När jag läste Eurotrash av den schweiziske författaren Christian Kracht var det som att återknyta kontakten med en person jag lärt känna för så där tjugo (trettio?) år sen. Låt oss säga att den här personen mestadels bott i landet Schweiz.

Berättarjaget bär samma namn som författaren och ska besöka sin mamma som nyligen fyllt 80 år. Inledningsvis vet han inte varför han blivit kallad att hälsa på just nu. Varannan månad har han lovat sig själv att hälsa på och det här är inte någon av dessa visiter.

Christian verkar allt annat än munter inför att möta mamman. Hon som återkommande hamnar på psykisk klinik men låter sig skrivas ut igen till den egna lägenheten i Zürich. Hon har lätt till de alkoholspetsade dryckerna. Dessutom finns ett familjearv av annat slag som Christian känt av så länge han kan minnas. Morfar var nazisten som aldrig ångrade någonting, pappan blev rik på en blandning av smartness och fifflande. Uppväxtens kringflyttande mellan hus i olika delar av Europa och internatet i Kanada präglar livet som vuxen:

Jag levde i det förflutna, i de senaste tjugofem, trettiofem åren, som kändes som om de inte bara hade ägt rum utan var evigt presenta. Det förflutna var alltid mycket mer reellt och elastiskt och närvarande än nuet.

Orden kring familjearvet och skamkänslorna tycks leda in i ett evighetsmörker. Det egendomliga är att jag känner helt tvärtom. Christians verklighetsbeskrivning blir något av det mest hoppfulla jag läst. För precis innan kindpussarna tre gånger omväxlande på mammans kinder vågar han tänka:

Kanske skulle jag i dag verkligen kunna tala med henne, kanske skulle jag i dag inte vara tvungen att låta mig styras av det förflutna, kanske skulle jag i dag lyckas att verkligen acceptera hennes tillstånd, inte bara låtsas, och så för en gångs skull inte försvinna i minnets bottenlösa kaninhål, utan vara mottaglig för ögonblicket, för hennes vansinne, som jag helt enkelt kunde vara öppen för.

Sen blir det åka av. I bokstavlig mening. Mamman och sonen gör en resa, där en taxichaufför tar dem till Bern, Gstaad, Genève och far förbi Zürich flera gånger. De leker med idén att åka till Afrika, eftersom mamman alltid velat se zebror men i nästa stund ska de göra sig av med tusentals francs. Ge bort dem! Bränna upp dem! De gnabbas med varandra och inte kan man påstå att de förstår varandra heller. Däremellan måste Christian byta ut stomipåsen på mammans mage.

Längs vägen uttrycks svidande omdömen om Schweiz. Hur denna nation har låtit människor skydda sina ekonomiska tillgångar oavsett deras härkomst. Att älska berg eller hata dem. Den satiriska effekten som uppstår när skrönorna sammanblandas med verklighetens politiska beslut borde väcka min oro men jag orkar inte längre – det är bara att inse att jag aldrig kommer att begripa mig på vare sig livet, historien eller aktuell storpolitik.

Den svenska utgåvan har sannolikt fått den vackraste formgivningen bland alla? För det första är omslagets savannfärger med en zebra en fin blinkning till mammans dröm att besöka Afrika. För det andra är det tankeväckande ledmotivet innanför pärmomslaget utformat i en båges form, i allt mindre bokstäver: In girum imus nocte et consumimur igni.

Efter läsningen är jag … omtumlad, tror jag. Christian Kracht har utformat en text som både är lekfull och metafiktiv men som ändå tar modern, familjens bagage och det egna jaget på djupaste allvar. En form som gör att allt verkar kunna falla på plats. Bättre än så kan jag inte förklara läsupplevelsen som den blev för mig.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Koko
• Lågmält, osentimentalt och tuktansvärt bra
• Splittringen när pappan drar
• Packad och tom

Den namnlöse huvudpersonen (av hankön, troligtvis i 30-års åldern ) reser omkring i Tyskland 1995 och ogillar det mesta han ser. Han tycks inte ha några ekonomiska bekymmer, det planlösa omkringdrivandet leder till många besök i barer, spritbutiker och hotellsovrum. Han är alltid full (ibland också drogad), tycker att de flesta i omgivningen ser ut som nazister och har kontaktproblem med alla han möter inklusive sina bästa vänner. Han är affekterad, överkänslig och helt kall. Som en korsning mellan Holden Caulfield och en ekonomiskt oberoende Mr. Ripley.

Modernt nog så känner han sig ofta kränkt (jag trodde att lättkränkthet var något som kom med millenieskiftet, men här har det tjuvstartats).

 Anne är helt inne i samtalet med den där Fischer, och jag märker tydligt att hon flirtar med honom, och det äcklar mig, inte för att han är ful, utan för att jag blir svartsjuk. Nja, inte precis svartsjuk, jag blir snarare kränkt.

Protagonisten är alltså någon man varken kan, vill eller ska identifiera sig med, ibland vill jag kliva in i boken för att ruska om honom och skrika att han ska skärpa sig. Att jag reagerar så starkt är ett gott betyg till Christian Krachts skildringsförmåga, annars är jag oftast ganska lugn när uppdiktade figurer gör dumma saker.

Faserland är (mycket tack vare språket) både medryckande och intressant att läsa trots att själva handlingen egentligen inte leder någonstans. Efter läsningen känner jag mig rastlös och tom, helt klart smittad av stämningen i boken med andra ord.

Jag rekommenderar absolut en genomläsning, men du bör vara förberedd på att bli fylld av ett krypande obehag och att du kan komma att känna dig missmodig i ett par dagar efteråt.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Utflykt med mamma i taxin
• Förvirrat
• Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen
• Jag känner gruset med tån

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Engelhardt reser till kolonin Tyska Nya Guinea runt förra sekelskiftet, för att där på en ö grunda en koloni för nudister och vegetarianer som vill tillbe och äta kokosnötter. Engelhardts uppfattning är att kokosnöten besitter mycket speciella egenskaper; det är ”idealfruktens väsentligt högreutvecklade vegetabiliska must som en gång skulle göra det möjligt för honom att transcendera sin evolutionsnivå” – dvs. att utvecklas som människa, att nå en högre syftning. Han kallar sig själv ”kokovor” och talar om kokosnöten som den nya heliga graal; den är Gud själv:

Javisst, kokosnöten var – den tanken manifesterade sig i honom – sannerligen den teosofiska graalen! Det öppna skalet med fruktköttet och den söta mjölken inuti var således inte bara en symbol, utan rent faktiskt Kristi kropp och blod.

Engelhardt är en av många idealister som det vid den här tiden vimlar av, och som förebådar ett 1900-tal som skall explodera av ideal och idéer. En annan idealist som då och då skymtar fram i romanen är ”en liten vegetarian med en absurd svart tandborste under näsan”. Att Kracht på detta sätt skriver in Adolf Hitler i sin roman är ett enkelt, men listigt sätt, att underminera sin huvudperson (hjälte vore nog ett för starkt ord) och göra honom minst sagt moraliskt tvivelaktig. Hitler, också vegetarian, också idealistisk knäppskalle, blir även han en illustration av det myller av idéer som befolkar Europa vid denna tid. Det handlar om ett samhälle och en tid som moraliskt och intellektuellt håller på att bryta ihop, och som desperat söker efter nya frälsare. Och för dessa frälsare handlar det om ett söka efter, och erbjuda, något nytt och bättre än vad det nuvarande samhället kan bjuda. Så också Engelhardt:

Och hans beslut står fast: han skall för alltid ta farväl av detta förgiftade, vulgära, grymma nöjeslystna, inifrån ruttnande samhälle, som är upptaget med att samla onödiga saker på hög, slakta djur och förstöra människosjälen, det är vad han skall göra.

Kracht är naturligtvis medveten om att det är en viss skillnad mellan Hitler och Engelhardt, men sättet att associera dem med varandra är typiskt för hans prosa. Den är genomgående ironisk och distanserad, och man kan knappast spåra någon större medkänsla med Engelhardt, som det i slutändan går ganska dåligt för. Ironin gäller inte bara Engelhardt, utan alla andra personer som dyker upp i romanen, som de misslyckade, alkoholiserade människorna i kolonin, korta glimtar av såväl Hjalmar Söderberg som Thomas Mann.

Och medan Engelhardt ensam, avmagrad och galen är kvar på sin kokosnötsö utbryter Första världskriget med skotten i Sarajevo, och sedan ”leder, milt sagt, det ena till det andra”. Kanske drabbas Kracht ändå till slut av medlidande med ”vår mer än förvirrade vän, vårt sorgebarn” som blivit kvar på sin ö ända till slutet av Andra världskriget, då han mest av en slump plockas upp av amerikanska soldater? Engelhardts idé, hans kokosnötsdyrkande vegetarianism, visar sig slutligen besegrad när han blir bjuden en varmkorv av jänkarna: ”Man serverar honom en smal, med bjärta såser bestruken korv som ligger i en dunkuddemjuk, avlång brödbädd.” Så avlöser idealen och idéerna oupphörligen varandra.

Similar Posts:

• Koko
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• En förtrollande i princip storylös tegelsten

Tänker och säger den unge August Engelhardt i det tidiga 1900-talets Tyskland. Han är ju en fritänkare i ett samhälle av kadaverdisciplinerade preussare; vegetarian, nudist, långhårig, en hippie 65 år för tidigt. Och han har en plan: Tyskland har ju, praktiskt nog, en liten bortglömd koloni borta i det som idag är Papua Nya Guinea. Dit ska han åka, leva i samklang med naturen och de idealiska urinvånarna (som naturligtvis kommer att hylla honom som en Vit Man), och odla kokosnötter. Kokosnötter? Kokosnötter. Kokosnöten är ju den perfekta frukten, man kan leva helt och hållet av den, dricka och äta och bygga med den, och genom att leva helt och hållet på perfektion kan man, i sann Nietszcheansk anda, äta Gud och själv upphöjas till gud. Så fort han etablerat sig därute ska han inte bara själv leva uteslutande på den, utan också exportera den till hela den civiliserade världen (dvs hela Tyska riket).

Nu får ni tre gissningar hur lätt det är för en bekväm europeisk stadsbo att förvandla sig till nybyggare och kolonialherre, hur nyttigt det är att enbart leva på kokosnötter, och vilken slags misslyckade lärjungar han drar till sig. Och ju galnare och sjukare han blir därute, desto mer övertygad blir han om att han har rätt, desto mer besatt blir han av tanken att leva utan andra ideologiska förtecken än det rätta, det rena, det enkla, det jämlika (för vita män som är villiga att handla, vill säga).

Så, en lekfull, svart satir över en idealist för hundra år sedan, en twist på den klassiska äventyrsromanen om den vite mannen som går bort sig i djungeln, komplett med sarkastiska kommentarer från infödingarna som låter honom hållas och frustration från de svettiga, tropikklädda, försupna tyskarna i kolonin som inte fattar varför en vit man vill leva som ett djur. Conrad, Céline, hela den biten. Harmlöst och kul… och då blir Imperium alltså beskylld för att vara en smygfascistisk roman. Vafan? Man kan visst inte säga någonting utan att bli kallad fascist nuförtiden, etc. Men jo, Kracht har en rejäl småelak glimt i ögat här; han hänvisar till det som komma skall, inte bara i Tyskland, genom att inte låtsas om det – en ung Hitler skymtar visserligen förbi, men det gör också flera andra historiska personer som är i full färd med att bygga en ny, renare, starkare värld, från Lovecraft till Vegemitens skapare. Vart det kommer att leda vet ju vi, på säkert avstånd från 1945, men än så länge är vi ju inte framme vid första kriget ens, än så länge är ju det här vackra tankar som fanns överallt, som vi fortfarande hyllar och sympatiserar med; har ni läst Nyårsklockorna i det ljuset? ”bättre syften, mera rena lagar (…) seklets krankhet vike: det dagas, släktet fram i styrka går (…) Ring in den tusenåra fredens rike…” Tusenåriga riken, hmmm? (Paradoxalt nog hyllade ju nazisterna naturfolken som ideal, de rena, oförstörda som levde enligt den starkes rätt. Och därmed också gav andra rätt att underkuva dem genom att vara ännu starkare och ännu renare.)

Men genom att sätta det i det här sammanhanget, låta Engelhardts väl så beundransvärda men dödsdömda sökande efter en bättre värld utspela sig mot bakgrunden av ett dekadent, aningslöst, Europa på väg huvudstupa in i en galenskap, gör Kracht det omöjligt att inte få olustiga krypningar längs ryggraden. Han fiskar, eller låter sina karaktärer, fiska i mörka vatten men låtsas inte om något av det i berättelsen. ”Vadå, jag?” säger han med stora, oskyldiga ögon. ”Jag berättar bara en historia om en tokig hippie som tar sig vatten över huvudet. Det är väl inget märkligt med det?”

Jag blir inte riktig klok på den här romanen, trots att jag asgarvar åt den flera gånger. Den går så lätt att läsa både som subtil satir och som ärkekonservativt förlöjligande av alla som tror sig kunna förbättra världen. Den får mig att undra varför Pressbyrån år 2014 har drickakylen full med kokosvatten och löpsedlarna har krigsrubriker om detox och 5:2-dieter, och sedan undra över varför jag undrar över det. Om budskapet är att människans bästa föresatser leder till hennes värsta slutsatser, ska vi börja dra alla idealister över en kam nu, upphöja cynicismen och den självgoda neutraliteten till … inte ens ideal, utan fakta? Tro fan att Kracht är schweizare …

Det sagt: det är en satir, en tänkvärd och rolig sådan. Verklighetens Engelhardt dog av undernäring 1919. Jag ska inte spoila vad som händer honom i romanen, men som romanfigur kan han ju leva för evigt. Precis som en idé, vart den än pekar.

Similar Posts:

• På spaning efter en bättre värld
• Utflykt med mamma i taxin
• Adolf i den nya världen eller Hitler 2.0
• De ä vi som ä morfar nu.
• En alltigenom fasansfull värld?

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.

Similar Posts:

• Lättläst pärla med tungt innehåll
• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?