Verkligheten är märkvärdigare än dikten, och här är boken som bevisar det. Norra Grängesbergsgatan i Malmö är en gata som, allteftersom staden har växt, hamnat mer och mer centralt. Men den är fortfarande en industri- och förortsgata med allt vad det innebär av udda affärsverksamheter. Gatan går rakt igenom Malmös sydöstra delar. På ena sidan […][...]

Jag sitter vid mitt köksbord och läser Bodil Malmsten – De från norr kommande leoparderna. Jag fortsätter till soffan, sedan bussen och avslutar läsningen på konditoriet i centrum i området där jag nu bor. Det är höst 2009. Boken utspelar sig under maj 2007 till april 2009. Nyss med andra ord. Finanskris. Jag har minne […][...]

En mormor är en komplicerad företeelse. Å ena sidan oproblematiskt trygga händer ur barndomsminnena – eller också inte – och å den andra hela det där livet som man sällan vet särskilt mycket om, eller som bara gradvis går upp för en. Att världen och människorna som format en faktiskt haft ett liv innan man […][...]

Att läsa Bodil Malmsten är som bomull för själen. Även när det handlar om livets svåraste frågor som Ensamheten, Tillhörigheten och Det Sociala Spelet. Och jag försöker sätta fingret på vad det är. Är det språkets rytm, ironin eller de filosofiska betraktelserna? Enkelheten, ordskruvandet eller helt enkelt ärligheten? Jo, paradoxalt nog är det nog ärligheten. […][...]

”En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren” skriver Bodil Malmsten i inledningen till sin bok och jag förstår precis vad hon menar. Inte för att jag har skrivit någon bok men skrivkramp har jag haft. Skrivkramp får man för att man tänker på de tusen åren, för att man börjar fråga sig […][...]

Det är med höga förväntningar som jag ger mig på Bodil Malmsten. Nu efteråt så önskar jag att jag skulle ha låtit bli att läsa boken och sedan hyllat den till skyarna för att det är Bodil Malmsten. Det hade varit ganska lätt gjort, förpackningen är fantastisk, pappret tjockt och skrovligt, känns lyxigt och bilderna […][...]

Det råder ingen tvekan om att Staffan Bengtsson och Göran Willis trånsjukt längtar tillbaka till flydda tider. Denna längtan förverkligar de i olika så kallade k-märkta turnéer. Den här gången är det den svenska folkparken som föräras med deras celebra besök. På vägen ger de en kort bakgrund till hur folkparksrörelsen en gång kom till. […][...]

Att berätta en historia är en konst. Att dessutom göra det bra kräver än mer av den som försöker. Bodil Malmsten kan berätta historier och när det görs så görs det med briljans. Inga viktiga trådar blir hängande mer löst än de borde och hela berättelsen kryper fram på det sätt som min farfars berättelser […][...]

Att inte ha ordning på sina papper tillhör en av mina laster men det är också en av mina kvaliteter. Ibland när jag i förtvivlan söker efter just det där som är så otroligt viktigt att det är rent ofattbart att jag inte har lagt det på ett säkrare ställe än där jag nu har […][...]

Det finns en sådan otrolig befrielse i flykten. Det kan visserligen kännas lite fegt men faktum kvarstår; den som är människa kan välja att gå. Kalla det flykt om du vill men det är ändå ett fritt val att gå och det tänker jag göra när jag har fått nog. Nog är precis vad Bodil […][...]