poplyriken. Då och då känns det som att Helena Bobergs diktsamling är en sorts formgiven och mer komplex poplyrik innanför pärmar. Liksom en poptext rör den sig mest i relationernas stängda rum, visar kärlekens ambivalens och identiteternas svårigheter. På samma sätt växlar också texten från att å ena sidan verka skriven med magen till att börja iaktta och analysera jagets känslor.

Här finns stråk av en mors kärlek och begränsningar:

Min identitet rubbas –
Det doftar av bröstmjölk här
Det finns inslag av människa.
Jag måste påminna mig om att drabbas, att flämta

Jag hittar genusproblematiserande rader som får mig att tänka på Edith Södergran och hennes Dagen svalnar:

Jag vill inte älska eller namnges. Jag uppgår i mina brister.
Överskrider inte. Galen eller kvinna?
Jag vill ha något som inte är mitt.

(…)

Nu ser jag hur jag har gjort mig till åtlöje
Tårarna är av vanmakt. Jag är rasande
Jag var aldrig kvinna

Repuls blir efter många läsningar en diktsamling som i sin instängdhet tycks obegränsad. Den är en uppslagsbok över relationernas oändliga motsättningar. Jag hittar hela tiden nya rader som fascinerar, skimrar och gestaltar det som finns innanför kärlekens väggar.

Similar Posts:

• Själstillstånd, kroppstillstånd
• Bokhyllor, politik och moderskänslor på dagensbok
• Evenemangstips: 10TALs Ekofest
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild