Hon hette Bertha Wellin, och hennes partitillhörighet var inte den enda synbara paradoxen i hennes liv. Jo, jag måste kalla det paradox. Visst kan – kanske till och med bör – ens politiska ställningstaganden vara något större än den egna situationen. Att gå in i ett parti som inte vill ha en och inte vill att man ska komma till tals verkar ändå nästan dödsföraktande.

Det är som sagt inte det enda motsägelsefulla med Wellin. Hon går in i en offentlig roll, men håller sitt privatliv mycket privat. Hon är med och grundar och leder Svensk sjuksköterskeförening och verkar för sjuksköterskornas förbättrade villkor, men vill absolut inte kalla det fackförening. När föreningen ändå bli det avgår hon som ordförande i protest. Hon argumenterar för särbeskattning – att gifta par inte beskattas som en enhet, något som gjorde det mer eller mindre olönsamt för kvinnor att yrkesarbeta – långt innan det skulle bli verklighet med 1970-talets kvinnorörelse.

Om jag inte redan visste att sjuksköterskans var en spännande yrkeshistoria – jag läste och recenserade Åsa Mobergs biografi över Florence Nightingale när den kom ut för en femton år sedan – så hade jag vetat det nu. Det yrke Bertha Wellin utbildade sig till i slutet av 1800-talet var ett mycket speciellt yrke. Ja, inte bara ett yrke – ett kall. Det krävdes gudsfruktan och allvarstyngd skötsamhet, dygnet runt. Sjuksköterskeyrket var inget man bara lade av sig när arbetsdagen var slut. Den var förresten aldrig slut.

På många sätt påminde yrket om att gå i kloster. Sin sjuksköterskeuniform förväntades man bära även på eventuell fritid, och uppträda därefter. Sjuksköterskorna var knutna till sin utbildningsinstitution, som fungerade som ett ”moderhus” livet ut. Hemmet bestämde vart sköterskorna skickades för att arbeta, och förvaltade också deras lön. I gengäld tog det hand om dem vid sjukdom och efter pensionen. Det var som ett eget litet samhälle.

Det är en ganska traditionell biografi över Bertha Wellin Sara Heyman har skrivit, från vaggan till graven. Det som kommer lite i vägen är hur lite som finns sparat från det ickeoffentliga livet. Wellin var som sagt privat. Mycket privat. Det gör att det ibland är svårt att komma henne riktigt nära.

En stor del av det hon skrev och sa, eftersom hon sa det i riksdagen, finns lyckligtvis bevarat. Hon talade inte bara politiskt, hon drev också sjuksköterskeföreningens tidning och skrev flitigt där. Hennes politiska och yrkesmässiga resonemang går därför väl att följa. Men det privata … Hur spännande hade det inte varit att ha fått läsa brev och meddelanden mellan henne och Emmy Peterson, kvinnan (och kollegan) som hon levde tillsammans med livet ut. Hur var deras relation? Hur resonerade de kring den?

Tystnad, det tystade, är ett förbannat ting.

Similar Posts:

• Från kall till profession
• Den lysande damen
• Partipiskan viner
• Mot det oundvikliga slutet?
• Var finns arbetet i litteraturen?

Boken är mera än en biografi. Också författarens egen utveckling, från ung student, feministisk aktivist och sedermera god vän med först Simone och sedan Hélène, skildras. Detta kan man läsa om i en prolog av författaren och i det klargörande förordet av Åsa Moberg (som nyöversatt Det andra könet till svenska och gav ut essäboken Simone och jag – tankar kring Simone de Beauvoir på 1990-talet).

Simone de Beauvoir var 62 år när den 20-åriga Claudine Monteil lärde känna henne. Monteil och kvinnogruppen MLF arbetade i svallvågorna efter ”maj 1968″ med olika aktioner och särskilt för rätten till fri abort. Simone stödde dem helhjärtat. Likaså hennes syster Hélène. Särskilt viktigt blev stödet när MLF i april 1971 i Nouvel Observateur lät publicera uppropet ”Jag har gjort abort” med 343 kända och okända kvinnors namnunderskrifter. Vid den tiden kunde abort straffas med fängelse (lagstiftningen kring illegala aborter härstammade från nazisternas belägring av Frankrike då till och med en kvinna giljotinerades). Uppropet skakade om det franska samhället i grunden. MLF fortsatte kampen med även kontakter i USA. Först 1975 under president Valéry Giscard d’Estaing ändrades lagstiftningen. Därmed fick franska kvinnor laglig bestämmanderätt över sin sexualitet.

Vilka var systrarna de Beauvoir? Med risk för att skriva läsare på näsan: Simone föddes 1908 i en dysfunktionell, fattig adelsfamilj. Revolterande familjeflicka som träffade filosofen Sartre vilken hon sedan umgicks med hela livet i ett fritt förhållande. Hon gav år 1949 ut mastodontverket Det andra könet, där hon går genom kvinnans historia från stenåldern till 1900-talet och visar konsekvenser av att kvinnan överallt i alla tider setts som det andra, avvikelsen från den manliga normen. Hennes ord ”Man föds inte till kvinna, man blir det” är ikoniska. Hon var lärare i filosofi och författare till en rad verk, både skönlitteratur och fackböcker, och under sin livstid en av de mest lästa franska författarna. Aktiv i politiska kamper runtom i världen i Sartres sällskap. Flera gånger tippad för Nobelpriset i litteratur – som Sartre tilldelades men avstod från.

Och Hélène? Två år yngre än Simone och utbildad konstnär. Simone stödde henne visavi livsvalet gentemot föräldrarna. Även ekonomiskt. Hélène hade sin första utställning 1937 (som till och med Pablo Picasso bevistade) flera år före Simone romandebuterade. Makens arbete som diplomat gjorde att Hélène ofta levde utomlands. I sextioårsåldern blev Hélène aktiv kvinnoförkämpe, grundade bland annat kvinnojourer i Alsace och reste med Monteil i USA för att förespråka rätten till abort. Även i sin konst gav hon uttryck för kvinnokampen. Hélène levde ett annat liv än sin syster; ordnat, sunt och harmoniskt. Hennes personlighet var mjukare än systerns och hon njöt till exempel av att laga mat medan Simone knappt kunde koka ett ägg. Hon hade framgångar med sin konst, ställde ut utomlands och var aktiv till nittioårsåldern.

Tillbaka till boken: En allvetande berättare inleder med att redogöra för systrarnas barn- och ungdomsår. Lätt kunde man tro att det är en roman man läser. Berättaren vet allt och återger många samtal och tilldragelser ytterst noggrant. På sidan 117 ändrar perspektivet och författaren själv träder in i berättelsen och förblir där till bokens sista rader.

På ett vis är det här en mycket fransk bok; många detaljer skrivs ut och stilen är samtidigt både konventionell och personlig. Textstorleken är något (för) liten. Språket är gott och ordvariationen stor. Här serveras mängder av fakta om systrarna de Beauvoir mot en fond av vad som händer i samhället och tiden.

Boken saknar helt illustrationer (förutom teckningen på omslaget) och fotografier. Å ena sidan finns det redan sådana böcker. Å andra sidan skulle jag gärna sett prov på Hélènes målningar som jag skam till sägandes aldrig sett – trots att jag till exempel stått många gånger vid Simones (och Sartres) grav på Montparnassekyrkogården. På så vis får boken läsaren att anstränga sig och aktivt leta upp (bilder av) målningarna.

Bokens smärtpunkt är den outtalade rivalitet som rådde mellan systrarna de Beauvoir. Trots ett nära förhållande och en enad front gentemot föräldrarna fanns en spänning. Hélène reagerade negativt på de förklenande ord som Simone skriver om kvinnliga konstnärer i Det andra könet. Därtill var både Sartre och Simone ofta sarkastiska gentemot Hélènes make som de ansåg hade underordnat sig ”systemet”. Simone kallade Hélène skämtsamt(?) för ”borgarbracka”.

Dolkstöten kommer efter Simones död när hennes adoptivdotter Sylvie Le Bon de Beauvoir lät publicera Simones brev till Sartre. I dem skrev Simone elaka kommentarer om sin syster och hennes konst. Som åttioåring fick Hélène läsa det när alla de andra var döda. I breven framkom också Simones bisexualitet och hennes förhållanden som lärare med unga studentskor, något som Hélène visste att Simone de Beauvoir aldrig velat att skulle komma ut. De egna breven under sjuttio år från sin storasyster tilläts Hélène inte publicera.

Det finns flera brevsamlingar som väntar på att ges ut. Simone de Beauvoirs förtrogna och sista älskare, Claude Lanzmann, sålde år 2018 sin samling med kärleksbrev till Yale i USA för att hindra Sylvie Le Bon att ”radera honom ur Simone de Beauvoirs livshistoria”.

Det finns något tragiskt över livet som den åldrande Simone de Beauvoir levde. Hon predikade FRIHET och hade och har inspirerat kvinnor över hela världen som ingen annan men kunde inte själv leva som hon lärt. Hennes bekymmer med den åldrande, promiskuöse ”mansbebisen” Sartre och hans adoptivdotter, älskarinnor och anställda var många. Ekonomiskt utnyttjade de alla henne. Efter hans död fick hon med nöd och näppe hämta några gamla böcker ur hans lägenhet. Lägg därtill till att hennes egen hälsa ödelades i förtid. Hon blev alkoholiserad. Medberoende? Man kan säga att hon föll på eget grepp.

På så vis levde Hélène ett lyckligare, längre och friskare liv – och hängiven sitt skapande i hög ålder. Kanske det också kunde irritera den äldre systern – alla yttre framgångar till trots?

Systrarna Beauvoir kom lägligt ut våren 2018 efter #metoorörelsen förra hösten och berättar till en del om samma kamp mot samma orättvisor och trakasserier. Om kvinnors rätt till den egna kroppen. Mänskliga (kvinnliga) rättigheter som ständigt ska återerövras. Frågan om systerskapet är särskilt viktig. Solidaritet med eller utan biologiska band.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• Filosof värdig namnet
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur

Det verkliga liv som skildras är dock bitvis spännande som en roman. Den unga Åsa som tycks befinna sig i händelsernas mitt mest hela tiden, som blir språkrör om inte för en hel generation så för en stor del av den. Hon får förfrågningar om allt möjligt och tackar ja och ja igen, vilket nu gör att hon känns som en person som alltid funnits där. Hur långt hon kan gå på talang, vetgirighet, nyfikenhet och egenhändigt införskaffad bildning istället för formella utbildningar känns också så avlägset idag.

Det är ett skrivande liv sett i backspegeln. Ett skrivande som här skärskådas en andra och tredje gång. Gamla dagboksanteckningar, krönikeutkast och romanutkast blir till underlag för nya reflektioner. Det är mycket i samhället som är annorlunda nu men också mycket som är sig väldigt likt. Strider som utkämpades på 1970-talet pågår än.

Det är en annan tid. 1968 bor den tjugoåriga Åsa i ett litet hus i Vita Bergen med den sjutton år äldre Tor-Ivan Odulf, som hon träffat av en ren slump en dag. Alla bekvämligheter saknas, vatten hämtas i en pump en bit bort och vinden viner men det finns också en tilltalande enkelhet. Något som hon sedan söker sig till vad gäller boende. Närheten till naturen och strapatserna blir till en motvikt mot det intellektuella arbetet.

De passerar revy, storheterna bland författare och fotografer, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Christer Strömholm … namnen som skimrar lite extra men också namnen på några av mina gamla skolkamraters föräldrar. Sammanhanget blir så tydligt, det hon var en del av, det människor kring mig också varit en del av.

En både märklig och rimlig gränsdragning har gjorts i att det som tillhör det nuvarande förhållandet inte finns med i boken, ett ämne för en andra del, sägs det. Avståndet som kanske måste till för att skriva om de närmaste, avståndet i tid och rum. Förståelsen som växer fram först när det är för sent, insikterna som kräver egna erfarenheter för att nås.

Det är ett liv som levts fullt ut på många områden, på tvärs mot gängse uppfattning om hur det ska vara, vad man ska göra, men också med sina sorger och besvikelser, som nog gjort mer ont än vad som riktigt kommer fram.

Det är underhållande och snabbläst, det händer mycket och ännu mer, stiltje och döda punkter finns det inte utrymme för. Allt bärs av en övertygelse om att hon har något att berätta.

Trots att de förhållanden hon haft tar ett stort utrymme är något som etsar sig fast hur viktig vänskap är. En hyllning till vännerna som ser och tar hand om, som utgör livlinor när makar går bort, när livet jävlas å det grövsta.

Similar Posts:

• Avståndet till allt
• Lida och skriva
• Litteraturen som spegel
• Almstriden … Drogerna … Ytan … ytan …
• Tidningen som ger dig en spark i baken

Enligt Åsa Moberg inträffade ”peak kärnkraft” 2010. Strax innan olyckan i Fukushima, med andra ord. Då fanns 440 kärnkraftverk i världen, och 67 höll på att byggas. Det sista låter jättemycket, men då får man ta med i beräkningen att byggande tycks vara en ganska långsam och lynnig process, inte sällan utdragen till 15, 20, dryga 30 år. Ett antal verk har lagts ned redan innan de hunnit byggas färdigt.

Det är kanske inte så konstigt, för det handlar om enorma investeringar. Och osäkra. I vilket annat sammanhang skulle vi acceptera en olycksrisk på över en procent, som professorn i miljövetenskap Johan Rockström påpekat: ”Vi accepterar inte risken att ett av hundra flygplan kraschar, till exempel.”

När det gäller reaktorer och kärnkraftverk är dock risken för totalhaveri högre än 1 procent. Fler än en reaktor på hundra har redan drabbats av det som inte skulle kunna hända: härden smälte och reaktorerna intill måste också stängas. Även bortsett från farorna med radioaktiva utsläpp tycker man att ekonomiska förluster i den storleksordningen borde vara något att beakta för alla kraftbolag. Det ä svårt att förstå hur en reaktor för 50 miljarder som kan bli obrukbar över en natt kan locka någon finansiär.

Det här är kanske det argument – bland otaliga, otaliga; man skulle kunna citera den här boken sida upp och sida ner – som gör mig lite förvånad. Jag tror inte kärnkraft är ekonomiskt lönsamt om den verkligen tvingas bära sina egna kostnader, men Moberg pekar på att den heller aldrig varit lönsam. Att den över huvud taget finns har sin grund i dunkla militära ambitioner och statliga subventioner till förbannelse. Några fria marknadskrafter är det knappast fråga om.

Ett generationsskifte i mediebevakningen markerades hösten 2013 genom en ledare av Dagens industris nye politiske chefredaktör P.M. Nilsson: ”Även marknaden avvecklar kärnkraft”. Det vore fint om han hade rätt, men om marknaden hade den makten skulle avvecklingen ha kommit före utbyggnaden. Då hade inga kärnkraftverk byggts. De byggdes trots att det inte var lönsamt för reaktorleverantörerna.

Den lönsamhet som utlovades ”i framtiden” har inte uppnåtts. Vanligen sköter marknadskrafterna om att det som är olönsamt inte blir byggt. Den regeln gäller inte i militära sammanhang. Tyvärr är kärnkraft och kärnvapen än i dag så sammanbundna att man inte kan utgå från att det ekonomiska förnuftet kommer att segra.

Samtidigt jämför Moberg kärnkraftens krisbenägenhet med finanskapitalismens. Där finns samma övertro på den egna verksamheten och samma ekonomiska incitament att ta genvägar. Så ledde till exempel ett avsteg från rutinerna vid en provtryckning i Ringhals 2011 avsedd att spara 40 timmar – ja, incidenten med dammsugaren – att reaktorn tvingades stå still för sanering i nästan ett år. Den första reaktorn som havererade i Fukushima 2011 – som inte klarade ens den initiala jordbävningen – hade precis fått tillstånd till förlängd drift.

Det finns oändligt mycket att diskutera i den här boken. Olycksrisken, slutförvaringen, miljöpåverkan under bränslets livstid och under verkets livstid (långt ifrån ”klimatsmart”), försäkringsproblematiken, risken för medvetna attacker (”För den som vill slå ut ett kärnkraftsland räcker det med ett par bomber över de punkter där kraftledningar från kärnkraftverk korsar en stor trafikled. Vill fienden åstadkomma total förödelse behövs inga atomvapen, en vanlig bomb över en kärnreaktor ger radioaktiva utsläpp med oöverskådliga följder.”), hur demokratin ofta satts på undantag när besluten om kärnkraft och kärnvapen tagits, varför det verkar finnas ett påtagligt samband mellan hur hög elproduktion ett land har och hur mycket det förbrukar, hur man ska kunna veta vem i hela världen man kan lita på, om vi över huvud taget har rätt att ta beslut som påverkar generationer så ofattbart långt in i framtiden som radioaktivitet gör …

Jag får möjligen Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten att låta mer som en partsinlaga än det egentligen är. Åsa Moberg har visserligen arbetat mot kärnkraften sedan 1970-talet, men framför allt är hon oerhört påläst och boken har hyllats av skribenter från alla möjliga politiska läger.

Faktiskt får man åtminstone intrycket att det inte finns en skrift – inte ett branschnyhetsbrev, inte en forskningsrapport, inte en debattartikel, riksdagsdebatt eller studiecirkelmaterial om kärnkraft som inte Moberg läst och inkorporerat i boken. Det är inte den där typen av fackbok som man kan läsa nästan som en roman, den har avsnitt på avsnitt om historisk utveckling och läget i olika länder, men med tanke på hur faktatung den är, är den heller inte enormt svårläst.

Den borde helt enkelt läsas av alla. Alla påverkas vi ju av kärnkraften. Både svenska staten och samtliga svenska storbanker är med och finansierar pågående reaktorbyggen i Finland och sett i relation till folkmängd är Sverige faktiskt det kärnkraftstätaste landet i världen. Om Kina skulle följa vårt exempel skulle de bygga drygt 1300 nya reaktorer – ska vi räkna på den där enprocentiga olycksrisken i förhållande till det? Eller vore det idé att föregå med gott exempel och satsa på andra energikällor?

Similar Posts:

• En framtid för kärnkraft?
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• Gurkkraft – ja tack!
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört
• På plats men ändå på distans i katastrofens Japan

det gör inget, det gör inget

/Katarina Frostenson

Men jo, det gör. Jag tänker på Frostenson när augusti brinner. Det är torrt, men fuktigt. Luften knappt andningsbar. Medan jag skriver detta går Stockholm in i ännu en tropisk natt. Åskmorgnarna är aldrig mer än tillfälliga. När jag går ut på kvällen och sätter fötterna i gräset krasar det under mig. På dagarna ångar asfalten i innerstan. Och precis nu fylls mina flöden av bilder på svavelhimlar och nattrök. Bombdåd som hindrar barn att leva och springa i Gaza. Röda skogsbränder som aldrig tycks slockna i Västmanland.

Jag vet inte exakt vilken sorts flod jag hoppas på framöver, men jag vet att den måste komma.

**

Denna vecka börjar med att Cecilia recenserar Klara Zimmergrens självbiografi Längtan bor i mina steg, en välskriven och drabbande bok om längtan efter barn.

Alice skriver om Joanna Hellgrens Min nattbror. En fin seriebok om snart tioårige Jakob som lever i skuggan av sin döda bror och inte riktigt vet hur mycket av honom som är hans eget och hur mycket han ärvt av sin bror. Stämningsfullt och sökande.

På onsdag skriver Lina om japansktyska Yoko Tawadas bok Det nakna ögat. Lina tycker om det poetiskt tilltalande språket och sugs med i berättelsen om en vietnamesisk student som genom olika omständigheter helt enkelt hamnar än här och än där i världen. Tawadas specialitet är även att beskriva Europa och den kultur vi är vana vid, som om vi såg den för första gången. En mycket intressant upplevelse, även om Lina inte är odelat positiv.

På fredag skriver Ella om Åsa Mobergs kärnkraftsbok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten. Moberg var aktiv i kärnkraftsfrågan redan på 1970-talet och har möjligt läst att som finns att läsa om den. Det är en faktatung men också väldigt läsvärd och förstås ohyggligt viktig bok om kärnkraftens historia och problem.

På torsdag blir det lyrik. Jag skriver om David Vikgrens nya diktsamling Nåden, som är både irriterande och intressant poesi.

Och till sist skriver Marie om Annika Lantz debutroman Det elfte budet – en vass satir över vårt samhälles oförmåga att uppnå jämställdhet. Lantz skarpa kvickhet i tal fungerar alldeles utmärkt även i skrift, och hon bygger karaktärer vi alla kan känna igen (även om alla likheter med verkliga personer enligt författaren självklart är helt slumpmässiga); jämställdhetsministern som inte vill kalla sig feminist, statsministern som försöker dribbla bort alla svåra frågor, den ”slentrianfeministiska” radioprofilen och de politiska aktivisterna i det feministiska partiet KUUK (Kvinna Ut Ur Kokongen). Skratt och frustration i en mycket helig kombination.

Similar Posts:

• En diktsamling bestående av fem linjer
• Ur isbjörnars perspektiv
• En lektion i att inte fråga
• Världsfrånvänd skildring från den andra sidan
• Alltings återvinning

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

För nyutexaminerade barnmorskan Jenny Lee blir mötet med slummen till stor del en chock, men hon lär sig också snart att uppskatta de vänliga och frispråkiga fattiga i området och de minst lika vänliga och frispråkiga nunnorna som driver barnmorskeverksamheten från Nonnatus House, klostret mitt i Londons sjabbiga hamnområde Docklands.

Om du har sett BBC:s tevefilmatisering som visades av SVT i somras minns du säkert de vackra unga barnmorskorna i sina snygga, strama 50-talsuniformer, cyklande omkring i de brittiska arbetarkvarteren. Och jo, det är svårt att låta bli att raljera en smula över den lite äppelkindade och förnumstiga beskrivningen av det hederliga, arbetande folket ur en städad ung medelklasskvinnas perspektiv – nyanserat förstås av den åldrade författaren. För det är ju just det med självbiografier. Det ligger ett helt liv av erfarenheter mellan den som skriver och det som beskrivs.

Ändå tror jag inte att bokomslagets stolta leenden (naturligtvis är bilden från teveserien) ska tolkas enbart som en romantisering. Där finns en yrkesstolthet, tror jag, en visshet om att göra något meningsfullt och spännande, något som förbättrar och till och med räddar människors liv.

Det är en ytterst befogad stolthet, och tillsammans med Åsa Mobergs Florence Nightingale-biografi borde den här boken läsas på alla vårdutbildningar. (Det vore också en fördel att vara just en smula medicinsk kunnig, för här och var får jag erkänna att jag inte i detalj fattar vad som händer, trots ordlistan i slutet.) Och varför inte av alla politiker som svänger sig med luddiga välfärdsbegrepp – det här är välfärdssamhällets första stapplande steg, och ännu mer själva anledningarna till att det byggdes.

För mitt i det äppelkindade, bland nunnor med prutthumor och ungdomliga upptåg, finns en ytterst brutal vardag. En värld av misshandel, missbruk, prostitution och oändlig utsatthet, av blod och var och stinkande syfilisbölder. Det är så långt ifrån romantiskt skimmer man kan komma, det är vad människor slagits och fortfarande slåss för att komma ifrån.

Jennifer Worths memoarer, där Barnmorskan i East End är den första i en trilogi, är kanske inte stor litteratur. Språket imponerar inte väldeliga och jämfört med teveserien är framför allt kronologin lite vag. (Åtminstone i denna första volym lyser också de egna kärlekshistorierna med sin frånvaro, men det är väl en så klassisk skillnad mellan bok och filmatisering att den knappt behöver nämnas?) Det är däremot minnen från en generation på väg ur tiden, och från en del av samhället som lämnat ganska måttligt med skriftliga spår efter sig. Som sådan är den klart läsvärd.

Similar Posts:

• I skuggan av fattighuset
• ”The lady’s NOT for turning”
• Den ultimata Suede-texten
• Det motsägelsefulla livet
• Mysmord i 50-talsförsamling

Hessel föddes 1917 i Berlin, men växte upp i Frankrike. Han var motståndsman under andra världskriget, hamnade till slut i koncentrationsläger, men överlevde och var efter kriget med och skrev FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. 2010 kom den lilla skriften Indignez-vous!, Säg ifrån!, eller ordagrant ”bli indignerade”, ”bli upprörda”.

Det är en kort pamflett för mänskliga rättigheter, mot våld och girighet, men kanske framför allt mot maktlösheten. Hessel har under sina nästan 100 år i livet sett människor radikalt förändra sina liv, sin historia, sitt samhälle och han tänker inte låta oss glömma att det är möjligt.

Han skriver om hur motståndsrörelsen var med och byggde upp ett nytt Frankrike efter kriget, ett Frankrike med utbildning för alla, med press- och yttrandefrihet, med pensioner och social trygghet och med gemensam kontroll över tillgångarna. Han skriver om att nu se allt detta brytas ner:

De styrande är skamlösa nog att påstå att staten inte längre har råd med sådana medborgerliga omsorger. Men hur är det möjligt att man idag saknar medel att bevara och utveckla de här sociala erövringarna? I en tid då rikedomarna som skapas är avsevärt större än i efterkrigstidens utarmade Europa. Förklaringen är att penningväldet, som motståndsrörelsen energisk bekämpade, aldrig har varit så mäktigt, så oförskämt och så egoistiskt och att det nu representeras på statens högsta nivå. Bankerna som numera är privatiserade bekymrar sig i första hand om aktieägarnas intressen och om direktörernas bonuslöner, inte om det allmännas bästa. Klyftan mellan de allra fattigaste och de allra rikaste har aldrig varit så djup, penningbegäret har aldrig varit starkare och konkurrensen aldrig uppmuntrats lika ivrigt.

Sympatiserar du med det här har du säkert hört det förr. Det är inte det som är poängen. Den ligger just i den tyngd en person som Stéphane Hessel kan lägga bakom orden, i kraft av vem han är och vad han sett och gjort, men också, som så ofta med bästsäljare, i kraft av hur många som läst det. För Hessels lilla pamflett har blivit en bästsäljare, såld i miljontals exemplar runtom i det ekonomisk krisande, och historiskt sett exceptionellt rika Europa.

Den svenska utgåvan har också, bortsett från den franska förläggarens efterord, lite förklaringar och noter, begåvats med inte mindre än fyra förord, av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Särskilt vid första läsningen, om man är en notorisk pärm till pärm-läsare, känns det onekligen som att öppna sådana där ryska dockor, inuti en finns en nästan likadan. Inget av dem är för all del dåliga.

Sist finns FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och det är nog faktiskt den mest kittlande och inspirerande texten av alla. Tänk att det finns en sådan globalt antagen text om människors lika värde och rätt till ett värdigt, tryggt och meningsfullt liv! Föreställ dig att vi lade lite mer tyngd bakom de orden!

Jo, jag är medveten om att de mest är fernissa, att många av de mäktiga människor som skriver under på dem knappast har en tanke på att försöka efterleva dem. Men de finns ju där. De finns där, liksom väntande. Och den dagen vi verkligen arbetar utifrån dem, den dagen vi kan lägga Stéphane Hessels tyngd och engagemang bakom orden, ja, då sitter vi mitt i inget mindre än en revolution.

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Vackert väder?
• Nedslag i konflikt
• Kriser som kan leda framåt?
• Att byta kontinent

Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel del av de där skildringarna. Åsa Mobergs Nina-trilogi gillade jag till exempel väldigt, Gun-Britt Sundströms relationsroman Maken är förstås ett måste och Salka Hallström Bornold har skildrat perioden fantastiskt snyggt i Mah Jong-boken Det är rätt att göra uppror.

Här blir jag mera trött. Känns som att jag läst det här både en och två gånger tidigare, och i både roligare och mer djuplodande tolkningar.

Inte för att någon berättelse är helt utbytbar mot någon annan, förstås. Kristina Abelli-Elander tecknar i seriealbumet Staden … Flickorna … Tiden … tiden … vad som åtminstone framstår som en mycket personlig – man ska ju alltid vara lite försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och deras textjag – bild av sin och systerns uppväxt i Stockholm mellan 1967 och 1978.

Men det är väl just det. Det finns en skillnad mellan personlig och angelägen, berörande. Många detaljer känns bara spännande och meningsfulla för de närmast inblandade, de som faktiskt var där, just då. Det blir internt.

Formen funkar inte heller riktigt för mig. Ämnen och fokus spretar i en blandning av ensidesanekdoter och lite längre berättelser. Textens talspråk med särskrivningar, bristande interpunktion och enorma mängder ”…” i kombination med handstilen den är textad med gör att jag hakar upp mig och måste läsa om. Småsaker – men irritationsmoment.

Ett annat ganska trivialt exempel är att det förmodligen är ett självbiografiskt faktum att tjejerna färgade håret och ömsom var blondiner, ömsom brunetter. I ett seriealbum där jag ändå har notoriskt svårt att hålla ordning och se skillnad på karaktärerna blir en sådan detalj lätt problematisk. Det är helt enkelt mycket folk. En del av relationerna faller på plats under läsningens gång eller vid en omläsning. Kanske blir det även mer av den varan när nästa, ännu ej utkomna album fortsätter framåt 70-talets slut och punkens intåg, men än så länge känner jag mig dum som inte lyckas hänga med i svängarna. Det kan ju vara välförtjänt, förstås, men ingen läsare vill väl riktigt behöva känns sig korkad?

Staden … Flickorna … Tiden … tiden … är en kavalkad av typer, relationer och ikoniska 68-händelser. Det är flickorna och deras storasyster, deras bittra alkoholiserade pappa, diverse olika boenden, ströjobb, alternativhäng, fester, projekt, resor, protester – men ingenstans hinner man egentligen dröja och ta in något på djupet. Om någonting egentligen berör seriekaraktärerna blir heller aldrig klart för mig.

Att tidens trender framstår bara just som trender är förstås en poäng i skildringen. Säkert var en hel del folk med i rörelser och på demonstrationer helt enkelt för att det just då var där det hände, där det fanns störst chans att få ligga. Här är ungdomskulturen ungdomskultur, punkt. Tröttnar man på miljöflummarna på Fröet så kilar man över gatan och vänsterhänger på Morianen istället, lessnar man på Stockholm kan man ju sola, shoppa och insupa lite schysst revolutionsstämning i Portugal och om röka mest får en att spy som en katt så konstaterar man bara att ”tjack verkar roligare”. Men när inte huvudpersonerna direkt verkar bry sig så vet jag inte riktigt varför jag ska göra det heller.

Och jag undrar om det inte är dags att lämna detta eviga Stockholm nu. 1968 och åren där omkring kan väl knappast ha inträffat bara just där?

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Radikalisering att dra lärdom av
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Det tjänar till; det måste