Djupt inne i skogen bor hon. Skogsrået. Det tvistas om hur hon ser ut. Har hon finkläder? Har hon rött hår? Har hon en svans som kikar fram under kjolfållen? Är hon vacker och förförisk som i litteraturen, eller är hennes rygg i själva verket urgröpt och inhålig som en trädstam när hon vänder sig om? Råkar de som låter sig förföras illa ut? Kan man höra henne genom att hon sjunger så förfärligt vackert?
Ebbe Schön är forskare inom folktro och berättar genom bevarade uppteckningar och sägner hur tron på de lockande varelserna i skog och mark såg ut. Berättelserna skiljer sig åt en del; till exempel var det vanligast med ett kvinnligt skogsrå i de områden där männen arbetade som kolare vid järnbruk; medan det istället förekommer en manlig skogsvarelse där kvinnorna arbetade med att valla får. Kanske var det då Näcken som satt och spelade på sin fiol och lockade med sina vackra toner? Dock sällan naken, som det ofta anges på målningar.
Det är spännande att vaggas in i en värld av vidskepligheter. I början av läsningen funderar jag mest över denna sneda sexualsyn, som uppenbarligen kom sig av att män och kvinnor inte fick ha sex innan äktenskapet. Sexlivet var över huvud taget mer förknippat med skam, fara och svåra konsekvenser, under en tid då preventivmedel inte ens var påtänkt. Lockelsen från övernaturliga varelser kändes förmodligen mer tillåten att tala om; då kunde man ju lägga all skuld, all kåthet på något utanför sig själv.
Eftersom Ebbe Schön använder sig av principen ”damerna först” är det också svårt att undgå tanken på en smutskastning av kvinnans sexualitet. Något som berörs hastigt, men som jag själv skulle kunna tänka mig att läsa mer om.
Skogsråa var så fruktad, för att hon sökte förvilla och vilseleda folk. Jag känner särskilt en karl som hon hade fått makt med. Så snart han kom in på en viss stig, så var han fången av henne och måste följa med in i skogen. Hon behöll honom till dess solen gick upp på morgonen. Hon ville ligga och hora med honom.
Ovan är ett av de många citat som Ebbe Schön väver in i sin text. Stundtals på ett lite förvirrande sätt, ibland är det svårt att skilja på citat och löpande text. Jag funderar över om han borde ha gjort något åt det, eller om det snarare är ett effektfullt sätt att skynda på min läsning. Utöver skogsrå läser jag om sjöjungfruar, jättar, näcken, älvor och bäckahästen. Gemensamt för de flesta av dessa väsen är att om man möter dem vet man inte hur det slutar. Utsattheten hos människorna var som störst mellan förlovning och bröllop. Träffade kvinnan på Näcken då kunde det gå riktigt illa … På samma sätt som barn var mer i fara att bli tagna av trollen eller kanske bli utbytta, under tiden innan de fått ett kristligt dop.
Det gick att blidka en sjöjungfru och på så sätt få löfte om att aldrig dö på sjön. Men på samma sätt kunde hon, om hon kände för det, låta stora vågor blåsa upp och förlisa mången skepp. Boken är full av tips som folk satte sin tro till. För att undvika risken att bli ”bergtagen”, det vill säga tillfångatagen av trollen, kunde man ha på sig ett föremål av stål när man vistades i markerna. Bra beprövade medel var även att spotta, äta vitlök eller visa den nakna ändan. Korstecken kom väl till pass, om man så bara korsade armarna över bröstet kunde det innebära skydd nog. Att kissa i sin sko och sedan ta på sig den, att skjuta ett skott tvärs över varelsen (då blev den i ens eget våld istället för tvärtom). En bondkvinna som kommit på att hennes man blivit förtrollad av skågsrået tog sig ut i skogen. Hon träffade skogsrået (här kallad Gran-Kari) och bad om råd.
- Du ropade på mig, och här är jag! sa Gran-Kari. Vad vill du mig?
- Jo, du som kan och vet så mycket, vill du kanske hjälpa mig? Jag har det så besvärligt hemma, vet du Kari? Jag har en tjur som inte förmår hålla sig till våra egna kor. Jämt och ständigt hoppar han över gärdsgårn och in till grannens kritter. Och jag kan rakt inte finna råd mot eländet.
- Jaså, var det inget annat. Det där är lätt avhjälpt. Du ska ta tibast och vändelarot och blanda i fodret åt honom. Det hjälper alltid – för tid och evighet. Tro mig, jag vet nog.
(…)
Gumman gick glad i hågen därifrån. Så fort hon hann så skaffade hon tibast och vändelarot, precis som Gran-Kari sagt.
Men med tjuren var det inga problem. Han hade alltid varit trogen sitt harem. Hon gav medikamenterna till mannen, blandade i starkt kryddad mat så att han inte skulle misstänka något. Och när han hade ätit av detta någon tid så slutade han faktiskt att lyssna efter skogsfruns lockelser, och han sprang aldrig mer ut i skogen för att älska med henne.
Boken är en intressant insyn i hur livet tedde sig innan den industriella revolutionen, innan Sverige fick kristendomen och kanske främst innan sexualiteten blev en accepterad del i vårt samhälle. I slutet av boken kommer den intressanta redogörelsen för hur vi idag lätt ser oss som smartare och bättre än de människor vars berättelser boken vimlar av. Att vi idag är mer upplysta, har en mer globalt orienterad omvärld med avancerade tekniska hjälpmedel. Men frågan vem du är och var du kommer ifrån, och om det finns någon högre makt att tro på, är något som alltid kvarstår. ”Nog skulle det vara märkvärdigt om dessa väsen och denna hemliga värld existerade på riktigt”, skriver Ebbe Schön. ”Men lika märkligt, kanske märkligare, är det faktiskt om inget av detta finns eller har funnits, annat än i vår fantasi! Då har vi således skapat en mängd varelser som bara är ren inbillning. Ändå har vi känt att vi har haft dem nära oss, hört och sett dem, noga beskrivit dem, citerat dem, skyddat oss mot dem, tagit hjälp av dem och så vidare. Allt det här har vi gjort – och ändå saknar vi bevis för att de någonsin har funnits till.”
Publicerad: 2010-12-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 21:13
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).