(Januari) Den första fågeln man ser på nyårsdagens morgon är sannolikt en talgoxe En dagbok för fågelobservation? Ja, vi behöver en hobby. Något världsligt och nära. Och gärna nu, eller när som. Fåglar är mitt eget försök till en hobby. Jag upplever att fågelskådning bryter ganska härligt mot det moderna digitala flödet, den ständiga bedövande […][...]

Vad är en kropp? Ett kärl för själen som vi vandrar runt i tills det inte längre håller? Den mer triviala delen av ett motsatspar som åtminstone i västerländskt tänkande är nästan omöjligt att göra sig av med – kropp och själ, materia och ande? Att huvudpersonen i Daniel Pennacs roman Dagbok om min kropp […][...]

Hej dagboken! Idag hände det en pinsam sak. Daniel och jag gick i korridoren. Vi möttes. Jag gick åt ena hållet, han gick åt samma. Då gick jag åt det andra, han gick åt samma. Han gick åt andra hållet, jag gick åt samma. Sen gick vi åt varsitt…! 3 ggr! Tala om pinsamt!! Har […][...]

Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska berättelserna i allmänhet. Det är ett alldeles […][...]

Jag har läst en hel del självbiografiska (eller förment självbiografiska) serier på senare tid och ja, det är en viss estetik förknippad med det. En viss, väldigt avskalad tecknarstil, enkla symboler, väldigt ofta väldigt mycket monotoni: sida efter sida med lika stora rutor, ruta efter ruta med två motställda figurer som bara pratar. Det är […][...]

För många år sedan sjöng jag i samma kör som Gunilla Brodrej. Jag vet inte om jag någonsin växlade mer än något enstaka ord med henne men detta har ändå gjort att jag läst hennes texter i Expressen med större intresse. Hon är musikkritikern som vågat stöta sig med etablissemanget och blivit både portad från […][...]

När jag läste Jättehemligt första gången var jag nog runt tio år gammal. Lika gammal som Barbro i boken, men inte lika livserfaren som hon, skulle jag säga. Jag minns inte enskilda händelser ur böckerna, men jag minns att jag läste dem med en vag känsla av olust och förvirring, även om jag tyckte att […][...]

En av de bästa konstutställningar jag sett var Annika von Hausswolffs Ich bin die ecke aller räume på Magasin 3 i Stockholm 2008. Utställningen såg ut att mima upphängningsprocessen av en retrospektiv utställning. Vissa verk låg kvar på den typ av vagnar som används för att förflytta verk i lokalen. Vissa verk låg på golvet […][...]

Det jag läst, hört och sett om andra världskriget och om förintelsen, med dess fasansfulla koncentrationsläger, blir till något som skulle kunna hänt i nutid och mer hudnära när jag tar del av berättelser från någon som själv upplevt detta helvete. I dagboksform blir det mycket tydligt: att i detalj få höra ett enskilt individuellt […][...]

Imre Kertész är bra på att sammanfatta livet: Jag, som inte är viktig, fäster likväl vikt vid någonting som inte är viktigt: ungefär så förhåller det sig. Dagboken Från Budapest till Berlin sträcker sig mellan 2001 och 2003, alltså från strax innan till strax efter det att han fick Nobelpriset i litteratur hösten 2002. Kertész […][...]