Någon gång i ett vagt odefinierat Nyss (90-tal, kanske?) blir fyra tonårsgrabbar rumskompisar på ett prestigefyllt college. JD med sina konstnärsdrömmar, Malcolm som vill rita hus, tjejtjusaren Willem som lärt sig spela roller, och så Jude, som är två år yngre än alla andra, går med käpp och vägrar tala om sitt förflutna. Från den […][...]

Skenorna dunkar under tågets hjul, och det är för sent. Var det med flit eller av misstag Mihály klev på fel tåg och skiljdes från sin nyblivna fru? Allt såg ju så bra ut. Erzsi hade skilt sig från sin make efter att ha vänstrat med Mihály ett bra tag, de gifte sig som vuxna […][...]

Jag är bara en halv sida in i De yttre boulevarderna när jag inser att min inre berättarröst håller på att glida över i en dålig Hans Villius-imitation. Den börjar ju faktiskt precis som något sådant där gammalt pausprogram på SVT: ”Mannen på bilden…” …är min far. Murraille lutar sig fram mot honom, som för […][...]

700 förväntansfulla var vi som slog oss ned framför den stora scenen på Kulturhuset-Stadsteatern till kvittret från en steglitsa. Gissar att det var långt fler som skulle ha velat tillbringa sin söndagskväll i sällskap med Donna Tartt för att få veta mer om hennes senaste roman, Steglitsan/The Goldfinch. Tartts böcker är hett efterlängtade, kring ett […][...]

foto: Fotoakuten. Fyrtiofem minuter. Så länge gick jag runt i Hamrelius bokhandel senast jag var där. Bokhandlar är verkligen platser att fastna på. Sällan finns det något överhängande tvång att köpa något, jag upplever oftast att jag kan ta min tid utan att bli stressad. Till skillnad från de flesta andra butiker. Och till skillnad […][...]

Jag läste en hel del tegelstenar i år. F’låt, i fjol är det ju nu. Knausgård, Tartt, Yamashita, Aleksijevitj, Pynchon, Adichie, Mantel… Stora, genomtänkta, episka, allomfattande berättelser som vill hitta människans plats i en alltmer komplicerad värld. Allt detta medan jag, som alla, försöker balansera ett liv minst lika komplicerat och stressigt … OK, kanske […][...]

Donna Tartt tar tid på sig att skriva en värdig uppföljare till Den hemliga historien – ganska exakt 20 år – men när hon väl gör det gör hon det med en smäll. Bokstavligen. 13-årige Theo och hans mor besöker Metropolitan Museum of Art i New York en regnig förmiddag på väg till ett allvarligt […][...]

Veckobrevet är lite försenat den här veckan, jag ber om ursäkt för det, det är helt och hållet mitt fel. Jag har gått och blivit kär och då fungerar inte hjärnan riktigt som den ska. Dagarna glider ihop, en tur på stan hand i hand knuffar ut viktiga mail, och inflik i diskussioner som börjar […][...]

Nånstans efter att ha plöjt hälften av Pessls debutroman förstod jag att den skulle utsättas för en jämförelse med Donna Tartts Den hemliga historien. Är det privatskolesammanhanget, kanske den amerikanska småstaden, eller är det mystiken och de välsmakande detaljerna som skulle vara någon sorts gemensam nämnare? Jag vet inte riktigt, men det finns en liten […][...]

Det är en svår konst att behandla tunga ämnen med lätt hand, utan att allvaret övergår i glättighet och banaliteter. Att skriva om att vara ung och annorlunda kvinna i ett patriarkalt samhälle, om lesbisk kärlek och vänskapsband som knyts upp, drogberoende och kriminalitet, alienation inför den egna överklassbakgrunden och annat komplicerat kräver sin kvinna. […][...]