Efter att han publicerat sin essä i SvD fick han flera brev som påstod att han helt hade missat påskharens koppling till en antik grekisk myt om Orion och Ostara där en fågel förvandlas till en hare. Klintberg vederlägger även denna myt som ett relativt sent påhitt.

När jag nu googlar på påskharen så ser man att Klintbergs sakliga genomgång i SvD har fått stort genomslag och de artiklar jag får upp om påskharens ursprung är just den som Klintberg för fram, att påskharen har sitt ursprung i Tyskland på 1600-talet.

Ägg har alltid varit viktiga under påsken eftersom man inte fick äta ägg under fastan samtidigt som det var under den här ljusare tiden som hönsen började värpa igen efter att inte ha gjort det under vintern. Föräldrar skojade med sina barn och lade ut ägg med godsaker som de sa att haren värpt. På andra ställen var det tranan, räven eller tuppen som värpt äggen, allt som en lustig lek. Till Sverige kom påskharen sent, i slutet på 1800-talet och har egentligen aldrig haft ett så särskilt stort genomslag.

Påskharen är en sammanställning av artiklar Bengt af Klintberg skrivit om olika folkliga berättelsers ursprung. Några har publicerats tidigare i andra sammanhang, och några är nyskrivna för den här boken.

Som en röd tråd genom boken går metodbeskrivningen om hur man arbetar med och belägger folkminnen och några av artiklarna är hyllningar till personer som arbetat med att uppteckna folkminnen.

En av de artiklar som stannar kvar längst hos mig är ”Folkloristen Linné”. När Linné gjorde sina vetenskapliga resor beskrev han också ofta folkminnen och myter som han stötte på. Som vetenskapsman, i en tid då vetenskapliga metoder var rätt nya, så avfärdade han de flesta av folks idéer som dumheter. Men inte allt, en del tror han han själv på lika mycket som folk omkring honom. Han tror, till exempel, att det en gravid kvinna ser under sin graviditet kan påverka fostret och vara anledningen till sjukdomar som epilepsi.

Den artikeln tycker jag så tydligt visar att det inte är så himla enkelt det där med rationalitet. Det man tror på, tror man på och det är inte alltid så enkelt att sluta med det trots att det finns bevis för motsatsen och trots att man är rationell när det gäller annat.

Similar Posts:

• Blandat under bokstaven H
• Poesi med en räv bakom örat
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Hör du hur Näcken spelar

Jag har inte själv någon riktig trädgård just nu, men nog har jag fått mig till livs min beskärda del av trädgårdsböcker genom åren. Ibland har jag bläddrat längtansfullt genom sidor av avundsvärda skönheter, andra gånger har jag ivrigt sökt nödvändig information (med blandat resultat). Men aldrig tidigare har jag stött på en trädgårdsbok som är som Jamaica Kincaids. Inte främst för att den är lika mycket essä och memoar som trädgårdsbok, eller för att den handlar lika mycket om hennes egen trädgård som hur den hänger ihop med andra trädgårdar både i hennes eget och andras liv, och hur alla trädgårdar hänger ihop med resten: naturen, historien, människorna och världen. Nej, det som allra mest skiljer Kincaids trädgårdsbok från alla andra trädgårdsböcker jag har läst tidigare är hennes inställning till trädgårdsodlandet.

Kincaid må vara en av våra allra främsta samtida författare (inte sällan Nobelpristippad) samt professor vid Harvard University, men när det gäller förhållandet till sin trädgård så är det hjärtat och känslorna som är hennes ledstjärna, inte hjärnan och intellektet. (Kanske är det likadant med hennes skrivande och hennes akademiska arbete. Det skulle inte förvåna mig.)

En gång bjöd jag en man på middag, en man som vet mycket om landskap och hur man gör om det på ett fint sätt. Han tyckte inte om hur jag hade anlagt en trädgård och han sa till mig att det jag borde göra är att ta bort träden. Det är ganska sannolikt att jag aldrig kommer att låta honom komma på besök i mitt hus igen, men det har jag inte sagt till honom än. När han hade gått gick jag runt och bad träden om ursäkt. Jag tycker inte att en sådan gest, att be träden om ursäkt, är skrattretande.

När jag säger att det är känslorna och inte intellektet som är ledstjärnan så menar jag inte att tankeverksamhet och kunskaper prioriteras bort, tvärtom. I bokens essäer utvecklar Kincaid hur allt hänger ihop: barndomens eftermiddagar tillsammans med pappan i Antiguas botaniska trädgård har direkta kopplingar till något så (möjligen tillsynes) fjärran som ett överåldrigt europeiskt imperium samt en svensk 1700-talsbotaniker som, likt alla andra imperialister, utgick ifrån att hans eget perspektiv var det enda.

Det bästa med Kincaids trädgårdsbok är hur olika samband görs synliga, tillsammans med hennes vägran att bli en duktig trädgårdsodlare. Hon skriver om att år efter år förköpa sig på frön och plantor ur trädgårdskatalogerna, som hon verkar ha lika starka känslor för som för själva trädgården. Hon skriver om sin oro och sina vedermödor för att få trädgården att arta sig så som hon vill och hoppas. Och om plågan som varje vinter innebär för en person som är uppväxt utan vintrar. Hon skriver om resor, möten och barndomsminnen, men inte någonstans finns tillstymmelsen till trädgårdsskryt eller någon föreställning om att det här med trädgårdsodlande skulle vara något enkelt. Det är både roligt och allvarligt när Kincaid frikostigt delar med sig av sin inre butterhet.

Det här är inte en stringent samling essäer utan det handlar mer om fria reflektioner som rör sig mellan ett antal återkommande teman. Ofta innehåller de långa uppradningar av olika växters namn då det är lätt att tappa fokus. Och de ofta överdrivet både många och långa parenteserna känns mer som en rolig lek för författaren än för läsaren (och allra mest irriterande är såklart att den vanan smittat av sig till min recension, så 1-0 till dig Kincaid!).

Trots dessa aber är (Boken om) Min trädgård: ändå överlag en läsvärd bok. Att den är utsökt utformad i väv (känslan att hålla i den!) av Håkan Liljemärker samt fin illustrerad av Jill Fox är extra plus.

Similar Posts:

• Hänförande resa bland berg
• Sommardrömmar om att odla
• Nu ska jag kultivera min trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Essäer om bergsklättring

Tre ungdomar i Ringaryd väntar på att få spela in ljudet av det förbipasserande tåget. Men när det dröjer noterar de i stället plaskande årtag på Ringarydsån. Den roende tycks ha lagt till nedanför den gamla Selanderska gården. Ungdomarna följer efter. En till synes obetydlig olycka, den med tordyveln, sätter igång ett händelseförlopp som vecklas ut till ett spännande mysterium om slump och öde.

Tordyveln flyger i skymningen är en av Maria Gripes mest älskade böcker, en mindre klassiker som ständig finns i nytryck. Nu har förlaget Modernista givit ut en upplaga med det ursprungliga omslaget av Harald Gripe, en bild som för tankarna till pusseldeckare av Agatha Christie.

Romanen har allt: ett öde gammalt hus, mystiska män med kikare, en möjlig mumieförbannelse, en egendomlig dam som ringer och vill spela schack över telefon samt blommor med egen vilja.

Det första de fick ögonen på när de kom till Selanderska gården var blomman. Den såg frisk ut i dag. Men trots att det var mitt på dagen, trots att solen sken utanför fönstret, trots att blommor alltid vänder sin blad mot ljuset, mot solen, så stod den här blomman med sina blad envist pekande inåt rummet – mot trappan.

Det är på en gång originellt och klichéartat. Berättelsen får ett särskilt liv genom de tre huvudpersonerna Annika, hennes lillebror Jonas och den eftertänksamme David. Var och en för sig är de ganska vanliga, men tillsammans har de en bra dynamik som driver berättelsen framåt – och bakåt i tiden till 1700-talet och Carl von Linnés lärljungar.

Annika vaknar gradvis för feminismen och hyser allt varmare känslor för David. Jonas är lillgammal, men nyfiken och ständigt aktivt undersökande. David är mild och lyssnande och har ett sjätte sinne tillräckligt starkt för att förstå blommorna i den Selanderska gården.

Ett annat liv kommer av den sinnrika växlingen mellan dialog, läsning ur gamla 1700-talsbrev och uppspelningen av de ljud Jonas tar upp med sin kassettbandspelare.

Maria Gripes förmåga att skapa närvaro och eftertanke gör Tordyveln flyger i skymningen till ett spänningsfyllt alternativ denna läslovsvecka. Rysningar utefter ryggraden utlovas!

Similar Posts:

• Skuggorna lever
• En berättelse för vår tid
• Det här med klassiker
• Ett sommarmysterium
• Stockholmsfantasy

Mycket tonvikt ligger – självklart, kan tyckas – på Linnés vetenskapliga gärning. Publiceringen av Systema Naturae, där Linné tillämpade ett nytt sätt att klassificera växter, och senare också djur, var det som först kom att göra honom internationellt känd. Under hans livstid kom den att ges ut i ett antal utgåvor, stadigt växande i omfång då han kom att försöka klassificera allt fler djur och växter i detta system. Linné kom sedan att publicera ett antal andra viktiga vetenskapliga verk under sin livstid. Broberg skildrar alltså denna vetenskapliga gärning i detalj. Vi får samtidigt också lära känna privatpersonen Linné, inklusive hans familj, från vaggan till graven. Boken är rikligt illustrerad, och en eloge måste ges till formgivaren Annika Lyth som gett boken en mycket passande stil i form av att efterlikna hur med Linné samtida publikationer ofta såg ut.

Det tråkiga med den här boken är att författaren, även om han kanske inte strösslar med hyllningsord som vissa tidigare biografer må ha gjort, ändå känns allt för snäll när det gäller Linnés mindre sympatiska sidor. Ta till exempel frågan om Linnés syn på kvinnor, och särskilt då utbildning för kvinnor. Någon sådan blev inte aktuell för någon av Linnés döttrar – något Broberg spekulerar i kanske berodde på en ”rousseauansk misstro” mot skolbildning. Det förefaller mig som läsare inte vara en särskilt övertygande hypotes, givet att Broberg tidigare på samma sida beskrivit den avancerade utbildning som den enda sonen fick. Ingen rousseauansk misstro mot skolbildning där, inte. Kan det måhända istället ha varit så att Linné omfattade samma sexistiska syn som så många andra män i sin samtid? Ett annat exempel är Linnés djupgående rasism. Människorna indelas av Linné i olika raser, och dessa rangordnas hierarkiskt i senare utgåvor av verket Systema Naturae. Afrikaner kommer i denna hierarki längst ned, och Linné ger i sina skrifter uttryck för en rad fördomar mot såväl afrikaner som flera andra folkgrupper. Linnés hållning i frågan har av somliga andra forskare framhållits som en viktig byggsten för framväxten av den förment vetenskapliga rasismen under 1800-talet. Men Broberg nämner bara denna sida hos Linné i förbigående, och försvarar därtill Linné med argument som att han samtidigt exotiserade vissa ursprungsfolk (som samer) på ett hyllande vis och inte heller var antisemit – som om det skulle göra hans rasism gentemot andra grupper mindre problematisk.

Linné var självfallet långt ifrån ensam i Sverige, eller Europa för den delen, om såna här åsikter vid denna tid. Det faktum att han kom att få en så upphöjd position, inom både akademien och i samhället i bredare mening, gjorde dock att hans fördomar kom att spela större roll än många andras i hans samtid. Det visar ju samtidigt på hur komplex en person som Linné faktiskt kunde vara: framåtblickande och nyskapande vetenskapsman på ett område, men lika fördomsfull som andra människor på andra områden. Att passera förbi sådana här aspekter av Linnés tänkande så hastigt, och därtill närmast överslätande, förefaller mig därför vara att missa en viktig möjlighet att problematisera bilden av mannen Linné.

Similar Posts:

• Kärleksfullt om en naturforskare på 1700-talet
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Intressant om Linnés psykologi
• Katter och professorer
• Abbedissa, boksamlare och brodös

Anders Cronsjö var en naturintresserad prost som bodde i närheten av Kävlingeån i Skåne. I en dagbok gjorde han noteringar om sina olika fynd och upplevelser i naturen. Denna dagbok hittade Bo Ekberg på ett antikvariat i Lund 2012 och gav sig i kast med att transkribera den.

Transkriptionen av dagboken återges i sin helhet och här finns noteringar om olika fågelfynd Anders Cronsjö gör. Det är kortfattat men intressant för oss som också gör den här typen av listor och noteringar av fåglar vi ser när vi är ute. Årets första sånglärka eller den första noteringen om en aldrig tidigare skådad fågel är sådant jag som fågelskådare känner igen.

Swart stork […] Tyckte mig se nära stranden af Lydde Ström d. 24. April (1835). Oaktadt all warsamhet war mig omöjligt att komma honom nog nära för att bestämdt kunna igenkänna honom. Första gången uppskrämd nedslog han åter och blef stilla sittande, tills jag war honom några 100 alnar nära; då uppflög han och tog med hög flykt kosan ut åt sundet.

Extra spännande blir det eftersom Anders Cronsjö delvis rör sig i samma fågelskådartrakter som jag. Det vi inte har gemensamt är jakten och jag rycker alltid till vid noteringar om fåglar han skjutit. Jag fotograferar dem istället och någonstans är väl syftet detsamma. Tiderna och tekniken förändras. Fåglarna sköts för identifikation och beskrivning. Anders Cronsjös nedskjutna exemplar av kentsk tärna och tofslärka är de första noteringarna av fåglarna i Sverige och finns beskrivna i Sven Nilssons Skandinavisk Fauna som gavs ut på 1800-talet.

Anders Cronsjös dagbok utgör dock enbart en liten del av den här boken som också handlar om allt från Linnés namngivningssystem till personliga anekdoter om Bo Ekbergs egna spaningar på kungsfågel, en fågel som Anders Cronsjö aldrig såg eller skrev så mycket som en rad om.

Det känns ibland lite oklart varför vissa kapitel och utvikningar är med. Dagboken blir på något sätt utgångspunkt för en massa olika fågelrelaterade frågor som har mer eller mindre (och ibland inget alls) med Anders Cronsjös dagbok att göra. Det är intressanta utvikningar och jag lär mig en hel del om ornitologins historia, men jag hade gärna sett en tydligare varudeklaration redan i titeln.

Similar Posts:

• Matnyttig guide för fågelskådare
• Vackert och rogivande
• Bra introduktion till fågelskådning
• Förmodligen ingen stork … kanske en sångsvan?
• Tema: fåglar

Clas Bjerkander (1735-1792) växte upp i Västergötland i närheten av Kinnekulle och efter skolstudier i Skara och två terminer i Uppsala, var han tvungen att återvända till sin hembygd för att försörja sig. Besparingarna hade tagit slut. Först arbetade han som informator och senare, efter prästvigning, som präst. Och under resten av sitt liv skulle han parallellt med församlingsarbetet djupstudera växter och insekter, med syfte att verkligen komma fram till nya insikter och forskningsresultat. Linné hade för all framtid präglat honom, givit honom kunskaper och lust för naturvetenskapen. Bjerkanders forskning var målmedveten och framgångsrik, sammanlagt 49 av hans forskningsresultat publicerades som bidrag i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar. 1778 blev Bjerkander invald i akademien som ledamot.

Kerstin Ekman uttrycker stor beundran för och fascination över den passionerade, flitige och till synes outtröttlige Bjerkander. I sin lantliga, relativa avskildhet, långt från den Vetenskapsakademi som han gjorde sig beroende av (trots att han var ledamot av akademien besökte han aldrig Stockholm), utförde han experiment och observationer gällande växter, bin, fjärilar, skadeinsekter, fåglar, spannmål och meteorologi m m. Han anses ha lagt grunden för den praktiska entomologin, hans intresse för skadeinsekter var stort, han såg problemen i jordbruket.

Bjerkander hade en livlig korrespondens med andra naturforskare och han förde dessutom under många år dagbok över händelser i sitt liv och iakttagelser i naturen och i avseende till hans egna experiment med bland annat insektslarver. Allt detta gör att det går att följa hans liv och verksamhet på ett ingående sätt. Däremot är det svårare att lära känna honom som person, men ibland uttrycker breven känslor: oro, upprördhet, glädje, stolthet etc. I slutet av sitt liv saknade Bjerkander det förflutna, den förlorade världen:

Jag är mer än lycklig som lefvat i Tessins och Linnaei i tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte, och Tessin köpte.

Ekmans biografi berättar inte bara om Bjerkanders liv, utan om stora delar av det svenska 1700-talet och dess spektrum av människor, levnadsförhållanden, politiska strömningar, satsningar på forskning inom olika områden och kulturella förutsättningar. Stor vikt läggs på alla de växter, särskilt alla de blommande växter som Bjerkander ägnar sin tid. Ekman nämner deras namn, beskriver dem omsorgsfullt, inkännande, kärleksfullt. Bjerkander vandrade i åratal på Kinnekulle med all dess artrikedom. Ekman har vandrat i hans fotspår där. Hon spekulerar inte i hur han kände och vad han tänkte eller kring vad som hände, utöver vad som kan beläggas eller vad som helt uppenbart kan tolkas in, vilket är bra; var och en kan göra sin egen tolkning. Boken är illustrerad på ett genomtänkt och fint sätt och den är späckad och förtätad av fakta, men är ändå lätt att läsa. Efter läsningen känner man sig bildad och inspirerad och längtar till vår och sommar. Och, ja, en sådan här bok önskar jag att jag själv skulle kunna skriva.

Similar Posts:

• Linnés liv och verk
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Nostalgia = Stenbrohult
• Hagen – en plats för liv och tankar
• Gulla inte med Ekman

Ej går så snart en måne om,
Som det manér nu senast kom
Med nytt förbytas måste.
En man nu drager kvinno hår,
En kvinna i främmand dräkt hon går.
Evad det månde kosta.

(Obs, det var korrekt med särskrivningar under denna tid – apropå ”kvinno hår”.) Varför? undrade Möller. Varför fanns detta klagande på främmande dräkter och peruker (perukerna var oftast tillverkade av kvinnohår) i en psalm? Svaret är att det fanns en kritik mot lyx och mot främmande utländskt inflytande genom modet både från politiskt och religiöst håll. Biskopen Jesper Swedberg (1653-1735) var en av dem som mycket starkt kritiserade det lyxbetonade modet som kom från utlandet, detta kom huvudsakligen från Frankrike, och den nya vanan att bära peruk, vilken också spred sig till prästerna. I sina memoarer Lefwernes Beskrifning berättade Swedberg hur han rös när han tänkte på att han vid prästvigningarna lagt sina händer på hår som kanske var ”horohår”. Swedberg gillade inte heller långt, naturligt hår hos präster. Själv lät han klippa sitt hår kort och slutade bära peruk i sin ungdom.

Modet vad gäller olika typer av kläder och perukbärande, startade som alltid hos de kungliga och hos hovet, och därefter ville de lägre klasserna och de mindre bemedlade ta efter så gott det gick. Detta sågs som hotfullt, det som exkluderade makten från folket måste bevaras, och lagar uppstod som reglerade vilken typ av tyger och utsmyckningar de olika samhällsklasserna fick bära. Det kunde också hota hela landets ekonomi och välfärd om folket levde över sina tillgångar.

Möllers bok har ett brett och analyserande upplägg vad gäller synen på lyx och mode i samhället ända från antiken och in på 1700-talet. Det är en mycket intressant exposé över den svenska stormaktstidens religiösa syn på överdriven lyx, vilken straffades av Gud bland annat genom att det föddes missbildade barn. Möller visar på hur man särskilt kritiserade kvinnor för deras benägenhet att klä sig lyxigt och över sitt stånd, medan man hade mer överseende vad gäller männen, de skulle ju befinna sig på den offentliga arenan och därmed hade de större krav på sig vad gäller representation. En intressant aspekt vad gäller perukernas intåg i modet var att det blev på modet att vara så gott som skägglös. En stor peruk och ett stort skägg passade inte ihop, så därmed blev skäggen mindre eller rakades helt bort. Detta kritiserades också, det var onaturligt att vara skägglös. Enligt Carl von Linné var skägglösheten ett tecken på att människan ifrågasatte Guds ordning, och han konstaterade: ”nu är en dygd vara kvinnolik.” Men detta skägglösa mode följde han ju själv, ändå. Har aldrig sett Linné avbildad med skägg.

Men bokens titel fick mig att missuppfatta innehållet i boken och tro att den allra mest skulle handla om problemet med perukerna. Om användandet av peruker, symboliskt och funktionellt, mer i detalj om hur detta perukmode uppstod, vilka personer som bar peruker först i Sverige, hur och var peruker tillverkades, visa på statistik, och behandla hur och varför perukerna försvann etc. Hade de som kritiserade perukerna verkligen något betydelsefullt inflytande?

Den idéhistoriska boken om perukerna, lyxen och modet under stormaktstiden i ett religiöst och politiskt perspektiv är i alla fall skriven. Då återstår det att skriva den rent historiska boken om peruken och dess uppkomst och fall i Sverige.

Similar Posts:

• Vecka 34: Bland peruker, politiker och dragspel
• Profeten som fick fnatt – hans liv och livsvärld
• Makt och prakt i svensk barock
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• 250 år av kvinnoliv

E.M. Forsters Maurice är ett verk som fått vänta på sin tid. När romanen färdigställts 1914 kände författaren själv att den homosexuella huvudpersonen skulle vara alltför kontroversiell och innebära för stora risker. Efter Forsters död 1970 gavs romanen till slut ut i England, men först nu kommer den i svensk översättning.

Ellen Mattson beskriver i sitt förord hur Maurice blev ett hinder för Forsters fortsatta författarskap. Efter att ha skrivit den gav han bara ut en till roman, En färd till Indien (1924), och övergick sen till politiska och litterära essäer. Till stor del kan detta ha berott på känslan Forster hade av att inte kunna skriva om sig själv och sina känslor på ett ärligt sätt.

När Maurice skrevs var den traditionella framställningen av en homosexuell man någon som var feminin, dekadent, slug och lockade unga pojkar i fördärvet. Ofta med den homosexuellas död eller någon annan sorts besegring på slutet. Det känns därför befriande, samtidigt som det blir förståeligt att Forster ansåg att boken inte kunde ges ut, att huvudpersonen Maurice aldrig tvivlar på sin sexualitet. Visst inser han vilka problem homosexualiteten skapar och att omvärlden inte accepterar, men han ljuger aldrig för sig själv. Minnet där en lärare förklarar (hetero)sexualakten för honom genom att rita upp något slags diagram i sanden är talande. Att den sexualitet som han antas ha och antas behöva lära sig praktisera inte tilltalar honom är något han redan som ung förstår.

På universitetet i Cambridge träffar Maurice Clive. De förälskar sig i varandra, studerar grekiska och läser Gästabudet. Där skriver Platon om erotiska förhållanden mellan män, och om hur denna kärlek är överlägsen den mellan män och kvinnor. Maurices och Clives beskrivs också som något upphöjt och i universitetsmiljön höjs det inte alltför mycket på ögonbrynen åt deras nära relation. De kan sitta tätt ihop och smeka varandras hår. De är intelligenta, unga män med livet framför sig.

Forster använder sig tydligt av den romantiserade bilden om det antika Grekland som något slags utopiskt samhälle för homosexuella män (sanningen är snarare att den accepterade homosexualiteten där var koncentrerad till en liten skara och hade en tydlig hierarki, ofta äldre män som hade sex med sina yngre adepter). Samtidigt är det också under en resa till Grekland som Clive bestämmer sig för att avsluta den intima relationen. Han skriver till Maurice medan han sitter på Dionysosteatern och ser solen gå ner bakom Akropolis. Deras relation ändras drastiskt, Clive gifter sig med en kvinna och Maurice blir förpassad till att vara deras gäst.

Under ett av besöken hos Clive och dennes fru träffar Maurice skogsvaktaren Alec (Forsters version av Lady Chatterleys älskare?). Han kommer som i en dröm om natten, från skogen in i Maurices sovrum. Helt klart en representant för det ”naturliga”, kroppen och sexualiteten, det som tillfredsställer Maurice och gör honom lycklig. Ändå vet Maurice inte om han kan lita på Alec. Har han något i kikaren?

Något som höjer berättelsen är att de manliga karaktärerna faktiskt har sex med varandra. Deras relationer stannar inte på ett platoniskt, romantiskt plan utan blir också fysiska. Inga explicita sexscener men det är på flera ställen tydligt att de har, har haft eller kommer att ha, sex.

”Maurice…”

”Clive…”

”Hall!” flämtade han, klarvaken. Han kände värme. ”Maurice, Maurice, Maurice… O Maurice…”

”Jag vet.”

”Maurice, jag älskar dig.”

”Jag dig.”

Samtidigt som karaktärerna lever ut sin sexualitet finns också självföraktet, rädslan och lögnerna. Maurice erkänner för sin läkare att han är ”en sedeslös usling av Oscar Wildes sort”. Clive brottas med sin religiösa uppfostran.

Djupt religiös, med ett levande begär att nå Gud och behaga Honom, fann han sig i stället i unga år gäckad av detta andra begär, uppenbarligen från städerna på Slätten. Han hyste inga tvivel om vad det var, hans känsloliv, solidare än Maurices, var inte kluven i det djuriska och det idealiska och inte heller slösade han bort åren på att överbygga klyftan. Han hade inom sig den drift som ödelade staden på Slätten. Den borde aldrig någonsin ta sig sinnligt uttryck, men varför hade han, av alla kristna, straffats med den?

”Städerna på Slätten” – Sodom och Gomorra – är ett exempel på hur Forster genom att bädda in referenser kopplar ihop språket med berättelsens tematik. Allt sägs inte rakt ut, precis som de homosexuella karaktärerna inte alltid öppet kan visa vilka de är utan måste använda sig av olika tecken och symboler. Denna utgåva är försedd med en utförlig notlista som ger kött på benen och kunskap om till exempel grekisk filosofi och personer i den sexuella frigörelsens tidiga historia.

I slutet av Tordyveln flyger i skymningen undrar ungdomarna om tiden någonsin blir mogen för Linné-lärjungens tankar. De känner ändå att han borde ha anförtrott dem åt sin samtid.

Vi måste alltid lita på vår samtid även om det kan vara svårt ibland, annars sviker vi…

Är vår tid mer tolererande mot homosexualitet än 1910-talet? På många sätt, ja. På många sätt, inte alls. Antigay-lagar i Uganda och Ryssland är de tydligaste exemplen, men att komma ut och leva som homosexuell i Sverige är även det en prövning. Hatbrott, diskriminering och inskränkthet är vardag för hbtq-personer. Allt detta visar att det behövs fler bra representationer av icke-heterosexuella personer och deras erfarenheter, och utgivningen av denna bok är mer än välkommen. Maurice är inte bara en förlorad roman om homosexuellas situation för hundra år sedan. Det är en roman som går att känna igen sig i, och som utmanar än idag.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Många pojkars historia
• Att läsa sitt liv
• Han lajkade Big Brother
• En sanningssägande posör

Jacob Frese, tidigare okänd för mig och säkert många med mig, föddes i östra rikshalvan i slutet av 1600-talet. Därmed faller han under den period som kan kallas senbarock och som i viss mån skiljer sig från ”högbarocken”. Detta märks t.ex. på dikternas motiv. Medan barocken var närmast obscent besatt av döden och alltings förgänglighet – memento mori – är detta motiv, ehuru närvarande, inte lika tydligt hos Frese. Däremot överraskar han genom en mängd finstämd naturlyrik, samt enligt Möller centrallyrik – dvs. lyrik som handlar om författaren och dennes känslor och tankar, och egentligen inte berör eller berörs av någon yttre handling. Och den dödslyrik som Frese presenterar är ganska lågmäld, och präglad mer av glädjen över dödens dödlighet och uppståndelsens glädje, än av dödens fruktansvärda makt. Här skiljer han sig från tidigare kollegor som Olof Wexonius.

Snarare än dödsbesatthet präglas Freses diktning av en lågmäld melankoli. Här ingår dock tanken på alltings förgänglighet, och den genomgående frågan ”ubi sunt” – Var är? Det är en retorik som vill peka på att allt för eller senare försvinner och att inget är beständigt. Det mest kända uttrycket för detta är kanske den franske poeten François Villons fråga “où sont les neiges d’antan?” – Var är den snö som föll i fjol? Och svaret är: den är borta, och kommer aldrig mer tillbaka.

Det är roligt när man får lära sig något nytt. Freses dikter är inte bara en skönhetsupplevelse, man får även lära sig om hans samtid och hur man då tänkte. En del av allegorierna förstås bäst med hjälp av Daniel Möllers kommentarer. Jag hade t.ex. inte en aning om att man in på 1700-talet trodde att svalorna inte på vintern flög till sydligare breddgrader, utan att de övervintrade på sjöbotten! Detta var en uppfattning som t.ex. Carl von Linné hade. Därför diktar Frese såhär om våren: “Den stela svalan som i floden haft sin grav / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.” Frese – sjuklig under större delen av sitt liv – kontrasterar vårens glädje och ungdom mot sitt lidande: “Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda” (det kräver sin bibelkunskap för att förstå den metaforen), och “Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt” – dvs. han ligger sjuk i sin säng och varken orkar eller kan ta sig därifrån.

Freses poesi är mycket lättläst. Rytmen är smidig och mjuk. Annan barockpoesi kan vara lite knölig att läsa – försök att recitera Lars Wivallius “Klagovisa över denna torra och kolla vår”! Det är kantigt och ojämnt mest hela tiden, stavelser försvinner och dyker upp. Icke så med Frese, det är mjukt och böljande. Och rimligen, eftersom han föddes i Viborg, borde han ha talat finlandssvenska. Läs hans dikter med en försiktig finlandssvenska sjungande i bakhuvudet, det blir fint. Om den som inte kan uppbåda någon finlandssvenska, läse ändå. Detta är stor litteratur.

Similar Posts:

• Essäer från bokens guldålder
• Originalitet en masse
• Poesi für alle
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• En gång till?

Precis som undertiteln antyder är det en flora, en växtpress och ett herbarium i samma bok. Boken är uppdelad i två delar, våren och sommaren. Och precis som den flora som Humlans herbarium är presenterar den blomma efter blomma, med blommans betydelse, latinska namn och ursprung. Den berättar var blomman blommar och när. Därefter följer en liten faktaruta med tips om pressning av just den blomman och plats för att klistra in din egen pressade blomma. Snödroppen är vårens första blomma och först ut i Humlans herbarium.

När du pressar snödroppar märker du att färgen förändras. Blommorna får ungefär samma vita nyans som vaniljglass. Men de blir ändå jättefina!

Inuti boken är sidorna fästade med spiral, vilket underlättar bläddringen mycket och möjliggör boken att expandera efter det att blommorna är inklistrade. Längst bak i boken finns ett vikt kartongark där det går att pressa blommorna. Först läggs de in i hushållspapper eller tidningspapper därefter placeras paketet i kartongen. Stäng, knyt ihop och placera boken under andra tunga böcker och låt ligga i ungefär två veckor. Sen är blommorna klara för att klistras in i boken. Längst bak i boken finns det allmänna tips och råd om plockning, pressning och inklistring, läs det innan då det innehåller värdefulla tips!

Vilda rosor är bland det vackraste (och vassaste!) man kan möta i naturen. Det gäller förstås på sommaren när de blommar och sprider sin underbara doft. Men också på hösten när de nymålade nyponen glänser i septembersolen. De vilda rosorna är ganska vanliga i soliga ängar, vägkanter och hagmarker. Men ibland står de mitt inne i mörka skogen. Längs havet finns också gått om vildrosor.

Först upplevde jag att boken var så vacker att jag tvekade till att använda den. Att klistra in blommor som torkar och skräpar med lim som kladdar och fastnar kändes synd. Men när jag väl börjar upplever jag att boken blir ännu mer min egen. Ändå önskar jag att det hade funnits ett annat sätt att fästa blommorna på. Självhäftande sidor av genomskinlig plast, såna som finns i foto- eller bokmärkesalbum hade gjort boken lättare att använda då man inte behöver ha tillgång till något lim och blommorna skyddas mer. Just för att en av de största fördelarna med Humlans herbarium är att den har allt man behöver i sig, det enda som behövs förutom lim är papper.

Under våren möter vi bland annat vitsippan, gullvivan, styvmorsviolen och maskrosen. När vi sen går över till sommaren träffar vi förgätmigejen, smörblomman, daggkåpan, nyponrosen och såklart blåklockan. Mot slutet av boken får vi även bekanta oss med Carl von Linné, eller blomsterkungen, som var den som först delade in blommorna i klasser och ordningar. Att hans egen favoritblomma Linnea saknas i Humlans herbarium känns därför lite tråkigt. Men det finns mycket annat i boken som kompenserar den förlusten. Att bläddra i Humlans herbarium blir därför som att öppna en skattkista full av sommar.

Similar Posts:

• Faktabok för de yngsta
• När blommorna har huvudrollen
• Färgblind eller färgstark?
• Årets bästa barnböcker 2012
• Naturfilosofi