Sedan psykatrireformen i mitten av nittiotalet, har kommunen huvudansvaret för bland annat boendet för personer med långvarig psykisk funktionsnedsättning, de som anses medicinskt färdigbehandlade, de patienter som inte längre anses ha ett behov av en sjukhusbaserad dygnet-om-vård. Har individen väl fått en plats på ett LSS-boende är alla övriga insatser obefintliga, eller, ytterst svårtillgängliga. Begrepp […][...]

Det finns olika sätt för en romanförfattare att låta sina karaktärer möta omvärlden på. Ett kan vara att placera protagonisterna i en laddad, realistisk miljö och få dem att attackera eller åtminstone gestalta samtiden. Ett annat sätt kan vara att sätta dem i en surrealistisk, mer orimlig natur eller situation, bara låta den verkliga världen […][...]

Vissa böcker är som skattkammare. Att vara i dem är att vara i ett magiskt tillstånd, där intrycken är många och färgglada, mystiska och vackra. Man blir överraskad och förtrollad. Visuellt är den här boken sådan. När jag bläddrar igenom den utan att dröja vid text eller tänka på berättelse så bländas jag nästan av […][...]

Kanske var det när min sko åkte av och drog med sig strumpan ut i den vita snön. Kanske var det i det ögonblicket när jag först gick ner på knä och kröp in under ett långt bord. Kanske var det när han sträckte in händerna under bordet efter mig, när jag sparkade mot händerna, […][...]

Mångas stora och skärande rädsla är att bli dementa, att förlora kontrollen över sig själva och världen runt om kring. Att slira runt och kämpa för att finna logik i en värld som plötsligt är främmande. Jag följde själv min mormor rakt in i väggen som alzheimerssjuk och jobbade sedan extra flera år inom äldrevården […][...]

Sara Beischers debut om livet på ett demensboende i Stockholm kom ut tidigare i år, mitt under en stormande debatt som satte välfokuserat ljus på äldrevårdens villkor. I Jag ska egentligen inte jobba här handlar det om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli skådespelare. Hon börjar arbeta som timanställd på boendet Liljebacken […][...]

Göran är fjortonårige Mattias chef och han är inte särskilt nöjd. Skickar sura sms eller dyker upp personligen i sin sammetskavaj, sin SUV och med sin ständiga cigarrök och gormar om att Mattias måste ta sig i kragen. Göran är Döden och Mattias, ja, Mattias är ungefär Dödens praoelev och semestervikarie. Det är i alla […][...]

Ätstörningar är något man slentrianmässigt brukar räkna som en kvinnosjukdom, begriplig genom att kvinnan i dagens samhälle är den som främst utsätts för utseendehysteri, och sedan urminnes tider har bedömts just efter sitt utseende, medan mannen bedömts efter prestation och möjligen styrka. Därför är det så uppfriskande att läsa en bok om en ung kille […][...]

Per Ole Perssons debutroman Jaco är drygt hundrafemtio sidor, men känns mycket längre. Det är en krävande och omtumlande läsning, bitvis svår och snårig, men samtidigt väldigt direkt och obehagligt aktuell. Språket är köttigt och rått – välkommen till fukten, värmen, trycket mot huvudet. Vi befinner oss på Timor. Året är 2006 och ett inbördeskrig […][...]

Caroline är lyckligt gift, bor i villa och har två döttrar som hon älskar över allt annat. Hon är lite trött på sitt jobb, men just nu mammaledig, och det mesta löper på som det ska. Tills hon en dag hittar en borttappad mobil på lekplatsen, och den råkar tillhöra ingen mindre än Adam, hennes […][...]