Bob Dylan som haiku? Visst, Dylan har också sina enklare sidor, men i stort sett förknippar vi nog årets Nobelpristagare i litteratur med långa, vindlande texter, inte sällan med surrealistiska bilder staplade på varandra. Det lakoniskt sparsmakade japanska versmåttet haiku – tre rader med ett visst antal stavelser eller teckenljud i varje – framstår nästan […][...]

Musik bara är. Musik erbjuder liksom ett rum där vi kan utforska sammansatta begär som vi inte alltid förstår med vårt rationella jag. Alla har vi upplevt hur vi gett oss hän, låtit harmonier, rytmer och ljudbilder föra oss till platser bortom orden. Kan man överhuvudtaget beskriva musik? Om vi svarar ja på den frågan […][...]

När Sara Danius i torsdags klev ut genom den där dörren och uttalade litteraturprisets förmodligen minst okända namn någonsin stod en sak mycket snart klar. Jenny Lindh i SVT:s bevakning fångade det klockrent med sitt spontana ”Den kollektiva orgasmen bland svenska mediemän just nu!”. Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något […][...]

När jag vaknar klockan sju amerikansk tid och kollar på Text-TV-appen tror jag först att det här är en konstig dröm. ”Nobelpriset tilldelas Bob Dylan”. Det känns som något någon kommit på efter att ha dissekerat Don McLeans ”American Pie” över för många öl: While the jester sang to the king and queen In a […][...]

Årets nobelpris i litteratur går, något oväntat, till den amerikanske låtskrivaren och musikern Bob Dylan. Tillkännagivandet möttes först med spridda skratt i publiken, men upprepades med motiveringen: ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Fansen och allmänheten jublar och applåderar beslutet. Spelbolagen har haft med Bob Dylan på sina vadslagningslistor i några […][...]

Mellan ca 1850 och 1920 utvandrade mer än en miljon svenskar till USA. Från svält och fattigdom, eller till ett bättre liv, eller bara för att följa efter familjen. Vi har ju vår bild klar av hur det gick till, vi har läst eller sett Mobergs eller Troells eller Björnåbennys version av Utvandrarna, den starke […][...]

Nä, så Dylanfanatiker jag är: han ska inte ha Nobelpriset i litteratur och han kommer aldrig att få Nobelpriset i litteratur. Att bettingfirmorna gärna tar pengar på namn som Vanligt Folk Känner IgenTM må vara hänt, men kan vi släppa det här nu? Okej, det kanske är ett lite väl tyket sätt att avfärda det […][...]

19 år gammal – byxmyndig, straffmyndig, men lagligen fortfarande ett barn – kastar sig Anne en natt från muren till fängelset där hon spärrats in på sju år, bryter foten, hasar sig bort till landsvägen och blir upplockad av en passerande motorcyklist med dunkelt förflutet. Han hjälper henne fly, hon förälskar sig i honom, han […][...]

Det har kommit en hel del böcker om det Johan Svedjedal kallar ”engagemangets årtionde” (ungefär 1965 – 1975) de senaste åren. Det är kanske inte alltför våghalsigt att gissa sig till anledningen: Den där periodens Allt är möjligt-mentalitet står i ganska skarp kontrast till dagens politiska debatt. Eller? Hur långt är det egentligen mellan 1968 […][...]

Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat? Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta […][...]