Det verkliga liv som skildras är dock bitvis spännande som en roman. Den unga Åsa som tycks befinna sig i händelsernas mitt mest hela tiden, som blir språkrör om inte för en hel generation så för en stor del av den. Hon får förfrågningar om allt möjligt och tackar ja och ja igen, vilket nu gör att hon känns som en person som alltid funnits där. Hur långt hon kan gå på talang, vetgirighet, nyfikenhet och egenhändigt införskaffad bildning istället för formella utbildningar känns också så avlägset idag.

Det är ett skrivande liv sett i backspegeln. Ett skrivande som här skärskådas en andra och tredje gång. Gamla dagboksanteckningar, krönikeutkast och romanutkast blir till underlag för nya reflektioner. Det är mycket i samhället som är annorlunda nu men också mycket som är sig väldigt likt. Strider som utkämpades på 1970-talet pågår än.

Det är en annan tid. 1968 bor den tjugoåriga Åsa i ett litet hus i Vita Bergen med den sjutton år äldre Tor-Ivan Odulf, som hon träffat av en ren slump en dag. Alla bekvämligheter saknas, vatten hämtas i en pump en bit bort och vinden viner men det finns också en tilltalande enkelhet. Något som hon sedan söker sig till vad gäller boende. Närheten till naturen och strapatserna blir till en motvikt mot det intellektuella arbetet.

De passerar revy, storheterna bland författare och fotografer, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Christer Strömholm … namnen som skimrar lite extra men också namnen på några av mina gamla skolkamraters föräldrar. Sammanhanget blir så tydligt, det hon var en del av, det människor kring mig också varit en del av.

En både märklig och rimlig gränsdragning har gjorts i att det som tillhör det nuvarande förhållandet inte finns med i boken, ett ämne för en andra del, sägs det. Avståndet som kanske måste till för att skriva om de närmaste, avståndet i tid och rum. Förståelsen som växer fram först när det är för sent, insikterna som kräver egna erfarenheter för att nås.

Det är ett liv som levts fullt ut på många områden, på tvärs mot gängse uppfattning om hur det ska vara, vad man ska göra, men också med sina sorger och besvikelser, som nog gjort mer ont än vad som riktigt kommer fram.

Det är underhållande och snabbläst, det händer mycket och ännu mer, stiltje och döda punkter finns det inte utrymme för. Allt bärs av en övertygelse om att hon har något att berätta.

Trots att de förhållanden hon haft tar ett stort utrymme är något som etsar sig fast hur viktig vänskap är. En hyllning till vännerna som ser och tar hand om, som utgör livlinor när makar går bort, när livet jävlas å det grövsta.

Similar Posts:

• Avståndet till allt
• Lida och skriva
• Litteraturen som spegel
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Tidningen som ger dig en spark i baken

Hon är motsägelsefull, självupptagen och osympatisk. Spriten flödar. MDMA och kokain likaså. Hon minns männen som älskat henne, som varit otrogna, som varit lika destruktiva som hon, de som hon har levt med och med hjälp av. Mycket i boken kretsar också kring pengar. Det nödvändiga och det förgängliga i dem. Pengar går att slösa och på något sätt kommer alltid nya, om de så kommer från stöld, lån eller webcamshower. Den ständiga jakten på pengar, för att finansiera livet, resorna och drogerna. Jaget är skyldig sina killar och vänner massa pengar, är osäker på hur mycket hon är skyldig sin syster. Ingenting är så noga, hon vet ju att hon vill betala tillbaka någon gång och så är det bra med det.

Visst skulle det gå att läsa romanen som en berättelse om att hela tiden vilja bort till något annat, och att därför också fly från förpliktelser och relationer, att ha ett tomrum som hela tiden måste fyllas upp på nytt. Men åh vad befriande att detta aldrig blir en bok om att hitta sig själv, det sanna som finns någonstans därinne, det som ska ta huvudkaraktären ut ur destruktiviteten och få henne att inse vad som är ”viktigt på riktigt”. Schunnesson skriver om en kvinna som inte ångrar sig. Hon ger sig inte ut för att psykologisera och förklara utan gestaltar istället ruset. Att resa, knarka och ligga är viktigt på riktigt. Fast, samtidigt är detta inte heller en romantiserande skildring av den fria konstnärssjälen i ständigt sökande efter självförverkligande. I så fall är det snarare en uppgörelse med densamma, och med de böcker om detta som så ofta skrivits av män.

Referenserna till Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall är enkla att göra, men Tone Schunnesson gör något nytt som beskriver vår tid. Här är gestaltningen mycket mer framåtrusande. Ibland är texten nästan våldsam, språket både smutsigt, lyriskt, vackert, argt och roligt. En del läsare ifrågasätter kanske om kvinnan i Tripprapporter har makten över sitt eget liv, medan andra menar att det är exakt det hon har. Berättelsen är samtidigt helt fri från den ångest och påföljande personliga utveckling många förväntar sig. Och just i denna avsaknad ligger det som känns så viktigt i hennes rapporter: Det är inte henne det är fel på.

Similar Posts:

• Lysande om svärta och oläkta sår
• Under den grälla, skitiga ytan
• Att skriva genom smärta
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Jaget i romanen relaterar till sig själv som en tiger, och jag läser detta som ett uttryck för oviljan att låta sig tämjas. Hon vill leva som ett rovdjur, eventuellt som en del i en flock med jämlikar, men hon vill aldrig låta sig domesticeras. Något som hon får stångas mot gång på gång. Även de mest frisinnade, de med mest filosofisk inställning till en kärlek fri från ägandebegär, rättar så småningom in sig i ledet av förväntade mönster. Ett mönster där framförallt kvinnans frihet bör begränsas. Där män som förälskat sig i den modiga, okonventionella kvinnan pö om pö börjar förstå dessa drag som ett problem. Hon anklagas för att vara självisk, att såra. Att inte älska på rätt sätt. Hennes förståelse av kärlek går på tvärs mot den gängse idén – de själviska är de som kräver trohet, som ställer villkor och som tror på känslomonopol. Hennes kärlek räcker till många.

Jag kom med tiden att älska flera, men tyvärr blev jag aldrig tillräckligt utnyttjad. Alltför sällan bad man mig om något. I kärlekens namn bad man mig oftare om att inte göra något. Man bad mig om att begränsa mig. Endast sällan om att bestiga Mount Everest. Men jag kunde inte på allvar känna förtroende för en man som inte väntade sig det av mig.

Det är framförallt hennes uppväxt (i Danmark och olika länder i Sydostasien) som skildras, och den skildras i mångt utifrån hennes sexuella erfarenheter. Brøggers sätt att skildra sexualitet är på samma gång rakt-i-ansiktet och distanserat. Hon skriver detaljerat och oblygt om vad som skulle kunna vara väldigt utlämnande, men ändå finns det någon form av ironisk distans till det hon berättar. Hon flyter ovanpå. Berörs inte nämnvärt. Ibland upplever jag det som ett skydd, som om den kalla gestaltningen är en sköld mellan författaren och det som berättas. Och jag funderar på hur det hade blivit om samma självreflekterande ton som kännetecknar hennes resonemang om livet och kärleken hade applicerats även på de intima sexskildringarna. Samtidigt ger den lite ironiska tonen i dessa stycken en lätthet till texten, som kanske behövs för att läsaren inte ska bli alltför provocerad.

Författaren flyttar sig obehindrat i kronologin, och som läsare flyter jag lika obehindrat med. Det är inte väsentligt om jag hela tiden vet exakt var i tiden vi befinner oss, det är drivet i berättandet jag följer. Och berättandet är rappt och humoristiskt – och lika ovilligt att låta sig kuvas som huvudpersonen själv. Den måste berättas så här, hon måste få leva så här. Ingen ska försöka tränga in vare sig henne eller hennes berättelse i någon på förhand given form.

Henry Millers språk och berättande var Brøggers stora inspiration när hon skrev romanen (och hon beskriver i denna ett möte med honom), och då främst hans erotiska frispråkighet. Men Brøgger adderar till detta den extra kamp det innebär att försöka skapa sitt liv efter sina egna regler – som kvinna. Att gång på gång förväntas söka trygghet, kärlek och bekräftelse av en man. Att förväntas vilja falla in i rollen som hustru och mor. Att aldrig betraktas först som individ, utan alltid först som kvinna (”du är inte som andra kvinnor du!”). Jag drar paralleller till två andra författare som också de problematiserar sex och relationer, och som tycker att de traditionella mönstren skaver något förbannat – Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström. Tillsammans med Brøgger får de mig att vilja stångas lite till. Och att bli lite snällare mot mig själv. Det är inte mitt fel att det kliar och skaver, de hjälper mig att påminna mig om det. Just som feministiska klassiker ska.

Similar Posts:

• Norge Norge är ett ___ land
• Till T
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Why we fight
• För att man överlever

Det började knarra i den äktenskapliga sängen ovanför mej. Min ingifte morbror var efter pappas död också min gode man. Nu låg han däruppe och töjde energiskt fjädrarna under sin magra hustru. Jag slöt ögonen. Strax skulle ett regn av boss komma strilande ner mellan trossbottens bräder där målarfärgen hade spruckit. Nu började det, jag kände de lätta sticken mot huden.

Kärlek i Europa är en bok av många knull, och vi börjar in medias res. Birgitta är inte gammal, men redan på det klara med att hon måste härifrån. Sverige är för litet, släkten för trång. Hon vill ut! Hon vill leva! Och skriva! Så hon försöker få sin ”gode man”, den kontroversiella kärlekshistorien (som dessutom innehåller mycket lite kärlek) vi som läsare slängts in i redan på andra meningen, att så att säga köpa ut henne. Kärlek eller ej, skandalen blir en skandal, och snart nog är även mamma mycket angelägen om att Birgitta lämnar Sverige. Och så drar hon då, ut i Europa.

1981 kom den här boken, som utspelar sig på femtiotalet, ut för första gången. Sedan dess har den getts ut i evinnerliga pocketupplagor. Det visar sig att Birgitta Stenbergs uppror mot konventionen har något odödligt över sig, som, hur långt vi än må ha kommit med den feministiska kampen idag, fortfarande känns provokativ och betydande. Jag fick boken av min mamma förra gången jag fyllde år. ”Den är från samma årgång som du!” Jag tog med mig den när jag reste till New York. Inte på långt när lever jag lika vilt, men ändå. Känslan av att vara själv på väg ut i stora världen samspelade fint i flygplansstolen.

Louis bad om ursäkt för att det hade gått så fort. Jag tänkte just stryka honom tröstande över håret då jag till min förskräckelse kände att han kröp ner till fotändan av sängen. Med lugna bestämda grepp lyfte han upp min stjärt och tittade på mej därnere i det förbjudna, förfärliga, snuskiga, och han strök med handen över blygdläpparna och hittade den lilla kulan och böjde sej fram och satte tungan mot den. Hans mun var het och den ljuvliga värmen spreds till mej och någonting hände. Samma spasm drog igenom underlivet på mej som då jag hade hängt i repet, men starkare, kanske berodde det på att jag låg där öppnad och utbredd istället för att, som då, spänna varje muskel i kroppen.

Birgittas fascination för storstaden och det bohemiska konstnärslivet, för att inte tala om den sexuella friheten, mattas inte av när hon äntligen får ta del av det själv. Jag satt i hönshuset och läste deckare och drömde om mördare som vandrade längs Themsen, skriver hon, och i de verkliga städernas kvällssken finns denna mystik och förväntan på att spännande saker ska hända kvar. Samtidigt är det ingen naiv liten flicka vi har att göra med. Birgitta är inte rädd att ta för sig, och precis som i Marguerite Duras självbiografiska Älskaren är viljan att bli sedd som en kvinna, bli tagen som en kvinna, allt annat överskuggande. Det är detta, knullandet; och så skrivandet förstås; som hon bryr sig om. Och så Paul då.

Paul är bohemernas bohem. Han är vad jag skulle vilja kalla en självgod poetjävel, men i och med att han har samma kärlek för skrivandet och det dekadenta livet som Birgitta, dras de snabbt till varandra. I Kärlek i Europa finns det fortfarande en distans dem emellan, som främst beror på Pauls opålitlighet. Han kan plötsligt bara försvinna. Han finns inte där för henne. Han är upptagen av annat och svår att fånga in. Men jag vet att han återkommer, verklighetens Birgitta Stenberg och Paul Andersson hade en innerlig vänskapsrelation. Kanske kunde hon betraktas som lika opålitlig och självupptagen som han? När jag googlar Paul Andersson är det ändå skrattretande att se att han endast publicerat fyra diktverk, alla på femtiotalet. Medan Birgitta Stenbergs lista blev lång nog att duellera Selma Lagerlöf.

Det är omöjligt att läsa Birgitta Stenberg utan att samtidigt bli intresserad av henne som person. Och böckerna om resandet i Europa är ju också självbiografiska, så varför skulle jag inte bli det? Samtidigt kan jag tycka det är synd när personen, hur cool Stenberg än var, kommer att överskugga det hon skrivit. För det kommer alltid att finnas människor som nöjer sig med att läsa om Birgitta Stenberg, inte av. Och det är synd. För hon skriver som en gud, språket forsar så kristallklart och vackert över sidorna, det märks att detta var det hon brann för och satte framför allt annat. Jag lyckas själv inte särdeles bra, detta är första boken av henne jag läser. Det får bli bättring på den saken.

Som roman betraktat tycker jag att Kärlek i Europa är lite rörig, det ska sägas. Den hoppar raskt mellan städer och människor, jag hänger inte alltid med men kanske är det meningen. Det höga drivet gör mig i alla fall aldrig uttråkad. Bara i de stundtals lite för långa passagerna av text i texten, alltså utdrag ur det Stenberg skrev på, händer det att jag tappar lusten. De avsnitten hade med fördel fått strykas ner.

Och visst kommer polisen ibland, visst blir det ett rafflande liv hon får!

Bäst av allt gillar jag ändå sexscenerna. Även här märks det visserligen att Stenberg skrev i en annan tid, n-ordet är fullt användbart och svart hud med tillhörande stora könsorgan exotiseras. Men bortsett från det är sexskildringarna trovärdiga, och till stor del även upphetsande. Eller lustiga, som när Birgitta träffar mannen med viss skofetisch. Även det lesbiska sexet är befriande att läsa om. Jag har svårt att förstå att hon, som var så ung, kunde våga så mycket. Och samtidigt är detta den mest innerliga revolt mot en alltför strikt hållen uppväxt som jag någonsin läst. Det är dräpande och totalt orädd underhållning. Alla mår vi bra av att läsa lite mer Birgitta Stenberg.

Att ligga med nån skänkte ju inte större nöje än att klappa en katt, så det var egentligen alldeles obegripligt vad de alla rusade omkring efter. Annat hade det varit att klättra i rep. Jag blev mjuk i kroppen och våt i trosorna när jag mindes det, Maria hette flickan som klättrat bredvid mig, underbart namn, Maria.

Similar Posts:

• Daterad vildhet
• Gaygalan 2005
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Försök inte tämja denna tiger
• Mormorsmyter

Inte för att jag inte kan. Utan för att jag inte vill.

Josefine Adolfsson, filmskapare och författare, har länge velat samla texter av kvinnor som frivilligt valt bort barn. Och här är nu resultatet. Några mer kända namn, som Lena Andersson och Birgitta Stenberg, andra helt okända (åtminstone för mig). Alla sammanlänkade genom sitt val.

När jag först fick höra talas om den här boken blev jag enormt peppad. Jag har själv känt av den mättnad flera talar om angående mammatidningar, de politiska debatterna som ofta handlar om familjernas rätt hit och dit, om farliga kemikalier i barnens leksaker och hur länge dagisen egentligen ska ha öppet. Själv har jag trott att det handlat om att jag är i den åldern där både kropp och omvärld säger att jag borde fundera över saken.

Men kanske handlar det också om, som Katarina Sjögren skriver, att vårt samhälle är fullt av barnaföderskornas röster. Bara ordet ”barnlöshet” visar väl det? Om du inte har det, så vill du ha det, och kan du inte få det, och då är det synd om dig. Kvinnor som väljer bort barn finns, men de får ofta gliringar från samhället, vars starka norm de bryter.

(…) när de väl får ta plats är de ytliga, materialistiska, karriärister, sexfixerade eller emotionellt underutvecklade. (…) Kvinnan utan barn är själv ett barn, med ett barns prioriteringar och känsloliv.

Sjögren går igenom barnlösa kvinnor i populärkulturen, men även i verkligheten tycks denna syn vanligt förekommande. Ord som ”självisk”, ”känslokall”, även beskrivningen ”ingen riktig kvinna” förekommer. Inte konstigt, menar Annina Rabe, som beskriver familjebildandet genom barnafödande som en så stark norm att frivilligt barnlösa hellre börjar ljuga om sitt val, ”jag kan inte få” istället för ”jag vill inte få”, för att slippa övertalningscirkusen, fördömandena och uppläxandet. ”Du kommer att ångra dig sen”, heter det allt som oftast. Eller ”Du kan inte veta hur det är förrän du själv blivit mamma.”

Och vem känner inte igen sig?

Detta är en högst upplyftande bok om människor som av mycket olika skäl valt bort barn ur sitt liv. Till skillnad från Ulrika Stahre på Aftonbladet, som tycker att texterna är starkt personligt hållna och liknar varandra alltför mycket, tycker jag att flera olika aspekter får komma fram. Många intressanta frågeställningar som aldrig syns i debatten annars, trots att det är högst relevanta påpekanden. Som Natacha López text ”Kampen om tiden”, som handlar om hur barnlösa på arbetena ofta får täcka upp för och anpassa sig efter de som har familj. När det ska vabbas, när semestrarna ska bestämmas, när det handlar om övertid. Och en granskning av vad religionerna egentligen säger om saken. Vem styr våra drömbilder; är det verkligen enbart en biologiskt förankrad längtan? Är det vettigt att skaffa barn bara för att kroppen kan det? Aldrig annars förutsätter vi att alla människor skulle vilja leva samma liv, men just här är plötsligt alternativet att välja bort starkt ifrågasatt. Det är bara att se på debatten den här boken har fött.

Få människor tycks vara så lättprovocerade som småbarnsföräldrar när deras livsval kritiseras. Man kan fråga sig varför. En småbarnsförälder tillhör trots allt den omhuldade normen, som förespråkas och lyfts fram i allt från reklamfilm till populärkultur till den faktiska synen på kvinnokroppen genom århundraden; det vill säga som det kärl som för generationerna vidare. Det är en feministisk aspekt väl värd att ta i beaktande.

Men också den att det faktiskt inte råder någon brist på människor i den här världen. En eller annan barnfri i ett land där resurserna krymper under människornas framfart är ingen fara på färde. Lika lite som kritik av normen borde vara det.

Det är lätt hänt att glömma att det är ett frivilligt val att skaffa barn eller inte, och oavsett vad jag själv väljer en dag så är dessa kvinnors perspektiv högst efterfrågade för att fräscha upp debatten. Det enda som är synd är att man slarvat lite med korrandet.

Och för lättkränkta småbarnsföräldrar ser jag en stor ödmjukhet mellan raderna, de flesta har inget emot att andra föder barn. Bara de själva slipper.

Similar Posts:

• Måste en riktig kvinna vilja ha barn?
• Det råder ingen brist på barn i världen
• Monikaböckerna mot mål
• Kärnfamiljen som tyngande ideal
• Rötter, fötter och sopiga familjer

Går du i författardrömmar? Du är inte ensam. Intresset för att skriva skönlitterärt har de senaste åren fullkomligt exploderat. Med det svenska deckarundret kommer lusten att tjäna snabba pengar på rolig sysselsättning, men inte handlar det bara om det? För i så fall skulle fenomenet stanna vid Camilla Läckbergs taffliga skrivarskola i Amelia. Nej, det vi ser är en uppsjö av skrivarlinjer med alla de inriktningar. Det väller ut böcker om hantverket skrivna av både kända och okända författare. Och nu har alltså tidningen Skriva lanserats i Sverige.

Att skriva är något vi i västvärlden lär oss behärska ungefär samtidigt som vi lär oss cykla, det vill säga ”alla” kan det. Eller alla ”kan” det. I skrivarlinjens begynnelse var skepticismen hård. Det hette att man omöjligt kunde lära sig att skriva om man inte redan från började ”hade det”. Skrivarlinjer var strömlinjeformande farliga experiment, som aldrig kunde leda till något bra. Men efterhand som kända författare föddes ur just dessa farliga experiment (Ninni Holmqvist, Mirja Unge, m.fl) blev fenomenet rumsrent, och idag har de allra flesta debutanterna i Svensk bokhandels katalog en eller flera skrivarlinjer i ryggen.

Nu är det ju fortfarande ingen räkmacka skrivarlinjerna erbjuder. Det hårda arbetet en författare utstår för att skapa sina verk i drömmen att bli antagen är lika plågsamt som det alltid har varit. Tidningen Skrivas hej-och-välkomna-text från chefredaktörerna Martin Karlsson och Per Adolfsson motar snabbt bort all kritik redan i inledningen. ”Du blir ingen Zlatan bara för att du går ner och kickar boll på grusplanen en gång i veckan”, helt enkelt. De sätter sin tidning i kontexten ”livsstilsmagasin”, och nog är det intressant när man tänker på det?

För det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för oss som gillar att skriva. Nu finns det det.

Anledningen till att jag avskydde Camilla Läckbergs tips och råd i Amelia, var att de var just strömlinjeformade. De var anpassade till en person som fungerade precis som henne själv. De speglade så att säga hennes skrivarprocess, men vi har alla olika skrivarprocesser. Skrivandet som hantverk går inte att lära ut på samma sätt som man lär ut snickeri eller matlagning. Hade det varit så, hade vi dels bara haft Camilla Läckberg-kopior i det här landet, och det hade väl varit tråkigt? Och dels hade vi haft en stor skara skribenter som gav upp på vägen, för att det utlärda arbetssättet inte passade dem.

Tidningen Skriva är upplagd som de flesta andra tidningar; den har sidor med roliga små notiser, den har ”experten svarar på dina frågor”, den har intervjuer med skrivande människor (kända som okända, men de allra flesta i det här numret har nått publicering), och den har längre artiklar om saker förknippade med ämnet. Jag slukar glatt författares efter författares ångest och glädje, funderar över om jag borde skaffa en skrivarlya laddad med kreativ energi, som Marie Hermansson har, eller om jag tvärtom kan jobba vidare i min röra av prylar, för det gör ju Birgitta Stenberg. Skillnaden i intervjuerna med författare är att fokus läggs på skrivandet som hantverk. Hur gör du? Vad tycker du om skrivandet som sådant? Varför skriver du? Det blir bra tips utan pekpinnar, och allra skönast är när Elin Grelsson i sin krönika skriver

Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Min favoritartikel i nummer ett är ändå Sju steg att lyckas med din roman. Den sträcker sig över just sju sidor, och erbjuder inte, som titeln åsyftar, någon form av paketlösning. Däremot erbjuder den goda sparkar i baken på vägen. För är det någon som ofta behöver en spark i baken, så är det en skrivande människa. Hur många har inte börjat på en roman och skrivit på i ett enda flöde, intensivt och underbart, fram till tjugo sidor där det plötsligt tar tvärstopp. Eller fyrtio sidor till och med, men samma tvärstopp. Tipsen handlar om såna saker som hur man bygger karaktärer, varför det är bra att läsa mycket när man skriver, hur man ska tänka när man bygger dialoger, varför det är viktigt att välja berättarperspektiv. Och även om jag har hållit på med skrivande i många år suger jag tacksamt åt mig varenda ord, och ser artikeln som en lista att återgå till. För nästa gång jag kör fast. För nästa gång manuset glider mig ur händerna, är bångstyrigt eller bara fullkomligt obegripligt.

Skrivande människor är bland de mest känsliga varelser som finns. Samtidigt är skrivandet ett sätt att få ur sig känslor som man annars går och bär på, som sätter sig i köttet och leder till tunga bittra böjda puckelryggar. ”Att skriva är att leva lite mer”, som Karlsson och Adolfsson glatt hojtar. Och nu får fler människor chansen att upptäcka det. Det enda jag saknar inför kommande nummer är mer blandning av genrer. Ge mig poesi och pjäsförfattare! Vidga fokus istället för att enbart hylla romanen! Kanske ett besök på en skrivarlinje? Och med risk att verka klyschig: jag vill veta om Guillou verkligen skriver sina manus på skrivmaskin…

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Det vilda skrivandet
• En poetik att lyssna till
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• En byggledare i konsten att skriva en roman

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Min mormors historia bjuder på tolv mormödrar till tolv kvinnliga författare födda mellan 1932 och 1974. Från Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen till Emma Hamberg och Maria Sveland. Det blir kvinnliga erfarenheter i olika tider och klasser, för olika personligheter och i olika omständigheter. Komplett med några sidor blankrader för läsarens egen mormor.

Till formen påminner faktiskt Min mormors historia lite om antologierna Fittstim, Pittstim och så vidare; ett könsrelaterat tema binder samman de litterärt ganska spretiga bidragen. Som om man binder ett rep av diverse småband – som helhet blir det kanske inte den mest hållbara konstruktionen, men bitarna får ett ganska intressant sammanhang. Somliga skimrar mer än andra; materialen är vitt skilda. Somliga är personligt berättande, somliga närmar sig släktforskning. Andra drar iväg åt traditionell skönlitteratur – Stenberg lutar till exempel närmast åt 1970-talets lightpornografi med sin unga lärarinnemormor som blir gravid efter ett hemligt förhållande med ortens prästpar.

Flera av mormödrarna har lämnat underbara brevmaterial efter sig. Andra tystnad och frågetecken. Bodil Malmsten skriver om omöjligheten att skriva om sin mormor. Om språket som dött med morföräldrarna, om själva förlusten av ett bygdens barndomsspråk som skolan tar ur en. Maria Svelands bidrag är en frustrerad uppgörelse med en annan sorts ordlöshet, med vad man inte pratar om i en familj.

Variationen är påfallande. Det handlar förstås om kvinnor och om kvinnor som faktiskt får barn. Långt ifrån alltid kanske väljer att få barn, det är ju svindlande kort tid någon kunnat göra det, men inte heller alltid passar in i förväntningarna på vårdande mödrar. Zinat Pirzadeh tecknar lyhört och med stor värme en stenhård iransk överklassmormor som faktiskt sparkar undan sitt påflugna barnbarn, men som när det väl gäller och dotterdottern beslutar sig för att lämna ett våldsamt tvångsäktenskap förvandlas ”från Edith Piaf till MacGyver”, ordnar med flyktmöjligheter och flätar in allt sitt guld i hennes hår.

Pirzadehs berättelse har titeln ”Sagan om mormor” och jag undrar om det inte är lite det en mormor ändå är. Sagan om varifrån vi kommer. En vardagsnära, grundläggande ursprungsmyt.

Similar Posts:

• En plats att tänka på
• Härlig samvaro vid havet
• Kollektivkicken
• Föräldraskap och förlust
• Skriva liv, leva skrift

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• Men vad ANVÄNDS de till?
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Sanning =/= fakta