Walter är 31 år och har mer av misstag än på grund av kompetens blivit befordrad till en chefspost på huvudkontoret, men tillbringar nästan mer tid på akuten än i mötesrummet D44. Walter lider nämligen av en svårartad hälsoångest. Hälsoångesten upptar en stor del av hans vakna tid och driver sambon Anna till vansinne! Han behöver inte mindre än TVÅ terapeuter för att komma till rätta med problemet, men sammanfattningsvis går väl just det där tilltaget ”sådär”.

Det är lätt att förstå att det inte blir mycket energi kvar att ta itu med det verkliga utmaningarna i livet, hos stackars Walter när dagen börjar så här:

Jag står i duschen när jag får syn på en svart prick på armen, en liten fläck på huden. De första sekunderna är allt som vanligt, jag tittar på pricken, har jag sett den förut? Ser den inte lite ojämn ut i kanterna? [...] Vattnet i duschen har blivit för varmt. Jag måste kliva ur. Naken står jag på badrumsgolvet och droppar. I spegeln försöker jag se om det finns fler prickar. Prickar som kommer att bevisa att cancern redan har spritt sig. Spegeln är immig. Jag gnuggar, men imman kommer tillbaka innan jag hinner titta ordentligt på min hud.

Den seriöse författaren till familjedramat Blodsbunden och kärleksromanen Snöstorm syns inte till i den här betydligt kortare romanen, däremot skymtas Dagens Nyheters uppskattade kåsör bakom de träffsäkra formuleringarna. Och det är roligt, verkligen roligt! Aldrig har väl en beskrivning av gastroskopi framkallat sådan munterhet:

Jag har nogsamt följt alla instruktioner och fastat och sköljt ur kroppen, så jag är hungrig när jag kommer till kliniken för att äntligen, med egna ögon, få se hur jag ser ut inuti. En del vill åka till Nordpolen. Andra vill bestiga Mount Everest. De ställena har människorna redan besökt. Min magsäcks insida är mer outforskad än månens baksida. Men jag är redo att modigt färdas dit ingen tidigare har färdats.

Dramaturgiskt bjuder Erba inte på några större överraskningar, utan historien utvecklas så som vi utan nämnvärd hälsoångest tycker är lämpligt. Men det räcker gott, eftersom det är genomsyrat av en fin humor som får mig att le under större delen av läsningen och ibland till och med skratta högt. Och med tanke på att ett gott skratt lär förlänga livet, så tackar vi Augustin Erba hjärtligt för att vi kommer att leva minst en månad längre än vad vi hade gjort utan dessa skratt.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Recensionen, ditt as
• Avslappningens två sidor
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Fördjupad bild av ”mamma”

Berättelsen börjar våren 1979 i Göteborg. Mona är gravid med sitt andra barn och hon bor tillsammans med Johnny som är rockmusiker och artist.

Hon reflekterar över sin egen barndom och hur hon gjorde allt för att få sin kyliga mammas uppmärksamhet. Att ramla för att sen blödande kunna få tröst i moderns knä, det kändes som en ynnest för det lilla barn hon en gång var. 

Nu är Mona 33 år och Johnny har precis ringt henne på jobbet och berättat att han inte vill fortsätta relationen. Fostret i hennes mage är fyra månader och i ett ögonblick förändras allt för henne. Från lyckan att bära deras kärleksbarn till detta. Dessutom har Johnny lämnat henne för en annan kvinna. 

Det är smärtsamt att läsa om det psykologiska spel Johnny utsätter Mona för innan han lämnar henne. Den tolerans hon har visat honom är enorm, precis som hennes kärlek till honom. Priset som Mona har fått betala för att få Jonnys kärlek är stort – hon har raderat sig själv och kärleken till honom har fått henne att sätta allt annat åt sidan. 

Mona blir illa behandlad och ändå fortsätter hon älska. Vad är det som driver en kärlek av detta slag? 

När deras gemensamma barn Sarah föds besöker Johnny dem på BB. Monas tanke är att han kommer välja dem till slut. Hans nya flickvän väntar i korridoren utanför rummet på sjukhuset och att han skulle stanna hos dem förblir en dröm.

I övrigt är Monas familjesituationen komplex. Hennes första barn, Daniel som är fyra år, har en annan pappa som heter Teddy. Teddy är ytterligare en avig figur som styr och ställer över Monas och Daniels liv. Detta utan att själv ta del av ansvaret för barnet de har tillsammans. Spelet som hon utsätts för skapar en svår ångest och vanmakt.

När Monas ångest blivit okontrollerbar försöker hon döva den med tabletter utan att lyckas. När en avlägsen men observant vän ser hur illa däran Mona är stöttar hon henne och får henne att söka in på en utbildning i Stockholm. Nu sker en förändring. Hon blir antagen till den treåriga utbildningen på Dramatiska Institutet och bryter sig sakta loss från det slavliknande grepp hennes barns fäder håller henne i.

Kärleken till Johnny består även om han känns mer avlägsen. Det största av allt är dock att Mona bryter sig loss från sin egen ångest. 

Monas villkorslösa och starka kärlek till sina barn är fantastisk och hennes flytt till Stockholm beskriver vad rätt miljö och umgänge gör med självrespekt och självförtroende. Trots alla turer finns tyvärr Johnny i bakgrunden och han skapar kaos med minsta interaktion. Irritationen som kan upplevas över Monas naivitet gällande Johnny skapar en bra friktion i boken. 

Jag gillar det rättframma och okomplicerade språkbruket Lindberg De Geer använder. Det är kärnfullt och träffsäkert med få ord och korta stycken och kapitel. Sig själv närmast är en resa genom ångesten mot friheten och en berättelse om att hitta sitt eget liv. 

Sig själv närmast är den första bok jag läser av Marianne Lindberg De Geer och den kan läsas fristående från de första två. Jag kommer definitivt att läsa de övriga böckerna inom kort.  

Similar Posts:

• Alltför vardagligt om kvinnlig vänskap
• Nio resor i andras ångest
• Det går aldrig som man tänkt sig
• På väg mot något bättre
• Kärlek Då och Efteråt

Jag vill verkligen tycka att Therese Widenfjords Övervintra är bra men tyvärr, för mig känns det som terapipoesi. Det må komma direkt ur hjärtat, ur blodet, ur veka livet men det räcker inte för att det ska bli bra litteratur – det självupplevda kan i själva verket kräva mer än det rent uppdiktade.

Upprepningarna, rimmen, de splittrade raderna – det blir som försök att leva upp till en viss idé om lyrik och det känns märkligt att någon som arbetat professionellt med litteratur i ett decennium ger ut något som ter sig så ofullgånget.

När jag tycker att något är bra behöver jag sällan söka mig till andras åsikter och recensioner men nu, när motsatsen är fallet, kan jag inte riktigt lita på mitt omdöme och så läser jag de bloggrecensioner jag hittar. Det är andra utmattade som tycker att den är riktigt bra. Kanske är det den direkta speglingen som fungerar när man delar den specifika erfarenheten?

Men det finns också korta stycken som ändå fastnar, där glimtar det av något som går bortom det övertydliga och säger något mer:

Jag vet inte
hur järven
tog sig in
Jag vet inte
när
Jag vet bara
att nu bor den
inuti
Vakar
strax där invid hjärtat
Med klorna tjocka och
vassa
mot revbenen
som snart
inte håller längre

Similar Posts:

• Naturen kallar på oss
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Dikter som kött och frukt
• Allt du inte vill veta
• Stillsamma reflektioner nära naturen

Och det gör hon. Tar med läsaren alltså, in i Cynthias värld – glädjeflickans, eskortens, den unga prostituerades. Och vi får veta allt, men kanske inte det vi förväntar oss. Att Nelly Arcan direkt blev en succé hos kritikerna är inte svårt att förstå, för hon bemästrar skrivkonsten perfekt.

Den tuffa, isolerande uppväxten med den religiösa pappan och den känslomässigt frånvarande mamman, tiden i skolan hos nunnorna i den religiösa kanadensiska provinsen, det nya livet med universitetsstudier i Montréal. Inget av det är väl särskilt förvånande. Inte heller männen, alla männen, och vad de anser sig ha rätt till när de betalar för en ung kvinna.

Ändå händer något oväntat i texten. Det blir aldrig snaskigt eller sensationellt. Det här är inte en bok som vill flörta med läsaren eller gå läsaren till viljes. Boken utger sig för att bjuda in till insyn i en dold värld i skuggan, och ja, kanske gör den det, men den där dolda världen är inte där, där borta, utan den är här, hos dig och mig. Whore är en bok som tvingar läsaren att titta på sig själv, titta på det samhälle vi har. Visst släpper Nelly Arcan in oss som läsare i Cynthias liv, men när hon gör det så håller hon snarast upp en spegel och visar oss allt det där vi oftast helst inte vill se. Hur allt hänger ihop och hur vi är en del av det.

När vi ser på omslaget med fotografiet av författaren, så tror vi kanske att det är vi som tittar på henne, men egentligen är det hon som tittar på oss. Kom här, läs mig, så ska jag visa dig vad jag ser när jag ser på dig.

Similar Posts:

• Betydelsen av en familj
• Skilsmässans efterbörd
• Att välja och skriva sitt liv
• Utveckling med förhinder
• Lukt av ladugård, depression och död

Äntligen är den här, uppföljaren på den inte bergmanska boken som handlar om barnångest!

Charlie blir en kyckling var ju en relativ succé chez moi och Charlie blir en T-rex verkar, om möjligt, ännu mindre bergmansk och ännu mer om ångest. Huzzah!

I Charlie blir en kyckling presenteras vi för Charlie McGuffin, en helt vanlig straight man-karaktär som förvandlas till olika djur när han får ångest. Omgiven av troperna funny man-killkompisar och Hermione streber-tjejvän försöker han hantera vardagen med en cancersjuk storebror och föräldrar så fattiga att de måste sälja huset. Hilarity ensues.

Och det är faktiskt rätt roligt och rätt spännande. I Charlie blir en kyckling fick Charlie inget drömslut, vilket gör det intressantare att läsa nästa bok. Jag undrar hur det ska sluta eftersom det inte kommer att sluta med att bovarna får sitt rättmätiga straff och hjältarna för alltid får ett avslut. Min son oroar sig för att Charlie inte ska bli en T-rex eftersom han (Charlie) inte blev en kyckling någon gång i första boken. Det blev inget avslut och frustrationen var total, jag kan bara likna det vid den kollektiva upplevelsen av när vi tveksamt satte oss framför Twin Peaks tredje säsong och svor att vi allesammans skulle lyncha Lynch om han snuvade oss på konfekten closure igen. Resan är lång till den potentiellt fruktansvärda besvikelsen där Charlie blir allt möjligt utom det utlovade, då man äntligen får klia på den där kittlande nerven som väntar på förvandlingen och tillfredsställer. Med andra ord kan man säga att om Charlie blir en kyckling inte var bergmansk är Charlie blir en T-rex inte lynchsk.

Kommer Charlie att tappa bort sin mänskliga identitet och slita barn i stycken när han förvandlas till en isbjörn? Kommer storebrors cancer att komma tillbaka? Kommer skolmobbaren att lyckas youtuba en video där Charlie förvandlas till lite allt möjligt? Kommer Charlie behöva byta skola och börja i en pojkskola där ingen av eleverna får ha tröja på sig? Kommer Charlies pappa ha råd med en bil så att hela familjen slipper stå och vänta på bussen i snöblandat regn och grått slask på gatan hela tiden? Svaret på alla dessa frågor utlovas, men levereras kanske inte. Shazam!

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Nio resor i andras ångest
• Priset för den villkorslösa kärleken
• En modig tjej
• Tröstprästinnan

Till en början så är det visst väldigt välskrivet – nästan för välskrivet, det flyter på så himla lent och fint – men samtidigt väl överkäckt för min smak. Men det finns ändå en sak som jag gillar skarpt och det är att Backman inte väjer för svåra frågor. Trots att klämkäckheten står som spön i backen är det aldrig någonsin så att det tunga och mörka i den här boken slätas över eller skämtas bort. Tvärtom så fungerar humorn i boken just mot en klangbotten av ett allvar som är seriöst – precis så som riktigt bra humor byggs upp.

Det är en intrikat väv av olika relationer som vävs samman i berättelsen där ett misslyckat rån av en slump råkar bli ett gisslandrama mitt i en lägenhetsvisning med ett antal olika par-konstellationer. Där finns det smågnabbandes gravida paret som behöver något större och det rutingnabbandes äldre paret som köper och renoverar lägenheter för att något måste de ju ta sig till. Sedan är där också flera komplicerade förälder-barn-relationer och dessutom några som mest kämpar med relationen till sig själva.

Relationerna är både humoristiskt och ömsint gestaltade och det är lätt att både blir irriterad på och känna med karaktärerna. En utmaning för boken är dock att det är så många karaktärer som ska få komma fram och det finns ingen tydlig huvudperson utan det är mer ett galleri som sveper förbi utan någon tydlig förankringspunkt för läsaren. Till stor del vägs det dock upp av hur fint allt vävs samman i slutet. Backmans roman är på en gång lättsmält, rolig och ömsint när han tar upp några av de tyngsta sakerna i livet.

Similar Posts:

• Människorna vid vattnet
• Omtag om det komplexa och svåra
• Kärlekshistoria som skiftar i rött
• Tvingande relationers inneboende logik
• Existens är i presens

Vi får möta den stressade varannan-veckan-pappan som inte lyckas få till en bra relation med sin dotter. Till slut gör han det oförlåtliga och sveket är totalt. När väl gränsen är passerad gör han ytterligare saker som får mig att lägga ifrån mig boken och vila hjärnan från den irritation och ångest som jag hamnar i.

Vi får också möta den nya flickvännen som gör allt för kväva svartsjukan hon känner för sin pojkväns före detta fru och barn. Hon är den som fortsätter le när planer ändras i sista stund och som lägger sig till med ett tonfall hon hoppas uppfattas som moderligt och varmt när barnen kommer på tal. I själva verket är hon nära att implodera av svärta och besvikelse gång på gång. Det jobb hon lägger på att intala sig själv att hon är en sval, upptagen person som absolut inte sitter och väntar hemma på en man skapar en viss ömhet hos mig. Hennes vilja att ha en person är större än hennes självrespekt. Hon tar det hon får utan att våga ställa krav.

Det är mycket intressant att få ta del av de ytterst osympatiska rollerna som personerna i respektive novell iklär sig inför de andra i novellerna. Ibland känner jag trots detta stor empati med karaktärerna då det ofta är kortsiktig lösningar på komplexa situationer.

Just känslan av vanmakt hos mig som läsare återkommer flera gånger. Det blir många gånger riktigt jobbigt, genant samt ångestladdat. Jag vill bara att respektive huvudperson ska skärpa till sig men så blir det förstås inte. Karaktärernas avsaknad av självinsikt och konsekvenstänk fascinerar mig.

Aubert har skrivit en bok som osar ångest och belyser ofullkomligheten hos oss människor. Jag läste Marie Auberts bok Vuxna människor tidigare i år och blev även då fångad av hennes sätt att skriva. Att skriva i novellformat som nu passar Aubert mycket bra även om den första boken jag läste gav utrymme för ytterligare djupdykningar i laddade känsloyttringar.

Similar Posts:

• Ångest, självförakt och relationsproblematik
• Priset för den villkorslösa kärleken
• Vänskap, avföring, ångest
• Det går aldrig som man tänkt sig
• I huvudet på Henrik Falk

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av på Fridhemsplan. Där finns kaffe från Pressbyrån och en till koffeintablett, sedan trapporna upp till Sankt Görans psykiatriska mottagning.

Maren, huvudpersonen i Vakendröm, har dagen innan kommit hem till Stockholm efter tre veckors vistelse i Tokyo och de resterande kapitlen följer SCID-I, en semi-strukturerad intervjumodell som används för att diagnosticera psykiska symptom och missbruk.

Har du haft sömnproblem? Hur går dina tankar om dig själv? Hur många separata perioder runt två veckor har du haft besvär av dessa symptom av nedstämdhet och overklighetskänslor? Hur var det med alkohol och narkotika under andra perioder? Har någon försökt komma åt dig för att göra dig illa?

Maren går med på att svara på intervjufrågorna, även om hon blir mer tveksam allt eftersom. Men trots att det blir jobbigt går hon inte därifrån. Det är som om hon inte kan motstå möjligheten att få prata. När hon berättar är det som om hon formulerar sitt eget perspektiv på det hon har varit med om för första gången, som om hennes perspektiv inte har funnits där tidigare.

Hon svarar inte alltid nödvändigtvis på de frågor som ställs, eller i alla fall inte som det ser ut på ytan. Det knappt betalda drömjobbet som konstcurator på Berns, som ger möjlighet till resor och annat. Oslo, Berlin, Tokyo. Och Edris, vännen som hon förlorat.

Dofter och färger framträder ständigt. De verkar vara något att hålla sig i när inget annat fungerar som fasta punkter. Ja, förutom våldet då, såklart. Att utsätta sig för mäns fysiska förnedrande. Att längta efter smaken av Klorin, den känsla av renhet som det ger. Som Patrick Batemans motsats. Samma besatthet att nöta sig ner till en renhet och det tillstånd som den renheten ska ge. Men där Bret Easton Ellis American Psycho lever ut sina våldsdrömmar och förgör andra, vänder Maren våldet mot sig själv och det är sadistiska män som utövar våldet åt henne.

Tyvärr kan jag inte berätta om slutet – i den mån det är ett sådant. Att avslöja slutet vore ju inte helt juste. Det var i alla fall inte som jag förväntade, men det var, precis som resten av boken, mycket bra.

Similar Posts:

• Det går aldrig som man tänkt sig
• En tankeställare om det sexuella våldet
• Skört och rent och hårt
• Symbolmättad debut
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?

Det Ware saknar i seriformatet är möjligheten att förmedla känslor subtilt. Men Ware vore väl inte den arbetsamma, uthålliga serietecknare han är, om han skulle nöja sig med den observationen. I stället har han har klart för sig vad åtgärden består i, nämligen att fortsätta att skapa serier och därigenom utveckla seriernas språk och uttrycksmöjligheter – och det är just vad han gör.

En viktig beståndsdel i Wares författarskap är just det uthålliga arbetet, vilket har lett till att han har hittat ett eget, unikt uttryck. Men det är inte bara serieskaparen som har en viktig roll i det subtila språk som förmedlar den känsla som Ware är ute efter. En lika viktig roll har läsaren. I Ware’s mastodontverk Jimmy Corrigan: The Smartest Kid on Earth, berättelsen om den melankoliske Jimmy Corrigan som inombords är ett barn (precis som vi alla är?) och som söker efter sitt ursprung och en plats här i världen (precis som vi alla gör?), utmanas läsaren om och om igen.

Det här är ingen serieroman att snabbt bläddra igenom. Eller jo, det kan du också göra om du vill, och bara njuta av den säregna, rena estetiken. Men om du vill upptäcka mer av vad boken har att erbjuda bör du förbereda dig på ansträngning. Jimmy Corrigan kommer inte färdigtuggad och färdigsmält. Är det värt ansträngningen? Ja, absolut.

Hos Ware är det lika mycket bildernas skildrande som för berättelsen framåt, som de ord som skrivs ut. Var beredd på att läsa bilderna lika mycket som de skrivna orden. Och textens visuella utformning är lika betydelsefull som ordens innehåll.

Även om Ware i allra högsta grad utvecklar serieberättandets teknik så är det alltid förmedlandet av en känsla som står i centrum. Intressanta och nydanande grepp i serietecknandes berättarkonst finns aldrig med i Jimmy Corrigan som krumbukter för sin egen skull, utan alltid med syftet att förmedla något specifikt. Det förtjänar, och belönar, en uppmärksam läsning med känslan påslagen.

Similar Posts:

• Drabbande och insiktsfull uppgörelse
• Klassisk skräck i samtida format
• Allt du inte vill veta
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Utan fotfäste i en laglös värld

Det är i min egen vardag jag står och plockar ur diskmaskinen och tänker på boken och plötsligt dyker en formulering upp och jag måste skriva ned den. Måste:

Jag tycker inte om att hon skriver ”så här känns ångest”. Jag vill att hon ska skriva ”så här känns min ångest”, eftersom jag har så svårt för den där sortens generaliserande. Samtidigt inser jag ju att olika människors ångestupplevelser ofta har stora likheter. Så: Jag vill inte att hon ska göra sig till uttolkare för min ångest. Så måste det vara.

Och sedan läser jag vidare.

Hon är rolig och desperat. Rolig för att hon känner sig tvungen att vara det, för att ångesten blir för tung för andra annars. Men också rolig för att hon kan se sig själv och oss andra utifrån, peka på det absurda men med ömhet, för när man befinner sig mitt i det har logiken farit all världens väg, åtminstone på det plan som betyder något.

Det ledsamma med min ångest är att den är seg som en novemberdag. Den är ful och ointressant.
Den syns inte. För det mesta är jag bara en kvinna i medelåldern som åker till kontoret. Hon åker buss, hon åker metro. Hon skriver sina artiklar och sitter på kafé och sedan går hon hem igen. Hon ler.
”Du är alltid så glad!”
När hon hyperventilerar på metron märker ingen det. Hon är otroligt diskret, den här kvinnan. En vacker dag kommer hon att rasa ihop så hänsynsfullt.

Någon kanske skulle invända att det tunga inte blir så tungt och svart som det kanske ”borde” vara men man måste överleva även sin egen skildring och när något tar så stor del av ens liv och man trots allt lever vidare och – nästan – fungerar som andra, ja, då blir det nog så. För hon är högfungerande också när hon befinner sig djupt nere i ångesten.

Och hon är högfungerande i sitt sätt att blanda det poetiska och det vardagliga, att fånga liknelser och bilder som verkligen förmedlar något.

Jag gjorde en intervju med en förgyllarmästare. [---]
Och jag tänker att jag inbillar mig att jag är ett sådant tunt guldblad, så spröd är jag att man skulle få rada 20 000 av mig på hög för att jag skulle bli en millimeter hög.
Så tunn är jag att man måste greppa mig med speciella instrument och sedan lägga mig på en dyna av bockskinn och stryka mig med en tunn borste av ekorrpäls. Och sedan, mycket försiktigt, fästa mig med ett speciallim som tillverkats genom att koka upp en hare.
Så ömtålig är jag att man måste fästa mig vid livet på det här viset. När jag en gång är faststruken glänser jag och glänser, det finns inget så vackert som jag när jag behandlas väl.

Jag tycker om henne, hennes funderingar, hennes försök att hitta svaren i litteraturen (de finns där, även om man kanske inte förstår det först). Jag tycker om hennes insikter och sätt att formulera dem. Och jag inser att det kanske behövs ett ”så här känns ångest” just för att det finns så många sätt att försöka fånga känslan att man blir alldeles matt när man tänker på det.

Hon är en ångestgudinna men också en tröstens prästinna och nu ska jag läsa hennes tidigare böcker.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Personligt om stress
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Det räcker inte
• Recensionen, ditt as