Ett nytt Ryssland föds, med flera liter gammalt sovjetiskt blod dolt i kroppen som inte syns på utsidan.

Tjugo år senare är pojken vuxen och lever i det där nya Ryssland, där allt är glömt, där endast minnet av och strävan tillbaka till stormakten finns kvar men ingen längre behöver ta ansvar för fångläger, folkomflyttningar, avrättningar, etniska rensningar, massgravar, etc. Men de där litrarna med blod lämnar honom inte i fred, och han ger sig ut för att ta reda på vem den där mannen egentligen var. Genom sina egna minnen, genom de få ägodelar han efterlämnade – medaljer för lång och trogen tjänst under Stalin – och ut i de gigantiska vidderna utanför det nya Ryssland, letar upp gamla övervuxna läger, halvdöda gruvstäder, polarodlingar, frågar ut ”verklighetens folk” som aldrig sett en smartphone, gräver i mossan där historien fortfarande ligger och pyr långt från hans vänners säkrade version. Hur kunde man göra så här, och hur kunde man sedan gå vidare som om inget hänt? Ironin: Den aktivt historieförfalskande Sovjetregimen har ersatts av en (åtminstone nominell) demokrati där ingen vill minnas.

De hade hackat upp den i obetydliga små intryck och personliga anekdoter om en kälkbacke som funnits en gång i en sänka som numera var igenfylld (…) En sådan förflutenhet var som nycklarna eller plånboken – den fick plats i fickan när man gick hemifrån, den var behändig och välbekant, var och en befäste och kultiverade den plätt som var det personliga minnet, men ingen mindes för alla.

Vilket språk han har, och vilken översättare! (Inte för inte var väl Håkansons Ödmården en av årets bästa svenska böcker.) Det tar lite tid att komma in i romanen eftersom jag hela tiden vill starta om varje svindlande, vindlande mening tills jag hittar rytmen i den. Lebedev gräver i minnen och intryck på ett sätt som påminner om Aleksijevitj, men också om Clarice Lispector; den där känslan av sinnesintryck så våldsamma att de nästan sliter hål i världen. Men där exilukrainskan Lispector sökte i sig själv söker Lebedev i ett kollektivt minne, eller snarare en kollektiv glömska. Han är prosapoet och minnesgeolog, inte samhällsdebattör, och hellre än att prata om det nya landet letar han efter resterna av det gamla, tyder ord som bytt betydelse, drömmer feberdrömmar, jagar de där våldsamma intrycken som fortfarande ekar svagt. Hur svårt det än är, när han ju själv är en del av dem som bestämt sig att vända blad och gå vidare.

Det var det plågsammaste i hela drömmen: människorna dog inte – de upphörde att finnas i nuet. Och nuet förlängde sig obehindrat utan dem, varje ny stund sköt undan de förgångna stunder då dessa människor funnits, allt längre bort.

Vad var det den där blinde mannen hade sett en gång? Hur många liv hade han på sitt samvete som tvingade honom att rädda en ung pojke? Det är den historia Lebedev berättar på ytan, men i och med det där fantastiska språket, drömmandet, grävandet i det som inte längre finns öppnas så många fler nivåer, som gör Vid glömskans rand till så mycket mer än bara en litania över Stalins illgärningar. Hur både nationell och personlig historia handlar lika mycket om det man inte minns som det man håller fast vid. Hur en identitet uppbyggd runt att vara [inte X] har en tendens att sluta i en vilja att göra X stort igen. Det är inte en roman som ger klara pekpinnar, men sättet den vandrar genom djupa skogar som en gång var bebodda, färdas på uråldriga floder där vraken blivit natur, och läser uråldriga (eller lika gärna generationsgamla, det blir lätt samma sak) inskriptioner både skakar om mig och gör mig lycklig. För den där randen går ju ännu att stå på och titta ner.

Similar Posts:

• Att tjäna ormen och skålen
• ”Jag trodde … ”
• Ryssland – då och nu
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar

Nederländska – det är vad jag är. Men jag är också september. Så mycket frukt madame har. Hunden som jagar sin egen svans. Hjälp! det brinner! Och jag är kammarmusik.

Kanske finns där åtminstone en poetisk dimension? Som läsare har jag rätt att göra den läsning jag vill. I alla fall så länge det finns någon rimlighet i den. Jag kopplar av förnuftsapparaten. Tillåter mig att läsa meningarna långsamt. Lockar de fram bilder? Dofter, känslor eller minnen?

Nej, jag är ledsen. Inte mycket händer.

Förutsättningarna är ändå i någon mening goda. Eller åtminstone suggestiva. Ett uppburet men i förtid avbrutet författarskap. Vid tiden för bokens tillblivelse är Lispector döende. Hon skriver boken genom att ge sin väninna kuvert med textfragment. Väninnan sammanställer boken tillsammans med författarens son.

Så handlar det om vad det egentligen innebär att vara dödsdömd? Kommunicerar texten sin tillkomsthistoria? Skulle jag läsa den annorlunda om jag inte kände till tillkomsthistorien? Och känner jag mig dessutom inte lite kladdig när jag ska tycka något om det som en döende människa har skrivit – även om det är nästan fyrtio år sedan?

Jag kände pulsslagen i min halsåder, jag kände pulsen och hjärtats slag och med ens blev jag medveten om att jag har en kropp. För första gången i materien framträdde själen. Det var första gången som jag var en. En och tacksam. Jag ägde mig. Själen ägde kroppen, kroppen pulserade med själen. Som om jag stod utanför mig tittade jag på mig och såg mig. Jag var en lycklig kvinna. Så rik att jag inte ens behövde leva mer. Jag levde gratis.

Författaren skapar Angela genom att blåsa liv i sin gestalt, liksom Gud i skapelseberättelsen. Författaren Lispector skapade både författaren och Angela som därmed är fiktioner framsprungna ur hennes fantasi.
I förordet, av Örjan Sjögren, står det ”… Blåsa liv skulle bli en inre resa, bakom fiktionens och skapandets hemliga kulisser.” Jo, det kan låta sig sägas. En inre dialog mellan olika delar av psyket, mellan skaparen och den skapade.

Däremot finns det ingen narrativ båge att tala om i Blåsa liv. Bara konstruktionen med dessa gestalter som lever som i en låda i en låda. Det är väldigt tydligt att detta är text som tilldrar sig uppmärksamhet som just detta: text, språk, litteratur. Något som är inneslutet i sig själv. Det finns inget att förstå eller tolka. Ingen handling att hänga med i.

Förlagets reklamtext säger att ”Det är ett fragmentariskt verk, möjligen ofullständigt, men med form och innehåll i perfekt samspel”.

Jag försöker igen. Vad är det jag inte ser? Det måste komma ett genombrott i läsningen. Något som griper tag, som öppnar upp texten.

Länge är det som ett slags skrivövningar. Som att Lispector värmer upp inför dagens skrivande genom att ge ord åt sina tvivel.

Jag vill glömma att det finns läsare och bland dem även krävande läsare som väntar sig jag vet inte vad av mig. Nu tänker jag i alla fall ta min frihet i egna händer och skriva jag-skiter-i-vad-det-blir, riktigt dåligt, men jag.

Ändå finns det något i själva enträgenheten i denna text som till sist bryter igenom. Kanske är det så här är det är att leva – och att dö. Man försöker få något gjort och något sagt men det mesta blir bara ansatser och fraser. Och allt som oftast har man ganska tråkigt.

Då drömde jag en sådan bra dröm, så här drömde jag: i livet är vi skådespelare i en absurd teaterpjäs skriven av en absurd Gud. Vi deltar alla i denna pjäs, men när döden kommer dör vi inte. Vi dör bara i våra roller. Skulle det vara evigheten?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker om briljanter och jade.

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Poetisk äktenskapskritik
• Håll! Du är så skön!

Jag tittade på den, kackerlackan; jag hatade den så mycket att jag solidariskt gick över till dess sida, för jag stod inte ut med att vara ensam med min aggression.

Det är också ungefär vad som händer i romanen. En välbeställd kvinna, G.H. – det är initialerna som står i hennes handväskor och det enda namn hon i texten identifierar sig med – har sett fram emot att städa rummet längst bort i lägenheten, det som precis övergivits av hembiträdet som sagt upp sig. När hon kommer dit känner hon emellertid inte alls igen sig. Där hon förväntar sig en mörk och belamrad skrubb finns ett nästan plågsamt ljust, torrt, kalt och välordnat utrymme, och när hon öppnar garderoben får hon syn på den. Kackerlackan.

Hon försöker slå ihjäl den med garderobsdörren, men skadar den bara och naglar fast den i dörröppningen, klämd på mitten på ett sätt som får kvinnan att associera till en (eller om det är flera) avbrutna graviditeter hon varit med om. Hur som helst blir mötet med kackerlackan omvälvande.

Kan man möta en kackerlacka? Eller vad är det hon möter, G.H.? Drabbas av? En kris? En psykos? En uppenbarelse? Hon hittar sig själv. Eller förlorar sig? Det är absolut smärta, absolut glädje. Passion, i den bibliska bemärkelsen, och totalt obibliskt. Hedniskt. Primitivt. Sublimt.

Man kan hålla på och stapla motsatser, och alla känns de ungefär lika träffande. Lika giltiga; lika otillräckliga. Lispector liksom tvingar in läsaren i huvudpersonens försök att förstå, att formulera upplevelsen. Jag har svårt att säga om det är imponerande, oerhört suggestivt, eller mest jobbigt. Tvivlar nästan lika mycket på min egen friskhet, klokhet, medan jag läser, som på huvudpersonens.

Passionen enligt G.H. landar som något taggigt i huvudet. Den är en vindlande monolog som inte går att skynda sig igenom, trots att jag stundtals bara vill bli av med den. Man måste liksom idissla meningar och uttryck. Ibland tänker jag att romanen i själva verket är poesi som någon gått över med en kvast, sopat ihop raderna till något väldigt kompakt.

Och samtidigt inte så kompakt, för det händer ju nästan ingenting. En kvinna möter en kackerlacka.

Eller händer allt?

Similar Posts:

• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Håll! Du är så skön!
• Till långsamhetens lov
• Poetisk äktenskapskritik
• Brasilien är nästan en halv världsdel

”Sällan hör talas om” är förstås en sanning med modifikation just nu, när det gäller brasiliansk litteratur. Brasilien är temat för årets bokmässa. Sådan hjälper förstås både bokutgivning och medieutrymme på traven. Som ett av BRIC-länderna (stora och snabbväxande tillväxtmarknader), liksom värdland för sommarens VM i fotboll har Brasilien varit minst sagt i ropet de senaste åren, men vill man komma nära ett land ska man kanske ändå leva där en längre period – eller läsa skönlitteratur därifrån?

Novellantologin Brasilien berättar: Ljud av steg, sammanställd och översatt av Örjan Sjögren, bjuder på 37 olika texter – noveller och mikronoveller – av tjugo olika författare. Äldst i skaran är kultförklarade Clarice Lispector, född 1920. Yngst är Tatiana Salem Levy, född 1979. Av åtminstone en handfull representerade författare finns sedan tidigare romaner översatta till svenska, så chansen är skaplig att man hittar någon i antologin som man vill läsa mer av och faktiskt kan göra det också med begränsade språkkunskaper.

Det är alltid svårt att skriva sammanfattningar och omdömen av antologier. Självklart finns här texter jag uppskattar mer eller mindre, men Brasilien är ett stort land med en stor litteratur och det jag vågar påstå, utan att som sagt veta särskilt mycket den där litteraturen som helhet, är att Sjögren fångat en imponerande bredd. Det är många olika typer av människor, många olika typer av liv som skildras – och på många olika sätt.

Ljud av steg innehåller en hel del intressanta formexperiment. Fernando Bonassis och Adriana Lisboas mikronoveller (korta prosatexter på omkring en sida) fångar inte alltid, men när de gör det, griper tag så snabbt och kompakt, ställer de också frågor om vad en novell kan vara och göra. André Sant’Anna beskriver en arbetsdag i en torftig, monoton stil som alldeles matchar dagens innehåll, Veronica Stiggers bidrag är en fullkomligt bisarr skröna och João Anzanello Carrascoza skildrar bandet mellan mor och son genom att skifta jag-perspektiv dem emellan i en enda, åtta sidor lång mening.

”Den samtida brasilianska novellkonsten är koncentrerad till den urbana världen”, inleder Sjögren sitt förord. Det stämmer åtminstone väl med hans urval. Här finns knappast någon landsbygd, inte minsta lilla gnutta regnskog eller något sådant. Här finns däremot människor i vitt skilda åldrar och från vitt skilda samhällsklasser, från direktörer till bohemtyper till miserabelt fattiga.

Man kan man sammanfatta ett helt lands litteratur? Jag funderar rätt mycket på det där. Finns det motsvarande antologier med svensk litteratur i andra länder? I Brasilien? Vad finns i så fall med där? Jag har ingen aning. Och Sverige borde ändå vara lättare att sammanfatta. Brasilianarna är 20 gånger fler och Brasilien till ytan nästan en halv världsdel.

Fast någonstans ska man ju börja, så varför inte här?

Similar Posts:

• Dialog i dödens skugga
• Håll! Du är så skön!
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Inför bokmässan: Brasilien
• Utvandrarna – fast till Brasilien

Lispectors berättande är långsamt vilket jag gillar men det passar inte riktigt novellformatet. Eftersom långsamt berättande också betyder ett långsamt karaktärsutvecklande, vilket är raka motsatsen till det jag söker i en novell.

Lispectors berättande är också ofta mer känslobetonat och mindre situationsbetonat. I de allra flesta novellerna är det, som den samlade titeln Familjeband avslöjar, relationer och känslor som står i centrum. Det är just det som behöver utvecklas snabbare vilket Lispector inte alltid lyckas med i det korta formatet.

Det finns såklart många noveller jag tycker om i samlingen. Till exempel ”En höna”, som handlar om en höna som räddas från att nackas för att hon lägger ett ägg på familjens köksgolv. Novellen avhandlar på ett humoristiskt sätt vad det innebär att existera, existentialism uppfattar jag överlag som ett huvuddrag hos Clarice Lispector.

I flykt eller vila, när hon nedkom eller plockade majs var hon ett hönshuvud, samma som utformades en gång i seklernas begynnelse.

Bra blir hon också när hon lämnar känslorna för att låta en situation, och de små ögonblicken i den, bygga upp relationer och berättelsen kring dem. Som i ”Födelsedagen” där hon låter relationerna mellan medlemmarna i en släkt speglas i en härlig känsla för detaljer.

I ”Den minsta kvinnan i världen” presenterar en upptäcktsresande den minsta kvinnan i världen, en av få individer kvar i en stam boendes i Centralkongos regnskog. Clarice Lispector slår huvudet på spiken i den här novellen som mer än alla andra slår fast vad det innebär att skapa någon annan med den egna blicken och de egna förutfattade meningarna. Detta med en novell där den minsta kvinnan i världen inte får någon egen röst.

Jag njuter av Clarice Lispectors vackra språk, så länge det inte står i vägen för handlingen i novellerna. Hennes stil passar bättre i en långsamt berättad roman än i noveller som måste vara lite rappare.

Similar Posts:

• Poetisk äktenskapskritik
• Brasilien är nästan en halv världsdel
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Dialog i dödens skugga

Romanen är en lågmäld men intensiv kritik av äktenskapet långt ifrån Gun-Britt Sundströms mer socialrealistiska Maken, båda lika läsvärda. Det här är tät prosa där vartenda ord, varenda formulering är laddad med mening. Jag gillar de enkla omslagen som Stefania Malmsten har formgivit till Clarice Lispectors verk, utgivna på Tranan. De låter de magnifika texterna tala för sig själva.

Johanna har ända sen hon var liten försökt fånga Det, om man vill kan man väl kalla det livets mening. Det tycks henne som om det hela tiden slipper ifrån henne. Romanen blir därför lika mycket ett filosofiskt sökande efter identitet och existens lika mycket som den riktar kritik mot äktenskapet som institution. När hon träffar Otávio är det som att kastas omkull av lyckan men det vänder också ut och in på henne.

Hade Otávio redan börjat tänka inne i henne? Hade hon redan förvandlats till en kvinna som lyssnar och väntar på sin man? Hon höll på att ge upp något…

Jag imponeras av Clarice Lispector vackra språk ”…växterna som sköt upp ur frön och sedan dog. Dessutom: långt borta någonstans, en sparv på en gren och någon som sov. Allting upplöst.” Det enda som gnager är att jag ibland tappar bort mig i de filosofiska utläggningarna och i relationerna. Givetvis är Johanna och Otávio inte ensamma i sin relation, svartsjuka och hämnd grusar kärlekens blick.

Jag är så glad att jag äntligen har upptäckt Clarice Lispectors författarskap. Det borde fler också göra!

Similar Posts:

• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Ecce Homo eller En stjärna dör… (explosion!)
• Dialog i dödens skugga
• Håll! Du är så skön!

Imorgon skriver Lina om Niklas Orrenius reportagebok Sverige forever in my heart, som inte bara tar upp främlingsfientligheten i Sverige, utan även utomlands. Den nystar i jobbiga känslor som intolerans, rädsla för det nya och övertygelsen hos de människor som själva försöka skapa rättvisa, på en mer eller mindre stabil åsiktsgrund.

Imorgon presenterar vi även vilka tre som är lyckliga vinnare av varsitt signerat exemplar av Eld, håll utkik här på Dagensbok och i era mejlboxar!

Marie har läst Bodil Malmstens senaste loggbok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och påminner sig om att hon måste vidga sin syn på vad ett blogginlägg är och kan vara. Då många andra bloggar är snabba, slarviga och privata publicerar Malmsten litteratur på sin blogg. Som alltid är det kompromisslöst, kunnigt, vresigt och roligt.

På fredag handlar det om de två senaste svenska översättningarna av den brasillianska författaren Clarice Lispector, debuten Nära det vilda hjärtat och novellsamlingen Familjeband. ”Filosofiskt och bland det vackraste språk jag har läst”, säger Camilla.

Ny månad betyder såklart även ny topplista, spana in maj månads bästa böcker här och låt dem förgylla försommaren.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com!

Similar Posts:

• När Bodil Malmsten talar lyssnar världen
• I huvudet på Bodil Malmsten
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• En värld att försjunka i
• En bok slutar inte på sista sidan

Stjärnans ögonblick av den brasilianska författarinnan Clarice Lispector har onekligen några år på nacken, men känns brännande aktuell. En subtil ironi och en märkvärdigt svart humor har malts samman till en sorgsen och mild uppbruten sonat om en människa som aldrig kommer till tals. Eller är det vi – världen – som inte lyssnar?

Clarice Lispector ses ibland som del av det postkoloniala gardet. Att prata om ”världslitteratur” och ”postkolonial litteratur” är emellertid något som lätt tenderar till att bli kontraproduktivt. Ofta betraktas denna litteratur som trots sin mångfald och bredd som en genre i sig (vilket är galet uppåt väggarna) och får representera något exotiskt, mystiskt, mytiskt och främmande. Något som inte har med den riktiga och verkliga världen och litteraturen att göra. En slags eskapism som bjuder till tillfällig afternoontea hos ”den andra”. Det kan inte bli mer fel! Och detta är precis det som Clarice Lispector försöker gestalta. Lyckas hon? Absolut! Det är ypperligt välkomponerat. Lispector har en fantastisk språkkänsla och leker med ordens möjlighet att maskera och klä av människan och världen. Först efter ett tag anar man den massiva kritiken mot maktens olika ansikten, språk och strategier. Kolonialism, kvinnoförtryck och klassamhället är bara några få exempel på de fält som Lispector riktar sin kritiska spjutspets mot.

Allt detta förkroppsligas i den meningslösa Macabéa, vars öde ligger i händerna på den fiktive författaren Rodrigo. Det är han som för hennes talan, han som definierar hennes liv och sätter etikett på det. Och som en förlängning av författaren finns vi läsare. Ansvaret förskjuts alltså till oss. Hur uppfattar vi, tolkar vi och läser vi Macabéa? Är det rätt döma henne som en tråkig grå mus; fördöma hennes likgiltighet; se henne som ett stackars offer – ett vilset tabula rasa som irrar runt i en cynisk värld? Letar man efter svar lär man bli besviken. Det handlar snarare om att se att vissa har rätten att tala medan andra fråntas den. Och som tredje alternativ: vissa avstår den rätten. Eller ska vi säga skyldigheten?

Hur man än har läst hittills, utmanar Stjärnans ögonblick oss som läsare och som människor. Språket kräver ständig uppmärksamhet, ty man måste både läsa aktivt och vara beredd på att revidera sina föreställningar om världen. Lispector försöker komma bakom språkets och samhällets strukturer och konturer. Det mänskliga medvetandet och otaliga kulturella kontexter dissikeras och sätts på prov. Det finns ingen helhet, snarare är verkligheten (liksom romanen) fragmentarisk och irrationell. Tillvaron och texten utgörs av en serie ögonblick där förfluten tid är innesluten i närvarande och kommande tid. Och vilka är vi i allt detta? Vad vill vi?

Meningslösa Macabéa, så oförarglig, i all sin kranka blekhet drömmer i hemlighet om filmstjärnornas glamourösa liv. Att vara en Greta Garbo, eller ännu hellre en Marilyn Monroe som gör intryck, avtryck: sätter sina initialer på historien. Men hon är som folk är mest. Easy come, easy go – men de flesta av oss får inte ens våra 15 på estradens rampljus. Får Macabéa sina? Den som läser får se!

I den bästa av alla världar borde Stjärnans ögonblick vara hennes liv, hennes stund på jorden. Nu ligger tyvärr inte makten hos henne själv utan hos hennes författare, hos författarens författare, men framförallt hos oss – hennes läsare. Kanske kan man se detta som en uppmaning. Ta makten över ditt liv människa! Betänk: ingen ska fan tala om hur vi ska leva våra liv. Det är vår rättighet och skyldighet att härska över våra ögonblick.

Similar Posts:

• Poetisk äktenskapskritik
• Dialog i dödens skugga
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• ”jag är nu så direkt att jag nästan börjar bli symbolisk”
• Håll! Du är så skön!

På många sätt och vis är det här en väldigt barskrapad historia. Det är berättelsen om en man vid namn Chancelade (fr ”chanceler” = vackla, vingla, stappla, tappa balansen) och hans liv. Och hans är egentligen inget stort litterärt öde; han är en ganska vanlig typ, och inget enormt ovanligt händer honom egentligen. Han leker, han växer upp, han blir kär, han skaffar barn, han blir gammal, han dör. Det som gör detta till raka motsatsen till tråkig diskbänksrealism om en tråkig man är hur det berättas, och hur han ser på det här livet. För Chancelade gillar detaljer. Redan som liten pojke ser vi honom extrapolera hela världar utifrån de minsta saker – en helt fantastisk scen i början där han gör sig själv till skalbaggarnas gud, till exempel. Han försöker förstå sin värld genom att gå upp i den, hitta ord att sätta på allt han ser och känner… hela den där ”kosmos i ett sandkorn”-biten.

Man borde vara överallt samtidigt, på bergens toppar då norrskenet flammar upp, i havsdjupen vid vulkanernas stumma explosioner, i trädstammarna då regnet sakta börjar falla, och varje droppe sprängs på varje blad.

Titeln går igen överallt; trots hjärtesorg, dödsfall och ondska här och där är Le Clézios värld inte en kall, ogästvänlig plats full med lidande, tvärtom. Den svämmar över av skönhet, och Chancelade vandrar igenom den konstant berusad av alltings existens och rörelse. Visst är detta ibland en hemsk upplevelse – alla som läst Liftarens guide till galaxen kan väl relatera det till Vidgade vyer-vortex: om du ser hur liten och ögonblicklig du är i förhållande till den enorma världen borde det driva dig till vansinne. Men det gör det inte hos Le Clézio; i stället måste vår käre Chancelade hitta ett sätt att leva i denna fantastiska känslomässiga intrycksöverdos till bergochdalbana som till och med ett vanligt liv kan vara.

Världen var för levande, man kunde inte besegra den. Rymden hade för mycket utrymme, tiden för många sekunder, dagar, veckor, årtusenden. Då kunde man inte längre göra något för att förstå. Man kunde inte längre möta det absolutas skrämmande blick. (…) Man borde störta sig på huvudet i svindeln, och arbeta, älska, hata, lida, vara lycklig, döda, föda, sådär utan vila, utan ljuvhet; spela insektsvärldens grymma och omättliga spel, för att det faktiskt inte var något annat att göra. En dag var man där. En annan dag var man död.

Detta kanske låter lite småkonstlat, det finns kanske trots allt bara en begränsad mängd saker man kan säga utifrån ganska vardagliga upplevelser, och även om boken givetvis innehåller mer rakt berättande också kräver det en hel del av en författare för att hålla igång en sådan här text i 220 sidor. Men den unge Le Clézio kan, även om han snubblar ett par gånger; när Chancelade blir kär tillbringar han ett par korta kapitel med att tala i teckenspråk, morsetecken och helt påhittade ord för att försöka beskriva känslostormen, vilket… nä. Kul i teorin, men i praktiken är det skönt att de kapitlen är korta. Men även då är språket underbart precist; det är inte ofta man stöter på en författare som är så här bra på att navigera komplexa existentiella kärr med ett språk som är så här klart, livligt och… tja, kul helt enkelt. Jag påminns ibland om Clarice Lispectors jublande extatiska friformsprosa, och ibland omPerecs och Calvinos lekfulla metafiktioner. Visst händer det att Terra amata blir lite väl förtjust i sina egna formlekar, och för- och efterorden där Le Clézio vänder sig direkt till läsaren känns smått klumpiga, men för det mesta är den en ren sockerchock till nöje att läsa. Och precis som i vanliga livet får man väl ta det goda med det onda, hoppas att det ena väger upp det andra, hålla i sig i kurvorna och känna hur det kittlar i magen.

Similar Posts:

• Porträtt av modern som ung
• Att byta kontinent
• Tjuven gör tillfället
• .nu, .då, .∞
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget

Sen läste jag en roman i brevform. Ett enda långt brev som försökte förklara allt, fånga hela livet i ord och bre ut sig om alla brevskrivarens tankar och filosofier i ett enda långt svep. Det är Marilynne Robinsons Gilead. Och den är… sisådär.

Det är kanske lite orättvist att jämföra två ganska annorlunda romaner bara på det att de tar samma form – ett enda långt tilltal till den fiktive mottagaren och därmed rakt till läsaren. Handlingen i boken, tanken bakom, själva uttryckssättet är ju helt annorlunda. Mot Lispectors till synes friformiga jazzprosapoesi är det svårt att ställa Robinsons detaljsnickrade berättande där varenda mening är högpolerad för att få den där rätta opolerade känslan, och den unga brasilianska kvinnan i Levande vatten är helt olik den gamle prästen som skriver till sin son i Gilead. Men lägg bort jämförelserna då. Då återstår den lite mer allmänna frågan: hur kan det komma sig att en roman kan vara enormt välskriven och ändå inte beröra en?

För i Gilead finns egentligen mycket att gilla. Det som händer är alltså: på 50-talet sitter den gamle John Ames i den lilla byn Gilead i Iowa och skriver ner sitt livs historia; han är döende, och hans son är ännu för ung för att ta till sig allt, så ett brev är enda möjligheten. Och över 300 sidor breder Ames ut sig: om sin far och farfar, också präster i helt olika tider med helt olika syn på vad det innebär att frälsa människor. Om inbördeskrig och kolliderande ideologier. Om att älska sin nästa och att slåss för friheten. Om att hedra sin fader och sin moder och om generationsklyftor. Om svart och vitt. Om framsteg och tradition. Om tro och tvivel. Etc etc etc… Och lite för ofta känns detta som en man som har en intressant historia att berätta och ett manus att hålla sig till men inte kan låta bli att avvika från det. Han hittar intressanta punkter där boken griper tag i läsaren, men släpper dem sedan raskt igen för att vända sig direkt till sonen med diverse visdomsord eller allmänna funderingar om hur det här livet kan te sig. Kort sagt: det känns väl egentligen som en ganska realistisk skildring av en man som i ett enda svep försöker sammanfatta allt han vet och kan och minns och tänker – men därav blir inte nödvändigtvis en bra roman.

Säkert är detta en bra roman för den som berörs av den. Invänd att jag måste ha egna barn för att verkligen ta till mig detta. Invänd att jag bara är för tillstängt agnostisk för att se det fina i Ames trots-allt-trotsiga tro. Invänd att Robinsons jordnära prosa är så vacker att det kompenserar för longörerna. Allt det där må vara hänt; men summa summarum blir ändå att hur sympatisk huvudpersonen gör sig och hur goda poänger han än gör då och då känns det mest som en enda lång och smått orepeterad predikan, och där sitter jag som i kyrkbänken och sneglar på klockan och väntar på han ska komma till poängen så jag får gå hem.

Sensmoralen? Skriver du ett långt brev till någon, se till att du skickar det till rätt adressat.

Similar Posts:

• En halv berättelse
• Välsignad vare frukten
• Det sista som dör är hoppet?
• Håll! Du är så skön!
• Skapandets stad och livets villkor