Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Berättelsen är uppdelad i flera delar. De första delarna är ljusa och skimrande. Karin målar, utvecklas och umgås. Hon blomstrar i de andra konstnärernas sällskap och hennes måleri i mötet med både fiktiva och verkliga konstnärer. Sen kommer Carl, och den himlastormande förälskelsen som skimrar på ett alldeles eget vis. Väninnan Julia kan inte göra annat än att se på när Karin ohjälpligt förlorar sig i kärleken till Carl och offrar sitt eget målande för husfridens skull.

Jag är en fiktiv roman om riktiga personer. Karin Larsson blir mer och mer känd för sitt eget konstnärskap och den roll hon spelat i att skapa bilden av svenskhet. Den här boken kommer troligtvis leda till att ännu fler får upp ögonen för den roll hon spelade i Carl Larssons konstnärskap. Trots att jag vet att boken är fiktiv lyckas Ulrika Ewerman ge mig känslan av att jag var där, jag var på plats när Karin upptäckte kärleken till utomhusmåleri. Jag var på plats när konstnärsvännerna återsamlas på kvällen för att bedöma och berömma de tavlor som skapats under dagen. Jag var på plats när Karin insåg att hennes tavla var bättre än Carls.

Berättelsen rör sig drastiskt från den första delens ljus och framtidshopp till att bli mer och mer ångestfylld. Ewerman skildrar på ett skickligt sätt hur glidningen från egna framtidsplaner till att vara den som står bakom och bredvid kan ha sett ut. Hur Karin, genom att läsa av Carls humör skyddar, stärker och räddar honom från sig själv. Det är smärtsam, men vacker läsning.

Similar Posts:

• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Att ha en längtan i sig
• Fascinerande konstnärsöde
• En vacker biografi om Bruno Liljefors
• En resa i surrealism

Jag passar på att upplysa dottern om att Elise Ottesen-Jensen var en norsk pionjär och folkbildare, som idogt kuskade Sverige runt för att i dragiga Folkets Hus tala sig hes om barnbegränsning. Hon bistod också – inte sällan desperata – kvinnor med mer handfast hjälp. Bakom provisoriskt upphängda draperier provades pessar ut för fulla muggar. Vid behov förmedlade hon därtill adresser till läkare som utförde säkra aborter. Detta i en tid då dessa var illegala och då till och med att informera om preventivmedel kunde rendera fängelsestraff.

Man kan fråga sig hur i all världen det kom sig att en prästdotter från Stavangertrakten slutade som sexualupplysare i grannlandet i öst. Ett spörsmål, som jag tycker att Marie Lok Björk i sin senaste roman Jag vill riva upp himmel och jord gör sitt bästa för att besvara.

Elise växte upp i en prästgård som näst yngsta dotter i en syskonskara på 18 (!) och fick i sin mor bevittna en till kropp och själ utschasad kvinna. Pappan var av den högkyrkligt patriarkala oförsonliga sorten, som höll både hushåll och församlingsbor i herrans tukt och förmaning. Folk kom till och med farandes från näraliggande socknar för att lyssna till hans svavelosande predikningar.

När Elises favoritsyster Magnhild blev gravid vid 15 års ålder skickade fadern iväg henne till ett hem för ogifta mödrar i Köpenhamn och såg till att barnet adopterades bort. Magnhild blev utom sig av förtvivlan, hamnade på hospitalet och tog så småningom sitt liv. En händelse som säkerligen påverkade Elise djupt.

Hon var med sitt rebelliska sinnelag en udda fågel i prästfamiljen. Elise blev tidigt uppmärksam på sociala orättvisor och höll sig helst i köket med tjänstefolket, där stämningen var gladare och mindre kvävande. Vägen var utstakad för syskonen Ottesen. I en familj med idel präster (det fanns till och med en biskop i släkten) och prästfruar var det föga uppskattat att gå sin egen väg. När Elise blankt vägrade att konfirmera sig skickade fadern – för att undvika att det skvallrades i bygden – henne till Stavanger.

En predikant av ett helt annat slag än fadern kom i Elises väg. Hon mötte kärleken i form av den karismatiske svenske syndikalisten och agitatorn Albert Jensen. Att vara syndikalist var inte riskfritt och polisen var ständigt Albert i hälarna, varför han och Elise blev tvungna att fly till Köpenhamn under första världskriget. Ett par år senare satte den danska ordningsmakten paret på färjan över Öresund till Sverige, där ett fängelsestraff väntade Albert.

I Stockholm var Jensen med och startade Arbetaren, en syndikalistisk tidskrift. Elise anställdes för att ansvara för kvinnosidan, som enligt de manliga kollegorna borde innehålla matrecept, stickbeskrivningar, tips angående barnens skötsel med mera. Hon hade emellertid helt andra planer.

Det var vid denna tid som Elise började underteckna sina debattartiklar om barnbegränsning och andra för kvinnor brännande frågor med signaturen Ottar. Hon gick i taket över hyckleriet inom arbetarrörelsen. Männens tal om frihet och jämlikhet inbegrep inte deras egna fruar, som fick slita ut sig med hårt arbete och täta barnafödslar. Elise såg därför barnbegränsning som nödvändigt för att även kvinnor skulle kunna leva drägliga liv.

Som med hjälp av ett trollspö levandegör Marie Lok Björk Elises liv. Men romanen är inget för kalenderbitaren, årtalen är få, vissa uppgifter rätt vaga och stämmer inte alltid överens med sådant som jag snappat upp på andra ställen. Så poängterar författaren också att det rör sig om en fiktiv berättelse, inte att förväxla med en regelrätt biografi.

Lok Björks roman, som täcker åren mellan sekelskiftet 1900 och 1930-talets början, har slagsida åt Norge-åren. Den ger på intet vis en uttömmande presentation av Elises livsgärning. Däremot får läsaren en psykologiskt trovärdig bild av de faktorer som medverkade till att en borgerlig, religiöst uppfostrad kvinna for runt som en skottspole i obygden och invigde arbetarhustrur och bondkvinnor i barnbegränsningens metoder.

För den som önskar få mer kött på benen beträffande Elises gärning inom RFSU kan jag rekommendera ett program på SVTPlay. Här intervjuas bland andra Gunilla Thorgren, författaren till biografin Ottar & kärleken, men framför allt får vi möta Ottar livs levande. I klipp från gamla tv-program framstår hon som livlig, rättfram, orädd och en för andra djupt engagerad person.

Det återstår bara att gratulera Marie Lok Björk till att hon funnit sin nisch. Hennes andra roman återupprepar teman från debutromanen Att välja ett liv (faktum är att denna titel kunde fungera lika bra för boken om Ottar), som handlar om författarens egen morfars mamma, handlardottern som gifte ”ned sig” med en statare. Båda tar upp kärlek över klassgränserna samt kvinnans utsatta position förr i tiden. Det rör sig om såväl välskrivna som anmärkningsvärt lättlästa romaner. Vilka för övrigt passar utomordentligt väl för unga läsare.

För egen del ser jag fram emot författarens nästa bok. Det blir synnerligen intressant att se vem hon väljer av alla de mer eller mindre bortglömda kvinnor som kämpat i uppförsbacke mot orättvisorna i gamla fattigsverige att lyfta fram i ljuset.

Similar Posts:

• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Sexspaning över 14 000 år
• En sexuell utvecklingshistoria
• Bort med tassarna från tanten
• En önskan om verklighet

Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

Varas skriver ömsint och ambitiöst om junis skälvande, rutinmässiga dagar där yogan, barnet och sinnesron får ta plats. Det handlar om trädgården i bostadsföreningen, att hitta andningen i kroppen och lyssna på stilla regn, att avstå alkohol och fasa inför sommarens resor som betyder uppbrott av rutiner och regler. Sommaren går, så som den alltid gör, sedan över i juni och till slut augusti, och precis som varje liv kan kännas kort, blir Sommardagbok -22 en förnimmelse av sommarens flyktighet, om dagarna som blev och alla de dagar som inte blev. Jaget kämpar mot ångesten som kommer med högsommaren, mot värmen och det odefinierade hotet och trycket utifrån som stormiga nätter nästan hotar att förgöra jaget, hon åker på semester med barnet och mannen och har dagar som skapar minnen, nästan pliktmässigt, på gränsen till smärtsamt och samtidigt, trots allt, njutningsfullt. Att få återgå till vardagen och rutinen efter sommaren är att återinträda i lugnet och sinnesron, även om ett vemod dröjer sig kvar över sommaren som gått; stunderna som blev rosaskimrande minnen i efterhand. Varas frågar sig i slutet vad sommaren egentligen handlade om och kan konstatera att det genomgående temat tycks vara barnet, att få se sommaren och världen genom hennes ögon.

Även om Varas ibland skriver omständligt och på gränsen till pretentiöst – något hon själv reflekterar över och förklarar är något som följt med henne sedan hennes år som juriststudent och sedan jurist, finns en ömsinthet för detaljer och sinnesstämningar som gör Sommardagbok -22 till behaglig läsning; i sin enkelhet blir den i sina bättre stunder som ett lätt sommarregn mot varm asfalt, något att vila i i en värld där allt rör på sig och alla ögonblick susar förbi innan man hinner få fatt i dem. Läsningen störs dock något av det stundtals övermättade, tunga språket och vissa passager tenderar att hamna lite väl mycket i ett navelskådande av premisserna för jagets eget liv snarare än det glimmande iakttagandet av och reflektionerna om sommaren och livet; det är här boken får sväva fritt och lätt och det är också här man som läsare vill få befinna sig.

Similar Posts:

• Nattvardsregissören
• Läppstift och livsaptit
• Betagen är rätta ordet för känslan
• Den passionerade ordboksanvändaren
• Om Linné-lärjungen Sparrman

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut

I Berätta aldrig det här berättar Frida Boisen, journalist, föreläsare, programledare och författare, om det hon lovade sin pappa att aldrig berätta för någon: sanningen bakom hennes mammas död. I klipp från barndomen, varvat med avsnitt från hur hennes liv efter mammans död fortsätter in i framtiden, pusslar Boisen ihop en bild av sin relation till en mamma som på samma gång var den bästa mamman i världen men som också gjorde sitt bästa för att sticka in knivar i sin dotter, var helst hon kom åt.

Jag förstår vad den här boken vill, budskapet är tydligt: det är livsviktigt att prata om självmord, att våga möta den som mår dåligt. Budskapet når dock inte in i mig på det sätt som jag anar att författaren önskar.

Det finns en pågående debatt om berättande kontra gestaltande, och även om jag brukar argumentera för att berättandet har en viktig plats i litteraturen, är jag benägen att tycka att det i Boisens bok sker på fel sätt. Jag får följa med tätt intill bokens Frida, i hennes lycka och sorg, hennes tankar och funderingar. Många gånger känner jag mig dock dumförklarad, och Boisens sätt att närma sig stora insikter är omringade av ett effektsökeri som känns klumpigt och tar udden av det hon vill säga. Jag förvånas över att någon som borde vara så pass drillad i att skriva, ändå inte lyckas göra det med mer finess.

Det finns trots allt saker som bränner till, som får boken att kännas angelägen och värd att läsa. I bilderna från Boisens uppväxt finns inte samma tendens till att vilja sammanfatta och förklara; här får händelserna stå för sig själva. Jag försvinner in i beskrivningarna om hur Frida slits mellan sin pappa, som sviker om och om igen, och sin mamma som blir allt mer bitter och världsfrånvänd. Vad som växer fram mellan Frida och mamman är en komplicerad relation, som både skrämmer och fascinerar – troligen för att den, till skillnad från mycket annat i texten, tillåts vara komplex och är skildrad på ett sätt som känns ärligt och äkta.

Similar Posts:

• Betagen är rätta ordet för känslan
• Livet och intrigerna
• Att växa upp och bli sin egen
• Att sakna mamma
• Kärlek med förhinder

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

För många av de unga kvinnorna är sommaren i New York ett sista äventyr innan de ska gifta sig till hösten. För Sylvia är det språngbrädan som hon tänker sig ska ge hennes litterära karriär fart. Hon ska skaffa sig kontakter, en förläggare. Hon ska skriva sin första roman.

”Körsbär i snön” är färgen på Sylvias favoritläppstift, en mättad, mörkröd nyans. De unga kvinnorna i gruppen ger henne snart smeknamnet Munnen, delvis, kan man föreställa sig, på grund av hennes sensuellt markerade, hungriga läppar, delvis för hennes kaxiga förmåga att ge svar på tal.

”Körsbär” har en andra betydelse också, som oskuld, mödom. Är det något att hålla på? En del av flickorna rodnar vid blotta tanken, andra, som Sylvia och nya bästa väninnan Carol, roar sig med att genera de andra med sin uppriktighet och sin blaserade världsvana.

Det är en snygg, på en gång naiv och cynisk, lite otäck kvinnlighet som Tahvanainen gestaltar. Ytan är allt, och kvinnligheten är på en gång till salu och inte. Att vara ung och vacker är en biljett till uppmärksamhet, gratismiddagar, drinkar och presenter, som självklart måste utnyttjas – åtminstone om man som Sylvia är där på litterära meriter och med små kontanta medel – men som också kommer med ett högt pris. Männens krav kan avvisas eller tillgodoses, men kvinnligheten är ständigt och obehagligt responsiv. Det är ingen självklarhet att, som Sylvia kräver att få göra, ta egna initiativ.

Samtidigt är det ett New York i en brytningstid som skildras. Mademoiselle kräver hatt och handskar av sina unga praktikanter, och på hotellet är manliga besökare förbjudna utanför lobbyn. Nedanför den vindlande brandtrappan väntar dock ett nattligt New York fyllt av nattklubbar, jazz och män, män, män. Möjligheterna är oändliga. Kanske mer för att samla livserfarenheter än för att skapa skrivro.

Tahvanainens Plath är så ung, så kaxig och sårbar. Det slår mig att medan jag när jag läste Glaskupan, Plaths egen roman baserad på hennes upplevelser den där New York-sommaren, var yngre än huvudpersonen är jag nu inte bara äldre än den livshungriga Esther/Sylvia, utan också äldre än författaren var när hon dog. Så märkligt, att den här unga kvinnan också står så nära döden. Eller?

Skulle det med nödvändighet sluta så? Var den intensiva livshungern och döden två sidor av samma mynt? ”Det kan hända att min rädsla och mitt skrivande är samma sak”, funderar Tahvanainens Sylvia. ”Det betyder att jag inte har något skrivande utan Panikfågeln.”

Finlandssvenska Sanna Tahvanainen är för mig en ny bekantskap, men Körsbär i snön är egentligen den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi om kvinnoliv, där de båda första utgörs av biografiska romaner om drottning Victoria av Storbritannien respektive modeskaparen Coco Chanel, Bär den som en krona (2013) och Den lilla svarta (2016). Den här romanen gör mig klart nyfiken även på dessa.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Svindlande briljant debut
• Kyla och hetta

Men när sedan alla europeiska stormakter började kolonisera Nordamerika ville ju Axel Oxenstierna inte vara sämre, och alltså grundades Nya Sverige längs Delawarefloden. Där Philadelphia och Wilmington ligger idag, ofattbart långt bort bara drygt 100 år efter Columbus, fanns bara skog och indianer och enstaka holländare. Vad behövde svenskarna då? Svedjebrukare, förstås. Så hundratals värmlänningar och skogsfinnar fick, mer eller mindre frivilligt, göra den omöjliga resan över Atlanten – 200 år före Karl-Oskar och Kristina – för att odla upp vildmarken och sprida det svenska imperiet. En av dem hette Danjel Andersson Sorkkainen, och det här är hans historia. Så gott det går, snart 400 år efter att Nya Sverige rann ut i sanden.

Den här dokumentära romanformen som Nilsson valt åt sig är lite knepig. Jag påminns om Ola Larsmos Swede Hollow, men han hade ju lite mer fakta och ögonvittnesskildringar att gå på om sina huvudpersoner. Nilsson har enstaka namn i kyrkoböcker plus ett par krönikor som inte bryr sig så mycket om fotfolket och inte mycket mer, och vill inte fabulera alltför mycket. Av det som hade kunnat bli en rafflande äventyrsroman, eller en ingående karaktärsstudie av vad det innebär att ge upp allt för att resa så långt bort att du vet att du aldrig kommer tillbaka, blir alltså en ganska koncis berättelse någonstans mellan en roman och ett kapitel i en svensk historiebok. Han levandegör Danjel och hans familj och grannar både här och där borta, slitet i skogen, livet på villkor som permanent gästarbetare, ryktena om ett helt nytt land i Indien eller Amerrka eller vad det nu heter, även om det bleve svårt att bygga en tretimmars musikal på det.

Men storvulna nationalromantiska epos har vi nog av, och på något sätt får han bristen på information och de lite kortfattade personbeskrivningarna att verka till sin fördel, som om historiens glömskedimma nästan blir en lika stor karaktär i berättelsen som de tjocka urskogarna i Fryksdalen och New Jersey. Ett par hundra svenskar och finnar skickades till ett ännu ej förutbestämt land av skäl som ingen riktigt kan förklara, kom bättre överens med urinvånarna än med holländarna, byggde timmerkojor och slet och försvann sedan tyst ut i kulisserna. Men någonstans där bak i vår historia går Danjel Sorkkainen och drömmer om ett bättre liv, och han är villig att färdas in i det mest okända för att nå det. Det är en historia värd att minnas.

Similar Posts:

• När vi var Dom
• Mot det nya landet
• Mer stormaktstid av Peter Englund
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• Vänsterprassel i arkiven