Jag har aldrig läst Alice i Underlandet i sin helhet, men jag vet tillräckligt mycket om Carrolls ikoniska skapelser för att veta att Hjärter Dam är en av de mest skräckinjagande skurkarna som någonsin dykt upp i en saga. (Fotnot: Jag har en gång förrättat en vigsel utklädd till Hjärter Dam.) Dessutom är jag ett […][...]

När jag var liten var det Kitty-böckerna som gällde. Jag vet inte exakt vad som lockade så med henne, kanske det att hon var en kvinna som löste mysterier. Mest fascinerad var jag i alla fall av hur hon om igen lyckades ta sig ur knopar, kidnappningar, kriser. Nu som vuxen läser jag sällan den […][...]

Rubriker är spännande. En tilldragande rubrik är avgörande för hur många som läser artikeln eller i det här fallet recensionen. Sen måste inledningen vara intressant. Vem vill fortsätta läsa en artikel där inledningen är tråkig? Därför satt jag och spånade (ett intressant ord i och med att det är en skymf att kalla någon ett […][...]

Besynnerliga berättelser är en mysig liten bok för alla som gillade Miss Peregrine-böckerna, men också för folk som helt enkelt gillar lite udda sagor. Den är skriven som en samling folksägner för Besynnerliga, alltså människor med udda förmågor som gör att de t.ex. kan sväva, vara gjorda av bin, eller styra tidvatten, bara för att […][...]

Mark och Kate läser matematik tillsammans på high school, men har aldrig egentligen pratat – tills de möts på en bar i San Francisco under den första dagen av Prideveckan. Mark är kär i sin bästa vän, Kate i en flicka hon aldrig träffat eller ens pratat med, men som är hennes bästa kompis kusin. […][...]

”Den underjordiska järnvägen” är en metafor som användes av och om de nätverk av aktivister som hjälpte slavar att rymma från den amerikanska södern. Gömställena kallades ”stationer”, de förrymda ”passagerare” och de som hjälpte dem ”stationsföreståndare” och ”konduktörer”. I Colson Whiteheads roman med titeln Den underjordiska järnvägen är den däremot inte alls någon metafor, utan […][...]

Jag hade inga planer på att läsa Min vän Pax. Jag hade sett den i bokkatalogen men inte känt mig bekväm nog att recensera en barnbok, för trots allt har jag inte varit en van läsare av dem på en sådär 10 år. Men sen läste jag den ju i alla fall, och är väldigt […][...]

Mediebilder. Historien. De uppenbara brotten och orättvisorna. De mer smygande. De ständigt återkommande, små vardagshändelserna som inte alltid verkar värda att ställa till en scen för. Vreden. Oförståelsen. Tröstlösheten. ”Strukturell rasism” har blivit ett vanligt förekommande, men kanske lite abstrakt begrepp. I Claudia Rankines prosadikt Medborgare ges det kött och ben. En röst. Det handlar […][...]

Först vill jag inleda den här recensionen med brasklappen att all kunskap jag har om kvantfysik, neurobiologi, kosmologi och andra vetenskapsfält som Robert Lanzas Biocentrism bygger på är på gymnasie- eller populärvetenskaplig nivå. Jag har ingen möjlighet att ha några vetenskapligt underbyggda synpunkter på Lanzas bok. Det har å andra sidan inte den genomsnittlige läsaren […][...]

Molly är sjutton år, har en tvillingsyster, och är inne på sin 26:e crush. Ändå har hon aldrig blivit avvisad, för hon håller alltid sina känslor för sig själv. Sen träffar hennes syster sin drömtjej, och Molly träffar söte hipster-Will, och kollegan Reid med sina intensivt vita sneakers och nördiga tröjor. Kanske måste hon först […][...]