Inledningsvis möts läsaren av två ritningar. En visar layouten på Roger Ackroyds herrgård, ett antal rum, korridorer och en terass. Den andra återger placeringen av möblerna i den mördades arbetsrum. Bland annat står här fåtöljen där man finner den döde. Han har blivit huggen till döds med ett av sina egna samlarföremål, en dolk från Tunis med smalt skarpt blad. Arbetsrummets fönster är stängda, dörren låst inifrån. Inte ens eldstadens skorsten tycks ha kunnat användas av mördaren.

”Parker”, sade den lille mannen, ”hur var brasan när ni och doktor Sheppard bröt er in här igår kväll och upptäckte att er herre hade blivit mördad?”
Parker svarade omedelbart.
”Den hade brunnit ned nästan helt, Sir. Den hade praktiskt taget slocknat.”

Mord i herrgårdsmiljö, så kallade pusseldeckare, kan vara krävande. Jag märker att jag blir på helspänn. Ingen detalj är för liten för att inte kunna ha avgörande betydelse för mysteriets uppklarande.

I handflatan låg ett litet runt guldföremål. En kvinnas vigselring.
Jag tog den ifrån honom.
”Titta inne i ringen”, befallde Poirot.
Jag lydde. På insidan fanns en inskription med fin stil: Från R. 13 mars.

Allt detta är synnerligen instrumentellt återgivet. Syftet är att läsaren ska ha en chans att självständigt avslöja mördaren. I insamlingsfasen vid ett mord kommer både viktiga ledtrådar och ovidkommande detaljer med. Agatha Christie är en mästare på att portionera ut bådadera så att det blir svårt att skilja ut det ena från det andra.

Men gåtan måste få sin lösning. Jag registrerar och registrerar. Visserligen är det inte på riktigt och jag borde kunna luta mig tillbaka och njuta av hur sakomständigheterna bit för bit tar form, i en behaglig känsla av överblick. Men nej, det blir till att sitta på nålar samt att läsa om partier där jag kanske missat något. Då och då överväger jag faktiskt att börja göra stödanteckningar.

”Han kanske inte hade tid att fortsätta med brevet just då”, föreslog kommissarien. ”Vi vet att någon var inne hos honom klockan halv tio. Om denne besökare dök upp så snart ni hade gått och miss Ackroyd kom in för att säga god natt när han i sin tur hade avlägsnat sig, så hade han inte tid att ägna sig åt brevet förrän fram emot klockan tio.”

Dolken från Tunis är en stilbildande klassiker. Originalet, The Murder of Roger Ackroyd, kom 1926, den första svenska översättningen året därpå. Sedan dess har boken blivit översatt på nytt och givits ut i en stor mängd upplagor. Den utsågs 2013 till bästa kriminalroman genom tiderna av engelska Crime Writers’ Association i en omröstning som gjordes med anledning av föreningens 60-årsjubileum.

Edgar Allen Poe anses av många vara den som skrev den första moderna deckaren. Morden på Rue Morgue från 1841 är skildringen av ett bisarrt dubbelmord i en fastighet i Paris. På flera sätt blinkar Arthur Conan Doyle till Poe i den korta Sherlock Holmes-berättelsen Det spräckliga bandet från 1892. Dolken från Tunis är en senare släkting till båda dessa klassiker i det att även den är en så kallad slutna-rummet-gåta. Det är en särskilt omhuldad subgenre inom kriminallitteraturen. Läsaren bjuds in att gå jämna steg med brottsutredaren i en undersökning som har sina givna och avgränsade ramar.

På en nivå utspelar sig de flesta pusseldeckare i ett slags slutenhet. Det vore inte roligt om gåtan hade sin förklaring i att en för läsaren helt okänd person visar sig vara den skyldige. Därför utgör de potentiellt misstänkta oftast en begränsad krets. Men egentliga slutna-rummet-gåtor går ett steg längre med ett faktiskt utrymme som är stängt. Agatha Christie gör sin gåta logiskt lödig. Hon är också ekonomisk: alla karaktärer och omständigheter utnyttjas maximalt och när berättelsen är slut finns inga röda trådar kvar som dinglar löst.

Tre fjärdedelar in i texten knäcker jag koden. Misstankarna riktas mot personen som slutligen avslöjas. Detta påpekar jag alls inte för att skryta. Snarare vill jag betona en grej: det är inte med hjälp av ledtrådarna jag kommer ikapp Hercule Poirot, nej det är genom hur texten är skriven, genom ett intuitivt genomskådande av vilken effekt författaren kan tänkas vilja uppnå. Det är förstås fusk och gör mig till en usel läsare av pusseldeckare.
Agatha Christies finurlighet och originalitet är hur som helst inte att ta miste på. Ett mycket högt betyg för överraskningseffekt (trots allt) och skickligt utförande inom de stränga ramarna för en slutna-rummet-gåta.

Similar Posts:

• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?
• ”ondskan finns överallt under solen”
• Klurigt och oväntat
• Hotellmord och översättningsbrott
• Matig, mustig och intelligent mordgåta

Du bjuder? Gärna det. Jag har liksom inte så mycket att betala med. Vistelsen i krigsfångenskap var inte direkt lönsam. Hm, en Gauloise? Nej tack. Jag föredrar min pipa. Jo, absolut. Det gäller att hålla sig försedd med tobak. Ha lite kontakter så man inte blir utan. Alltså, vad är det för konstgjord sprit det här? Knappt drickbart, eller vad säger du? Du känner ingen skillnad? … det var som tusan?

***

Bry er inte om mina försök att leka med deckargenren. Jag fick bara ett infall och tänkte på repliker som kunnat vara hämtade från en annan tid då män med hatt och rock sällan ifrågasattes.

När man läser deckare bör man inte ta på sig alltför kritiska glasögon. Intrigen är i 99 fall av 100 viktigare än något annat. Handlingen kretsar kring ett brott som ska lösas. Figurerna är ofta skissartat beskrivna, vilket främjar snabb läsning. Miljöbeskrivningar är också kortfattade. Varför ha transportsträckor när det intressanta är gåtan?

Bakgrunden i deckaren 120, rue de la Gare är det ockuperade Frankrike. Privatdetektiven Nestor Burma har fått en utskrivningsorder om att resa hem från ett tyskt krigsfångeläger. En av medfångarna är svårt sjuk och viskar strax före dödsögonblicket ett gåtfullt budskap till honom. När tåget nått Lyon uppstår kalabalik när Burma känner igen en kollega, som rusar efter det sakta rullande tåget för att hälsa. Kollegan blir nedskjuten och dör ögonblicket efter det glada igenkännandet. Varför? Lojalitetskänslan fyller Burma, så i stället för att åka vidare till sin privatdetektivbyrå i Paris blir han kvar i Lyon för att utreda kollegans död. Dessutom sammanlänkas de båda dödsfallen av en och samma adress: 120, rue de la Gare.

I 1940-talets Frankrike krävs tillstånd för att resa mellan Lyon och Paris eftersom de ligger i olika ockupationszoner. Vissa personer har lättare att få resetillstånd; för andra är det betydligt svårare. Att gå långa sträckor är inget ovanligt, inte heller att dricka surrogatkaffe – det råder ju ransonering. Någon har reservoarpennan och blyertspennan i samma kavajficka. För 80 år sedan var en sådan detalj inget att höja ögonbrynen för, men i mig öppnas en tidsloop med svindelkänsla .

En av de kvinnliga personerna i boken är till utseendet mycket lik en känd filmstjärna. Mellan raderna framgår att kvinnor inte är pålitliga även om de är mycket vackra. Det känns enormt underligt att läsa år 2019. Men jag får påminna mig om att år 1943, när Léo Malets bok gavs ut, var en tid när populärkulturen gärna spred en sådan bild av kvinnor. Tänk Lauren Bacall, Rita Hayworth och Lana Turner.

Men åter till huvudpersonen Nestor Burma, privatdetektiv. Han är på något sätt en sammansmältning av den moderna tidens hårdkokta detektiv och en person som kunde varit Hercules Poirots lillebror. Han besöker barer för att ställa frågor till folk som kan tänkas ge en ledtråd. Han knyter kontakt med polisväsendets kriminalare och de har ett visst samarbete. Även en journalist medverkar som en reko person i nätverket – särskilt som dryckeskompis. Jag fascineras av hur männen hälsar på varandra. De ska alltid bjuda varandra på något att röka. Så var det förmodligen. En fredsgest män emellan.

Det är i dialogerna läsaren lär känna huvudpersonen. Han är mycket ironisk och oneliners är något han gillar att svänga sig med. Det hör till genren och jag är säker på att författaren kikade på andra författare av noir-deckare när han skrev. Mer ovanligt är nog att privatdetektiven ges möjlighet att briljera med kunskaper om mörk litteratur skriven av Edgar Allan Poe och Marquis de Sade. Det är med nöje jag även småler åt flirten med språkligt bevandrade läsare. Prova bara att jämföra uttalet mellan Paris och efternamnet Parry (med franskt uttal).

Tänk att det finns deckare som inte handlar om en upphittad kvinnokropp. Sådana växer inte på träd. Den här deckaren är charmig för de tidstrogna rökiga barerna och inte minst för den rafflande scenen på den dimmiga bron.

Similar Posts:

• Spännande brevläsning i en dåtida nutid
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Levande historia
• Inget för den äckelmagade
• Om en man utan minne

Den första novellen jag läser är Lussiferda av Karin Tidbeck. Den utspelar sig på två tidsplan. En vuxen kvinna besöker sitt föräldrahem en dag i december. Över henne kastar sig minnet från en lucianatt för tjugotre år sedan. Nuet är en samlad bild av yttre förändringar. Pappan är cancersjuk, mamman är mindre än förra året (har hon krympt?) och vissa caféer i Stockholm är borta. Spänningen ligger mer i dessa detaljer av grå vardag än i det gamla minnet som flikar sig in. Men lite otäckt är det när novellens huvudperson åker ut till sommarstugan på årsdagen av kompisarnas försvinnande. Ovisshet är alltid otäckt.

Stephen King har en man som huvudperson i sin berättelse Lite krasslig, bara. Han är gift, hundägare och arbetar på Manhattan som reklammakare, en gammaldags titel för Content Manager och Copywriter. Hans kreativa kurva verkar vara på nedåtgående, men han håller fasaden uppe inför kollegerna. Det småpratas med hisskötare i bostadshuset och hela tiden svävar en förskräcklig lukt i berättelsen. Jag gissar tidigt vad som orsakar lukten men King snickrar skickligt med sina dramaturgiska verktyg. Det är god underhållning om läsaren gillar makabra inslag.

Den svartaste novellen är Den svarta katten av Edgar Allan Poe. Det svarta består i att allt är svart. Huvudpersonen är gravt alkoholiserad och drabbad av svår förföljelsemani. Det svartas djup tränger fram på sidorna på ett mycket effektivt sätt. Allt återberättas av huvudpersonen dagen innan han ska avrättas – ty han har sådana kval att han vill lätta sin själ. Det här är en makalöst bra skriven novell!

Sommaren ute i skärgården förknippar jag med skön avkoppling. Där finns runda klipphällar att glida nedför i det bräckta vattnet som Östersjön består av. Här utspelar sig novellen Nattrodd. Jag blir stormförtjust i de två kvinnorna Alice och Monika som paddlat ut till en ö för att tälta en natt. De har gjort så i femtio år. Nu är deras kroppar stela och omaket med tältandet är lätt att leva sig in i. Hur kan ett skräckscenario uppstå i detta vänskapliga umgänge med inslag av sommaridyll? Jo, det finns alltid ett förflutet som slår tillbaka. Den ljuva miljön kontrasterar stort mot de oväntade händelserna. Ajvide Lindqvist har en fenomenal förmåga att blanda in skräck i den svenska tryggheten. Om du gillar den här novellen ska du absolut ge dig i kast med romanen Lilla stjärna som utkom 2010, där allsång på Skansen ramas in av något som går utom mänsklig kontroll.

Similar Posts:

• Följ med bakom kulisserna
• Vintermörker
• Förskräckligheter i listform
• En del dårar lurar sig själva, antar jag
• Något är kajko

Kvinnan intill på restaurangen sneglar på boken jag läser när jag äter min lunch.

”Vad glad jag blir att få frågan”, säger jag. Framför mig ligger Jack of Spades av Joyce Carol Oates. Jag introducerar min lunchgranne för huvudkaraktären, en manlig författare som stjäl bokidéer från en kvinna i grannskapet.

Hon nickar mot mig och säger att hon läst många böcker av Oates men haft uppehåll några år då hon tyckte att skildringarna av det amerikanska samhället blev allt dystrare.

”Jag tror hon drivs av en stark vilja att undersöka olika aspekter av USA”, fortsätter jag men går inte vidare i resonemanget. Oates rikliga produktion – där några alster skrivits under pseudonym – kan inte avhandlas under en lunch. I stället tittar jag på boken som ligger uppslagen på sidan 120.

”Jag kan inte undgå att se paralleller i historien där kvinnliga konstnärer ställts i skuggan. Varför har Carl Larsson nått stjärnstatus och inte Karin Larsson, hans fru?”

Här nickar min lunchgranne ivrigt tillbaka mot mig när jag refererar det jag nyss läst.

”Men boken är underhållande också. Där finns blinkningar till Stephen King och Edgar Allan Poe. Om läsaren är hemma i skräcklitteraturen kan jag tänka mig att romanen erbjuder ett och annat fniss.”

Kvinnan intill är klar med sin lunch och reser sig upp för att gå. Hon vänder sig till mig med orden:
”Jag kanske ska ge Oates en ny chans?”

Några dagar senare har jag läst ut boken om den manlige ”nestseller”-författaren som inte tycks vara nöjd med att hans böcker bara säljer så där lagom. Inkomsterna räcker till köp av ett fint hus, till bekostandet av tre barns universitetsstudier. Tre av hans romaner har filmatiserats. Men nej. Det är som om han förtärs av avund mot försäljningsmässigt oslagbare Stephen King. Och han provar att skriva blodigare alster under pseudonymen ”Jack of Spades”.

I huvudet på bokens huvudperson pågår en kamp mellan två röster och paranoian växer sig allt starkare. I små antydningar förekommer hågkomster ur minnet som gör att jag stundtals ser en personlighetskluven människa framför mig, likt Doktor Jekyll och Mr Hyde. Berättarjaget konsumerar alkohol – men för honom är mängderna normala. När han inte minns hur ett glas vin hamnade i handen, skapar han en bild av att det nog var hans lagvigda maka som nyss gav honom glaset.

Intrigen är rafflande uppbyggd. Oates ger ingen plats åt psykoterapeutens diagnoser och är heller inte ute efter att närma sig sin huvudperson med ett populärvetenskapligt grepp. Hon kastar in läsaren i en flämtande hagalenskap där bristen på lyhördhet är total för livskamraten som en gång lade författarambitionerna på hyllan.

Oates använder två olika verktygsuppsättningar i sitt berättande. Med en uppsättning skruvar och hamrar hon fram en story som kan sorteras in i spänningsgenren med skvättande blod. Den andra verktygsuppsättningen förankrar händelseförloppet i ett nutida amerikanskt samhälle. Ett aktuellt exempel är antydningen om att förlagsbranschen har en förlegad kvinnosyn:

Om Haider hade varit mer attraktiv, eller mer feminin på något sätt, hade hon kanske lyckats förmå en förläggare att läsa hennes verk på allvar och hjälpa till att revidera dem så att de kunde ges ut. Men så blev det aldrig.

Tyvärr tycker jag att soppan blir för tunn. I ljuset av Oates’ mångåriga författarkarriär hade jag förväntat mig en inblick som sträckte sig utanför hennes eget yrkesutövande.

Men Jack of Spades kan givetvis rekommenderas till den som vill bli påmind om att självupptagenhet, ohörsamhet, avund, girighet och isolering är ingredienser som tömmer en människa i stället för att ge energi.

Similar Posts:

• Den amerikanska mardrömmen
• Angeläget om unga kvinnors förutsättningar
• Tugg, tugg, tugg, guldkorn, tugg
• King kan bättre
• Oates/Smith/Kelly på tomgång

Det här är några nedslag i mina otäckaste skräckupplevelser, några av de som verkligen bränt sig fast. Vad som triggar igång ens eget skräckcenter och vad som dyker upp på ens näthinna precis då ljuset släcks på kvällen är förstås väldigt individuellt. Metoden med vilken 100 Hemskaste är uppbyggd breddar dock perspektivet på skräckig kultur. Det är inte bara det som skrämt Dahlgren allra mest som får ta plats utan även mysrysliga viktorianska spökhistorier, konsumtionskritiska zombiefilmer och fiktiva städer intar positioner. Hon diskuterar sitt förhållande till skräck, hur det förändrats genom livet och plockar fram det som stannat kvar som en till synes evig källa till kalla kårar.

Att texterna tidigare publicerats som inlägg på bloggen Dark Places känns logiskt, i och med det djupt personliga och direkt tilltalande språket. Ett intryck som förstärks av att Helena Dahlgren ofta kastar in referenser som inte alltid förklaras, meningen ”den som fattar, fattar” dyker upp på ett par ställen. Något som är både till för- och nackdel. En gillar ju att vara den som fattar och även om den nördiga känslan oftast är charmig hade nog boken vunnit på att klistra in några förtydliganden här och var. Att utgivningen av boken sammanfaller med att Modernista under året ger ut en mängd klassiker med skräcktematik (Rebecca av Daphne du Maurier, Bram Stokers Dracula, Edgar Allan Poes Den svarta katten, Oktoberlandet av Ray Bradbury osv.) som finns med bland listplaceringarna känns som en smart strategi från förlagets sida. Det är ju främst en bok bestående av tips så det passar ju bra att några av de äldre böckerna kommer i nya utgåvor.

Texten är en spännande och bred blandning med en viss förkärlek för det gotiska, viktorianska, anglofila. Både mainstream och mer obskyrt, gammalt och modernt ryms bland sidorna, vilket gör att alla läsare lär kunna plocka ett helt gäng oväntade och tidigare okända russin ur boken. Det är helt enkelt, precis som i den mest kusliga scenen i David Lynchs film Mulholland Drive som figurerar på listan, svårt att lista ut vad som lurar runt hörnet. Intresset för skräckgenren förknippas för många med tonåren men det omväxlande sköna och skrämmande med skräckkulturen följer med en genom hela livstiden och förtjänar att tas på allvar. Det ger 100 Hemskaste många starka bevis på.

Similar Posts:

• Vampyren och det moderna samhället
• Tills det krasar
• Ständigt hotade idyller
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Som på film

Men det var inte bara det. De antika grekiska dramerna hade något som jag kände saknades i omvärlden och nutiden. Där skulle man hellre vara världsvant ironisk än drastisk och dramatisk, hellre känslosval än känslosvallande. Men i de gamla böckerna fanns den: passionen. Där fanns liv och död och drama, där fanns starka stormande känslor som skreks ut utan skam. ”Å! Vilken av mina sorger ska jag börja med? Det är ju ändå lika illa, var jag börjar, och mellan slut och början finns det bara sorg” utbrister Klytaimestra i Ifigenia från Aulis. Långt ifrån blasé.

Även som vuxen, när känslorna allt som oftast har slutat svalla som vågorna på Hellas hav och mojnat precis som vindarna vid stranden av Aulis, ger läsningen av tragedierna fortfarande en känsla av plötsligt påkommen livslust. Grekerna hade ett ord för det: katarsis. Aristoteles menade att ur ett känslomässigt sammanbrott, ett klimax bestående av överväldigande, föds en känsla av förnyelse. En sorts rening.

Och hela känsloregistret ryms verkligen i Euripides verk. Mycket mer än sorg finns bland dessa mer än tvåtusen år gamla rader, fulla av ilska, glädje, stolthet, olycka och humoristisk dråplighet. Men framför allt är det nog ändå en känsla som dröjer sig kvar efteråt: orättvisa. Livet är orättvist, döden är orättvis, båda drabbar de oss människor på sätt som vi inte kan hantera. Det är något som mänskligheten alltid har och alltid kommer att behöva ge uttryck för.

I just den här utgåvan återfinns de två sista tragedierna som Euripides skapade under sin livstid. De skrevs av det grekiska dramats främsta förnyare, på sin ålders höst, under en tid då Athen var en stormakt under nedgång och fall. Euripides var lite av sin tids Strindberg: en nyskapande dramatiker, inte rädd för att kritisera vare sig gudar eller människor. En som retade den samtida opinionen och som ofta kritiserades, både för hädande och kvinnohat.

Synen på kvinnorna tycks i själva verket ha pendlat mellan förakt och beundran. I Backanterna är Ifigenia närmast att ses som en hjälte, modigare och mer rakryggad än en hel här av krigsdugliga män.

Bakgrunden är den här: Vid Aulis strand ligger den grekiska flottan overksam i stiltje och enträgen väntan på vind. Barbarerna i Troja ska straffas, den sköna Helena återerövras till sin make. Men hur ska man ta sig över till Troja utan vind i seglen? Kalchas, siaren, hävdar att oturen beror på att gudinnan Artemis är vred och att om dödläget ska kunna brytas måste gudinnan blidkas med ett offer: kung Agamemnons dotter, Ifigenia.

Och Ifigenia låter sig offras, även om hon först låter sitt vemod höras i en elegisk klagan på trageditypiskt vis. Det är också här det ovan nämnda klagoropet från Klytaimestra – Ifigenias mor – kommer in i bilden, där hon utbrister sitt ”mellan slut och början finns bara sorg”. Med tanke på att det är en tragedi behövs kanske ingen spoiler alert för att säga att det slutar med ond bråd död. (Så även i Backanterna, som i övrigt är en mycket mer komisk och också mer bloddrypande historia, där de kvinnliga anhängarna till Dionysus-kulten går bärsärkagång i religiös extas och sliter sönder både boskap och män med sina bara händer.)

Har man aldrig läst en tragedi förut kan det kanske kännas lite styltigt med versmåtten i början, men de ger också en melodiskt och behagligt rytmisk läsning som man snart kommer in i, även för den som inte behärskar jambisk trimeter eller katalektisk trokéisk tetrameter. Dessutom har dessa pjäser den praktiska egenheten att det finns en trygghet i det givna persongalleriet – samma karaktärer och historier återkommer ofta i verken, så har man väl blivit lite insatt i de antika myterna så känner man snabbt igen sig.

För övrigt kan det vara lite kul kuriosa att de sista raderna i Backanterna är exakt desamma som i tre andra av Euripides dramer, och att en av dessa rader också återfinns i början av Medea. Däri finns dessa tragediers tematik i ett nötskal:

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna väcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades form beträder en gud.
Det var detta vårt spel ville visa.

Men: kommentarerna och inledningen av Jan Stolpe lämnar faktiskt lite att önska. Inledningen för att den så tydligt riktar sig till bara en viss typ av läsare, den redan väl insatta. Kommentarerna för att de placerats längst bak utan tydlig hänvisning i texten, vilket gör att man måste bläddra fram och tillbaka konstant och lätt kommer av sig i läsningen. Vill man att dessa verk ska överleva i tvåtusen år till och inte bara bli en inbördes angelägenhet för litteraturvetare får man nog bjuda på lite mer läsvänlighet än så, fantastiska översättningar och klassiker till trots.

Similar Posts:

• Vecka 30: Light lit
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Det grekiska spektrumet
• I kroppens främmande land – vardagen och melankolin

Jag förstår ju hans litteraturhistoriska betydelse. Hans inflytande är och har varit enormt. Jag har bara svårare att se varför jag ska läsa Poe idag, utanför någon som helst kurs i litteraturvetenskap. Det är skräckromantik som inte skrämmer det minsta. Inte för att jag är så överförtjust i att bli skrämd heller. Jag kanske helt enkelt är illitterat när det gäller gotiken?

Fast det är ju därför jag gör det. För att Huset Ushers undergång ska vara en av Poes allra bästa, och jag tänker att jag kanske läst fel berättelser innan.

Och det börjar tjusigt. En man anländer till ett ruskigt slott, inbjuden av en vän han inte sett på länge. En vän som fruktar för sitt förstånd. Allting andas undergång.

Jag vet inte hur det kom sig, men så snart jag skymtade byggnaden grep mig en känsla av djupaste förstämning. Jag säger ”djupaste”, emedan känslan inte mildrades av någonting poetiskt och därför halvt behagligt, sådant som till och med anblicken av den mest ödsliga och skräckinjagande natur kan inge. Jag betraktade scenen framför mig – själva huset och det omgivande landskapets enkla linjer – husets kala väggar – de mörka fönstren, som liknade tomma ögon – några täta tuvor av starrgräs – och några få vita, förmurknade trädstammar – med en djup beklämning, som jag bara kan jämföra med opiumrökarens känslor när han vaknar upp ur sitt rus: det bittra återfallet till vardagsverkligheten och bortryckandet av den slöja som dolt det gräsliga. Jag förnam en iskyla, något som drog nedåt och ingav vämjelse – en tankens obotliga ödslighet och förstämning, som jag inte ens i fantasin kunde omvandla till något sublimt.

Det ironiska, eller metaaktiga, är ju att Poes berättare framstår som en mycket van läsare av skräckromantik, och att Poe själv gör allt det där, höljer sitt motiv i ett vackert, stämningsmättat, överdådigt språk. Det är rent förtrollande när man läser bara korta stycken.

Mitt problem med honom här är främst att det blir just så överdådigt, lika stämningsmättat från början till slut. Det börjar med undergångsstämning och slutar med undergångsstämning. Novellen heter Huset Ushers undergång, och huset Usher går under. Inga överraskningar där.

Poe och hans berättare associerar kanske till opium – själv tänker jag mest på att smälla i sig en hel påse med marknadsnougat, bara för att det är den godaste sorten. Det blir ändå alldeles för mycket av samma, en sockerstinn gröt i munnen till slut. Antar att Poe och jag har lite olika referensramar där.

Similar Posts:

• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Allt förgår
• Ett varierat urval
• Presentation av Poe
• Vintermörker

Det är faktiskt första gången jag rent fysiskt stöter på Novellix små novellböcker, och jag blir verkligt förtjust när de landar i brevlådan. Så litet och smidigt, välgjort och fint! Man kan verkligen ha med sig en eller ett par i handväskan eller till och med fickan ifall världen omkring en visar sig sakna underhållningsvärde för en stund. Det gillar jag skarpt.

Tyvärr lämnar innehållet i just de här mig mer kallsinnig. Precis som omslagen är snyggt harmonierande är de olika novellernas tonfall besläktade. Det vilar något diffust gotiskt över alltsammans, någon sorts effektsökeri som samtidigt håller ett visst avstånd till sin läsare.

Bäst gillar jag den här, Sylvia Plaths Johnny Panic och drömbibeln. I Plaths berättelse om en sekreterarassistent vid en psykiatrisk klinik som i hemlighet samlar på patienternas drömmar, balanserar torftig klinikverklighet mot drömmarnas suggestiva krafter på ett sätt som blir ganska spännande och intressant. Det lite slutna, tillknäppta och hemlighetsfulla passar berättarrösten bra. Hon är sitt arbete. Det finns inte mycket mer att säga om hennes praktiska person.

Kanske börjar en mus ganska tidigt tänka att hela världen styrs av enorma fötter. Men som jag ser det styrs världen av en endaste sak. Panik med hundansikte, djävulsansikte, horansikte, panik i versaler utan något ansikte alls – det är samme Johnny Panic, vare sig man sover eller är vaken.

Åt denne drömmarnas dockmästare, den pockande psykosen, har huvudpersonen försvurit sig. På kliniken renskriver hon journaler, men hemma samlar hon de drömmar hon memorerat under dagen i sin drömbibel, alltmer upptagen av samlandet och det hon uppfattar som gestalten bakom dem.

Dröm för dröm utbildar jag mig själv till att bli den där sällsynta figuren, mer sällsynt rentav, än någon av medlemmarna på Institutet för psykoanalys, en drömkonnässör. Inte någon drömstoppare, drömtydare, inte någon som exploaterar drömmar i enfaldiga hälso- och lyckosyften, utan en obesudlad drömsamlare för drömmarnas egen skull. En drömälskare för Johnny Panics skull, allas deras skapare.

Egentligen är jag själv ingen drömälskare – det finns faktiskt få saker som irriterar mig som när författare ska älta drömmar i tid och otid. Psykisk instabilitet känner jag mig nästan alltid klart mättad på. Men det finns något fascinerande med Plaths själva språk, som i raden om möss och enorma fötter ovan. Det knuffar ett ögonblick ut mig ur bekvämlighetszonerna, får mig att andas kall och klar nattluft en stund. Jag är inte överväldigad av berättelsen i sig, och i synnerhet inte av slutet, men det där språket, knuffen – det är ändå något så grundläggande i allt det man söker när man läser böcker. Drömmer.

Similar Posts:

• Moln med silverkanter
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Dagens lunch med en bok
• Energislukande självbehärskning

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå

Varför finns det då inte mer litteratur om detta intressanta tema: författare och schack? Jag tror den främsta orsaken är att författaren till en sådan bok bör vara djupt involverad i schack, men även vara mycket insatt i litteraturvetenskap. Denna kombination är tyvärr ganska ovanlig. Jesper Hall skriver i sitt förord till boken Hjalmar Söderberg och schackspelet att han försökt dra nytta av sina erfarenheter som professionell schackspelare, teaterregissör och författare. Med hjälp av de referensramar han i någon mån delar med Söderberg, har han försökt finna nya infallsvinklar på författarens schackintresse och författarskap. Jesper Hall och bokförlaget Atlantis har med denna bok täppt till ett hål både i schacklitteraturen och den biografiska litteraturen, en gärning i stil med den bok Hall skrev tidigare (2007), och som handlade om författaren Frans G Bengtssons förhållande till schack.

Eftersom jag själv är schackspelare, blir jag förvånad när jag i Hjalmar Söderberg och schackpelet läser Halls kapitel ”Om schack”, som ska vara ett slags introduktion för de som behöver förkunskaper. Här tycker jag Hall borde tydliggjort sina resonemang även för de läsare som inte är schackspelare. Det verkar som att han inte tar chansen att verkligen propagera för schack på ett objektivt och positivt sätt. Istället lägger han tyngdpunkten på att schack är matematik. Här kommer jag också att tänka på Edgar Allan Poe, som i inledningen av novellen Morden på Rue Morgue reducerar schackspelaren till att endast vara uppmärksam och inte alls snillrik.

Halls syn på schack är inte alls förenlig med min syn, eftersom jag ser schack som en konstart. Hall skriver bland annat att schack på elitnivå otvivelaktigt är en sport. Faktum är att det finns många undantag. Bland andra ex-världsmästaren Vasilij Smyslov och stormästaren David Bronstein såg schack som en konstart, denna syn på schack har likaså vår egen, genom tiderna bäste svenska schackspelare, Ulf Andersson. Jag har själv spelat mot David Bronstein och kommit till insikt att han värderar den konstnärliga dimensionen högre än resultatet.

Hall skriver att kön, ålder eller eventuella fysiska handikapp inte spelar roll för förmågan att spela. Garri Kasparov har i ett berömt och provokativt uttalande sagt att mannen har en fördel gentemot kvinnan på grund av fysiken. Forskning säger också att man kan spela bra schack fysiskt tills man är 60 år. Mentalt kan man hålla hög nivå tills man är 74 år. Mikhail Botvinnik, världsmästare i schack 1946, har sagt att en livsnödvändig ingrediens om man vill bli en god schackspelare är att man har hälsan. Hall rider på den välkända myten att schackspelare är intelligenta: ”Intelligensen är det allenarådande.” Men det har bekräftats av seriösa undersökningar att schackspelare inte alls är så intelligenta som gemene man tror. Jag hade föredragit att Hall tagit fram sådana personliga nedslag i kunskaper istället för att visa lättja i detta inledande kapitel om schack. Man bör aldrig underskatta sin läsekrets behov och servera ointressanta klyschor även om den är oinitierad.

I kapitlet ”Schack i Hjalmar Söderbergs skönlitterära texter” nämner Hall att schack har den mest centrala rollen i novellen Sibyllans grotta. Bland annat nämns följande replik av novellfiguren Karl Hennings:

”Om man vill lära sig spela schack ordentligt, får man lov att avstå från allt annat, kärlek och karriär och hela historien. Hela det så kallade livet.”

Åskledarens uppfinnare Benjamin Franklin avstod från att lära sig schack just på grund av denna tankegång och det är ett fundamental uttalande som alla aspirerande schackspelare grundligt måste fundera på! Däremot känns det som övertolkning när Hall argumenterar för samband med schack, när det inte förekommer explicit. Hall nämner två av Söderbergs alster: dialognovellen Generalkonsulns F-båtsmiddag och dramat Ödestimmen. Visserligen nämns denna replik i dialognovellen: ”Du spelar ju schack, Krigsberg? Gott då vet du att ett drag som är mycket bra i en viss ställning redan i nästa drag kan vara meningslöst.” Hall kallar denna association till schack för en etablering där Söderberg låter schack och text spegla sig i varandra. Eftersom Hall lägger mycket möda på att analysera fram dolda schacktexter borde det ligga i hans intresse att belägga sina påståenden. Ovanstående etablering ser jag inte som en indikation på att den resterande texten kan ha inlägg om schack när det dessutom inte heller tydliggörs av Hall i hans egen text. Sedan dras det jämförelser med krigsstrategi och schackstrategi, men här kan jag inte se någon koppling till Söderberg. Sådana jämförelser borde ingå i kapitlet ”Om schack” eller i ett eget kapitel om schackstrategi. Detta skulle också kunna vara temat för en bok, där man jämför historiska skeenden med schackets egen strategiska utveckling.

När det gäller dramat Ödestimmen skriver Hall att där inte finns någon markör i form av ordet schack. Detta varnar förstås för risken att övertolka. Att man är schackspelare betyder inte alls att man nödvändigtvis skriver om schack implicit. Han skriver att schackmarkören undviks för att undvika övertydlighet. Här menar Hall att själva titeln på dramat Ödestimmen är en parallell till schackets så kallade fjärde timme. Jag har aldrig hört ordet ödestimme i schacksammanhang och fjärde timmen är inte ett känt begrepp för författare. Detta känns som en mycket kraftig övertolkning och den köper jag inte. Det är här jag tycker Hall spårar ur i sin tolkning. Det känns som att han har gett sig katten på att hitta schackliga samband även när de inte finns och då tycker jag det blir för mycket spekulationer och subjektiviteter. En bok som har aspirationen att hitta schackliga samband, som till sin natur är påtvingade och spekulativa är ett riskabelt projekt.

Det intentionella misstaget som är ett välkänt begrepp inom litteraturvetenskapen är en fälla som är lätt att falla i när man drar jämförelser mellan verk och biografi. Man bör inte ta för givet att författarens eget (schack)liv påverkat hans skrivande. Hur det påverkat och om det påverkat kan man aldrig med säkerhet veta. Dessutom var Söderberg mycket mera författare än han var schackspelare eller schackproblemist. Det hade varit bättre om Hall nyktert fokuserat på det som var verifierbart istället för att presentera schackliga samband, som kanske inte finns och därmed hylla subjektiviteten. Vi läser boken främst för att vi vill läsa om Söderberg, inte för att läsa om djärva spekulationer. Det är dock bra att boken får en värdig avslutning med Söderbergs partier och problem. Vi får heller inte glömma Hjalmar Söderbergs mest kända uttalande om schackspelare som står som ingress till boken:

Till lycka för de många som icke kunna leva och icke vilja dö, finns det en medelväg; det är att tillbringa sin dag vid schackbrädet.

Similar Posts:

• Fantasilöse Söderberg
• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidsförflyttning
• För dom som älskat