Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

De lyckligaste åren är den tidiga barndomens år, åren i Zimbabwe, landet där hon föddes in i ett sammanhang och en samhörighet som lämnat efter sig en saknad och ett diffust tomrum. Så när hennes äktenskap gått sönder, radhuslivet brutits itu och hon nästan gått under i sina försök att få ihop allt reser hon dit. Hon har längtat så länge, väntat, saknat. Nu återvänder hon.

Hon måste resa och hon reser. Hon återvänder och återfinner något av det förlorade, återser platser och människor men får också en annan, mer nyanserad bild av landet. Hon tar risker men klarar sig – änglavakt, kanske, prästdotter som hon ändå är.

Resan är bokstavlig och bildlig och texten böljar fram och tillbaka mellan då och nu, från smärtpunkt till smärtpunkt. Det är så mycket som gör ont. För ingenting är enkelt, varken i Esters liv eller i hennes föräldrars. De lyckligaste åren är också åren hennes pappa sedan vill glömma, eftersom fotografierna visar en person som inte längre finns. Visar Åke och inte Ann-Christine, som i boken benämns ”pappa” och ”din morfar” men med hon som pronomen.

Fotografierna ligger nedpackade i lådor tillsammans med brev till vännerna därhemma, de flesta skrivna av Esters mor och en del av dem återges i sin helhet. Det är sent 1980-tal men språket manar fram något som framstår som från decennier tidigare.

Det är utlämnande vad gäller både författaren och hennes närstående men på ett sätt som gör att jag känner med alla inblandade, ser händelser ur flera perspektiv, önskar dem alla vad de behöver. Och ger mig en känsla av att det kan bli bra. Kanske inte som det var tänkt, kanske inte som väntat men ändå.

Tid och tidlöshet, hem och hemlöshet, rötter och rotlöshet. Motsatser som ändå kan mötas, försoning som kanske finns att få. Och kärlek, som kärleken till barnen, särskilt sonen hon riktar sig till. Han som är så lik henne och kanske kommer att ha bättre förutsättningar i sin längtan, sin rastlöshet, sin oro.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Underlig undervattensberättelse
• En lektion i att inte fråga
• Om att längta hem och bort
• Åter från exilen

I Den andra dottern kliver Ernaux in i minnet genom att skriva ett brev riktat till denna döda syster; systern som ”dog som ett litet helgon” och ”var snällare än hon där” enligt Annies mamma. Brevet är ett sätt att i vuxen ålder försöka närma sig denna mystiska syster – som egentligen inte är en syster:

”(…) du är inte min syster, du har aldrig varit det. Vi har inte lekt, ätit, sovit tillsammans. Jag har aldrig rört vid dig, kramat dig.”

Brevet är också ett sätt att söka efter ett svar på frågan som följt Ernaux genom livet sedan hon fick veta om systerns existens: hur kan det komma sig att denna helgonlika syster dog och hon själv fick leva?

Har man läst andra böcker av Ernaux är metoden bekant: pendelrörelsen från den vuxna människan i nutiden som förmår formulera tankar och känslor som inte gick att sätta ord på som barn, till barnets upplevelse av världen i dåtiden sett genom en suddig lins av tid. Ernaux behandlar minnen på ett till synes helt ärligt och generöst sätt i texten: det finns kommentarer om hur saker har blandats ihop med tiden, hur Ernaux kanske minns saker på ett vis men med sina vuxna, logiska glasögon inser att det måste ha varit på ett annat. Återkommande är också beskrivningen av detaljer som etsat sig fast och ekar genom tiden, som säger något om vad som var viktigt för Annie – flickan som fick växa upp.

I slutändan finns det bara ett sätt som Ernaux får ihop den märkliga logiken att den goda systern dog och den långt ifrån helgonlika flickan som var hon själv fick överleva: ”Hon dog så att jag kunde skriva.” Genom att skriva brevet till sin syster verkar Ernaux alltså få fatt i hur hon ska leva i någon annans ställe, inte bara för sig själv utan också för systern som inte fick leva. Genom brevet för Ernaux fram systern ur hemlighetens och glömskans skugga, in i ljuset och visar än en gång vilket svindlande kraft som litteraturen och våra minnen har.

Similar Posts:

• Varsam dissektion av en ung kvinna
• Byggd av minnen
• Konkreta drömmar
• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Om minnen och systerrelationer

Det finns så många människor på en teater. Så många roller på och bakom och bredvid scenen, och lite ovanför. Där finns dramaturger, producenter och tekniker, scenografer, skräddare och skådespelare, teaterchef och ensemblechef och många fler. Här benämns de med sina titlar eller möjligen initialer, någon enstaka gång ett förnamn. De är funktioner mer än människor i berättelsen, samtidigt som de så tydligt har sin grund i verkliga människor. Kanske är det just därför de inte är helt fullödiga – för att det finns en gräns.

Det är en roman om ett kollektiv men absolut inte en kollektivroman. Här är det en person vi följer, ett perspektiv men samtidigt en person som iakttar och analyserar sin omgivning och sina upplevelser. Faktum är att analysen av maktstrukturerna är så skarp och precis att jag ryser. Imponerande är också självinsikten och analysen av den egna makten, glimtarna av storhetsvansinne som kanske måste till för att man ska kunna bli en bra regissör.

En annan sorts rysning framkallas av det faktum att även den som genomskådat allt och alla kan drabbas minst lika hårt. Att man kan gå in med öppna ögon men ändå utan att se. Det som gör det extra obehagligt samtidigt som det är det som gör framhärdandet begripligt är kärleken till teatern, både som företeelse och som denna konkreta byggnad och arbetsplats. Vartefter kan jag också skönja en glidning i den där analysen – när sjunkandet gått tillräckligt långt är den inte riktigt lika knivskarp längre.

En stund försöker jag verkligen läsa det som rubriceras som roman som en roman, som fiktion, men ju fler skedar sanning som serveras, desto svårare blir det. Författaren har så mycket gemensamt med huvudpersonen och textens händelser i teatervärlden följer verklighetens så väl att rätt som det är googlar jag skamset en person, ett verk, en person till för att se om initialerna står för den jag tror. Till sist undrar jag vad som faktiskt är fiktion – är det bara mannen hon ligger med? Eller är han också verklig?

Har man sagt A får man säga B och här uttalas en stor del av alfabetet kring teaterlivet i huvudstaden. Dramatens gräddmarmor med bladguld och den moderna klossen vid Sergels torg, spelet mellan cheferna på institutionerna där övriga anställda blir brickor och pjäser. Även så pass perifera personer som teaterns styrelse får sin släng av sleven vad gäller kortfattade beskrivningar. Man talar sällan illa om de döda men här görs även det, samtidigt som den förra chefen skildras med värme och kärlek.

Det handlar om makt och maktlöshet och om ett ledarskap som inte fungerar, om strukturer som byggts upp under åratal, om det outsagda och det underförstådda. Det är en miljö där allt sker under ytan, där allianser sluts och bryts, där överenskommelser sviks och manipulation är en standardmetod. Där kravet på öppenhet och sårbarhet gör att man måste bygga upp ett pansar för att klara sig i konkurrensen som ständigt finns där – konkurrensen mellan skådespelarna och mellan regissörerna om att få de skådespelare de vill ha. Där det storslagna går hand i hand med det småaktiga. Man flyttar inte repliker mellan roller ostraffat.

Själv är jag traditionalist på så sätt att jag inte ser en vits med att ändra ett verk för att det ska fylla andra syften – då är det kanske bättre att välja ett som berättar det man vill berätta eller att beställa ett som gör det – men jag kan samtidigt förstå lockelsen att göra något annat av Hamlet, att skära och flytta, att riva ned och bygga upp. Jag kan förstå det och jag kan känna mig mycket ambivalent inför det men här finns inget alternativ till att vara på regissörens sida, det är själva grundförutsättningen. Som läsare våndas jag med henne när hon förlorar sin auktoritet, förlorar sitt fotfäste.

Men det som ändå skrämmer mest i texten är teaterchefens arrangemang för att se vad som pågår under repetitionerna. Det ger mig en så stark känsla av övergrepp i en skör situation, där man prövar sig själva mot sina roller, i sina roller. Ur ett annat perspektiv kan den synligheten vara en trygghet – om andra kan se kommer vissa saker inte att ske men här är det inte det det handlar om.

De relativt få sidorna rymmer förvånansvärt mycket och det som skildras stannar kvar i mig som både smärta och längtan, som vardagligt prosaiskt arbetsliv, som destruktiv dysfunktionalitet och som skimrande myt.

Similar Posts:

• Besvärligt – men värt mödan
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Underfundigt och detaljerat
• Jag blir rätt mätt tillslut
• Våga vara besvärlig

Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med mycket och de senaste åren efter Augustpriset 2014 – för sista delen av Maj-trilogin – har gjort henne till ”en handelsresande i litteratur”. Hon har närmare trehundra resdagar på ett år med att besöka bibliotek, seminarier och bokmässor. Hon tar allt på allvar; varje fråga, varje diskussion om den litterära gestalten Maj, om kvinnoliv och framför allt om den svenska hemmafrun på mitten av 1900-talet som engagerar. Det är mejl före och länge efteråt. Det är en stor ynnest men det tär, tar att vara borta så mycket hemifrån, att organisera, ha framförhållning, boka tågbiljetter och hotell och stiga in i nya miljöer och möta människor hela tiden.

Hon har en smärta i armen som sträcker sig ut i fingrarna. Och det finns en knöl. Men det är så mycket hela tiden. Framträdanden, recensioner, resor… England, Gotland. Mest av allt längtar hon bara efter att få vara hemma, städa och komma i kapp sig själv. Rå om sitt hus och ta itu med det egna. Ofta, ofta tänker hon ”sen, sen”.

Hennes far dör plötsligt. En far med alkoholproblem som det inte varit lätt att vara barn till. Som äldre har han flyttat in i sitt barndomshem sextio mil norrut och ja, snart har han också rökt in huset och sunkat ner ordentligt. Något som nu blir – förutom sorg och begravning – Kristina och systerns bekymmer att ta vara på. Och det är inte lite. Mycket skurande, mycket röjande. Det räcker år.

Mitt i allt känslomässigt kaos får hon sin bröstcancerdiagnos efter en viss väntan. Det handlar om en större tumör och två mindre. Ännu mera väntan. Dagar, veckor innan hon är helt inne i den svenska vårdapparaten. Strålning både före och efter operation och ska bröstet tas bort? Tankarna mal, mal… den allvarliga varianten av bröstcancer och har den spridit sig till skelettet… så många undersökningar, så många frågor. Allt är osäkert. Öppet. Nuet är allt hon har. Därtill går svärfar bort. Sen börjar svärmodern reagera allt märkligare på Kristinas sjukdom och framför allt framgångarna med Maj-trilogin…

Kristina Sandberg skriver om svåra frågor och upplevelser. Ältar. Hur det känns att plötsligt förlora sin styrka, arbetsförmåga, gå in i ett alltför tidigt klimakterium, mista hår, naglar och drabbas av en stark, stark trötthet och hjärndimma. Och inte bara själva sjukdomen utan även allt som blir extra sårbart när man är i kris: allt kladd, allt bråte, allt som borde hinnas med såsom renoveringar och igenväxta trädgårdar, alla plumpa kommentarer: allt bara rasar in och sen är det fritt fall. När allt egentligen är över och hon får den efterlängtade diagnosen ”botad” är depressionen inte långt borta.

Texten ger detaljer, allt från små konkreta vardagsprylar, namn på släktingar och mediciner till förbjudna känslor, introspektioner i kursiv av alla de slag. Kapitlen är relativt korta på några sidor – läsningen blir därför inte långsam.

Linda Skugge sablade ner boken rejält i maj i en recension i Expressen: ”Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk”; att Kristina Sandberg gnäller. I en podd går hon ännu längre och tycker att det är en av de sämsta böcker hon läst. Att förlaget inte borde gett ut den – men att boken getts ut därför att Kristina Sandberg är känd. Skugge retar sig på meningar med kursiv stil, ”kursiviskan” – ofta i samband med Sandberg skriver om sin ångest att gå bort från sina barn.

Antagligen väckte Skugges recension ett ännu starkare intresse för Sandbergs bok. Själv har jag just därför läst boken en andra gång. Håller boken? Och i så fall, varför? Ja, den håller enligt min läsning. Vi som följde Majs liv får här följa Kristinas under kritiska år. Det finns paralleller och likheter. Det kvinnliga livet och ilskan beskrivs på ett nytt vis. Detaljer får ta plats.

Jag är också fascinerad över hur Kristina Sandberg rör sig skickligt mellan olika tidsplan: från ett nu när boken skrivs, till de olika åren på 2010-talet med Maj-böckerna med långa bakåtblickar till ungdomsår och barndom. Därtill uppskattar jag att hon skriver utlämnande om sina föräldrar, sin svärmor och framför allt sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom och de olika behandlingarna. Jag lär mig mycket. Personligen vet jag också något om att plötsligt drabbas av dödshotande sjukdom och ha små barn. Jag skulle ha behövt den här boken då.

Linda Skugge nämner i sin recension hur många som får en cancerdiagnos varje år. Och? Det är kanske ett par av de sextiofemtusen cancerpatienterna som skildrar sina erfarenheter i bokform. Som skriver allt. På ett inträngande vis. Som släpper maskerna. Som skriver ut om dödsångesten… Virrvarret av allt. Inte bara dessa solskenshistorier där det ”krigats” och ”vunnits” mot cancern. Sandbergs bok inger trots allt hopp. Den är också ett bevis på skrivandets terapeutiska funktion. Och läsandets.

Heja, Kristina! En ärlig och läsvärd bok. Om livet på riktigt. Om den ensammaste platsen i livet – som svårt sjuk.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Köttbullar är också omtanke
• Lyssna på Romanpriset!
• Döden, livet, orden

Något liknande händer Diane Meur när hon får en idé kring sitt kommande romanprojekt någon gång kring åren 2010 – 2012. Hon finner en person som är värd en roman, enligt henne. Han – Alfred Mendelssohn – var son till Moses Mendelssohn, en filosofgigant bland de intellektuella i 1700-talets Europa. När han i vuxen ålder bildade familj blev han far till Felix och Fanny Mendelssohn, som var talangfulla musiker.

Författaren känner att hon måste göra efterforskningar innan hon startar sitt romanprojekt och förresten är hon även tvungen att avsluta det som just pågår. Men syftet är att ge denna mittemellanperson en egen roman, ett eget liv.

Platsen som har den största laddningen är Berlin. Där bor författaren i två år och förenar sin kärlek till staden med möjligheterna som innebär besök i arkiv, på bibliotek och andra historiska platser. Vissa står kvar medan andra är utplånade. Det 17:e och 18:e århundradet i Europa var ett kosmopolitiskt virrvarr och för medborgare med judisk tro utökades friheter av vissa regenter för att i en annan tidsepok beskäras.

Alla anteckningar som uppstår i efterforskningarna förökar sig. Faktainsamlandet leder både bakåt, framåt och sidledes. Siffran 765 är enorm. Det är nämligen så många personer som Meur till slut kartlägger i sin research inför romanprojektet.

Berättaren har talang för att framställa sig själv som den besatte nörden, där det alltuppslukande projektet tar över och vänner slutar att höra av sig. Men hon är närvarande utan att hon skymmer människorna hon får fatt i.

En av romanens höjdpunkter är när en föreningsstämma arrangeras för släktträdets medlemmar ur alla generationer från 1720-talet fram till idag. Med träffsäker rolltilldelning illustrerar hon i sin fantasi hur mötesdeltagare vill ha ordning i debatten, argumentera för sin sak eller helt enkelt bara sjunka genom golvet.

Romanen är också en berättelse om skapande – hur det blivande konstverket tar över. Det lever sitt eget liv och tar helt andra vägar än upphovspersonen tänkt sig. Inte konstigt alls att berättaren också jämför sitt monster (ett uppritat släktträd som hon breder ut över det stora matsalsbordet) med Frankensteins monster.

För mig var läsningen ljuvlig. Jag delar författarens lockelse till Centraleuropa och de tidsepoker när människor skrev brev fulla med kvickhet. Och passion! Brev föregick de ingångna äktenskapen eller så skrev man engagerat till en kollega för att avhandla en fråga som fyllde ens sinne. Tiden innebar dåliga sanitetsförhållanden och sjukdomar med svåra följder som väl ingen saknar idag. Men de där breven …, eller är jag ensam om att se längtansfullt tillbaka på brevskrivarkonstens guldålder?

Det där som fascinerar mig med Mendelssohnskartan är svårfångat. Kanske påminner romanen om den där myllrande människokartan som även jag bär på. Personer som kommit och gått i mitt eget liv och vars avtryck stannar för alltid.

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• He not busy dying is busy being born
• Östergren klår Ibsen
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna

Jag tycker om hur de små, små detaljerna bär upp skildringen, hur det specifika går före det allmänna, såväl i det som framstår som Ems tankar som det mer berättande. För det är så jag måste beskriva det när kontraktet mellan författare och läsare delvis brutits.

Det handlar om blödningen, läckaget mellan verklighetsspelet och verkligheten, om att världarna tränger in i varandra. Det är där Em befinner sig, utifrån det hon känner och tänker och handlar, hela tiden medveten om spänningen mellan de olika sfärerna. Där är det en metafor och ett sätt att gestalta.

Och jag läser det helt som en roman, behagligt fast i fiktionen, om än en fiktion där olika plan av verklighet kontra fantasi eller fiktion hela tiden diskuteras, när jag plötsligt rycks ur den: mitt i boken är det den verkliga blödningen, en lång essä om författarens liv och skrivande, om hur läsarna spekulerar i vad som är sant i hennes romaner, om bekanta som läser in sig själva i det hon skriver och blir upprörda. Jag blir ärligt talat irriterad och känslan är svår att skaka av sig under resten av läsningen.

Naturligtvis är det avsiktligt, metafiktion, ett sätt att abrupt vända på perspektiven, särskilt när författarens uppfattning om läsarna är sådan, men när jag nu läste utan att bry mig ett skvatt om vad Lyra och Em eventuellt hade gemensamt; jag sökte fiktion och fick ännu en halvförtäckt självbiografi eller ett formexperiment – jag är besviken.

Den metaforiska blödningen har också en mycket bokstavlig motsvarighet i det utrymme menstruation får, såväl i romanen som i essän som klyver den. Men blodet är bara en av de kroppsvätskor och andra synnerligen fysiska inslag som utgör en motvikt mot det resonerande och teoretiska.

Det står snart klart att det skaver betänkligt både i Em och i Rosmarie, särskilt i den senare. För femtioåringen står bråddjupen vidöppna och det är något extra obehagligt över hur ont måste bli värre för henne. Hon har inte någon ungdomlig aningslöshet att gömma sig bakom och det som först framstår som inkännande ter sig senare nästan anklagande. Men jag uppskattar att händelseförloppet inte är fullt så förutsägbart som det lätt skulle kunna bli. Det blir mindre tillrättalagt och mer levande.

Similar Posts:

• I det blåaste blå
• Liv, dikt och integritet
• Att välja och skriva sitt liv
• En intensiv tomhet
• Sorgligt, syrligt, skarpt

Som läsare blir jag verkligen skriven på näsan vad Tjechov anser om kroknäsorna, som han kallar dem, judarna, sida upp och sida ner. Några fler dimensioner på den mannen hade varit intressant, även om Tom Sandqvists grepp att levandegöra figurer ur Tjechovs egna noveller, och låta dem befolka Anton Tjechovs egen bekantskapskrets, alltid piggar upp.

Och naturligtvis behöver inte Tjechovs antisemitism vara helt tagen ur luften, den låg säkert i tiden. Vår egen Strindberg hyste ju även dessa åsikter under en tidsperiod. Men ändock. Är Sandqvists syfte att provocera genom att framställa Tjechov så gräll, kunde han gott strukit antalet gånger smädeord för judar trillar den ryske dramatikerns mun med minst en tredjedel, och ändå uppnått sin avsikt, med råge.

Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.

I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.

Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.

Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.

Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.

Denna bok har iallafall haft det goda med sig, att jag blivit väldigt nyfiken på Anton Tjechov. Jag måste helt enkelt bege mig till närmaste antikvariat för att dyka ner i Tjechovs klassiska noveller. Är de lika bra som ryktet säger? Hur kan de komplettera min bild av denne författare ytterligare?

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Plötsligt en dam i Jalta

Wera von Essens korta roman Våld och nära samtal kan liknas vid ett språkligt och kroppsligt undantagstillstånd. Ett lätt koketterande med droger och BDSM, som känns igen från debuten En debutants dagbok, där redaktören för någon annan beskrivit boken: ”Hon har lite skämtsamt sagt till honom att det handlar om sex och droger.” En lek med fiktion och verklighet, kittlingen i autofiktionen, lägga sig nära, nära sig själv.

Tyvärr har jag svårt att engagera mig i det hela. Hotelljobbet, terapisamtalen, shamansessionerna, gudstjänsterna, återblickarna på de våldsamma mötena. Hennes tillvaro, där centrum är en sorts tomhet eller letargi som det krävs något extra för att döva eller ta sig ur, är något som jag kan förstå och känna igen men jag berörs ändå inte.

Det blir lite för mycket som en uppräkning, en lover och en annan, ett förakt och ett förhärligande. Men skildringen innehåller också en sorts vila i den relation som står för de nära samtalen, för det finns en granne att möta som en jämlike, just för att han har han en sorts överlägsenhet i sin ålder och sin möjliga styrka. Det blir ett välbehövligt lugn i hans beundran av henne och hennes texter

Det är så nutida och så förutsägbart. Det är så pretentiöst som bara de unga författarna kommer undan med, eller de som har den intensitet som drar läsaren med sig oavsett. Och intensitet, det har hon, och driv, och hon kan skriva – nu längtar jag efter att hon ska skriva något jag verkligen vill läsa.

Similar Posts:

• Bland pantburkar och slott
• Sprängfärdig hortensia och Klorin
• Liv, dikt och integritet
• Tyst triangeldrama
• En stund på sofflocket

Nu har ytterligare ett urval noveller publicerats, Kväll i paradiset, tillsammans med Välkommen hem: en memoar med fotografier och brev, och det blir väldigt klart hur självbiografiskt hennes skönlitterära skrivande är. Faktum är, att vissa perioder får man här både skildrade i brev, i oförtäckt självbiografi och i skönlitterärt omarbetad form. I den första samlingen fanns en tydlig röd tråd medan det här är mer splittrat, även om allt hänger samman.

Det handlar mestadels om familjeliv med svårigheter. Personerna har olika namn och platserna skiljer sig men grunden är densamma, mestadels Lucia Berlins egen familj och liv. Och vilket liv! Alla flyttar, relationer, barnen, vännerna. Flykten. Rädslan. Lyckan. Svärtan. Mörkret.

Det är en oerhörd intensitet i allt hon är och gör, hon går alltid ”all in” och ett begrepp som halvmesyr är vilt främmande. Det är spännande tider, spännande människor. Kända musiker och poeter passerar förbi och det är tydligt att hon är en del av en era, samtidigt som hon inte förknippats med den på samma sätt. Hon är den som betraktar lite från sidan och först långt senare får sitt erkännande.

Hon är en fascinerande person, med en säregen styrka och förmåga att ta sig samman – och att sedan skildra detta. Även om det kostade på, vilket syntes tydligare i Handbok för städerskor men också genljuder här. Det kan vara svårt att minnas och ännu svårare att glömma, som för de två före detta fruarna till samma man som träffas och dricker och pratar och faller ned i det som varit.

En särskild uppmärksamhet ägnas platserna, städerna, husen. Hur hon slår rot för den kortaste av perioder och alltid är beredd på att fortsätta resan men hur allt finns kvar i henne. Det är hårt och svårt men samtidigt upplyftande på ett märkligt sätt, som i den långa lista hon skrev i slutet av 1980-talet, då hon fortfarande hade arton ställen kvar att bo på under sitt liv:

Problemen med alla hus jag bott i

Juneau, Alaska – En lavin samma dag som jag föddes, som utplånade en tredjedel av stan.
Deer Lodge, Montana – Ingen värme, bara ugnen. Jordbävning.
Helena, Montana – Flisor i källardörren. Snöstormar.
Mullan, Idaho – En flod precis utanför, för farligt att leka. Sovringsverk precis intill. Stanna inne. Översvämning.
Sunshinegruvan, Idaho – Lövtunna väggar. Mamma grät och grät. Kaminen rykte in. Laviner.
El Paso, Texas – Kackerlackor, mörk korridor, tre otäcka fyllon. Torka. Översvämning.
[---]
Corrales Road, Alameda, New Mexico – Inget rinnande vatten, ingen el, ingen toalett. Två blöjbarn.
Thirteenth Street, New York City – Fem trapper upp. Två barn, ingen av dem hade lärt sig gå. Snöstorm, alla gator avstängda, mirakel. Rothko.
Greenwich Street, New York City – Ingen värme efter fem på helgerna. Ungarna sov med öronmuffar och vantar. Jag hade fingervantar för att kunna skriva. Ovanför en skinkfabrik – tjugofem år senare luktar min W.H. Hudson fortfarande skinka.
Acapulco, Mexico – Smekmånad. Regn i tre veckor. Översvämning, dysenteri. Mark fick en elstöt, mer översvämning.
[---]

Sedan fortsätter det med golv som rämnar, brunnar som sinar, langare, mögel, hajar, skorpioner, orkaner, skyfall, tak som störtar in, vräkningar och eldsvådor tills slutligen:

Alcatraz Avenue, Oakland, Kalifornien – Ingen katastrof. Hittills.

Similar Posts:

• Autofiktion med integritet
• Mastigt, träligt, underbart
• Lapptäcke i brev och bilder
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Den enes död, den andres bröd