…vi talar inte för varandra. Vi är inte bekanta. Vi råkar bara komma samtidigt. För min del ja, alltså nej. Jag har ingenting kvar, min rock fick jag ta av en stupad, mina skor är min makes, han kämpar mot Hitler i Afrika, men hur ska jag bevisa det? Stupar han kanske i just denna minut? Jag är en lumphög som gav mig av till fots sedan mitt hem vandaliserats av kollaboratörer och jag blivit våldförd på av såväl samarbetsmän som tyskar. Allt man måste uthärda. Jag har förlorat allt.

På ytan har de båda kvinnorna, Sidonie och Nathalie, inte mycket gemensamt mer än att de är på flykt undan kriget och att de har förlorat allt. Av deras identitetspapper, utfärdade av den nazitiska ockupationsmakten i Frankrike, framgår det att Sidonie är en ogift kallskänka som suttit fängslad för misshandel. Nathalie kommer från en välgbärgad familj, är gift och har tre barn. Sigrid Combüchen varvar nutid med krigstid. Hon ger oss korta glimtar av kvinnornas väg genom ett sönderslaget Europa och beskriver deras tillvaro under den första tiden i Sverige. Hur de utnyttjas som obetald arbetskraft på godset i Skåne men också hur de, med olika strategier, hittar in i ett sammanhang. Skaffar sig ett nytt liv. Välfunna detaljer skapar närvaro i Sigrid Combüchens prosa och den knapphändiga, kärva dialogen kontrasteras effektivt av skimrande naturskildringar.

I berättelsens nuplan har Nathalie nyss firat sin 90-årsdag med dottern, barnbarnen, släkt och vänner. Hon är pigg för sin ålder och klarar sig själv i den lilla stugan vid Lofoten. Nu har hon tid att minnas och att se ut på havet där bräckliga kajaker ger sig ut i det salta, våta element som människan en gång föddes ur. Havet spelar en viktig roll i Sidonie & Nathalie. Det är omöjligt att läsa Sigrid Combüchens roman utan att tänka på de som varje år drunknar i Medelhavet. Men havet representerar också livet. Räddningen.

De är en kilometer från land. Åttahundra meter. Det har ljusnat, det är ju vårvinter även på världens tak, i Danmark hade de känt doft av kejsarolvon och narcisser. Samtidigt med dagsljuset tänds nu också ljus. Spridda, sedan många, uppåt vänster en el-corona över en hamnanläggning eller kanske industri. En hög sandtäkt färgas rosa av gryningen. Långt i söder ser de nu ett fyrskepp, som inte blinkar. Sista biten är åter rodd, tung rodd, alla vill nå den öde remsa strand där de ska landa.

Sidonie & Nathalie nominerades till Augustpriset 2017 och är ett mästarprov som förtjänar en bred läsekrets. Sigrid Combüchen har skrivit en roman som skildrar hur det är att vara flykting och främling i ett annat land. Men det är först och främst en berättelse om det grundläggande mänskliga som, trots våra olikheter, förenar oss.

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• En värdig Augustvinnare
• Augustprisvinnare
• Autodidakt och individualist
• Poeternas estrad: Det välbehövliga samtalet om det skrivna

Tidigare pristagare har vi samlat på sidan Augustpriset genom tiderna.

Årets nominerade är:

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Johannes Anyuru: De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Att minnas bara rädslan

”Det är en februarikväll i Göteborg. Spårvagnarna gnisslar, människor rör sig i kylan i sina vinterjackor. Lätt snöfall. Utanför en seriebutik fladdrar en marschall. Snart ska en konstnär kliva in i butiken för att tala om sitt senaste verk. Besökare efter besökare samlas. Ännu är allt normalt. Sedan sker det som numera har blivit…” Läs mer

Sigrid Combüchen: Sidonie & Nathalie
Ett mästarprov om människor på flykt

”’Det som är botten i dig är också botten i andra’ skriver Gunnar Ekelöf i dikten Färjesång. Vi behöver sannerligen påminnas om detta i en tid där migrationsdebatten ofta begränsas till att handla om numerärer och kostnader. Och där bilden av de som sökt sig hit från andra länder och kulturer blir allt mer stereotyp…” Läs mer

Hastigheten av Jörgen Gassilewski har vi tyvärr inte recenserat än.

Isabelle Ståhl: Just nu är jag här
En önskan om verklighet

”’Klockan är halv tio på förmiddagen, jag är tjugoåtta år och det är fredagen den 27 februari. I natt var jag hemma hos någon från Tinder. Just nu står jag och väntar på bussen vid Odenplan på väg till universitetet och en deltidskurs i konstvetenskap. Jag behöver upprepa det för mig själv som en bön, för att känna att jag finns…” Läs mer

Rosor skador av Jenny Tunedal har vi tyvärr inte heller recenserat än.

Klas Östergren: I en skog av sumak
Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

”Jag hade en gång i kompis som stod vid bibliotekets Hc-hylla, på måfå drog fram böcker och endast genom att läsa första raden i varje bok, sa sig kunna avgöra om den var bra eller inte. Jag tror denne vän hade blivit rätt bra förförd av Klas Östergrens I en skog av sumak. Hör bara: ‘En solig sommardag i en skog av sumak…” Läs mer

Nominerade till Årets svenska fackbok

Fatima Bremmer: Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström
Wallraffade långt före Wallraff

”Att wallraffa blev ett verb någon gång på 1970-talet, när den tyske journalisten Günter Wallraff levde som de yrken han ville skildra. En mer korrekt benämning hade kanske varit att ‘nordströmma’ eller något liknande, för den svenska journalisten Ester Blenda Nordström gjorde det redan på 1910-talet. Nordström tog anställning…” Läs mer

Hédi Fried: Frågor jag fått om Förintelsen
Det enkla om det svåra

”Hur kunde det hända? Skulle det kunna hända igen? Nazister marscherar på gatorna och det är svårt att inte ställa frågor om hur denna politiska ideologi med riktning rakt mot massmordet kan verka rimlig för någon enda människa 2017. 2017. När generationer av svenskar fått undervisning, delvis från den särskilda myndigheten…” Läs mer

Sven Olov Karlsson: Brandvakten
”Om skogens land hade varit ordnat för skogens skull”

”Den stora skogsbranden 2014 påverkade mig starkt, inte minst på grund av att den härjade i närheten av byn där jag växte upp. Byn som jag för länge sedan lämnat och väldigt sällan återvänder till. Jag minns särskilt hur schizofrena rapporterna om branden kändes, dels den lite loja offentliga rapporteringen som länge var…” Läs mer

Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson: Nära fåglar
Vackert och rogivande

”’Vi försöker inte begripa varför fågelskådare är intresserade av sällsynta fåglar. Vi är mer nyfikna på varför så gott som alla människor berörs av de vardagligaste fågelupplevelser: av rödhakens blick, av talgoxarnas pickande på fönsterrutan när maten är slut i fröautomaten, av måsarnas vita…” Läs mer

Johan Svedjedal: Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Nya nyanser av Boye

”’Lika lätt som hon hade att skratta kunde hon falla i gråt. Hon sökte strid men ville ofta bara fly. Hon var en av livsviljans stora diktare i den svenska litteraturen, men många vet mer om hennes sätt att dö än om hennes sätt att leva.’ Han har så rätt i det han skriver, Johan Svedjedal, att det är så många som vet mer om…” Läs mer

Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén har vi tyvärr inte recenserat.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Om dagen tar slut av Lisa Hyder och Per Gustavsson har vi tyvärr inte recenserat.

Sara Lundberg: Fågeln i mig flyger vart den vill
Att ha en längtan i sig

”Berta Hanssons målningar har inte sällan något melankoliskt över sig. Kanske sorgset, kanske längtande? De har inte sällan lågmälda men liksom mättade färger. En sorts kraft, trots allt. Hur som helst lånar de sig fantastiskt väl till inspiration för den berättelse om Hanssons liv som Sara Lundberg berättar och…” Läs mer

Anrop från inre rymden av Elin Nilsson har vi tyvärr inte recenserat än.

Johanna Nilsson: För att väcka hon som drömmer
Mycket tyngre än det här blir det inte

”Josefins mamma har ont i magen, och inuti Josefin kan det inte sluta regna. Det visar sig att magontet är cancer; mamman försvinner in på sjukhus och pappan in i sig själv. Hemma har Josefin och hennes syskon olika sätt att hantera det hela, alla mer eller mindre destruktivt. För att väcka hon som drömmer blev…” Läs mer

Lena Ollmark och Per Gustavsson: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Förskräckligt förfärligt men förtjusande rysligt och kul

”När jag var runt nio år fick jag i julklapp en riktigt ryslig bok som hette Handen från dödsdalen. Det tecknade omslaget föreställer en kyrkogård och i förgrunden tränger en knotig hand upp ur en grav. Boken innehöll skräcknoveller som inbegrep lik, osaliga andar och andra kusligheter. Åh, vad jag älskade…” Läs mer

Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge har vi tyvärr inte recenserat.

Vilka tror – eller hoppas – du får priserna på måndag?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2016

Nazister marscherar på gatorna och det är svårt att inte ställa frågor om hur denna politiska ideologi med riktning rakt mot massmordet kan verka rimlig för någon enda människa 2017. 2017. När generationer av svenskar fått undervisning, delvis från den särskilda myndigheten Forum för levande historia, om Förintelsens fasor.

Förintelsen har fått en viss särställning i svensk historieundervisning. Ibland tänker jag att det verkligen sker på gott och ont. Ibland verkar det som om Förintelsen nästan lite slentrianmässigt används som ett universalmedel mot allt mellan mobbing och folkmord. Den liksom riskerar att trubbas av och förvandlas till ett brus bland skolans alla budskap som inte alltid lyckas engagera sina elever.

Några saker finns det som åtminstone nästan alltid kan bryta igenom det där bruset och göra andra världskrigets förintelseläger brutalt angelägna. Ett är att faktiskt besöka platserna. Ett annat att möta människorna som varit där, men där börjar tiden rinna ut. Få överlevare är fortfarande pigga nog att resa runt och prata om sina erfarenheter.

Hur orkar man alls göra detta? är förresten en annan fråga som infinner sig. Dag efter dag berätta om det allra mest fruktansvärda, om allt man tvingats utstå, om förlorade familjer och vänner? Om hur överjävliga människor verkligen är kapabla att vara mot varandra?

Hédi Fried har föreläst och skrivit böcker om sina upplevelser i lägren sedan 1980-talet. För henne är det både ett sätt att bearbeta och hantera de egna upplevelser, att försöka förhindra att något liknande händer igen och att hålla minnet av dem hon förlorade – däribland sina föräldrar – levande.

Själv har jag tyvärr inte läst just Fried tidigare, och då är nog inte Frågor jag fått om Förintelsen riktigt det bästa stället att börja. Det hade varit bättre att ha en mer sammanhängande bild av hennes upplevelser i bagaget, för med svaren i den här visserligen lättillgängliga lilla boken blir bilden en smula fragmentarisk.

Frågor jag fått om Förintelsen består av just det, frågor Fried fått av elever i samband med sina föreläsningar. Det kan handla om den typen av vida frågor som fått inleda den här recensionen, men också om det mer specifika: ”Vilka språk pratades i Auschwitz?”, ”Hur var sammanhållningen i lägret?”, ”Hur var det att ha mens?” eller ”Blev ni våldtagna?”.

Frågorna är ofta barnsligt direkta: ”Varför hatade Hitler judarna?” eller ”Fanns det snälla SS-soldater?”. Som någon som arbetar med att ställa historiska frågor i en akademisk miljö har jag svårt att låta bli att tänka att det borde skrivas fler historieböcker utifrån barns frågor.

Similar Posts:

• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Får man skämta om Förintelsen?
• Förintelsens fasor bevittnade
• Spökhistoria
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Nordström tog anställning som piga för att själv uppleva varför jordbruket hade så svårt att få arbetskraft och skildrade också bland annat livet i en sameby som lärarinna för samiska barn. Reportageserien i Svenska Dagbladet som snart blev den bästsäljande boken En piga bland pigor (1914) blev hennes stora genombrott.

Det här var en tid när kvinnornas plats i journalistiken var långt ifrån självklar. Kvinnorna tjänade bara hälften så mycket som männen, och var så få att de snabbt lärde känna varandra, Stockholm lilla gäng av kvinnliga journalister. Men de hängde ihop, stöttade varandra och kallade sig själva Ligan. Så här ger Fatima Bremmer en liten glimt av deras tillvaro på redaktionerna:

De stora nyheterna skildras uteslutande av de manliga journalisterna. Med lite tur kan Ester eller någon av de andra kvinnorna ropas ut på allmänna redaktionen för att hjälpa till med någon utlandsintervju eftersom männen sällan behärskar främmande språk tillräckligt bra för att klara en längre konversation.

Publicistklubben välkomnar kvinnornas medlemsavgifter, men klubbens resestipendier som möjliggör eftertraktade tjänster som utrikeskorrespondenter kan bara sökas av män. Det finns överhuvudtaget inga möjligheter att som kvinna utvecklas för att kunna göra anspråk på tyngre uppdrag och tjänster.

Bremmer låter sin läsare komma nära Nordströms vardagsliv, hennes flackande tillvaro. Hon har en energi och ett ljus, kallas just ”ett jävla solsken”, men precis som i detta uttryck finns en dubbeltydighet. Jävligheten finns också där. En trötthet inför allt det rastlösa, glammiga. En hemlighet som inte ingen kan få veta.

Samtidigt skapar Nordström sina egna möjligheter, och sin helt egna journalistiska stil, där människor kommer till tals på ett nytt sätt. Hon är en journalistisk pionjär, mycket framgångsrik och omtalad i sin egen tid, men som först på senare år fått något av ett erkännande med nyutgåvor av flera av hennes böcker.

Hur har det ens blivit så, att litteraturhistorien lyckats släta över henne? Henne som så många andra klart lysande kvinnor.

Similar Posts:

• Inkognito med utvandrarna över havet
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• 250 år av kvinnoliv
• Att skriva sig själv och andra
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt

Hur som helst lånar de sig fantastiskt väl till inspiration för den berättelse om Hanssons liv som Sara Lundberg berättar och målar i Fågeln i mig flyger vart den vill, inspirerad av såväl Hanssons biografi som konstnärskap.

På omslaget till Fågeln i mig flyger vart den vill sitter flickan Berta uppflugen i ett träd, med ansiktet delvis bortvänt. Drömmande.

Hennes mamma är sjuk, sängliggande och döende i tuberkulos. Den övriga familjen får inte komma för nära, måste akta sig för att bli smittade. Det är i 1920-tal, i jämtländska Hammerdal, och Berta och hennes systrar måste sköta hushållet på gården.

Husmor. Husmödrar.
Pappa vill att vi blir det –
Julia, Gunna och jag –
för så har det alltid varit
och så är det bestämt.
Julia har kanske inget emot det,
men jag vill inte.
Jag vill inte!

Berta vill måla, vill skapa saker med sina händer. Vill läsa vidare, utbilda sig, men hennes bakgrund är sådan att det är långt ifrån självklart. ”Vem tror du att du är!”, hojtar en pojke i klassen som ryckt till sig hennes teckning. Ja, vem tror hon att hon är, eller skulle kunna bli?

Sara Lundblad har gjort en ljuvlig bok som i text och bild fångar både det särskilda i Berta Hanssons liv och verk och det allmängiltiga i hennes drömmar och uppror. Vill man veta mer om Hansson finns det dessutom ett efterord om henne, skrivet av Alexandra Sundqvist.

Similar Posts:

• Om längtan till något som är viktigt
• Augustpriset 2017
• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Med spring i benen
• Nominerade till Augustpriset 2017

Redan på framsidan av Den förskräckliga historien om Lilla Hon anar en att detta är en ryslig berättelse. Huvudpersonen står i ett mörkt rum och framför henne skymtar en gigantisk gestalt med en blodig yxa i handen. Bakom Lilla Hon hänger och dinglar en kropp ifrån taket.

Berättelsen handlar om Lilla Hon som egentligen heter något annat som ingen kom ihåg. Hon var liten och en hon och så var det bara. Det bästa Lilla Hon visste var att hoppa i sängen och att leka med kuddar, och att äta bokstavskex och vissla på samma gång. Lilla Hon tyckte inte om att vara ensam. Då började hon tänka på spöken och blev rädd och ängslig. Tyvärr var hon ensam mest hela tiden för hennes föräldrar var för det mesta trötta och hade alldeles för mycket jobb att tänka på. Därför älskade hon måndagsmorgnar då hon fick gå till skolan.

I skolan fanns kuddrummet fullt av färger, kuddar och madrasser. Det rummet var alltid fyllt av glada skratt. Dit längtade alltid Lilla Hon men de andra eleverna lät henne inte komma in dit. Istället älskade de att skrämma henne genom att lägga läskiga daggmaskar i hennes skolväska och släppa otäcka spindlar i hennes hår. De berättade också gärna rysliga historier för Lilla Hon som lyssnade trots att hon blev livrädd. Hon ville så väldigt gärna vara tillsammans med klasskamraterna. De berättade om Lärarinnan som spökade uppe på skolans vind och en massa andra som spökar på skolan.

-Svarade de fel stängde hon in dem i hurtsen i katedern, förklarade en tredje.
-Eller tvingade dem att sjunga psalmer tills de kräktes! fortsatte den första.
Eleverna omringade den förskräckta Lilla Hon och berättade historien på gravaste allvar.
Lärarinnan hade till sist hängt sig där uppe på vinden för att kunna vara kvar på skolan och spöka.

En dag i skolan säger eleverna att Lilla Hon ska få komma in i kuddrummet och leka med dem. Det är bara en liten sak hon måste göra först. Gå upp på vinden. Lilla Hon är så rädd att hon nästan inte kan andas men tanken på kuddrummet får henne att göra det omöjliga.

Det här är en riktigt förskräcklig historia om en liten flicka som längtar efter gemenskap men istället är osynlig. Den enda gången hon får uppmärksamhet är när ”eleverna” trakasserar och mobbar henne. De verkar vara riktigt vidriga och roar sig med att mobba Lilla Hon och några andra stackare. Det gör mig ont i hjärtat och jag kan tyvärr känna igen mycket från min egen skoltid då min bästis blev svårt mobbad men inga vuxna grep in.

Men historien vänder. Från att ha varit livrädd blir Lilla Hon långsamt modig. Istället för de elaka eleverna hittar hon andra vänner. Sådana som är döda och vid första anblicken verkar ondskefulla och farliga. Spökena på vinden och Lilla Hon knyter band och trivs bra tillsammans.

Illustrationerna är underbart läskiga med massor av blod, dödskallar och otäcka spöken. Det här är en bok rekommenderad för åldrarna 9-12 så bilderna är ofta små och förstärker mest berättelsen men ibland tornar de upp sig mot läsaren.

Språket är späckat med härliga ord som används för sällan nuförtiden. Det kvids och folk blir bestörta om vartannat. Humorn är aldrig långt bort och det är tur då allting är så eländigt för Lilla Hon.

Som ni förstår är detta kanske inte en bok för alla barn. En del ungar skulle drömma mardrömmar och må dåligt av att närma sig denna berättelse. Men min inre nioåring slår kullerbyttor och jublar och jag är säker på att det finns många barn som mår bra, ryser och njuter av Den förskräckliga historien om Lilla Hon. Det finns säkert de som identifierar sig och finner styrka i historien.

Similar Posts:

• Fasansfullt, gripande och förlösande
• Prinsessor kan själva
• Styrkemätning och starka känslor
• Förändring? Hu!
• Poetisk kompislängtan

För att väcka hon som drömmer blev Augustnominerad i barn- och ungdomskategorin i år, som enda ungdomsbok. Det är en tung sådan: full av sorg, tvångstankar, ätstörning, ångest. Sjukdom. Hade inte språket varit så vackert, suggestivt, hade den nog varit svår att avsluta. Nilsson ligger så tätt, tätt intill Josefins ångest att det är nära att bli outhärdligt.

Bäst tycker jag om hur sorgen tar sig olika uttryck i Josefins familj. Hur mormodern har ständig migrän, pappan sitter gömd på sitt kontor med tom blick, brorsan som spelar elgitarr så högt han kan och lillasystern som får ett utbrott varje gång de åker till sjukhuset. Sorg är personligt, och Nilsson är mästerlig i sin medkänsla. Mindre bryr jag mig om historien med Markus, eller det underliga porträttet av Veronikas mamma, som tycks överdriven och oansvarig.

Central är däremot Josefin, som sig bör. Hon håller dessutom upp hela familjen själv, åtminstone enligt henne, och hon tar på sig att göra mamman frisk, kosta vad det kosta vill. En extremversion av duktiga flickan, kan tänkas. Men också något att känna igen sig i, och känna med.

Det Josefin går igenom kan hon inte förklara för sig själv med raka termer, utan det måste gå genom metaforer. Språkligt är det slående, men det stör att läsaren inte riktigt får orden för det. Att det inte finns någon information om hur man kan få hjälp där historien slutar. Kanske måste inte böcker ta det ansvaret, men det hade knappast skadat.

Miljön är påtaglig, men kanske inte så mycket som en plats utan som en tid. Den utspelar sig nämligen inte idag, utan någonstans i gränslandet mellan åttio- och nittitalen. Kompisens mamma tränar framför tv:n, Livets ord lurar i bakgrunden. Också kyrkan är central, och jag vet inte om jag någonsin läst en svensk ungdomsroman med så mycket religion. Det är intressant, ofta oroväckande, men framför allt ovant. För Josefin blir kyrkan både en källa till tröst och näring till allt det mörka. Kanske hade inte så många karaktärer behövt lufta sina homofoba åsikter för att göra tiden trovärdig.

För att väcka hon som drömmer är kompakt, avancerad, seriös. Jag blev väldigt tagen under läsningen, av både språket och sorgen. Samtidigt är det en del i den som känns vårdslöst och tveksamt, åtminstone rent innehållsmässigt. Jag blir osäker på vad Nilsson egentligen försöker förmedla, och hur hon porträtterar mental ohälsa. Det är något som inte riktigt känns rätt.

Hellre hade jag sett Mia Öströms Vakuum nominerad, för där fanns ingen tvekan. Men det är också en annan fråga.

Similar Posts:

• Ren ångest i rasande fart
• Augustpriset 2017
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Spännande, men kämpigt
• Om en sorg och en mamma