Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

Läsaren får ofta ta del av en jagberättares inre värld och långa resonemang med sig själv. Personerna befinner sig i en kris eller i ett nytt livsskede. I novellen Studiestaden är det en ung kvinna som inleder sina studier vid universitet. Det sociala livets koder tar på och hon tystnar allt mer. I slutet flyttar hon tillsammans med en studiekompis som kanske är mera än så … I Getingsticket försvinner en make. Eller? Dagarna går. Under en natt är den lämnade med om en utomkroppslig upplevelse. Och med den kommer insikten om var maken finns … Men om han är vid liv och vad som egentligen hänt får läsaren fantisera om. Slutet av novellen blir en enda fråga: vad hände? Liknande är det i Vindpinad med den ensamma, sjuka kvinnan i en stuga omgiven av höststormar på en holme.

Många gånger förekommer kroppsliga sår eller skador. Karaktärerna vet ibland inte om sina sår eller vad som orsakat dem. En vårdslöshet gentemot sig själva tar sig uttryck i självskadebeteenden eller depressioner. Sinnesintrycken är påtagliga, envisa och starka, till exempel lukter som förebådar svek, hot, död eller misär.

I flera noveller nämns döda barn eller missfall. Ofta har verkligheten brutit samman med ett starkt förvirringstillstånd som följd. Ensamhet och kontaktlöshet förekommer i så gott som alla noveller. En ung kille kodar ett spel; ”yoga är djävulens verk”. Dödsänglar svävar över yogamattorna med de döda på stadens gräsmattor. En präst lever ett ensamt liv mellan tunga förrättningar. En annan drömmer om att bli pastor och går på bönemöten där frun blir handpålagd och faller i medvetslöshet. Tungomålstalande. Synden (sexualiteten?) lockar. Barnen borde få riktiga värderingar och inte delta i kommunal dagvård. ”Den rätta tron” skiljer dem från andra. Det är inre och yttre rigida regelverk. Temana i novellerna är tunga, allvarliga.

Novellen Meteorit visar på stor insikt i barns fantasivärld. Här är det Hannes, vars frånvarande far är astronaut. Så tror han iallafall. Hannes bygger på en egen rymdraket för att komma i kontakt med pappan och det blir hyss för att få tag i material och pengar. Hannes mamma skiljer sig från övriga kvinnogestalter i novellsamlingen och ser med förståelse på sitt barns upptåg. Hon löser bekymmer med balans och klokhet. Det känns skönt för mig som läsare att den rara novellen om Hannes avslutar novellsamlingen.

Carlssons språk är exakt och uttrycksfullt. På så vis påminner stilen mycket om den i Carlssons tidigare verk. Teman såsom ensamhet, psykisk ohälsa, död och förvirring upprepas också i Det är så här det känns när det är på riktigt men nu skriver författaren än mera mörkt och uppgivet.

Similar Posts:

• Noveller om folk som känner varandra
• Uppbrott och våndor
• Komprimerade noveller
• Noveller om pojkar och män
• En våldsam mor

Det började med att vi fick råttor. Jag var tolv och mina föräldrar var odödliga. De såg inte råttorna som ett tecken på något. Råttorna sprang bara omkring bakom socklarna i vårt kök varje natt. De hade gnagt sig in genom glasullen under fasaden, och nu sprang de omkring inne där kökslådorna slutade. Man hörde deras klor när de kilade fram över träet. De åt allt de fick tag på.

Tue växer upp på en bondgård med mamma, pappa, två mindre syskon, kor och ett helt gäng hundar på den danska landsbygden. Det skulle såklart kunna låta idylliskt, men bokens inledning – ”Det var som om jag hade döden i mig fast jag inte var särskilt gammal.” – sätter en helt annan inramning.

Korsgaards prosa är rak och rättfram, utan krusiduller, och fångar perfekt tolvåringens självklara livslogik. Om något var en olyckshändelse, varför ska man då be om förlåtelse?

Tue hjälper gärna pappa när han kan och min känsla är att det inte bara är för de utlovade, om än eftertraktade sedlarna. Den fåordiga patriarken slösar inte direkt med bekräftelse till den äldste sonen (eller till någon annan heller för den delen). När de halvvilda hundarna smiter iväg eller gårdsplanen är stökig är det alltid någon annans fel – någon mindre, någon som befinner sig längre ner i hackordningen.

Sonen försöker också hjälpa mamma, trots att hon bara vill vara ifred framför datorn. Tolvåringar ska inte behöva förstå depression bättre än sina föräldrar, eller plåstra ihop en mamma som skurit sig, men det är sånt som en del tolvåringar måste göra ibland.

Det är med andra ord tufft hemma på många sätt och i skolan är det inte mycket bättre. De andra barnen märker att Tue luktar och kanske är det inte bara otvättade strumpor och ladugård de känner utan allt det andra också. När en klasskompis för en gångs skull följer med Tue hem slutar det nästan i fullständig katastrof.

Romanen följer Tue under ett par år, fram till nians skolavslutning. Varje kapitel fokuserar på någon specifik händelse och de kan nästan läsas som fristående kortnoveller. Tillsammans bygger de berättelsen som en mosaik snarare än med en dramaturgisk kurva – och ändå lyckas jag inte lägga ifrån mig boken förrän jag läst ut den.

Det här är Korsgaards debutroman som kom ut på danska 2017 och är den första delen i en trilogi, som nu även ska bli film. Visst fångas jag av Tue och de andra karaktärerna på den danska landsbygden och ser gärna en filmatisering, men framför allt hoppas jag att även uppföljarna översätts till svenska, för det är Korsgaards prosa – i Helena Hanssons svenska översättning – som gör det hela så levande och oemotståndligt. Det går rakt in och det går inte att värja sig.

Similar Posts:

• Ingen skriver som Khemiri
• I gränslandet mellan barn och ungdom
• Att välja och skriva sitt liv
• Varsamt porträtt av förfäder
• Ingen sommar utan nordic noir?

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Skilsmässans efterbörd
• Att välja och skriva sitt liv
• Utveckling med förhinder
• Lukt av ladugård, depression och död

Det jag känner är att jag har hoppat från en höjd i tron att jag kan flyga, och efter några korta virvlande ögonblick förstår jag att jag helt enkelt faller. Jag känner att jag slungas mot katastrofen. Och jag har trott att mina döttrar faller tillsammans med mig; jag har trott att jag har tittat in i deras hjärtan, i deras själar, och sett skräck och förtvivlan där. Är det möjligt att barnen inte är fönster utan speglar? Att det jag har sett är mitt eget fall, min egen skräck, och inte deras?

Det är inte lätt att kategorisera den här boken. Essäer? Korta, biografiska berättelser och reflektioner? Varvade med någon enstaka novell?

Bokens åtta kapitel tar oss genom olika delar av sorgearbetet, när berättaren tar sig igenom vardagen med döttrarna, möten med vänner och familj, semestrar och möten med nya människor – med insikten att inte längre vara en del av den där alliansen som tidigare var självklar.

Samtidigt, hur trasigt och sårigt allting är, så är det också vackert fångat. Cusk jämför depressionens aptitlöshet med den förälskades oförmåga att äta:

Sorg är inte kärlek men liknar kärlek. Sorgen är romantikens okända kusin, en grym figur som är byggd av sömnlöshet och adrenalin som inte ens sockrats med hopp.

Hur precist Cusk än beskriver den där sorgen och hopplösheten, så blir det aldrig på något sätt snaskigt. Vi får veta precis hur djup exmakens besvikelse – och, ja, hat – gentemot berättaren är, men vi får aldrig veta vad det är som har hänt. Det är inte det som den här texten bekymrar sig om. Den intresserar sig istället för nuet och i viss mån för framtiden – för om det är såhär tungt just nu, hur ska det någonsin kunna bli bättre?

Ja, visst låter det deppigt? Det är det. Är det här en dag då du behöver lite feelgood, så ska du spara Cusks guldkorn till en annan dag. Men gör det, spara den till en dag när du orkar läsa om livets motgångar, för det är det värt. Och det är heller inte nattsvart, utan det finns även hopp i den här texten. Särskilt i de texter som liknar, eller är, noveller snarare än essäer.

Similar Posts:

• Grå bok mellan den svarta och den vita
• Hadley briljerar i enkelheten
• Betydelsen av en familj
• Klassisk skräck i samtida format
• Sorg ur barnperspektiv

Den lilla boken innehåller nio fyndiga dikter av Mervyn Peake med tillhörande svensk översättning av Nilsson. Var och en av dessa diktpar åtföljds av minst lika om inte ännu fyndigare essäer där Nilsson tar sats från de putslustiga dikterna, och lyckas – utan att tappa i putslustighet – svinga sig både högt och långt och djupt.

Om du som jag ibland har svårt med koncentrationen så kan det ju kännas tilltalande med korta texter. Oavsett om koncentrationssvårigheterna beror på direkt livsleda, rådande pandemi med tillhörande skakiga omständigheter, eller bara allmän melankoli, så kan det göra läsning till en om inte omöjlig så ändå synnerligen svårhanterlig aktivitet. Då underlättar det ju att hålla fokus när textens ände är i sikte, så att säga.

Så tänkte jag i alla fall när greppade Nilssons lilla svarta bok ur läshögen – och det håller jag fast vid. Men det är ändå ingen helt snabbläst bok, för det gäller att hålla i den där koncentrationen, även om varje anhalt i texten bara sträcker sig över ett par sidor.

Boken innehåller nämligen inte bara snusförnuftiga fyndigheter i komprimerad form utan här står de litterära och filosofiska klokskaperna med tillhörande reflektioner från det där som i vissa sammanhang kallas livets hårda skola som spön i backen.

Om du bara är sådär lite lagomsmart, som undertecknad, så gäller det att hålla tungan rätt i mun. Och kanske läsa ett avsnitt i taget hellre än att klämma allt i ett svep. Men gör för all del det, för det är en väl värd ansträngning.

Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga. Men även en tystnad kan felciteras. Nästan lika ofta som människor talar förbi varandra, tiger de förbi varandra.

Jamen visst är det så. Varför jag inte har tänkt på det tidigare vet jag inte men det är i alla fall fint att det nu finns en bok som pekar ut det, och mycket annat, åt mig.

Similar Posts:

• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• Om rösten
• Sjuka samhällssamveten och hungrig exploatering
• Om litteraturen, språket, livet
• En poetik att lyssna till

Berättelsens första sida är en presentation som vid första anblicken kan tyckas fokusera på mat och Johannes relation till mat. Sidans fyra hörn består av textrutor som talar om att han älskar mat, att det är hans största glädjeämne i livet samt att han aldrig ifrågasatt ifall hans relation till mat är bra.

Allt det där klingar skevt – på ett bra sätt. Mellan textrutorna är närbilder på Johannes ätande mun. Ett sådant fullständigt fokus på mat har såklart inget med varken ”kärlek” eller ”glädje” att göra, utan snarare med ”besatthet” och kanske ”förträngning”.

Nyckeln till skevheten finns såklart i mitten av förstasidan – centrerad i en ram av påståenden om Johannes fantastiska känslor kring maten och närbilderna på den ätande munnen. Mittenrutan är helt tom – en blind fläck.

Det är väl sökandet efter vad som finns där, eller vad som ligger bakom den blinda fläcken, eller vad den skulle kunna fyllas med, som resten av boken ägnar sig åt.

På den följande sidan börjar perspektivet zooma ut och vi får gradvis se mer av Johannes och hans omgivning samt mer tankar om mat och känslorna kring ätande. Sedan får vi följa Johannes i återblickar till en uppväxt med mobbning och rasism, utan vänner, och hur det sedan börjar förändras när han flyttar från den lilla orten. Trots nyfunna kompisar och intressen fortsätter han att kämpa med andra former av ensamhet, med en komplicerad relation till alkohol samt biverkningarna av medicinering.

Hela boken är i svartvitt och blandar kortare scener med interaktioner med vänner, misslyckade relationer, besök på vårdcentralen samt Johannes när han är själv i sin lägenhet. Berättandet följer inte alltid en strikt tidslinje utan ibland kommer sekvenser med rader av samlarfigurer eller matrelaterade logotyper.

Det är framför allt i bildspråket som bokens styrka ligger. Bilderna kan verka enkla, vilket är ett genialiskt sätt att gestalta relationen både till mat och till andra människor. Sådant där som kan verka enkelt, sådant som vi har lärt oss att tro att det borde vara enkelt, men som ändå är så svårt. Det skenbart enkla, men som i verkligheten är svårt.

Similar Posts:

• Närvarande i någon annans terapi
• En oväntad vänskap
• Intressant men väl hastigt och ytligt
• Klassisk skräck i samtida format
• Är sex en mänsklig rättighet?

Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men Ware vore väl inte den arbetsamma, uthålliga serietecknare han är, om han skulle nöja sig med den observationen. I stället har han har klart för sig vad åtgärden består i, nämligen att fortsätta att skapa serier och därigenom utveckla seriernas språk och uttrycksmöjligheter – och det är just vad han gör.

En viktig beståndsdel i Wares författarskap är just det uthålliga arbetet, vilket har lett till att han har hittat ett eget, unikt uttryck. Men det är inte bara serieskaparen som har en viktig roll i det subtila språk som förmedlar den känsla som Ware är ute efter. En lika viktig roll har läsaren. I Ware’s mastodontverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, berättelsen om den melankoliske Jimmy Corrigan som inombords är ett barn (precis som vi alla är?) och som söker efter sitt ursprung och en plats här i världen (precis som vi alla gör?), utmanas läsaren om och om igen.

Det här är ingen serieroman att snabbt bläddra igenom. Eller jo, det kan du också göra om du vill, och bara njuta av den säregna, rena estetiken. Men om du vill upptäcka mer av vad boken har att erbjuda bör du förbereda dig på ansträngning. Jimmy Corrigan kommer inte färdigtuggad och färdigsmält. Är det värt ansträngningen? Ja, absolut.

Hos Ware är det lika mycket bildernas skildrande som för berättelsen framåt, som de ord som skrivs ut. Var beredd på att läsa bilderna lika mycket som de skrivna orden. Och textens visuella utformning är lika betydelsefull som ordens innehåll.

Även om Ware i allra högsta grad utvecklar serieberättandets teknik så är det alltid förmedlandet av en känsla som står i centrum. Intressanta och nydanande grepp i serietecknandes berättarkonst finns aldrig med i Jimmy Corrigan som krumbukter för sin egen skull, utan alltid med syftet att förmedla något specifikt. Det förtjänar, och belönar, en uppmärksam läsning med känslan påslagen.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Klassisk skräck i samtida format
• Allt du inte vill veta
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Utan fotfäste i en laglös värld

Genom att gå, promenera dagligen tänker vi klarare, motar infektioner, depressioner, höjer immunförsvar och till och med lever längre (i alla fall friskare). Genom att gå ofta, varje dag, får vi de stora hälsoeffekterna. Författaren skriver att om vi är fysiskt aktiva kan vi se fram emot närmare tio år längre i livet.

Redan att röra på sig trettio minuter per dag gör stor skillnad. Ofta handlar det om de små valen, vanorna: resa sig upp för att hämta kaffe, ta trapporna i stället för hissen, promenera till affären eller gå ut en tur på lunchpausen. Forskningsbegreppet NEAT (non exercise activity thermogenesis, icke träningsrelaterad aktivitetstermogenes) beskriver den energi som vi därmed gör av med och som verkar vara nyckeln till att vissa förblir smala. En låg NEAT-nivå bäddar för fetma med välfärdssjukdomar och till och med förtida död som följd.

Författaren skriver om ”gåvänliga städer” såsom till exempel Rom eller New York. I Qatar eller Atlanta är infrastrukturen planerad så att gåendet är så gott som omöjligt. Det är också ställen i världen som slår rekord vad gäller fetma och diabets typ 2. Hon ser gärna att stadsplanerare och politiker skulle ta hänsyn till rörlighet vilket skulle synas i en friskare befolkning. Människor som vill leva sunt bosätter sig oftast i områden där de har möjlighet att röra sig i naturen. En omgivning med rekreationsområden och möjligheter att ta sig fram med sin kropp som transportmedel till skolor, matbutiker och arbetsplatser ger automatiskt sundare invånare. Och tvärtom.

Japan är ett land där man redan på 1960-talet började med stegräknare, begreppet 10 000 steg om dagen och intervallgång: 3 minuter gång med måttlig intensitet varvat med 3 minuter hårdare tempo under 30 minuter. Japanerna lever längre än andra folk. Överviktiga är få.

Vi får också läsa om hur nya hjärnceller föds när vi går. Steve Jobs höll promenadmöten och visste väl om hur kreativitet stärks av kroppslig aktivitet. Kognitiva funktioner utvecklas och vi blir bättre på koncentration, omdöme och problemlösning. Även minne och arbetsminne stärks. Biokemiskt utlöses stimuli i hjärnan som höjer serotoninhalter, noradrenalin- och dopaminnivåer som påverkar vakenhet, humör och sinnesstämning. Nyare forskning talar om hur hjärnan ”tvättas” med hjälp av det glymfatiska systemet, det vill säga rensar ut giftämnen ur hjärnan. Ju mera fysisk aktivitet under vakentid, desto bättre bryts hjärnans avfallsprodukter ner under sömnen.

Ovannämnda är endast smakprov på innehåll. Boken innehåller mycket mera. Layouten är inspirerande med kapitel på några sidor och välvalda citat. Vackra fotografier smyckar sidorna.

Just nu lever världen i Coronatider – en tid som förändrar mycket för oss – men genom att gå stärker vi oss själva. Ju starkare hälsa och immunförsvar vi har desto större är chanserna att vi hålls friska.

Boken innehåller som sagt många citat. Jag vill dela med mig några att göda hjärna (och kropp) för att vi ska göra det enklaste och naturligaste: att gå ut i friska luften och röra på oss. Varje dag!

En promenad är den bästa medicinen.
Hippokrates

Det är när man går som de stora tankarna kommer.
Friedrich Nietzsche

Om du inte har tid att promenera nu får du reservera tid för sjukdom längre fram.
E Stanley

Similar Posts:

• Lev längre och friskare
• Att gå är att leva
• Filosofiska perspektiv på psykisk ohälsa
• Enkelt och svårt
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Under 2016 och 2017, efter sin tid på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning (som skildras i Storm i den pelare som bär), reser Lundberg till ett kloster för att vistas där vid två tillfällen.

Boken utgår från Lundbergs dagboksanteckningar under vistelserna. Det är en poetisk prosa som ofta täcker mindre än halva boksidorna. De religiösa och litterära referenserna är många.

Starkast för mig är de målande bilder av ångesten som Lundberg målar upp. Av någon anledning har jag läst flera riktigt mörka böcker i år om psykisk ohälsa. Jag tänkte att det kanske skulle bli väl tungt med ytterligare en bok på temat, och det är verkligen en riktigt mörk och tung bok, men tack vare Lundbergs poetiska språk och pregnanta bilder så fångar texten mig ändå.

I alla fall till en början. Efter de första hundra sidorna börjar det ändå kännas väl enkelspårigt. Det är först på de allra sista sidorna som en viss förändring börjar antydas. En deprimerad hjärna går på repeat, tänker jag. På så vis är det en träffande gestaltning av depressionen. Men det hade lyft ännu bättre om där hade funnits något i textens struktur som gjorde att det inte bara hade känts som en och samma upprepning nästan rakt igenom. Visst är det ett fantastiskt språk, men även det fantastiska språket blir entonigt när det blir alltför upprepande bortåt 150 sidor.

Skilsmässan är fortfarande ett öppet sår, eller kanske snarare ett sår som tryckts undan tidigare och därför fortfarande gör så ont. Men i beskrivningarna av sin saknad efter ex-partnern blir hon aldrig en människa utöver berättarens behov av att ha henne nära. Detsamma med nunnorna på klostret, de som lever sitt liv där och tar hand om gästerna, framför allt berättaren och ytterligare två manliga gäster med stort andligt behov (om än av helt olika slag). Hustrun ”förstår honom inte”, beklagar sig en av de andra gästerna, och det känns som en upprepning av berättarens hela beskrivning av sin relation till sin exfru. Att det hela, hela tiden måste vara de manliga karaktärernas behov och deras frustration över kvinnornas (hustrurnas, nunnornas) oförmåga att finnas där för dem på det sätt männen tycker sig behöva, är ju också en rätt uttjatad trop som inte direkt talar till mig.

Men trots de repetitiva inslagen, är det ändå en bok med ett ytterst välskrivet språk. Antagligen gör sig boken bäst att läsas lite i taget, både för att fånga det uttrycksfulla språket och de många referenserna, och för att begränsa det monotona intrycket.

Similar Posts:

• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Lukt av ladugård, depression och död
• Skilsmässans efterbörd
• Om en mamma, och ett samhälle
• Tröstande medicin