Det tar lång tid att hitta in i Helena Bobergs debutdiktsamling Repuls. Innanför bokens pärmar är språket instängt och uppstramat, så som poesi kan vara, på gott och ont. Dikten rör sig sällan utanför den värld som jaget har byggt upp i sin relation till duet. När jag läst och lyssnat ett par gånger tänker […][...]

Jag går inte alltid den rakaste vägen till mataffären eller till ner till sjön där jag bor. Vägar som är raka är ganska värdelösa, jag förstår inte vägbeskrivningar och ska än mindre ge vägbeskrivningar. Jag har dåligt lokalsinne kort och gott. Trots det hittar jag alltid fram så småningom det krävs bara lite tålamod och […][...]

”Jimmie Åkesson skulle förmodligen ha älskat titeln på den här boken” sa Emmy Abrahamson när hon presenterade sin debutroman hos Rabén & Sjögren i våras. Vad Jimmie Åkessson eventuellt tycker vet jag inget om, men för mig är ”utlänning” inget ord som klingar särskilt neutralt år 2011. Därmed har Emmy Abrahamson dragit min uppmärksamhet till […][...]

Gracie handlar om Klara som är utbytesstudent i den lilla staden Manning i USA. Framför allt handlar den om hennes vänskap med Penelope, flickan med ett namn värdigt en gudinna och en mamma som en gång var skolans skönhetsdrottning. Penelope vill precis som en gång hennes mamma och som resten av stadens ungdomar, lämna Manning. […][...]

Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare […][...]

Louise är i övre 40-årsåldern, arbetar som advokat och är dotter i en adlig, mycket förmögen familj. Hon är gift med Jan-Carl, 50+, som är framgångsrik advokat och verkställande direktör. Han verkar ha valt Louise som fru för att hon har en så fin och speciell familjebakgrund. De har en dotter, Julia, som går på […][...]

Världen består av två sorters människor - de som förstår detta med ironi och de som inte gör det. Jag har hitintills räknat mig som en av denna bitterljuva skara som rapar fyndiga ironiska skrapor morgon-middag-kväll. Äkta cynisk arrogans är ju bland det mest attraktiva som finns – om den är bra är den som riktigt […][...]

Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte […][...]

Det var kallt och hon låg med ansiktet ner i den leriga marken. Ögonen var täckta med lera. Benen och armarna spretade lealöst åt olika håll. Hon såg inget. Kände inget. Hjärtat hade för länge sedan slutat att slå. Det är tioåriga Cecilias liv som tar slut just som boken börjar. En höstmorgon dödas hon […][...]

För ett par år sedan kom Caroline Malmberg Willfox självbiografiska bok Våldtagen – men jag är fanimej inget offer. Jag har inte läst den – och Andrea, som recenserade den här, tyckte väldigt mycket om den – men jag hade svårt att skaka av mig en viss irritation över titeln. När blev det så jävla […][...]