Asrin är tolv år och ska börja i en ny skola. Det är inte det enda som är nytt i hennes liv: sedan hennes föräldrar försvann för ett år sedan bor hon dessutom hos sin farmor, som hon egentligen inte känner särskilt väl. Det här kanske låter som inledningen till en socialrealistisk skildring av en […][...]

Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn. Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram. Säg det tv-program en helgkväll som inte […][...]

Kristian Johannessons debut hör till den sortens romaner vars titel är bärande inte bara för en bok utan för en hel tidsanda. Vi måste börja med orden kan låta enkelt, men bakom frasen ligger något upplösande som kan splittra människor lika mycket som förena. Det är september, höst och bokmässa. Kristian Johannessons allra första bokmässa […][...]

I Sverige beskrivs ofta abortfrågan som en ickefråga. Som om den helt oproblematiskt vore huggen i sten. Vi är ju så sexualliberala här. Det säger nog betydligt mer om vår egen självbild än om frågan i sig. För bara några decennier sedan reste svenska kvinnor till det kommunistiska Polen för att göra aborter. Numera är […][...]

Människorna i Kristian Johannessons debutroman befinner sig i ett evigt väntrum. Dels är det Johannes K., den obehörige SFI-läraren, vårdbiträdet, poeten och löparen som inte riktigt har hittat sin plats och leker sig fram under ständig osäkerhet. Men det är också ungdomarna i SFI-klassrummet. De som har tvingats börja om och står i det första […][...]

Man kan vara rädd som en fågel, man kan vara glad som en fågel, man kan vara blyg, man kan vara jäktad, skrattig, nervös, cool, hysterisk, hängig, mätt, arg, trött, ledsen, lycklig. I Känslornas pekbok, illustratören Hanna Albrektsons debutbok, finns det fullt av fåglar med olika känslor. Kan man recensera en pekbok? Jag vet inte. […][...]

Jag har svårt att tycka om Noah, huvudkaraktären och berättaren i Väldigt sällan fin. Han har också svårt att tycka om andra. Han är tvär och vrång, släpper inte så gärna in människor i sitt liv och vill inte ta del av deras. Det handlar om fördomar och främlingskap, det handlar om ett vi och […][...]

for at give tingene navne må jeg først iagttage iagttage iagttage jagte jagte jagte en sø af bladguld et højt hurra for næste svømmetag Jag läser ur Lasse Thornings diktsamling högt rakt ut i rummet. Uppehåller mig vid orden, smakar, låter dem klinga av i varje diftong. För är det inte det som är behållningen […][...]

Svensk deckarlitteratur kan kanske i ett internationellt perspektiv förstås som ganska snäll. Visst, det begås brutala mord och vi tillåts genom ögonen på kriminalare som Kurt Wallander, Irene Huss och Maria Wern få en liten inblick i det mörker och den ondska som driver människor till att döda. Men om man generaliserar är det i […][...]

När en skriver filmmanus är det viktigt med ett spännande anslag. Den första scenen ska grabba tag. Folk ska orka sitta och titta i minst 90 minuter. Steget till spänningsromanen därifrån är inte långt. Likt film- eller tevemanus är det i deckare ytterst viktigt med en stark framåtrörelse. Vi fångas genom att undra hur det […][...]