Ludvig (eller ”Lubbe”) Nordström är ett vagt bekant namn – författare till 1938 års omdebatterade reportagebok Lort-Sverige. Marika Stiernstedt är jag ärligt talat inte säker på att jag ens hört talas om. Nej, jag plockar egentligen upp Lisbeth Larssons Sanning och konsekvens för undertitelns tredje beståndsdel: de biografiska berättelserna i allmänhet. Det är ett alldeles […][...]

Året är 1994 och det är spelning på Galaxen i Umeå. Musikjournalisten Martin Carlsson beskriver efteråt i Expressen, med uppenbar förvåning, hur hälften av publiken just tycks ha börjat på lågstadiet och resten verkar vara i början av puberteten. Och när Refused drar igång sin spelning töms de andra scenerna snabbt på publik. ”Småttingarna” som […][...]

Det här är en vacker liten bok som är stiligt formgiven. Formatet är nästan kvadratiskt, typsnittet snyggt och texten luftig. Sidnumrering saknas och i stället numreras de olika avsnitten. Här och där inflikas konst av de båda konstnärerna. Omslaget pryds av en detalj av Lotte Lasersteins målning Abend über Postdam och illustrerar så fint bokens […][...]

När Esters pappa Åke kommer ut, först som transvestit och senare som transsexuell, drabbas hon själv av en identitetskris. Hennes pappa vill leva som kvinna. En kvinna som heter Ann-Christine. Om pappa inte är en man, är han då ändå pappa? Om pappa inte är pappa, vem är då Ester? Hon känner förvirring, rädsla, ilska. […][...]

Det finns låtar som alltid får mig att vilja dansa. Oavsett sammanhang eller lämplighet. Låtar som helt enkelt tar över min kropp, tömmer min hjärna och virvlar runt i mig så att stillhet inte längre är ett alternativ. Flera av dessa låtar bär Leila K:s namn, och därmed också hennes energi. Electric, Open Sesame och […][...]

En snäll bok med skum titel. Författad av en nära vän till Björn Afzelius, Gunnar Wesslén, som gör helt rätt i att skriva den första biografin om rock’n'roll-diktaren och internationalisten Afzelius. En lång vänskap, ”ett kvarts sekel”, men som inte förklaras närmre än så, utan sakligt håller sig i bakgrunden och låter andra berätta istället […][...]

Jag vet inte om det beror på att jag råkar läsa antologin Ingens mamma samtidigt som jag läser Beata Arnborgs biografi om Kerstin Thorvall, men nog handlar den ganska mycket om att alla människor faktiskt kanske inte borde bli föräldrar? Kanske bara kan få vara bra på något annat? Diskussionerna om Thorvall handlar förvånansvärt ofta […][...]

Jag vill i allmänhet inte veta särskilt mycket om musiker. Vill kunna gilla musik utan att egentligen behöva förhålla mig till personerna, till hur mycket droger de tog, hur illa de behandlade sina flickvänner, hur mycket konstiga later och sönderslagna hotellrum – som gymnasieestet växte jag upp med killar som hade allt det där som […][...]

”Jag är nästan osunt ointresserad av isbjörn. Jag vill bara komma fram till Vitön” Det är tråkigt att Bea Uusma skrivit en bok om S. A. Andrées polarexpedition. Hon borde ha skrivit flera, så att jag hade kunnat beställa hem hela röset och plöjt polarexpedition nu när den första snön lägger sig över Sverige. Jag […][...]

Vid mer än ett tillfälle, med bara mindre variationer, har Angus Young fått frågan ”Har inte AC/DC bara gjort exakt samma skiva tolv gånger?” Hans standardsvar är ”I helvete! Vi har gjort exakt samma skiva tretton gånger!” Det är kanske inte helt sant, få tycker Fly On The Wall är i klass med Back In […][...]