Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav.

Så börjar dygnet i den lilla walesiska staden och så börjar detta ”spel för röster” av Dylan Thomas som uruppfördes 1953, bara några månader innan hans bortgång. Sedan dess har detta vindlande lilla verk fått många olika former och versioner, nu en nyversion på svenska med förord av Ulf Lundell och efterord av Per Bergström som tillsammans med Erik Andersson reviderat Thomas Warburtons översättning från 1958.

Under vårdygnet i Llareggub rör sig två röster genom staden, in och ut i olika karaktärer så som Kapten Katt, Fru Hursomhaver och prästen Eli Jenkins. Det är ett varmt och humoristiskt utspel av livet i staden som gestaltar invånarnas tankar, minnen, längtan och drömmar i ett språk som vrider och vänder sig själv i krumbuktande hopp och piruetter. Talande för lekfullheten i språket och hyllningen till det walesiska, både i språkklang och tradition, är ortsnamnet i sig – ”buggerall” vänt bak och fram.

Den största behållningen av Intill mjölkhagen är just språket – hur Thomas, fint översatt till svenska, arbetar med allitteration och assonans, uppräkningar och, ibland påhittade, adjektiv, staplade på varandra för att skapa ett tätt språk som ibland nästan slår över i en sorts sinnrik rotvälska:

Det är hästskors klippklapp på gatornas solvarma sten, klank från smedjan av hammaren, kackel och kvack från gässen, taltrastkvitter från fågelträna (…) det är spovars vissel, kråkors kra, duvors kurr, tjurbröl och klockors timslag, och en skolrast med fraggande snatter

Rösterna får sömlöst glida i och ur varandra, svara på varandra, ordlekarna vandra från mun till mun, medvetandet simma mellan karaktärernas allra innersta till platsens helhet sedd utifrån. Det är finurligt och idérikt, något alldeles eget. Den enda sorgen när man läser är att man hade velat höra det uppläst – den värld som skildras här, den ljudande verklighet som Llareggub målas upp i, blir trots allt ofrånkomligt stängd i tryckt form. Språket vill mer, det vill leva och kränga sig ut från boksidorna.

Similar Posts:

• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Magisk hyperrealism från Norge
• Äkta engelsk klassiker
• Kvinnor och klädesplagg

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Nellie som då var Celias enda och bästa kompis och som fick Celia att tro att de faktiskt var riktiga häxor.

Ett år senare har de ytliga såren läkt men både Lova och Celia har fått kämpa med att lämna de själsliga såren bakom sig.

Nellie sitter inlåst på ett vårdhem för behandling efter attacken på Lova där hon ska genomgå terapi och få hjälp. 

Nu ska Celia och Lova spendera delar av höstlovet på Lovas lantställe som de gjorde på den gamla goda tiden när de fortfarande var bästa vänner. Det känns lite som om de kan vara på väg att hitta tillbaka till varandra trots att de nu går på olika skolor. Men i Celia gnager tvivlet om det någonsin kommer bli som innan attacken. 

En annan stor omvälvning i Celias liv är att hon har en flickvän som heter Paula. Nu under höstlovet är Paula i Chile och men de hörs nästan varje dag trots detta. 

Under vistelsen i på Lovas lantställe får Celia ett mess på telefonen. Det står ”Ingen kommer älska dig lika mycket som jag”.  Messet kommer från ett okänt nummer och det måste bara vara någon som skickat fel? För ingen har älskat Celia förutom hennes mamma, pappa och nu också Paula. 

När Celia delar sin fundering med Lova viftar hon bort det. Det är säkert någon följare på Instagram som driver med dem. 

När nästa mess dimper ner är det bara en bild. Bilden föreställer ett gammalt hus som Lova direkt känner igen.  Det är ödehuset som ligger en bit bort från lantstället.  Celia och Lova ger sig av dit på cykel trots att Celia är väldigt tveksam. Väl där så börjar de spana runt för att känna in stämningen i huset… Finns det några spöken? Eller gömmer sig kanske en smågalen följare från Instagram? Kanske den följare som även skickade bilden? 

När de letar igenom huset hittar Celia något som verkligen väcker hennes förvåning och oro. En dolk i guld med ett pentagram och en röd kristall. Den är precis likadan som dolken hon fick av Nellie i present för över ett år sen. Är det kanske till och med samma dolk? Men den hade hon ju slängt. Det borde vara omöjligt att den ligger på golvet i ödehuset…

I takt med dolkfyndet i ödehuset ökar spänningen. Celia får fler mess och hon börjar dessutom känna sig förföljd. Det känns som om någon ute efter henne. Är det Nellie? Men Nellie sitter enligt alla i tryggt förvar på ungdomsanstalten.

Celia blir besatt av att fånga den person som förföljer henne. Hon bestämmer sig för att bli jägaren istället för att bli jagad. 

Både jag och tweenien tyckte boken var väldigt dramatisk. Handlingen blir bitvis väldigt obehaglig eftersom det inte finns någon tydlig linje mellan vad som är verkligt och vad som bara sker i Celias hjärna. Celias tidigare upplevelser med Nellie gör att hon fantiserar och många gånger blir paranoid och oberäknelig. Att Celia inte heller tar hjälp av någon vuxen när hon misstänker att det är någon som förföljer henne stressar oss båda och det blev en del höga utrop under läsningen där vi ojade oss rejält över Celias agerande.

Celias  förföljelsemani och drag av posttraumatisk stress från det som hände för ett år sedan är den röda tråden och det är mycket känslor genom hela boken – utanförskap, kärlek och ångest. Alltid lika relevanta ämnen!

Stalkern är en fristående fortsättning på boken Häxan. Här kan du läsa den tidigare recensionen. 

Similar Posts:

• Blodig vänskap
• På andra sidan
• Death metal, demoner och vänskap
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Östergren klår Ibsen

Det tema som när det begav sig blev kontrovers och skandal vid teaterpjäsens premiär 1879 – en kvinnas frigörelse i 1800-talets Norge – blir i romanen i stället en påminnelse om hur otroligt och omänskligt instängt livet för en kvinna var för inte alltför länge sedan, och hur dessa patriarkala strukturer sträcker sig in i våra dagar.

Eftersom Nora är en roman och inte en pjäs får vi i Pryds Helles tolkning mer glimtar in i Noras tanke- och känslovärld, i stället för att bara filtreras genom den yta som presenteras på Ibsens scen. Samtidigt skämmer Pryds Helle inte bort läsaren med särskilt mycket insyn.

Jag har lite svårt att få ihop bilderna av den Nora som i sin barndom är nyfiken och kunskapstörstande, med den Nora som är så blint förälskad och beredd att under flera år förnedra sig hur mycket som helst för sin kärlek. Jo, såklart att det var en annan tid och att människor då såg på sig själva och på världen på ett annat sätt. Men jag hade gärna fått komma in mer i de tankegångarna och känslorna, hur de utvecklas, kanske hur huvudpersonen vacklar fram och tillbaka eller lite tydligare hur hon stänger vissa saker ute för att hon inte orkar/vågar/kan/eller något annat.

Kanske har det också att göra med att maken Torvald gestaltas på ett sätt som gör att jag nästan direkt tycker mycket illa om honom. När han nästan enbart beskrivs som fullständigt egocentrerad och samtidigt helt empatilös, är det svårt att se vad Nora ser hos honom och hur hon så ensidigt kan hålla fast vid honom år ut och år in. Naturligtvis är även Torvald lika instängd i samhällets normer som Nora – det hade gärna fått komma mer till uttryck i boken.

Trots det är det något befriande över att få se världen ännu mer ur Noras perspektiv jämfört med i Ibsens pjäs, inte minst i form av alla de kvinnliga vänskapsband och allianser som finns i hennes liv. Och det är också intressant bara det att kliva in i det norska och europeiska 1800-talets värld och villkor ett slag.

Nora är en av tre romaner i ett samarbete mellan tre nordiska förlag – svenska Natur & Kultur, norska Oktober och danska Rosinante. Inom ramen för samarbetet har tre nordiska författare skrivit var sin tolkning av olika Ibsen-pjäser. Du kan läsa om Klas Östergrens Hilde här och Vigdis Hjorts Henrik här.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• I huvudet på Henrik Falk
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Om flykten och framtiden som försvann

I Ouzounidis dramatisering möts två av Antigones syskon, systern Ismene samt den döde brodern Polyneikes, genom en monolog. Ja just det, för det är inte en dialog mellan de två, utan en lång monolog av en och samma talare på scenen. De båda syskonen kommer till tals genom samma talare.

Eftersom jag läser det här i bokform blir jag nyfiken på hur monologen skulle framföras på en scen. Till exempel om övergångarna mellan Ismene och Polyneikes skulle tydliggöras på något sätt genom scenerier eller agerande? På boksidan är det lätt att se varje växling eftersom det är tydligt utskrivet med namnen, men ofta sker det mitt i en mening. I och för sig finns där alltid någon signal direkt om att det är en ”bror” eller en ”syster” som talar, men det är många gånger relativt inbäddat och jag är inte säker på att jag skulle hänga med om jag bara fick höra texten uttalad utan att se den framför mig.

Samtidigt är texten i sig så stark och fängslande, att det inte skulle göra alldeles mycket om jag inte hängde med på vem som talade när. Jag är verkligen ingen fena på grekisk mytologi och det finns säkerligen en hel del referenser i texten som går mig helt förbi.

Men även om jag inte hänger på allt vad som faktiskt sägs, så kommer känslan igenom starkt och det är det som drar mig in i texten och håller mig kvar. Vad är det att leva, förstår vi någonsin något av det medan vi håller på med det? Vad är moral, och vad är valfrihet? Finns de ens, på det sätt vi tror?

Jag läser på bokens baksida att Ouzounidis är en av Sveriges ledande dramatiker, men hon är en ny bekantskap för mig. Terroristens kropp är en systerpjäs till Spår av Antigone och jag blir genast nyfiken på att läsa fler av hennes texter. Det här var ett så nytt språk för mig, och ett nytt sätt att upptäcka de grekiska dramerna. Det ger mersmak.

Similar Posts:

• Om maktmissbruk och utsatthet
• Tvivlet som funktion
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn
• En fortsättning lika stark som den prisbelönade debuten
• Sista delen i Kippo-trilogin

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Henry Morgan är tillbaka
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

I denna publikation får jag, i en ganska lättsmält form, en mer nyanserad bild. Vissa historier kanske jag hört förr. Vad skådespelaren Börje Ahlstedt hade för relation till Bergman är väl till exempel ganska söndertröskat. Jag fascineras dock av skådespelaren Marie Richardsons ganska nyktra bild. Hon berättar att Bergman var mån om rummet de repeterade i. Han såg alltid till att det var nyskurat när de kom. Nu när Bergman är borta, finns inte den omsorgen om scenrummet kvar, menar hon. Samtidigt avslöjar hon att blev han helt vansinnig under TV-inspelningen av Larmar och gör sig till då han förstod att Richardson var gravid.

Lena Olin tar också ner Bergmans gloria lite grann, när hon får frågan om vilka kommentarer hon får i USA, i och med sin bakgrund med Ingmar: ”Det är tjusigt, men det är inte så många som vet vem han egentligen var länge”.

Liv Ullmann å sin sida avslöjar hur hon egentligen skulle ha varit med i filmen Fanny och Alexander (där hon var tänkt för den roll som Ewa Fröling senare fick). Liv tackade nej. Detta ”svek” gjorde Bergman helt vansinnig. På pin kiv titulerade han länge Liv för ”fru Ullmann” efter det. Den norska skådepelaren tyckte det var fruktansvärt.

Vi möter också dem som har stake nog att säga ifrån till Ingmar Bergman. Som scriptan och produktionsledaren Katinka Faragó. Hon arbetade med honom i över 30 år. Mot slutet hade han sådant förtroende för henne att hon fick hålla honom i handen om mornarna, när han hade svår ångest. På sin första inspelning med honom 1955 fick hon rådet ”Om han stirrar på dig, stirra tillbaka, om han spottar på dig, spotta tillbaka”. Och när det gäller att vara kvinna på en ofta mansdominerad arbetsplats, så var det bara Martin Ljung (1917-2010) som en gång försökte sig på att göra närmanden (men han lyckades inte), talar hon om.

Författaren och regissören Stig Björkman (som 2015 gjorde dokumentärfilmen Jag är Ingrid om en annan Bergman) berättar om en pikant detalj om ett nummer av filmtidskriften Chaplin, som han var med att göra i början på 1960-talet, där temat var ”anti-Bergman”.
I det numret fanns ett bidrag författat av pseudonymen Ernest Riffe. Den essän beskrev på ett rätt dräpande sätt, vad som närmast skulle beskrivas som en erbarmlig dussinpoet. Vad ingen visste var att den var skriven av Bergman själv. Det reser frågor som: jaha, vågade Björkman inte ge ut något anti-Bergman-nummer utan huvudpersonen hade ett finger med i spelet, eller vad?
Men den frågan får vi aldrig något svar på.

Alla dessa människor i Bergmans närhet i all ära, men nästa gång Fock tänker ägna Bergman lite uppmärksamhet tycker jag han borde ge ljudteknikern och mixaren Owe Svensson en egen bok.
Hur han och Bergman kommer fram till ljudbilden i filmen Viskningar och rop från 1973, är ren och skär poesi.

Ja, det enda var att Bergman förklarade att det skulle vara oväder ute, och en speciell stämning i det stora herrgårdshuset. Det skulle vina i kakelugnarna och öppna spisen. Det vet man ju hur det kan låta. Men på den tiden hade man inte samma möjligheter som man har idag med ett obegränsat antal ljudkanaler, utan det var bandmaskiner. Jag hade en bild av hur det skulle låta och samlade ihop en massa vindar som jag hade sparat /…/ Jag fick ihop några olika komponenter och tyckte det var på väg att bli ganska bra. Det här var vårt första samarbete och enda gången som Ingmar kom under processens gång och ville lyssna. ”Det är bra, men inte riktigt som jag tänkt” sa han och gjorde något som jag inte hört tidigare. Han kunde själv låta på ett sätt där han åstadkom ett ljud med själva munhålan och ett annat med stämbanden. Det lät ju jättebra!

En sådan här bok ger naturligtvis fascinerande inblickar, och även om Fock ska ha heder av att alla intervjuer är nygjorda, så är jag som läsare rätt mätt på fenomenet Bergman, när jag slår igen pärmarna.

Similar Posts:

• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Elakheter och idoldyrkan
• Nattvardsregissören
• Dramat om framtidskvinnan från 1879
• Tystnad, tagning!

Jag undrar om en avhandling är den bästa formen för Ouzounidis. Eller, snarare är det väl så att Tvivel: replikernas poetik inte liknar en konventionell avhandling. Det finns notsystem, teorier och källor. Det finns återkommande teman, Skillnad, Polyfoni, Hur och Myt, men texten är inte uppbyggd av en traditionell disposition med syfte, metod och analys. Ouzounidis använder sig istället av ett självreflekterande där hon skapar ett samtal mellan sin egen dramatik och filosofer, teoretiker, poeter och dramatiker som Gertrude Stein, Walter Benjamin och Inger Christensen. Texten är flödande, poetisk, uppbruten och gör att begreppen som diskuteras är intressanta men att själva analysen och sambandet riskerar att bli oklart.

Flera avsnitt stannar ändå kvar hos mig. Det om ordet idiots ursprung. Eller redogörelsen för hur tvivlet har en avgörande roll för handlingen i filmen Doubt (2008). Nunnan syster Aloysius, spelad av Meryl Streep, drivs av en envis övertygelse om att fader James förgripit sig på en ung pojke. Hela tiden görs sig dock tvivlet på vad som är sant påmint, och till slut även ett tvivel på hela den ordning hennes liv vilar på. Här leder Ouzounidis läsaren med fast hand. Så även i kapitlet ”Antigones förhandlingar”, där Sofokles drama diskuteras genom bland andra Judith Butler, Jacques Lacan och Bonnie Honig. Går det att se en diskrepans mellan pjäsens talhandlingar och den fysiska handlingen? Begraver Antigone sin bror två gånger? Vad menar Kreon när han motsägelsefullt dömer henne till en ”levande begravning”? Här ges både en teoretisk ingång till replikerna, och en öppning för nya iscensättningar av pjäsen och dess karaktärer.

Trots det snåriga och ibland väl inåtblickande känns Tvivel: replikernas poetik som ett nytt sätt att presentera konstnärlig forskning på. Ett grepp som jag gissar kommer att bli inflytelserikt. Ouzounidis gör istället för att lägga fram. Hon visar istället för att berätta för läsaren. Hela tiden själv tvivlande och omförhandlande.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Om maktmissbruk och utsatthet
• Svammel och drömhönor
• ”det där som Gud var innan jag blev ateist”
• Den omöjliga friheten

En tredje anledning är Rowlings uppmaning att ”keep the secrets”. Hon har twittrat det till fansen, och det sägs att det suttit skyltar med just den frasen på väggarna när skådespelarna har hållit sina repetitioner. Bevara hemligheterna, avslöja inte handlingen för folk som inte läst eller sett pjäsen än. Det är självklart en fullständigt rimlig uppmaning, men gör det också svårt att skriva något annat än en mycket ytlig sammanfattning av boken. Mycket av det som väckte starka känslor i den åttonde berättelsen är sådant som läsarna bör få uppleva själva, inte få berättat för sig. Jag ska göra mitt bästa för att beskriva min upplevelse av Harry Potter and the Cursed Child utan att förstöra spänningsmomenten för er som inte läst den än, men jag vill ändå varna för att vissa smärre avslöjanden kommer äga rum. Jag lovar att inte säga för mycket, men om du läser vidare nu är det på egen risk.

Albus Potter (son till Harry Potter och Ginny Weasley) är något av en besvikelse för sin omgivning, och inte minst för sin far. Redan på Hogwartsexpressen på väg till sitt första skolår, blir han vän med fel person – Scorpius Malfoy, son till Harrys gamla ärkefiende Draco Malfoy. Att Draco sonat många av sina ungdomssynder spelar ingen roll. Inte heller att Scorpius helt saknar sin fars fördomsfulla och överlägsna sätt. Bara att de är sina föräldrars söner är tillräckligt för att deras vänskap ska vara anstötlig. Motviljan mot pjäsens radarpar gäller inte minst Albus kusin Rose (dotter till Hermione Granger och Ron Weasley), som tycker att vänskapen mellan Albus och Scorpius är så motbjudande att hon vägrar vistas i samma rum som dem. När Albus vid ankomsten till Hogwarts dessutom blir insorterad i Slytherins elevhem blir det droppen som får bägaren att rinna över, och Rose (tillsammans med de flesta andra på Hogwarts) tar totalt avstånd från Albus.

Utanförskapet leder till att Albus tid på Hogwarts skiljer sig dramatiskt från Harrys skoltid. För Harry var Hogwarts Räddningen – hans första riktiga hem, och Gryffindors elevhem hans första gemenskap. Att Albus vantrivs och helst inte vill vara på Hogwarts alls driver in en allt större kil mellan far (som inte förstår varför Albus inte bara kan anstränga sig lite), och son (som varje dag får höra hur olik han är sin far, Hogwarts Hjälte). Harry försöker vara tolerant inför Albus elevhemsplacering, men kan inte riktigt skaka bort det han upplevde (och fick inpräntat i sig) under sina Hogwartsår: Gryffindor är de goda, Slytherin är de onda. Hur hanterar man att ens egen son inte vill ha arvet man nästan offrat sitt liv för att säkra åt honom?

Även om fokus i Harry Potter and the Cursed Child främst ligger på Albus och Scorpius, ger inblickarna i den vuxna Harrys liv en välkommen nyansering av trollkarlsvärlden från hans ungdom. Att Harry tagit skada av sin uppväxt hos Dursleys som vanskötte och (i alla fall psykiskt) misshandlade honom på alla tänkbara sätt känns egentligen självklart, men är något som sällan påtalades i de tidigare böckerna. I böckerna om Harrys barndom är hans groteska släktingar och deras hatiska inställning mot honom ett nästintill komiskt inslag, som om Rowling testade hur avskyvärd man faktiskt kunde göra en människa. Den vuxne Harry, däremot, drömmer mardrömmar och återupplever trauman. Att till slut erkänna vilken smärta Harrys barndom faktiskt orsakat honom känns nästan förlösande, och ger definitivt mer djup åt Harry som både karaktär och förälder.

En annan karaktär som också blir mer nyanserad i Harry Potter and the Cursed Child är Draco Malfoy. Hans roll i berättelsen är inte längre att vara en endimensionell översittare, och det gläder mig att se honom bli en egen person. Draco är ensamstående förälder sedan Scorpius mamma dog, och har precis som Harry svårt att nå fram till sin son.

”I can’t talk to him either. Scorpius. Especially since – Astoria has gone. I can’t even talk about how losing her has affected him. As hard as I try, I can’t reach him. You can’t talk to Albus. I can’t talk to Scorpius. That’s what this is about.”

När Albus och Scorpius plötsligt försvinner på vägen till Hogwarts, slår sig deras föräldrar ihop för att hitta dem. Vad som hade kunnat bli en klyschig ”värsta fiender måste jobba ihop för gemensam sak” blir istället ett uppriktigt samarbete där förtvivlade föräldrar hittar styrka i varandra och den oerhörda kärleken till sina barn.

I Harry Potter and the Cursed Child utspelar sig delar av handlingen längs alternativa tidslinjer, och läsaren får en inblick i både en mycket mörkare framtid, och vad som hade hänt ifall det hade gått annorlunda i de tidigare böckerna. Ofta blir det logiska luckor i berättelser där tidsresor och parallella verkligheter är inblandade, och det gäller tyvärr här också. En annan svaghet är att Harry Potter and the Cursed Child ofta känns mer som fanfiction än originalberättelse, något som förmodligen till stor del beror på att den faktiskt inte är skriven av Rowling själv. Rowling har hittat på historien, som Jack Thorne och John Tiffany sedan baserat pjäsmanuset på. Thorne och Tiffany gör för det mesta ett väldigt bra jobb med Rowlings karaktärer, med några få undantag här och där när de faller pladask i fanfictionpölen.

Harry Potter and the Cursed Child är absolut en nostalgitripp, och många av mina starka känslor för den beror på att jag redan hade en stark relation till många av karaktärerna sen tidigare, men jag vill vara tydlig med att Harry Potter and the Cursed Child definitivt står på egna ben. Huvudberättelsen om Albus och Scorpius är stark och beroendeframkallande. Att man hejar på dem när de försöker ställa saker till rätta och lider med dem när det går fel är tack vare dem själva, och inte på grund av deras föregångare Harry, Ron, och Hermione.

Om du har längtat i 9 år på att få träffa dina älskade vänner igen kommer förmodligen Harry Potter and the Cursed Child inte vara återföreningen du hoppats på. Vad det däremot är, är ett fint mejl från dina vänner som du inte träffat på länge, men blir glad att höra från, även om det bara är några rader. Det är kul att höra vad de har för sig nuförtiden, även om det inte är samma sak som att faktiskt få umgås med dem.

För er som inte har läst Harry Potter förut: jag tror att ni också kan ha glädje av den här boken, även fast läsaren förutsätts ha en del bakgrundskunskap om karaktärerna och handlingen i de tidigare böckerna. Förmodligen blir det en ganska annorlunda läsupplevelse än det blev för oss som levt med Harry Potter större delen av våra liv (själv läste jag boken på ett dygn och fick sedan ha debriefing med två närstående Harry Potter-fans för att bearbeta alla känslor som kom upp), men jag tror att det kan bli intressant. Hör gärna av dig om du läst Harry Potter and the Cursed Child utan att ha läst de andra böckerna, det vore spännande att höra hur det funkade!

Similar Posts:

• En illustrerad dos magi
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• En magisk värld för alla?
• Vem gillar Rowling?
• Efterlängtat nörderi: en magisk guide till Hogwarts

Inställda. Insparade. Thomas hör till en generation som upplever sig ha blivit lovade mycket, och sen inte fått en skit. En massa krig på andra sidan jorden. Ingen måne. Inget jobb. Inte ens en flickvän. Vad var det som hände?

För att få svar på sina inte helt välartikulerade frågor tar Thomas till den lite okonventionella metoden att kidnappa personer som han tror ska kunna besvara dem. Först en gammal collagebekant, den där killen som verkligen lyckades, som mot alla odds faktiskt blev astronaut. Men sen inte fick komma med på rymdfärjan i alla fall.

Det leder till nya frågor. Nya kidnappningar. Svaren kommer kanske närmare Thomas själv, nära hans bäste vän som sköts till döds av polisen, nära hans mamma, som tyckte att det var en ynnest för den faderlöse 12-åringen att få sova över hemma hos en aktad lärare. Frågor och påståenden och motpåståenden. Någonstans också den där drömmen om kärlek. Vad som hade kunnat bli ett rakt och drabbande koncept vimsar iväg och till slut vet jag inte alls vart Dave Eggers vill med sin intrig längre.

Var poängen just att ställa frågorna (och var borde jag i så fall ha slutat att läsa)? Eller att Thomas trots allt måste ha en väldigt trasig bakgrund för att agera som han gör? Och vad är egentligen grejen med den omständiga och högtravande titeln? Bristen på fadersfigurer och mening?

Era fäder, var är de? Och profeterna, lever de kvar för evigt? har dessutom den egenheten att den är skriven helt i dialogform. Kidnapparen i dialog med sina offer. För vilka han själv anser sig vara något av ett offer.

Nu har jag en viss vana att läsa dramatik, så att skriva en roman enbart i dialogform framstår inte i sig som särskilt mycket av ett spännande stilgrepp. Snarare tvärtom. Om Eggers nu anser att tankar och erfarenheter som människor själva lyckas uttrycka dem är själva kärnan i hans berättelse, varför skrev han den inte bara i pjäsformat? Med en och annan diskret scenanvisning, snarare än onaturliga repliker om hur miljön ser ut och vilka ljud som hörs?

Fast hade han gjort det hade det förstås varit dramatik istället, och dramatik är (trots att den ofta är förträfflig läsning) tyvärr nästintill obefintlig som bokgenre. Vem ska man månne kidnappa för att försöka få någon ändring på det?

Similar Posts:

• Vardagsvanvett och vildingvanvett
• Den ständiga otillfredsställelsen
• Uppväxt i ironins tecken
• ”Förtegenhet är stöld”
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer