Jag fick inledningsvis en viss missuppfattning av den här bokens titel, Häxkonster och kärleksknep, vilket i kombination med omslagsbilden gav mig en smula annorlunda förväntningar på innehållet än vad jag faktiskt sedan fick läsa. Boken bygger delvis på två äldre böcker av samma författare (Häxor och trolldom samt Älskogens magi), men hade jag inte noterat det i förordet så hade jag snarare trott att den faktiskt var sammansatt av tre böcker. Den första delen av boken har fokus på de tidiga häxprocesserna mestadels på 1600-talet men även med vissa tillbakablickar mot bland annat 1500-talet. Därefter följer en mycket detaljrik del om häxor i den lite mer moderna folktron samt i en mängd sägner och berättelser. Sista delen inriktar sig på allehanda kärleksknep på ett mer generellt plan, allt ifrån levnadsregler och hur man skulle bete sig för att inte råka i olycka, till hur man skulle bete sig för att finna, hålla kvar eller rent av bli kvitt sin tillkommande.

Den röda tråden, om jag skall pröva finna en sådan, i de första två delarna är alltså häxor och folktro och den sista delen folktro och kärlek. Boken är dock inte konkret indelad på det sättet utan har mer fristående kapitel. Ett kapitel kan i sig ta upp allt ifrån specifikt avgränsade företeelser som att stjäla mjölk och smör, till mer stora och generella som häxprocesserna.

Ebbe Schön visar sin styrka när det gäller det faktiska innehållet. Boken formligen svämmar över av sägner, exempel, fakta och detaljer i en otrolig mängd. Det är så översvällande mycket fakta och så många nedskrivna sägner, alltifrån några få rader till flera sidor per styck att jag ibland känner att det nästan blir för mycket för en enda bok – med lite mer beskrivning mellan de olika exemplen i en del av kapitlen så kunde detta kanske ha blivit till två mer än fullmatade böcker, istället för en.

Delen om häxprocesserna är väldigt intressant såtillvida att den ger en inblick i hur otroligt ologiska jag upplever att den tidens häxprocesser känns med våra nutida referensramar. Man kunde bli beskylld för häxeri för minsta lilla förseelse, och var från det ögonblicket i praktiken redan dömd på förhand. Det är fullt med beskrivningar på hur häxhysterin tilltar och senare även kontrolleras men jag upplever inte att det framkommer helt klart varför den hejdas. Mitt bestående intryck av hela den tidsperioden är nog frågan om man verkligen trodde på det man berättade: det känns så fantastiskt verklighetsfrämmande och där saknas ofta nästan helt det kritiska tänkande som vi är så vana vid idag.

När jag kommer till delarna om folktro så är mängden av levnadsregler som beskrivs så omfattande att det får mig att häpna. Det finns regler för precis exakt allting, och jag tänker att det sannerligen inte kan ha varit enkelt att leva på den tiden. Men samtidigt så är det som beskrivs en samling av folktrons regler under flera hundra år, och från vitt spridda platser. I komprimerad form bidrar det till att ge intryck av att man knappt ens kunde vända sig om utan att göra fel, och där det att tappa en hårnål kan få en att mista sin fästman för alltid, när det kanske egentligen är så att allt detta visserligen förekom, men inte samtidigt och inte på en och samma plats.

Det sistnämnda är säkert också förklaringen till att det inte alltid känns som uppfattningarna är konsekventa utan en snarlik handling kan ge helt olika effekt. Ett exempel är döingbenen, som om de lades i rinnande vatten samtidigt som man sade namnet på en person skulle orsaka offret så svåra sår att denne förblödde inom kort. I andra berättelser kunde den kärlekskranke också lägga ben av en död i rinnande vatten och uttala personens namn vilket skulle göra att den för trolldomen mottagande personen utan en lugn stund och ständigt trånande efter den som satt trolleriet. Det gällde med andra ord att veta exakt vad man gjorde för att inte uppnå helt fel resultat. Dessutom kunde vatten som runnit genom dödas ben läka alla slags sjukdomar, krämpor och hudutslag, och var även mycket nyttigt att dricka, sades det. Annars får vi veta att snart sagt precis allting kunde användas för att antingen skaffa sig en käresta eller bli av med denne: ormgaddar, myrägg, stekta löss, blod, svett, ja rent av alla kroppsvätskor kunde användas i ett eller annat trolldomssyfte, och ju krångligare sättet att använda dem desto bättre. Som varför inte att sätta en ärtskida med nio ärtor att växa i en död katt – gjorde en flicka detta och sedan gav åt en pojke att äta av dem skulle han ofelbart tycka om henne. Det är otaliga mer eller mindre anständiga exempel på vad man kunde åstadkomma bara man trodde tillräckligt mycket på det man gjorde.

Boken kändes en smula tungläst i starten på grund av mängden med exempel och fakta staplade på varandra. Allt eftersom jag fortsatte läsa tyckte jag dock att den ändrade tempo och bara blev mer och mer intressant ju längre jag kom. Men boken är enligt min mening en aning för spretig i sin berättelse, vissa kapitel är visserligen väldigt sammanhållna, med syfte och innehåll som ger bakgrund till vad som berättas och illustrationer som känns relevanta till texten. I andra kapitel händer det flera gånger att jag blir tvungen att avbryta mig själv för att backa några sidor och fundera över vad jag egentligen läst och hur jag hamnade i vad jag upplever som ett stort sidosprång från det jag trodde jag läste. Vissa kapitel har även illustrationer som känns helt utanför vad kapitlet handlar om, som till exempel kapitlet om häxan Elin där det förekommer bilder på S:t Göran och draken, samt Tor och midgårdsormen, som för mig känns helt malplacerade just där.

Det sägs att allt material ur de gamla böckerna granskats och nyredigerats samt att nytt tillfogats. Jag har inte tillgång till de äldre böckerna och kan inte säga vad som kommer varifrån, men när det gäller redigeringen skulle jag gärna haft en mer sammanhållen stil på fler av kapitlen. Eftersom jag alltså inte läst originalböckerna har jag svårt att avgöra om valet att slå samman dem till en är bra eller om de kanske fortsatt hellre skulle varit två fristående böcker.

Folktron har djupa rötter och Ebbe Schön gör sitt bästa för att på alldeles för kort utrymme försöka få med så mycket som möjligt av både exempel och förklaringar. Han lyckas trots det omfattande materialet från flera hundra år även ge några korta exempel från en tid inte allt för långt ifrån vår egen, ändå in så sent som på starten av 1900-talet, samt även ägna ett avslutande kapitel åt en analys om vår nutid. Författaren avslutar med en fundering om folktron dött ut idag, med alla våra moderna bekvämligheter som TV, radio, internet och mycket annat, och han hävdar att så inte är fallet. Efter att ha tagit del av allting han har att berätta är jag böjd att hålla med om det, även om det ibland kanske inte känns helt uppenbart i dagens teknikfixerade värld.