Ni vet den där känslan när man inte kan lägga ifrån sig en bok? När man snabbt ser hur sidorna tar slut och inser att upplösningen måste komma snart för det är mindre än hundra sidor kvar… Det här är en sådan bok. Där kräftorna sjunger tar oss med till träskmarken i en mindre ort […][...]

Stefan Albrektssons Sjöstjärna innehåller flera guldkorn. Ett av dem är diktsamlingens allra första dikt: På nio månaders djup lärde jag mig allt jag vet om hjärtats dunkla trumslag, hur luft låter inifrån vad varmt mörker är, att vara i levande vagga, hur ljudet av röster dämpas genom hud. Jag fostras fortfarande från insidan och ut. […][...]

Det finns barndomar och barndomar. I litteraturen finns de överallt. Klassiska teman är frånvarande fäder och onda mödrar. Eller onda fäder och medberoende mödrar. Det speciella med Leonora Christina Skovs autofiktiva roman Den som lever stilla är att föräldrarna verkar ha ingått en pakt. Enad front. Två vuxna mot ett barn som är beroende av […][...]

Minnen, egna och andras, är det som utgör Nina Bouraouis bok Alla människor har av naturen ett begär att få veta. Minnen från barndomens Algeriet och Frankrike, minnen från ungdomen, moderns minnen från sin barndom. Tillsammans formar de en utvecklingsroman eller kanske en skapelseberättelse. De olika tidsplanen går i varandra och fram träder liv och […][...]

Liselott Lindvall, eller Lissu som hon kallas av sina närmaste, skickas iväg som 8-åring från Helsingfors till Småland. Hon sätts på ett tåg med en lapp om halsen, mamma går iväg på ett ärende och Liselott ser henne inte på nytt förrän om fem år när kriget är slut. Här i bokens inledande scen ges […][...]

Finner man inga beröringspunkter med Allt jag har kvar av livet har man beroende på synvinkel levt ett antingen slätstruket eller mycket bekvämt liv. Bokens spanske författare Elvira Lindo är vid sidan av att vara människa alltså författare men också journalist och manusförfattare. Hon har tidigare skrivit barnböcker och introduceras här för en svenskspråkig publik […][...]

Det ska sägas med en gång: Elizabeths Strouts båda tidigare romaner, Olive Kitteridge (2015) och Mitt namn är Lucy Barton (2017) har varit läsupplevelser. Den första för att den på ett så härligt vis låter en människa leva ut en rak, udda men varm personlighet och den senare för att huvudpersonen, trots ett tungt bagage, […][...]

Eftersom det är en initierad ingång till Gertrude Steins författarskap, får ni för allt i världen inte hoppa över det föredömliga förordet av Ida Börjel. Sedan tar ni er tid och betraktar den här första klassens dikt av en andraklassare: Den är barnsligt skriven och det barnsligt skrivna är ofta det mest kärnfulla, avskalade. Emellertid […][...]

När man läser första meningen av Plågsam kärlek av Elena Ferrante inser man som läsare att allt redan hänt. Moderns död blir upptakten för dottern och jagberättaren, Delia, att möta sitt förflutna: en barndom fylld av våld, övergrepp och drömmar om något annat. Min mor drunknade natten den 23 maj, min födelsedag, i havet utanför […][...]

Charlotta von Zweigbergk skriver om sin pappa Jurgen von Zweigbergks (1928-2008) tio sista år i självbiografin Dippen & jag. På samma gång berättar hon om hela sitt livs förhållande till den många gånger frånvarande fadern, som hon, när han blir gammal och behövande, ändå ägnar omsorg och år åt. Fadern var journalist för Sydsvenska Dagbladet […][...]